Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

sex

Här är bilden där Lars Ohly dansade samba i Prideparaden

by


Kulturbloggens fotograf Anders Löwdin var med under den stora Prideparaden som avslutar Prideveckan. Här är några bilder på den rödgröna delen av tåget.
Många som gick med sade att den rödgröna delen verkade ha mycket roligare än regeringsdelens del av tåget.
Samtliga partiledare från de rödgröna gick med och Lars Ohly kom loss ordentligt och dansade samba.

Paraden är som en fest – men vi får inte glömma att det som Pride kämpar för inte är en seger som är vunnen. Internationellt finns det förfärliga lagar i länder och vi har mycket kvar i Sverige också.

Wolodarski tar också upp detta i en Signerat i DN:

De geografiska avstånden mellan liv och död behöver inte vara stora. Samma personer som dansar fritt i Tel Aviv riskerar att hängas i Teheran. I det teokratiska Iran är manlig homosexualitet belagt med dödsstraff medan kvinnor klarar sig undan med 100 piskrapp. Vid det fjärde återfallet i lesbisk kärlek dödas emellertid också kvinnan. I det populära svenska turistmålet Malaysia finns böter och långa fängelsestraff i straffskalan.

Ett pressmeddelande berättar att 40.000 deltog i paraden.

Här är pressmeddelandet om paraden:
Hela 350 000 personer hade tagit sig ut i det fina vädret för att kanta paradvägen genom Stockholm. Paraden startade klockan 13 i Stockholm Prides gamla kvarter vid Tantolunden och cirka tre timmar senare anlände tåget till nya Pride Park vid Sjöhistoriska museet. 40 000 paraddeltagare jublades fram längs vägarna och stämningen var fantastisk.

Bland de ekipage som alltid lockar fram mycket applåder och uppmuntrande rop bland åskådarna återfanns även i år Marching for those who can’t, som går i paraden för att manifestera att det runt om i världen finns många som inte har rätt att visa sin stolthet och Nätverket stolta föräldrar till homo- eller bisexuella barn. De sistnämnda vann även sms-omröstningen om bästa ekipage och fick mottaga sitt pris på stora scenen i Pride Park. Annars fanns allt från rökdykare, regnbågshundar, roller derby, till superhjältar och politiker att beskåda i årets Pride Parad.

Kvällen fortsätter i Pride Park med Mariette Hansson från Idol, Caroline af Ugglas och The Parade Gala där bland andra Therese, Love Generation och Rebound uppträder. Festligheterna håller på till kl 02:00.

Stockholm Pride är Nordens största Pridefestival och arbetar för att synliggöra hbtq-frågor och skapa en frizon för homosexuella, bisexuella och transpersoner och de könsuttryck som finns inom hbtq-rörelsen.

2010 års festival pågår mellan den 26 juli -1 augusti.

Fler bilder finns hos Stationsvakt.

Viktor Tullgren har bloggat mer kring hbt, pride och politik.

Den här bilden kommer dock från Prides pressbilder:

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2, Svenska Dagbladet 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären av Pride på Stadsteatern

by


Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och Philip på en drink. Sen går de ut och äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och besvärad. Varför? Han har blivit förälskad i Oliver.

Att ha ett förhållande med en människa av samma kön var tabubelagt för 50 år sedan. Homosexualitet var av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom.

I pjäsen “Pride” spelas en berättelse upp som skildrar samma människor 1960 och 2010. Föreställningen pendlar mellan dessa två tidsepoker på ett elegant sätt med kläder, sätt att tala, med möbler och prylar. När Oliver, Philip och Sylvia är placerade i vår tid är de förstås mer öppna och de går på Pride-festivalen.

Problemet i Olivers och Philips förhållande är att nutidens Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända. Då bryter Philip upp. Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia som försöker förklara för Oliver att han borde ifrågasätta sig själv.
Kan han verkligen skilja sex från livet i övrigt? Kan han verkligen tänka sig att ha sex med värsta fascisten? Kan sex skiljas från politik?

