• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

science fiction

Veronica Roths Divergent – en lättläst science fiction-roman

21 november, 2012 by Redaktionen

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista
Översättare: Katarina Falk
Utgiven: 201211
ISBN: 978-91-7499-231-1

Veronica Roth skildrar i sin dystopiska science-fiction roman ett Chicago vars berättelse skiljer sig från stadens verkliga läge. Huvudtanken bakom Chicagos politiska och kulturella struktur är att man genom medborgerliga grupperingar kan utesluta krig. Grundad på den teorin har fem falanger bildats – De ärliga, De tappra, De fridfulla, de osjälviska och de lärda. Romanens huvudkaraktär – Beatrice Prior – hör till De osjälviska men i med att hon just fyllt sexton har hon och hennes jämnåriga rätt till ett val att byta falang.

Beatrice har alltid varit medveten om att hon inte fullt ut hör till De osjälviska. På grund av detta väljer hon att lämna sin familj och istället bli en av de tappra – en grupp av orädda, svartklädda och tatuerade gestalter. För att bli en av dem måste Beatrice och de andra noviserna gå igenom flertal test där endast de tio bästa kan komma in. De som misslyckas tvingas att tillbringa sitt liv band de fattiga och miserabla falanglösa.

Situationen är dock mycket mer orolig än den verkar i början. Förutom att Beatrice möter många antagonister bland hennes medtävlande existerar också en konflikt där både hennes gamla och nya falang är inblandade i.

Divergent är egentligen ingen typisk beskrivning av en dystopi, även om uppenbara dystopiska fragment slingras runt innehållet; men det är inte förrän mot slutet romanen är tydlig med sin genre. Omständigheterna kan knappast anses som skonsamma i med att döden tar stor plats bland romanens intriger. Dock kan man dra en tydlig parallell mellan att vara ungdom och att göra val som betyder mycket för ens framtid, därför är romanen mer som en övertydlig liknelse av tonårsbekymmer än en riktig dystopi.

Även om huvudkaraktärernas ageranden är förutsägelsefulla är utvecklingen av romanens relationer distinkt. Den manliga huvudkaraktären är som vanligt mystisk och vacker medan den kvinnliga huvudkaraktären bär på en hemlighet som gör henne speciell. Dessa två blir kära.

Jag sträckläste boken eftersom jag inte kunde lägga ifrån mig den. Språket är enkelt och gör det lätt att ta sig igenom sidorna. Divergent är dessvärre inte en roman som blir ihågkommen, inte av mig i alla fall. Läsningen var trevlig och det finns ingenting att störa sig på, men ingenting mer.

Text: Anastasia Brink

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: science fiction, ungdomsbok

Musiktips: Krater av Christian Gabel, synthbaserad filmmusik och ett dataspel

22 juli, 2012 by Redaktionen

Krater är ett intressant projekt som påbörjades för många år sedan. Resultatet är en skiva och ett dataspel. Det började med att musikern Christian Gabel i början av 1990-talet hittade en massa bilder och målnigar på en loppmarknad i Karlstad. Dessa bilder verkar ha utgjort arbetsmaterial för en planerad science-fiction film, vars handling skulle ha utspelat sig i ett framtida postapokalyptiskt Karlstad. Bilderna var signerade med årtalet 1982 men verkar av allt att döma aldrig ha realiserats i form av någon film. Trots efterforskningar så har ingen annan info om detta filmprojekt kunnat hittas.

DN berättar:
De dystopiska konstverken föreställer välkända platser i den värmländska residensstaden: Pappersmassefabriken i Skoghall. Det vidsträckta Stora torget med dess fredsmonument. Järnvägsstationen som ritades av Hjalmar Kumlien och stod färdig för Nordvästra stambanan 1869. Och Sandgrund, det modernistiska nöjesetablissemanget intill Klarälvens flöde där både lokalbor och långväga dansare roat sig sedan 1960. Dessutom stadsparken Mariebergsskogen i vars spelhall Gabel flipprade som liten.

Utifrån detta arbetsmaterial började Christian skriva på ett synth-baserat soundtrack till denna film som aldrig blev gjord, där tanken var att musiken skulle låta som den kunde ha låtit om den gjorts till en sci-fi film från tidigt 80-tal.

Projektet tog en ny vändning när Christian 2011 kom i kontakt med en producent från spelbolaget Fatshark som just då börjat arbeta med utvecklingen av ett postapokalyptiskt dataspel. Fatshark ville använda musiken i sitt spel, samtidigt som de ville ge ut musiken tillsammans med reproduktioner av de hittade bilderna. Bilderna inspirerade även dem i utvecklandet av spelet, som fick titeln Krater. Förhoppningen är att genom utgivningen av skivan, uppmärksamma bilderna och komma i kontakt med personer som kan ha mer information om det filmprojekt som aldrig blev av.

