• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Säkert! – Däggdjur

30 januari, 2017 by Rosemari Södergren

Artist: Säkert!
Titel: Däggdjur
Betyg: 4

Om du älskar Säkert! med Annika Norlin kommer du att älska det nya albumet ”Däggdjur”. Äntligen kommer det en ny Säkert!-skiva, den första på sex-sju år.

Det är samma underfundiga, delvis vemodiga texter om livet, om samhället och att finnas till i världen idag. Alla vi som någon gång varit ledsna känner igen oss och får tröst i och med att vi blir i sången, musiken och texterna kan känna att vi inte är ensamma. Det blir fler som är som vi, lika konfunderade över livets konstigheter och samhällets orättvisor och ändå finns det strimmor av hopp vissa stunder. Och som hon sjunger i ”Snooza”, låt oss tillsammans protestera mot det här samhället som tvingar oss att vara så effektiva jämnt.

Som Annika Norlin själv säger: Skivan handlar om att vara människa och samexistera med andra människor.

Och det gör den. Den är vacker och det är en avskalad skiva där också gitarrens spröda toner får komma till sin rätt.

Annika Norlin har berättat om arbetet med albumet:
När man spelar in är det oftast oemotståndligt att lägga på fler och fler pålägg och instrument för att det ska låta bättre, större, coolare. Här har vi på ett nästan självplågande sätt gått åt motsatt håll.

Och detta fungerar. Utmärkt. Perfekt. Varje ton, varje sångrad, varje instrument, får komma till sin rätt.

Annika Norlin sjunger själv på ungefär hälften av sångerna men på övriga har andra röster fått ta över.
Arvid Andersson Ellis – Glesbygd’n
Alina Björkén – Könsförrädare
Martin Hanberg – Hospitalet, Vapnet, Sibiria
Jakob Hellman – från Voullerim
Lina Högström – Skator
Frida Johansson – Barnet, Kraja, Väärt, Ara, Säkert!
Ola Klüft – Perishers, A Lanky Swede
Jakob Nyström – Algesten, Isolation Years, Two White Horses, Säkert!
Lovisa Nyström – Two White Horses, Säkert!
Janinne Sandström Oja – Könsförrädare, Norra Reviret
Emil Svanängen – Loney Dear

De som spelar är som vanligt Daniel Berglund, Mats Hammarström, Frida Johansson, Jakob Nyström, Henrik och Annika Norlin samt Rikard From, Malin Silbo Ohlsson och Peter Nygren.

Låtlistan:

1. Säkert! – Allting Flyter
2. Säkert! – Funky nassau
3. Säkert! – Snooza
4. Säkert! – Kommer hända
5. Säkert! – Inte jag heller
6. Säkert! – Dian Fossey
7. Säkert! – Tjacket
8. Säkert! – Stilla utan hat
9. Säkert! – Det ska hända dig med
10. Säkert! – Alumnecar
11. Säkert! – Grottorna
12. Säkert! – Modifiering

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Annika Norlin, Musik, Säkert, skivrecension

Skivrecension: Farsta – Efter kalaset

12 december, 2016 by Rosemari Södergren

Artist: Farsta
Titel: Efter kalaset
Betyg 4

När jag lyssnade på albumet för att recensera kom en kollega förbi och kommenterare: Lyssnar på du Thåström idag?

Nej, det gjorde jag inte. Jag lyssnade ju på ett punkband som gör sin albumdebut med ”Efter kalaset”. Albumet må vara bandets debutalbum men någon debut i den svenska musikvärlden och punkscenen handlar det ju inte om. Två av bandets medlmmar, Hasse Edström och Gunnar Ljungstedt, var medlemmar i Grisen Skriker och Ebba Grön så de kan helt klart räknas in bland nyckelspelare i 1970-talets svenska punkvåg.

Albumdebuten är en hyllning till förorten och nog osar det av svensk sjuttiotalspunk och att det finns mycket som känns thåströmskt har många förklaringar. Producenten, Ulf ”Rockis” Ivarsson har bland annat både spelat med Thåström och producerat Thåström.

Texterna är en av de bärande elementen, förstås. Musiken är skönt punkigt brötigt. Fast ändå är de något lugnare låtarna ”Efter kalaset” de som fastnar mest och som jag kommer på mig själv att smånynna på under dagen, liksom den starka ”Vad kan jag göra för dig?”, som kan vara årets vackraste kärlekssång om ett brustet förhållande.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Farsta, punk, skivrecension

Recension: Atmosphere – Fishing Blues

31 augusti, 2016 by Petter Stjernstedt

atmosphere

Artist: Atmosphere
Titel: Fishing Blues
Betyg: 3

Atmosphere är tematiskt ett intressant band. Som första hip-hop akt utmanade de idén om hip-hop fans som testosteronstinna män med bister uppsyn och tatuerade överarmar. Istället skapade de en arena som bjöd in kvinnorna att delta. Som resultat har de fått en brokig skara människor av varierande kön och i blandade åldrar att lyssna på dem.