Föreställningen tar upp frågor kring sex och relationer ur olika aspekter. Pjäsen är skriven av Alexia Kaye Campbell som växte upp med en grekisk far och en engelsk mor i militärdiktaturens Grekland i slutet av 1960-talet. Han kom till England när han var 22 år.
Campbell har arbetat som skådespelare i många år, både på teater, film och TV innan han 2008 debuterade som dramatiker med “The Pride” på Royal Court Theatre i London. Pjäsen blev en omedelbar succé och fick pris som bästa nya pjäs. Campbell fick kritikernas pris som mest lovande dramatiker.
“The Pride” hade amerikansk premiär i New York i januari 2010. Campbells andra pjäs, “Apologia” hade premiär sommaren 2009 i London.

Campbell som själv är gay har sagt om “The Pride”:

I The Pride ville jag utforska begreppet homosexuell identitet. Vad det betyder att vara homosexuell nu och vad det betydde på femtiotalet, men jag ville också binda samman dessa erfarenheter, visa hur en generation svarar på eller reagerar mot en tidigare.
Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med vad man kallar “the gay scene” eller “gay identity”. På något sätt kände jag mig liksom felplacerad och upplevde att det fanns saker i vad det innebar att vara gay 2008, då jag skrev pjäsen, som jag inte kunde relatera till. Jag började undersöka om det kanske fanns sätt att uppföra sig som var inlärda eller förvärvade och som inte alltid stämde med vem man egentligen var. (Källa: Programbladet för Prise.

Den svenska uppsättningen är regisserad av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som därmed gör debut som regisssör. Oliver spelas helt fantastiskt av Albin Flinkas, som en skör barnboksförfattare 1960 och en vilsen modefixerad ung man 2010. Johannes Bah Kuhnke spelar Philip. Johannes Bah Kuhnke är en av de mest intressanta av de nya skådespelarna och i Pride är han oemotståndlig.
Eva Rexed spelar kvinnan Sylvia. Hennes roll kommer lite i skymundan, jag skulle gärna sett lite mer om mekanismerna bakom hur hon reagerar. Vad är det som gör att en del kvinnor alltid faller för homosexuella män? I 2010-versionen har hon träffat en ny man, Mario, en italienare, som hon hela tiden påpekar är straight och han vill ha barn. Hon påpekar det så där överdrivet som man gör när man vill övertyga sig själv om något. Vi får aldrig se denna Mario, men under ytan anar vi att han inte är så straight han heller.

Peter Alexander Stocks spelar övriga biroller, som läkaren när Philip ska få behandling mot homosexualitet och en del andra biroller.

Publiken reste sig efter föreställningen och gav stående ovationer – vilket måste betyda ett högt betyg för både skådespelarnas insatser och regissören.

För min del har föreställningen flera andra behållningar också, utöver frågorna kring inställningen till sex. I 2010-versionen är de tre karaktärerna typiska Stockholmskonstnärer, de lever i en klick av människor med fria yrken som skådespelare, fotografer och journalister och de är alla tre ordbajsare utan like. De kan häva ur sig så mycket kloka saker, men vet de ens själva vad de säger? Lever de ens efter hälften av sina egna visdomsord? Hur mår de egentligen, vågar de släppa fram sina egna känslor för sig själva? Lyssnar de någonsin på vad någon annan säger? Vad är det Oliver flyr från när han inte kan stanna i ett förhållande?
Nutidsmänniskan i välbärgade Stockholmsmedelklassen är fångad på kornet.

Vad som däremot inte fångas upp i föreställningen är hur situationen är för homosexuella som lever i småstäder eller på landet. Har de samma frihet?
Eller hur är det för den som inte har ett fritt yrke och inte omges av fritänkare? Därmed inte sagt att just den här föreställningen borde ta upp det. Pride tar upp sitt område och skildrar en grupp av storstadsmänniskors liv – och det är bra så.

Men jag skulle gärna vilja se samma frågor skildrade ur andra perspektiv, i en annan föreställning.

Och som sagt: Johannes Bah Kuhnke är helt underbar.
Och jag blev mycket imponerad av de övriga tre skådespelarna också och vill absolut se mer av dem.

Foto:  Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan: Eva Rexed och Johannes Bah Kuhnke i Pride. Skandinavienpremiär 29 juli på Lilla scenen.