Spelet + soundtracket släpps även som en fysisk dubbeldisc-utgåva med ett slipcase och en 8-sidig DVD-digipak. På ena skivan finns soundtracket och på den andra själva spelet. I utgåvan ingår även en 24-sidig booklet.

Christian Gabel, kort biografi:
Christian Gabel är musiker och producent, född i Karlstad men numera bosatt i Stockholm. Trummis i bob hund, har tidigare spelat med Thåström och släppt en soloskiva under namnet 1900. Christian driver Studio Cobra i Stockholm och har även klubben/bandet Music Box tillsammans med Calle Olsson.

Spelet recenserades i Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Christian Gabel, Krater, filmmusik, synth, musik, dataspel, Karlstad, science fiction

Arkiverad under: Musik Taggad som: Christian Gabel, dataspel, Filmmusik, Karlstad, Krater, Musik, science fiction, synth

Ray Bradbury – vila i frid

6 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Författaren Ray Bradbury har dött, berättar BBC:

Author Ray Bradbury has died in Los Angeles at the age of 91.
His daughter Alexandra confirmed that her father died on Tuesday night in Southern California.

En var världens första stora Science Fiction-författare som bland annat har gett oss romanen Fahrenheit 451 har lämnat tiden.

Bradburys distopiska roman Fahrenheit 451 publicerades 1953. Titeln syftar på den temperatur som papper självantänds vid: 451 grader Fahrenheit. 451 grader Fahrenheit är ungefär 233 grader Celsius.
Det har även gjorts en film baserad på boken. Filmen utkom 1966 och hade François Truffaut som regissör.

Jonas Thente skriver om Ray Bradbury i DN:
Hans många novellsamlingar innehåller berättelser man aldrig glömmer – ofta ganska enkla berättelser om det mänskliga tillståndet, vare sig det pågår i det förflutna, i framtiden eller just nu. Från irländska pubvisdomar via mexikanska karnevaler till allhelgonasagor och bitterljuva barndomssomrar: Ray Bradbury fångade in allt med en lätthet och en omisskännlig stil.

Läs även andra bloggares åsikter om RIP, Ray Bradbury, författare, böcker, litteratur, Science fiction

Arkiverad under: Scen Taggad som: Böcker, Bok, författare, Ray Bradbury, rip, science fiction

Prometheus, recensionen till filmen som lär få många Oscarnomineringar för teknik och ljud

1 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Prometheus
Betyg 4
Sverigepremiär 1 juni

En varelse med vältränade muskler står i en värld som med mycket hav och stora vattenfall. Det känns som en slags ursprungstid – som innan jorden fått kontinenter. Varelsen stoppar något i munnen som gör att han faller i vattnet och där delas sig i miljarder små dna-spiraler som sätter fart på skapelsen.

Prometheus, Ridley Scotts på förhand väldigt upphaussade rymdepos, börjar oerhört storslaget. Tillsammans med musik och stora rena filmsvep över en orörd värld pirrar det av förväntan när filmen startar.

Noomi Rapace spelar huvudrollen, Elizabeth Shaw, en forskare under 2090-talet som under utgrävningar i berg i Skottland hittar inristade tecken och grottmålningar. Forskningsgruppen är övertygade om att de hittat en ledtråd till mänsklighetens ursprung: varelser från rymden ska i grottmålningarna lagt ledtrådar till var mänskligheten kan hitta sina skapare.

En rik man utrustar en expedition som beger sig ut i rymden till den planet där de varelser som skapat människorna ska finnas.

Flera intressanta filosofiska och existentiella frågeställningar tas upp. Det är intressanta paralleller mellan människans förhållande vill vad människan skapar och gudarnas förhållande till vad de skapat. En intressant frågeställning som Noomi Rapace karaktär tar upp är: Vem skapade de som skapade oss?

Rymdresan är fantastiskt filmad. Rymdskildringar passar 3D-tekniken så bra för. Michael Fassbender spelar en människolik robot – och som alltid är Fassbender så rätt i sin roll. Roboten är så lik en människa som något kan bli, men förutsätts inte ha känslor, eftersom han inte har någon själ. Fassbenaer låter oss ana att denna människans skapelse ändå kan ha känslor, djupt därinne.