Med ett tiotal studioalbum och fem EP’s bakom sig är Hip-hop producenterna från Minneapolis Ant och Slug knappast nya i gamet. Men trots stor erfarenhet har de aldrig hittat rätt hos mig. Duon är väloljad. De två har en gemensam approach med mjukare reggae-inspirerad rap.
De är uttalade feminister och gentlemän med tweed-kavaj och pipa i munnen som tydligt formulerar sina ord så att ingen åttioåring ska missa kontentan.

Och medan andra självutnämnda genier som Kanye och Jay-Z slänger sig med sexistiska uttryck formulerar vännerna meningar som: “I Like To Squeeze Your Butt and Make You Horny But I Know You Gotta Wake Up Early in the Morning. So I Will Just Lie Next To You and Think About Making Sex To You. It May Sound Perverted, But That Aint Enough To Curv My Enthusiasm”. Det känns fräscht och så självklart hur de väljer att inte objektifiera kvinnorna. Även om det är tröttsamt att det alltid måste handla om sex, till och med när fokus är att ta avstånd ifrån sexuell praktik.

Vännerna är jante, vill inte vara förmer än någon annan: “I Don’t Pretend To Be Cool, Don’t Pretend To be Smart, Don’t Pretend To be First … Don’t Pretend To be Deep. I Am Everything That’s in Between.” Jag saknar en kaxigare Atmosphere som vågar sticka ut hakan.

Bandet tar noll risker med sin kompetenta, finlemmade men slätstrukna rap.

Betyget höjs på grund av välvalda gästartister. Hypade Aesop Rock gästar i Chasing New York, och i Where the Lights Go Out medverkar DOOM som med sin suggestiva musik skapar en större tyngd i ljudbilden.

Atmosphere anno 2016 och Fishing Blues är lagom på ett försiktigt och småtråkigt vis som knappast stillar min hunger efter nydanande popmusik.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Atmosphere, Musik, skivrecension

Skivrecension: Kent – Då som nu för alltid – Det blir för mycket av det goda helt enkelt

20 maj, 2016 by Redaktionen

kentdasomnu

Artist: Kent
Titel: Då som nu för alltid
Betyg: 2

Som band må Kent aldrig ha varit några trendsättare, utan snarare följsamma snickare som låtit träet karvas efter vart vinden bär. Det har inte direkt varit något problem, eftersom de alltid gjort musiken säregen att det direkt hörts att det är just de fem (fyra efter femte albumet, Du och jag döden, då Harri Mänty hoppade av på grund av den musikaliska utvecklingen mot elektronisk musik som bandet var i full färd att ta) som står bakom det. Oavsett om det varit britpop eller Depeche Mode har de vågat vara sig själva i sitt uttryck no matter what. För det har de fått den beundran och respekt som de förtjänar. Men samtidigt har mycket hänt under resans gång, såklart, som att mer svordomar och engelska fraser tagit plats. På sjunde skivan, Tillbaka till samtiden, var de snyggt intrigerade och luktade mer innovation än desperation. Men nu mot slutet har det blivit helt tvärtom. Nu kommer de i överflöd och i hela meningar istället för några ord här och där. Det blir för mycket av det goda helt enkelt. Soppan blir för salt och ingenting smakar riktigt som det borde.

Inledningarna brukar vara storslagna öppnare, men så inte nu. De bättre öppnarna, 400 slag och Elefanter, har ganska långa intro – vilket ger känslan av att smyga in i deras värld för att försiktigt ta del av den (för att under resans gång träda in i den helt och fullt) men nu kastas en in i en plötslig chock: det känns som vi kommer in mitt i en låt, och inte början av en. Som albumöppnare är den katastrofal. Hantverksmässigt är den som bäst halvintressant. Den vill vara en låt som startar bränder på dansgolv, men problemet är att allt är så hårt åtskruvat så det enda som brinner ut är mitt intresse för att ens lyssna klart på låtarna. För det problemet är genomgående. Allt är plastigt!

I en diskussionspanel för Radio Fyris (se ovan) så diskuterar jag Kent, nedläggningen och deras potentiella framtida projekt. Bland annat sias det om att Jocke Berg kommer gå vidare som novellförfattare, eftersom hans största styrka ligger i att skriva kortare texter. Vilket inte märks på det här albumet, alls. Istället känns allt genomstressat som för att bara kunna gå vidare från Kent.
De tycks måna om att kunna begrava han den där Kent för att sen dumpa liket så fort som möjligt.

Med tanke på den höga nivå de har hållit genom åren är det förvånande att de släpper ifrån sig något såhär artificiellt, skralt och förvrängt som sista verk. Att de utannonserade sitt avsked tidigare i våras var ett tecken på medvetenhet, om att de befinner sig på toppen och bör sluta då. Men istället för att ge allt igen har de mest slängt ihop något att skaka rumpan till och till det slängt in pretentiöst dravel – som Jocke Berg alltid blir anklagad för, men tidigare har han ändå hållit en litterär nivå i sina texter och referenser – nu känns det bara falskt och påklistrat för att låta bra.