Bildtexter bilder nedan: Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Och Johannes Bah Kuhnke i Pride.

Pressmeddelande om föreställningen.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Pride invigd utan särskild pompa och ståt

by

Vädret var perfekt, solen sken men ändå kom det lagom svala fläktar. Pride 2010 invigdes på onsdagskvällen. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm och folkvettsexperten Magdalena Ribbing invigningstalade. Men låt mig först börja med det positiva:
Positivt: Pride Park verkade fungera bra vid Sjöhistoriska. Där fanns många barer och för den som ville ha ett glas med bubblor var det lätt att köpa ett avsmalnade glas med sommarfräsch dryck att skåla med tillsammans med någon trevlig person.
Det var lätt att få tag på mat och något att dricka och trevligt bemötande av personalen överallt. Det var inga inga aslånga köer.
Inte heller till toaletterna var det förnedrande långa köer utan det gick lätt att få sitt behov att kissa eller något tillgodosett inom rimlig tid.

Vart man såg kom människor och många hand i hand. Smala vackra men hand i hand, eller man och kvinna hand i hand, eller äldre män hand i hand eller med armen om någon annan i över medelåldern, flickor hand i hand och damer hand i hand. Där var tjocka människor, smala människor, tjocka gubbar i tantkläder, rullstolsburna, utvecklingsstörda och ur-glamorösa kändisar.

Kvällens kanske höjdpunkt för mig vad den mindre scen där dansband spelade och människor dansade. Män med män, kvinnor med kvinnor och kvinnor med män.
Jag älskar när kärleken inte behöver låsas in i regler och fördomar – när det är fritt för människor att vara som de är.

Det är vad Pride betyder och har som politisk kraft verkat för: att öppna samhället för alla.

Fast nog är det långt kvar tills denna bild ska dominera överallt.

Pride handlar väl framför allt om rätten att vara den man är inom det sexuella området. Men det finns också många, många fler fördomar och diskriminerade attityder att slåss mot. Tänk bara hur diskriminerade människor med psykiska besvär är, som när Nordea och fackets medlemslån diskriminerar människor med psykiska besvär.

Däremot tyckte inte jag att invigningstalarna var rätt trista. Lars-Erik Holm från Socialstyrelsen påminde oss visserligen om det skrämmande att det inte var alltför länge sedan homosexualitet kategoriserades som en sjukdom.
– Tack Barbro! ropade han och syftade på att dåvarande generaldirektören på Socialstyreslen Barbro Westerholm avskaffade sjukdomsstämpeln på homosexualitet 1979.

Vi borde lite oftare tänka på sådana exempel och inse att det finns en mängd saker idag som är lika sjukt fördomsfulla.
När någon på en myndighet hänvisar till att han/hon bara följer reglerna är det dags att se upp. Då kan det vara något som egentligen är fel, som myndighetspersonen inser innerst inne. Det finns en hel del som fortfarande är sjukt i samhället. Men det ska jag inte ta upp i detta inlägg.

DN:s uppförandeexpert Magdalena Ribbing var den andra invigningstalaren. För min del var det inte så givande och jag orkade inte koncentrera mig, fast det beror till viss del på att jag är totalt ointresserad av regler och riktlinjer, jag vill ha mer naturlighet i världen. Om man lyfter ett glas för högt upp när man skålar är för mig totalt ointressant, så länge vi skålar av glädje. Det är känslan som är det viktiga för mig, inte korrektheten.
Nu pratade Ribbing inte mest om sådant, hon var förbannad på människor som lägger sig i andra människors livsval. Och det är egentligen lite av en motsats till det hon annars står för: att lära oss leva efter överhetens regler för hur vi ska uppföra oss.

Sedan var det en artiskkavalkad som spelade Michael Jackson-låtar och det är väl ett omöjligt uppdrag. Jackson kan man tycka vad man vill om, men han var ett proffs ut i fingerspetsarna och hans sånger förmedlade starka saker, han hade själv så mycket smärta inombords. Tyvärr var det få av artisterna som kunde förmedla något av detta utan det blir lite väl många slätstruka popversioner och ibland seg soul av det.
Det var rätt många av publiken som föredrog att dra vidare i området och sätta sig och ta en öl eller något med vänner och andra istället. Det var säkert dubbelt så många som hörde invigningstalen mot hur många som var kvar under Michael Jackson-kavalkaden.

