Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Shakespeare

Romeo & Julia som balett på Royal Opera House i London – fysisk och sensuell

by

Romeo & Julia, balett
Royal Opera i London, direktsänd av Folkets Hus och Parker
Originalkoreografi: Kenneth MacMillan
Musik: Sergey Prokofiev
Scenografi: Nicholas Georgiadis
Ljus: John B Read
22 mars 2012

Jag tror att om Shakespeare fått se Romeo & Julia tolkad som balett på Royal Opera House i London skulle han nog vara nöjd. Romeo & Julia passar väldigt bra att framföras så fysiskt som det blir med dans.
Julia, dansad av Lauren Cuthbertson, är bedårande: ung, vän och oskuldsfull. Hon leker fortfarande med dockor när hon först uppvaktas av Paris, mannen som föräldrarna godkänt som hennes blivande make. Romeo och hans unga vänner utstrålar unga måns sexualitet och fräckhet. I tätt sittande trikåer understryks de unga männens sexualitet.

Royal Opera House´ balett kan sammanfattas med orden vågad, stark, fysisk, sensuell och sexig.

Föreställningen bjuder på en bra blandning av soloprestationer, pardans och framförande av hela ensemblen. Kärleksscenen mellan Romeo och Julia i hennes sängkammare är en vacker pardans med många lyft av olika slag, Julia glider längs Romeos kropp och de är som två delar av samma kropp.

Föreställningen har betoning på berättelsen och dansen fungerar tillsammans med musik och dansarna skådespelarprestationer till att lyfta fram just berättelsen, ingen dans är till bara som utfyllnad eller för sin egen skull, allt samverkar till att förmedla dramat.

De brokiga dräkterna i starka färger är som tagna ur äventyrsfilmer från de tiden då Kirk Douglas fäktades på film. Scenografin, mörk och dov, gör att det känns som att vi flyttats till mörka gränder och marknadsplatsen på en medeltida italiensk stad.

I föreställningens två pauser visades Twitterinlägg med kommentarer från tittare världen över, bland annat från Brasilien, USA och Polen. Flera kommentarer berömde fäktscenerna som var välgjorda och strålade av ungdomlig kraft och energi.

Musiken bygger på många stråkar och många blåsinstrument och de är ett starkt dramatiskt element på scen. Ofta dominerar blåsinstrumenten när det är dramatiskt och våldsamt och stråkarna tar över mer under de romantiska, mjukare scenerna.

Föreställningen fick bra kritik av bland annat brittiska The Independent:
Since the ballet’s creation in 1965, designer Nicholas Georgiadis made several revisions to his designs. Recent revivals have brought back more of his first thoughts. It’s wonderful to see his 1960s angels looming over the tomb scene, with stark faces and clenched fists.

I rollerna:
Juliet – Lauren Cuthbertson
Romeo – Sergei Poluni

Mer om föreställningen på Folkets Hus pch Parkers hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Filmrecension: Anonymous, underhållande filmupplevelse, troligen inte historiskt korrekt

by

Titel: Anonymous
Betyg: 3
Svensk premiär: 27 januari 2012

Genom historiens gång har det uppstått åtskilliga konspirationsteorier huruvida det kan ha varit någon annan än William Shakespeare, son till en handskmakare, som under renässansen skrev omkring 37 makalösa skådespel, och därtill 154 sonetter. I sin senaste film, med regi av Roland Emmerich (Independence Day, The Day After Tomorrow), lägger Ron Orloff (Legend of the Guardians: the Owls of Ga’Hoole) fram sin teori.
Anonymous beskrivs som en politisk thriller, och framför tesen om att det egentligen var Edward De Vere, earl av Oxford, som var den sanne författaren till William Shakespeares samlade verk.

Med handlingen förlagd i England under drottning Elizabeths I regenttid, får vi i huvudsak följa Edward De Vere (Rhys Ifans), earl av Oxford och, som det senare visar sig, tidigare älskare till drottningen. Han har genom sitt liv besuttit en kärlek för att författa pjäser och dylikt, men som den högt uppsatte man han är anses det inte värdigt att syssla med sådant, särskilt då han också skriver satiriska karikatyrer över sina jämlikar vid hovet.