Detta gör att jag inte ens velat köpa albumet på iTunes. Knappt så jag gratislyssnar på Spotify.
Blir heller inte speciellt pepp på att behålla mina konsertbiljetter till höstens avskedsturné. Men den sista konserten, 17:e december på Tele2 Arena, kommer jag gå på. För att officiellt ta farväl av dem. För allt de betytt för en trasig tonårssjäl, osäker twentysomething och storslagen drömmare.

De har alltid haft låtar med själ+hjärta för livets alla stunder. Nu är det bortblåst. Avskuret.
Men kanske är det enklast såhär; att de slutar med en varm öl som sparkats runt hela dagen, för hade de leverat ett mästerverk utan dess like hade en velat ha mer. Nu vill jag snarare inte höra hur de skulle ”utvecklats” till kommande album. Så på så sätt är det en perfekt avskedsskiva. Annars kommer jag nog inte vilja veta av den på något sätt. Tur att de har så stor backlogg att gå tillbaka till sen när saknaden blir för stor. En Greatest Hits-samling kommer inte räcka för det behovet när sista tonerna har ekat ut i december och vi snart firar in ett nytt år utan Kent.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Då som nu för alltid, Kent, Musik, skivrecension

Skivrecension: New Tide Orquesta – Live in Rio

15 maj, 2016 by Mats Hallberg

liveinrio

Artist New Tide Orquesta
Titel Live in Rio
Betyg 5

Jag får inbjudan till skivsläppet i Stora Teaterns kristallbar via facebook av Josef Kallerdahl. Man fick ganska stor uppslutning trots en lite halvhemlig tillställning. Vad som lockade oss en blandad publik, var att mästarna på melankoliska klanger skulle framföra ett knippe alster från det sprillans färska albumet. Då det samtidigt var 20-års jubileum, passade gruppens kompositör Per Störby Jutbring på, att innan livemusicerandet berätta dramatiska anekdoter från internationella turnéer. Det var ganska kul, annars är de experter på att förmedla allvar och stora äkta känslor. Deras sound är så långt ifrån ESC man kan tänka sig och lite till. Vill betona att det inte alls fungerar att ha dem som bakgrund, de tar dig i anspråk. Ibland blir det nästan smärtsamt vackert, lyssnaren blir som förhäxad, drabbas av emotionella svängningar.

Lätt att förstå att deras musik använts i filmer, teateruppsättningar och dansverk. Vi snackar alltså kammarmusik med Astor Piazzolla, Michael Nyman och Kronoskvartetten som riktmärken. Fantastiska låtar som starkt rytmiska How to climb a mountain jämte kala långsamma stråkpartierna i Vesper, bekräftar gruppens särart. Nämnda fullträffar är också titelspår från de två senast gjorda studioskivorna. Repertoaren på Live in Rio är hämtad härifrån, en skiva inspelad 2014 i en mindre stad i närheten av Rio de Janeiro.

För att vara uppriktig har jag inte ofta lyssnat på New Tide Orquesta, trots deras mycket imponerande spännvidd. Såg dem för cirka tio år sedan spela nuevo tango på festival i Falkenberg, vilket var trevligt. Ett starkare minne har jag av deras konsert under Göteborgs kulturkalas på Liseberg 2014, något jag förmodligen skrivit om i Kulturbloggen. Blev totalt uppslukad av vad jag hörde och vägrade att ge upp för vädrets makter, stod tyvärr utan skydd när regnet gjorde mig dyvåt.

Vid en hastig genomlyssning kan man få för sig att Per Störby Jutbrings låtar är snarlika till sin uppbyggnad. Men det stämmer inte! De framförs i olika tempon, med olika instrument i fokus och faktiskt stundom i en lekfull ådra. Vänner av kammarmusik vet att genrens främsta utövare gillar att experimentera, raffinerat framställa skiftande klanger och att få till ett smittande sväng. Gruppen som fram till för några år sedan hette New Tango Orquesta, är inget undantag. Man är helt otroligt samspelt, låter som en gemensam kropp. Och de vågar utmana genom att lyfta fram solister, ett flitigt bruk av minimalism och ge utrymme åt improvisation. Idag har jag lyssnat på nya plattan 3-4 gånger, kan bara instämma i de superlativ som hunnit delas ut. På Stora Teatern valde gruppen att markera jubileet genom att plocka med några äldre godbitar.

För några år sedan decimerades konstellationen, när gitarristen Peter Gran lämnade. De musiker jag är mest bekant med är Josef Kallerdahl på kontrabas och Livet Nord på violin. Anmärkningsvärt är att de var på sitt håll jobbat en hel del med jazzig musik. Vidare är sättningen Per Störby Jutbring på bandoneon (ett slags argentinskt dragspel), Johanna Dahl på cello samt Thomas Gustavsson vid pianot. Producerat och mixat ljuvliga Live in Rio, har mannen som så uttrycksfullt trakterar bandoneon gjort.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: New Tide Orquesta, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 23
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Göran Strandberg … Läs mer om Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in