Fast, vad gör det? Pride är kanske mest till för annat än för musiken. Fast å andra sidan, kan jag inte låta bli att tänka som Torbjörn Ek gav uttryck för häromdagen:

Prides ideella styrelse är uppdelade i de HBTQ-politiska som ordnar seminarier, föreläsningar och debatter och de som diggar de fyra första bokstäverna i festival allra bäst.
Några av de mest vänsterradikala har stoppat McDonalds från att sponsra Pride. Man vill inte ha pengar från ett stort multinationellt företag.
Med en sån sponsor hade vi kunnat få Scissor sisters, Mika eller till och med Kylie Minogue, som uppträdde på Madrids Pride i år.

Det skulle varit grymt kul om Pride hade kunnat ta dit en artist som Lady Gaga eller Kylie Mínogue.

Fast å andra sidan, det är rätt kul med en festival där tillfället att umgås med vänner verkar vara så mycket viktigare än att se artister. Att mingla och snacka med varandra lockar mer än artister. Det är coolt på sitt sätt.

i vimlet träffade jag en av skribenterna från HBT-sossen också.

Viktor Tullgren bloggar också från Pride.

Reclaim har också kommenterat invigningstalet:

Typiskt Sverige! Man skryter med att man har avskaffat en vedervärdig och kränkande lag – och så kryper det fram, 40 år senare, att man fortfarande definierar en liten minoritet enligt den avskyvärda lagen.

Elin Grelson är en bloggare som också är på Pride, hon skriver lite om det i sin blogg. Hon sitter med i flera seminarier.

Här kan du se invigstalen:

Relaterat:
DN om invigningen, SVD om samkönade äktenskap, Expressen från invigningen, Aftonbladet TV från invigningen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Inloggad på Pride: från Transform till Asexuell

by

Då har jag varit i Pride House och hämtat ut min press/bloggackreditering.
Jag läste i Aftonbladet att en reporter där som heter Torbjörn Ek är rätt sur på Pride och han vägrar att sätta sin fot där för han tycker att arrangörsgänget bråkar för mycket inbördes.
Det verkar förstås lite fjantigt att bojkotta ett helt arrangemanget av sådana skäl, fast visst tycker jag att han har en poäng:

Prides ideella styrelse är uppdelade i de HBTQ-politiska som ordnar seminarier, föreläsningar och debatter och de som diggar de fyra första bokstäverna i festival allra bäst.
Några av de mest vänsterradikala har stoppat McDonalds från att sponsra Pride. Man vill inte ha pengar från ett stort multinationellt företag.
Med en sån sponsor hade vi kunnat få Scissor sisters, Mika eller till och med Kylie Minogue, som uppträdde på Madrids Pride i år.

Jag är lyckligt ovetande om de politiska skiljelinjerna i arrangörseliten, men visst verkar det idiotiskt att vägra sponsorer.

Men jag tycker i alla fall att Pride är ett föredöme på ett annat sätt (förutom allt det som har med HBT-frågor och allt kring detta) och det är att det går alldeles utmärkt att ansöka till Pride som bloggare. Den så kallade pressackrediteringen är också för bloggare. Det finns ett fält där bloggare kunde ansöka om ackreditering i egenskap av bloggare.

Själv hade jag otur igår på måndagen då jag gav mig iväg till pendeltåget för att hämta ut min ackreditering. Jag blev sjuk på vägen dit, jag fick ett anfall av magont av högsta grad i höger del av övre delen av magen. Där som gallblåsan sitter. Fast jag har ingen gallblåsa, den är bortopererad. I vilken fall blev det att hålla mig i säng och äta blåbärssoppa resen av måndagen.

Som tur var var jag piggare idag och kunde ta mig in till Kulturhuset som dessa dagar är förvandlat till Pride house med en mängd seminarier och workshops.

Ballonger i olika färger och som bildade en regnbåge lyste upp entrén.