Rädd om sitt rykte, men ändå angelägen att se sina skådespel iscensatta, ämnar Edward offentliggöra sina verk under en annan mans namn. Hans val blir den simple dramatikern Ben Jonson (Sebastian Armesto), men utav en olycklig händelse tar en annan man äran för mästerverken. Denne är (i denna film porträtterad som) en mycket osympatisk, illitterär suput vid namn William Shakespeare (Rafe Spall). Samtidigt vid det kungliga hovet planerar drottningens chefsrådgivare William Cecil (David Thewlis) och hans son Robert (Edward Hogg) en lömsk komplott för att få Jakob VI av Skottland att bli Englands näste tronföljare, istället för drottningens tilltänkte, earlen av Essex. Till en början är filmens handling något rörig, och det är lite svårt att hålla reda på alla ”earls”, ”lords” och diverse statsmän, samtidigt som filmen rör sig genom tiden med tillbakablickar, men snart går det bättre att hänga med.

Anonymous bjuder inte bara på den kontroversiella Shakespeareintrigen, utan här har man även låtit drottning Elizabeth, som historiskt kallas ”the Virgin Queen”, vara en riktig mansslukerska, och påstår att hon i hemlighet fick flera utomäktenskapliga barn som man lät skicka bort från hovet.

De diverse inte helt korrekta fakta och den alternativa pseudohistorien i Anonymous har fått många, likväl Stratfordianer* som Oxfordianer**, att ta avstånd från filmen och hävda att den är skräp. Dock tycker jag, även om jag personligen inte håller med om filmens tes och tycker att de ansträngt sig lite väl mycket med att måla upp Shakespeare som en skurk, att man också bör se på Anonymous för vad den är, vilket är en uppdiktad film, och en film behöver inte vara historiskt korrekt. På det här viset blir Anonymous istället en underhållande filmupplevelse med en spännande handling, och om inte annat, en estetiskt snygg skildring av det elisabetanska England.

I rollerna: Rhys Ifans, Vanessa Redgrave, Sebastian Armesto, Rafe Spall, Joely Richardson, David Thewlis, Edward Hogg m.fl.

*Den grupp personer som tror att det var William Shakespeare som skrev Shakespeares verk.
**Den grupp personer som tror att det var Edward De Vere som skrev Shakespeares verk.

Text: Mikaela Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Gnomeo och Julia – en barnvänlig Romeo- och Juliasaga

by

Titel: Gnomeo och Julia
Betyg: 3
Biopremiär: 11 mars 2011
Dvd-premiär: 24 augusti 2011

Trädgårdstomtar som får liv när ingen människa ser dem är huvudpersonerna i Disneys ”Gnomeo och Julia”. Två gamla hus med var sin trädgård fylld med trädgårdstomtar spelplanen för den här animerade familjefilmen. På den ena gården vimlar det av trädgårdstomtar med röda luvor och på den andra gården har tomtarna blå luvor. De röda och de blå befinner sig i en urgammal fejk. Hat, våld och hämnd leder hela tiden till mer hat, våld och hämnd. När det skildras på det här sättet, med små trädgårdstomtar blir det tydligt hur vansinnigt det är att låta våld och hämnd styra livet. Helt enkelt ett briljant sätt att berätta Shakespeares klassiska tragedi Romeo och Julia för en yngre publik.

Ja det är förstås Shakespeares Romeo och Julia som inspirerat till den här Disneyfilmen. Filmskaparna har dock tagit sig en hel del friheter gentemot originalet.

Jodå, en del är kvar från ursprunget med balkongscenen och en del berömda citat. Dessutom har en del nytt kommit och som så ofta i de senare Disneyfilmerna förekommer en hel del blinkningar åt nutida kultur och nöje. Där finns en variant av Elton John och Shakespeare själv, som staty finns med. Där finns också en drift med Schwarzeneggers våldsfilm Terminator.

Den är snyggt animerad, trädgårdstomtarna som i ena stunden kan vara stela som figurer får en mängd uttryck i sina gester och ansikten när ingen människa ser dem.

Berättelsen är fartfylld, men lagom för att passa också de minsta barnen. Som alla animerade Disneyfilmer har den en del skämt som är för den vuxna publiken, för att den ska passa för hela familjen, men den här gången är det inte fullt så mycket som är tillrättalagt för de vuxna. Det är framför allt en varm film för de mindre.

De svenska rösterna görs av bland annat Christine Meltzer, Gustav Hammarsten och Nanne Grönvall.

Frågan är då: kan den klassiska kärlekstragedin berättas med ett nytt slut?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Häftigt att se Derek Jacobi spela King Lear från London i direktsändning

by

Donmar är en liten teater i Covent Garden i London, som bara har plats för 250 personer i publiken. Det blir en väldigt tät känsla där publiken nästan sitter vid skådespelarnas fötter. Nackdelen är att många som vill se en föreställning där inte har en chans att få tag på biljetter. Torsdagskvällen 3 februari sändes föreställningen därifrån av Shakespeares King Lear live till 100 biografer i Storbritannien och i Europa. Kulturbloggen såg livesändningen i Bio Rio i Stockholm.