Jag lyssnade på två seminarier, men sedan blev jag så trött att jag fick ge upp resten av dagen (jag är nämligen inte helt frisk för övrigt, jag har en rejäl brist på energi, som jag kanske bloggar mer om vid ett annat tillfälle).

De två seminarierna jag deltog i var sinsemellan mycket olika. Det första hette Trans form och den person som sysslat mycket med bodybuilding berättade om sin färd i livet. Personen var född till kvinna med fastnade tidigt för styrketräning och hade då som förebilder från början de muskulösa männen.

Jag vet inte om personen idag är registrerad som man och det är lite oväsentligt. Personen är en människa med en kropp som kan betraktas som manhaftig. Eftersom seminariet var inriktat på att byta kön var det flera i publiken som var födda kvinnor men ville vara män och personer som var födda i en mans kropp men upplevde det som fel och ville byta till en kvinnas kropp.

En sak som jag funderar på i det här sammanhanget är att detta bygger på en i mina ögon fördom om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Den personen som höll i seminariet sade att män skulle ha kraftiga axlar, muskulös ben och smal midja medan kvinnor skulle ha mer underhudsfett.

Jag tycker att det är fördomsfullt sätt att se på vad som är manligt och vad som är kvinnligt. I mina ögon är det minst lika manligt med smala ben som pinnar.

Nu menar jag inte att de personer som vill byta kön har fördomar. Det handlar för dessa människor alldeles säkert om mycket mer än hur muskulös kroppen är eller inte är.

Seminariehållaren, Kia Sigge, är utbildad idrottskonsulent och idrottslärare och har tävlar framgångsrikt i bodybuilding under ett tiotal år. Kia Sigge berättade om hur en personal i Systembolaget en gång skrattade henne i ansiktet när hon skulle köpa några mellanöl och visade upp sin legitimation eftersom hon då var under 25.
– Nej nej lilla gubben, det här går jag inte på, det ser jag väl att det är en kvinna på legitimationen.

Kia Sigge fick inte köpa ölen förrän hon klätt av sig och stod i trosorna.

Den här hemska berättelsen visar på vilka förmodar omgivningen har mot kvinnor som ser manhaftiga ut.

Dessa fördomar hatar jag. En kvinna som går i höga klackar och har åtsittande kläder och runda former är i mina ögon inte mer kvinnlig än de androgyna eller manhaftiga. På samma sätt är för mig en man med stora muskler inte mer manlig än en vän man som tar bra hand om småbarn.

Efter seminariet TransForm deltog jag i ett samtal om asexualitet. 15 personer runt ett runt bord fick plats för att prata om att vara asexuell eller inte särskilt intresserad av sex. Något som omgivningen kan se på med misstänksamhet.
Där var en äldre kvinna med som levt som asexuell hela sitt liv och bott ihop med en partner i 45 år.

Att hitta någon att leva med kan vara ett problem för många asexuella, berättade en av de två samtalsledarna.

Några berättade om hur krångligt det blir när de träffat någon som de tycker om och när det blir tid för sex. Även om man berättat från början att man inte är intresserad av sex kan många ha svårt att tro på dem.

– Du kanske inte vill ha sex med andra, men just med mig vill du nog.

Typ den typen av bemötande förekommer.

Fast alla som är asexuella är inte det jämt och alltid. Det kan vara olika perioder i livet, till exempel.

– För mig är det en konstigt att prata om “bra sex”, sade en samtalsledare. Om jag tycker om en människa och är nära den och om det skulle bli sex, då är det bra för att den relationen är bra, inte sexet i sig.

Jag frågade hur det blir om en asexuell träffar en människa som inte är asexuell – och om de två har djupa känslor för varandra och vill leva tillsammans. Kan den asexuella tänka sig att partnern då skaffar sex på annat håll?

Tyvärr hade tiden för seminariet gått ut då, så den frågan hann inte diskuteras. Självklart kan det inte finnas ett svar på den frågan, det är väl givet något som varje par själva avgör.

Livet är dock spännande och fyllt av en mängd olika sätt att se på förhållandet och på sex, det gör Pride så spännande.

Svenska Dagbladet har intervjuat några från det asexuella nätverket.