– Vi är därför mycket glada över att få chansen att sända en föreställning live, sade Michael Grandage, föreställningens regissör, i en intervju som sändes strax före föreställningen.

Visst är det spännande med den utveckling som sker nu där föreställningar från de berömda teatrarna och operorna i London och New York kan göras tillgängliga för intresserade världen över. På samma sätt är det ju möjligt för mindre teatrar världen över att nå en publik världen över.

Teatergruppen vid Donmar brukar dessutom ge gratisföreställningar i områden i förorter i London bland annat, där det bor många som aldrig går på teater.

– Vi hoppas ju att få upp ett intressse för teater så ni återkommer, sade Michael Grandage till publiken vid ett sådant tillfälle som visades upp under intervjun.

King Lear av Shakespeare är en av världens mest berömda pjäser. Den yttre handlingen är en åldrad kung som har tre döttrar som han vill dela upp riket mellan. Han samlar dem och sina närmaste män för att dela upp kungadömet mellan dem och då vill han ha vackra kärleksförklaringar av sina döttrar i ord. Cordelia, den yngsta, genomskådar ytligheten i detta och ser också falskheten bakom systrarnas kärleksförklaringar. King Lear blir dock vansinnig på Cordelia, som alltid varit hans favorit.

Huvudrollen som King Lear spelas av Derek Jacobi, född 22 oktober 1938, brittisk skådespelare. Jacobi föddes och växte upp i East End i London; hans pappa var varuhuschef. Jacobi fick sitt stora genombrott i huvudrollen i TV-serien Jag, Claudius 1976 och betraktas som en av Englands allra främsta Shakespeare-tolkare. Han har spelat i ett tiotal filmer, bland annat Gladiator, Täcknamn Odessa, Schakalen och Othello.

King Lear handlar om mycket, om relationen mellan föräldrar och barn, om makt, om intrigspel och om att åldras. Regissören berättade att han inte valde Derek Jacobi till huvudrollen utan att det var Derek Jacobi som själv frågade om de inte skulle göra föreställningen tillsammans för tio år sedan.

– Vi åt många middagar tillsammans och pratade och planerade för föreställningar. Det tog tio år för oss att komma igång. Jag kände mig hedrad att han ville att jag skulle regissera den föreställningen med honom i rollen som King Lear, sade Michael Grandage.

– Shakespeare skrev den för 400 år sedan då hade man inte namn på de olika sjukdomar som kan drabba oss när vi blir äldre och gör oss dementa eller förvirrade, sade Grandage också om vad som drabbar King Lear.

King Lear har många bottnar.
– Vi upptäcker hela tiden nya skikt i berättelsen, i varenda föreställningen hittar vi något nytt, sade Grandage.

Jag var lite skeptisk före sändningen eftersom tv-teater aldrig är lika bra som teater live. Mina farhågor besannades inte. Kamerorna var nära skådespelarna och det kändes som att vara där, nästan. Att föreställningen har en mängd oerhört skickliga skådespelare är förstås ytterligare en anledning till att det var så spännande att å se livesändningen. Britterna är ofta väldigt trogna Shakespeares texter och versmåtten. Den som vill se teatrar som använder modernare språk ska nog kika utanför Storbritannien. Nu var det en blandning av modernisering och äldre vers. Fast dessa skickliga skådespelare fick liv i de gamla orden och verserna.

Scenografin var det mest avskalade som tänkas kan: bara golv och väggar med grova brädor. Imponerande att låta skådespelarna fylla hela scenen istället. Däremot användes ljud som förstärkning, som storm som viner.

Oturligt nog blev det ett litet avbrott i slutet, när det blev tekniskt strul med satelliten som sände föreställningen vidare till Europa. Det kom igång efter en tio minuter igen.

Folkets hus och parker sänder direktsända evenemang på över 90 digitala biografer. Det är opera direkt från Metropolitan, teater från National Theatre eller Dramaten. Sportevenemang, 3D-bio och konserter. Du kan läsa mer om det på Folkets hus och parkers hemsida, där du kan se om det kommer något spännande till någon bio nära dig.

Här finns ett kort pressmeddelande om sändningen av King Lear.

Mer om King Lear på Folkets hus och parkers hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Stormen på Dramaten

by


En scen som flyttats närmare publiken och dessutom delar av publiken flyttats upp på scen – och delar av publikens platser används som scen.
När Dramaten nu sätter upp Shakespeares sista drama ”Stormen” är det med mycket experimentell lusta regissören tagit sig an uppgiften.

Det börjar när jag och min teaterkompis Johnny från bloggen Stationsvakt kommer in i entrén och ska gå in i salongen. Då står två av Dramatens personal där, två män i Dramatens kostymer, ler vänligt och ska riva våra biljetter. Men, jag tyckte de såg väldigt bekanta ut.

När spelet sedan började stod dessa två män uppe på balkongen, längst bak i salongen, och ropade. De var med i föreställningen och då insåg jag att en av dem var ju skådespelaren Douglas Johansson som bland annat spelat Martinsson i Wallanderdeckarna.

Föreställningen är vacker och oemotståndlig och har en skön blandning av sagokläder och nutida kläder. En mängd duktiga skådespelare och dansare är med och föreställningen använder spännande tekniska lösningar för att mana fram drömlika känslor. Stormen är värd att besöka redan för chansen att se massor av de nutida duktiga skådespelarna agera i en gammal Shakespearepjäs: Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Jonas Karlsson, Jonas Bergström, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari, Magnus Ehrner, Claes Månsson, Per Mattsson, Carl-Magnus Dellow, Hans Klinga, Daniel Nyström, Davood Tafvizian, Douglas Johansson, Johanna Lindh, Karin Forslind, Anders Nordström, Rafael Sady med flera.

Allra allra mest imponerades jag av Stina Ekblad i rollen som anden Ariel. Stina Ekblad är 56 år men rör sig mjukt, vigt som en ung kvinna. Det är fantastiskt.

Jonas Karlsson spelar slaven och häxans son Caliban som verkar rejält inspirerad av Johnny Depps pirat i Pirates of Carribean.
Om det är bra eller dåligt, tja det är liksom inte så viktigt. Det tillför en slags nutida förankring: Alla karaktärer i föreställningen är väl ändå skapade av en författare?
Stormen handlar kanske mest om en dramatikers, eller författares, förhållande till det han/hon skapar.

Stormen anses av forskarna vara William Shakespeares allra sista pjäs, skriven 1610-1611. Programbladet för föreställningen berättar:

Det finns en tolkningstradition som vill se Stormen som dramatikern, skådespelaren, teatermakaren Shakespeares farväl till teatern, till skrivandet, ja till skapandet över huvud taget.
På en ök i havet bor trollkarlen Prospero med sin dotter Miranda sen tolv år. I pjäsen visar det sig raskt att Prospero egentligen är furste av Milano och har förlorat makten och störtats av sin avundsjuke bror Antonio, som nu övertagit statens styrelse, med hjälp av Alonzo, kung av Neapel. När Antonio och Alonzo och hans son Ferdinand och hans rådgivare, den gode Gonzalo, befinner sig på ett fartyg utanför ön, framkallar Prospero med hjälp av sina magiska krafter en storm, som gör att alla ombord lider skeppsbrott och hamnar på ön.

Det finns flera olika sätt att tolka föreställningen. Jag känner att jag måste se den en gång till, den har så mycket och är intressant på flera sätt.
Prospero, som spelas av Örjan Ramberg, är författaren och är egentligen allt som händer bara skapat av honom, av hans fantasi och finns bara så länge han låter det finnas där. När han stänger boken, stänger sitt skrivande, finns de då längre? Kan hans skapelser bli fria, som Ariel, anden vill bli?
Och vad är det författaren berättar om? Han målar en bild av stycke av mänskligheten, med svek och hämnd, med lustiga komiska figurer och romantik och förälskelse och dårskap.

Johnny har både plåtat lite kring premiärbesöket och skriver om Stormen.

Margareta Sörenson som skriver i Expressens Scenbloggen tar bland annat upp den musikaliska delen av föreställningen:

Stormen var Shakespeares sista pjäs, och den är ett fantasi- och sagobygge som överträffar det mesta från hans verkstad. Saga, förvandlingar, moralkaka, gudar, allvar och komiska krumelurer på vers och prosa. Den är som gjord för musik och av musik. Brittiska John Caird som regisserat Dramatens Stormen understryker själv pjäsens musikalitet och låter Beethovens musik, dussinet brottstycken ur symfonier, stråkkvartetter och verk för piano, omsluta tolkningen. Caird gör Stormen till en teaterföreställning på teatern, där pjäsens motor, Prospero, är en regissör och dramatiker i väl ingången kofta efter känd förebild.

Mer om Stormen på Dramatens hemsida.

Fotograf: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,