Priderelaterat:
DN ”Jag är homosexuell, så vad är det med det?”
Tolv pärlor på Pridefestivalen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kärlek på italienska – tankar efter förhandsvisning

by


Kärlek på italienska är en film med italienska skådespelare och Tilda Swinton. Tilda Swinton spelar Emma, en medelålders kvinna och mamma i en mycket rik italiensk familj. Händelserna utspelar sig i Milano kring milleniumskiftet, det märks genom den totala frånvaron av Internet i karaktärernas liv.

Tilda Swinton är bland de duktigaste på att spela onda karaktärer – nu får vi äntligen se henne spela en människa med både gott och ont.
Hennes karaktär, Emma, är ursprungligen ryska, men som ung kvinna träffade hon en rik ung italiensk afffärsman som gifte sig med henne och tog med henne till Italien. De har tre barn, två söner och en dotter. Sonen Edoardo tycks stå henne lite närmare.

I filmens början får vi följa hur den stora släkten träffas i familjen enorma hus och tjänstefolket dukar upp för fin middag. Emmas makes pappa, industriledaren, fyller år. Under middagen deklarerar han att han tänker dra sig tillbaka och han ger ansvaret för att sköta familjeföretaget både åt sin son men också åt sin sonson Edoardo.

Allt är filmat med en distans som gör att det är svårt att ta till sig människorna. Som tittare känner jag en kyla från dem – och det är också vad jag tror är meningen.

Cinezine berättar om filmens bakgrund:

Tillsammans med Luca Guadagnino har det tagit Tilda Swinton hela 11 år att planera och producera denna italienska film där hon också innehar huvudrollen. Detta innebär förstås att det borde finnas lite utrymme för misstag vilket stämmer väldigt bra rent filmiskt. Allt ifrån musiken till kamerarörelserna och färgerna är justerade till perfektion. Man blir riktigt imponerad av att det görs filmer som denna idag, där flera scener påminner bland annat om den bortgångne Ingmar Bergman i sin stil.

Mat har en stor betydelse i filmen, närbilder på maträtter och täta bilder när Tilda Swinton långsamt låter maten fylla munnen och vi ser hur hon njuter av och upptäcker varenda smakdetalj. Bilderna på mat är otroligt sexiga.

Tilda Swintons karaktär lever ett ytligt men oerhört välbärgat liv med vackra klänningar, lugnt och tryggt och ett gigantiskt ståtligt italienskt hus. Givetvis mullrar det under den polerade ytan. Hennes make har gett henne namnet Emma. Hennes riktiga namn är ryskt och det var så länge sedan någon såg henne som den hon är att hon glömt vad hon egentligen heter.

Att filmen handlar om kärlek rådet inget tvivel om. Det är både Emma som möter en stark kärlek som får henne att omvärdera livet, får henne att njuta av varje ögonblick, gör att hon ser livet med nya ögon – och hennes dotter som möter kärleken. Båda möter en kärlek som inte passar in i gängse mallen. Båda ger sig hän och bejakar kärleken, fast med lite olika resultat. Och där diskuterade vi som såg den här filmen en hel del kring.

Är filmen svart och menar att det är för sent att ge sig hän åt kärlek för den som är medelålders? Måste stark kärlek sluta med katastrof? Eller gör de det? Är kärleken värd mer än allt annat, värd alla offer?

Filmen har många bottnar och det är flera saker som bara berörs lätt som de klassskillnaderna: Tjänstekvinnan som inte på något sätt kan tänka sitt att äta mat tillsammans med Emma fast de efter så många år tillsammans har en tät relation.

Vi var två som såg den här förhandsvisningen tillsammans. Vi var överens om att filmen är stark och vi tyckte båda om att den inte är entydig, den har flera bottnar. Men vi upplevde båda att den var lite seg i början, det tog lite för lång tid för berättelsen att komma igång, lite för mycket som skulle förklaras för oss tittare.
Som betyg ger vi den en stark 3 på en skala 1-5.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5

TT:s filmrecensent gav betyg 4.

SVD har skrivit lite om filmen också.
Intervju med Tilda Swinton i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,