Michael Fassbender lär få en Oscarnominering för sin roll. Filmen lär få flera Oscarnomineringar för tekniken och för musiken och ljudet. Noomi Rapace visar än en gång att hon är en stor skådespelare. Om rolltolkningen räcker för en Oscar

Men när rymdskeppet kommer fram till målet: den planet där skaparna ska finnas då faller filmen och blir en blandning av skräckfilm och rymdaction. Det är synd för om filmen hållit lika bra kvalitet i andra delen som i första delen hade Prometheus blivit ett klassiskt rymdepos tillsammans med Stanley Kubricks 2001. Dock ger jag filmen betyg 4 eftersom första halvan håller så hög kvalitet och skådespelarna står för gedigna prestationer. Bilderna är fantastiska, ljudet suveränt och 3D-tekniken används sparsmakat och intelligent.

Namnet på filmen kommer från den grekiska mytologin. Från Wikipedia om myten:
Prometheus var i grekisk mytologi en titan och son till Iapetos och dennes hustru Klymene. Namnet betyder “den som tänker före” och han var bror till Epimetheus, “den som tänker efteråt” (det vill säga, den omdömeslöse). Han var även bror till Atlas, “den uthållige” eller “bäraren”.
Prometheus beskrivs som intelligent och till och med slug. Från första början stod han i opposition till de högsta gudarna med Zeus i spetsen. Brodern Epimetheus var ansvarig för att ge positiva egenskaper åt varje djur. När det blev människans tur fanns det inget kvar att ge henne. Prometheus tyckte då att människan var överlägsen alla andra djur och beslöt att ge henne en gåva som inget annat djur hade. Han beslöt därför att stjäla elden från gudarna och ge den till människorna. För detta tilltag blev han bestraffad genom att bindas vid en klippa (på berget Kazbek i Georgien) där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen. Enligt myten om Herakles, då denne skulle hämta de gyllene äpplena, sköt han med sin pil ned örnen och befriade Prometheus från hans fjättrar.
Zeus förbud mot mänsklighetens nytta av eldens upptäckt kallades av grekerna för den oligarkiska principen.

Relaterat: Recension i DN och DN1 och DN intervjuar Noomi Rapace. Recension i SVD och kändishyllartext i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Prometheus, film, Noomi Rapace, Michael Fassbender, filmrecension, filosofi, rymden, science fiction, existentiell frågor

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Existentiell fråga, Filmrecension, filosofi, Michael Fassbender, Noomi Rapace, Prometheus, rymden, Scen, science fiction

John Carter, en riktig rymdsaga

5 mars, 2012 by Rosemari Södergren

John Carter (3D)
Betyg 3
Svensk premiär 9 mars 2012
Regi: Andrew Stanton.

John Carter är en riktig Science Fiction-saga som till stor del utspelar sig på planeten Mars, som av dess invånare fått namnet Barsoom.

Två stora städer strider om makten över planeten Mars och mitt i det inbördeskriget hamnar jordvarelsen John Carter (spelas av Taylor Kitsch). John Carter är en avhoppad kavallerist i den amerikanska armén i slutet av 1880-talet som tröttnat på allt vad strider heter bara vill ägna sig åt att leta guld. På flykt undan armén hamnar han i en grotta med mystiska tecken och där möter han en utomjordisk varelse som har ett smycke som för honom John Carter till Mars.

Filmen är baserad på den första romanen i den klassiska sci-fi serien om Barsoom av Edgar Rice Burroughs.

Det är ett riktigt äventyr med rymdskepp och exotiska utomjordiska varelser. Carter möter en rad egendomliga invånare på planeten, som Tars Tarkas (Willem Dafoe) och den vackra prinsessan Dejah Thoris (Lynn Collins).

Filmen har många likheter med Star Wars – men egentligen är det ju Edgar Rice Burroughs berättelse som inspirerade till exempel Star Wars och andra science fiction-berättelser. Men nu kom Star Warsfilmerna före och därför känns det som att det här är en något sämre kopia.

Filmen är lång, drygt två timmar och en kvart och emellanåt var den lite seg. Jag hade en bra kvalitetsmätare i biosalongen när jag såg pressvisningen. Flera skolklasser i den ålder som väl måste betraktas som filmens målgrupp var också där. Ökenfolket på Mars hade ett lustigt språk vilket skolbarnen hängde på direkt och härmade högt. Förutom det var den yngre publiken mest tyst och det kom inte spontana applåder efteråt.

Varför lansera den i 3D? De allra första scenerna med rymdskepp och vy över rymden hade väl 3D-effekten någon funktion men i övrigt gör 3D-tekniken ännu så länge skådespelarna mer genomskinliga, vilket försämrar filmupplevelsen.

Förutom barn i mellanstadieåldern och möjligen högstadiet är väl science fictionfantaster filmens målgrupper. Andra får ut en söt rymdsaga med humor, men inte särskilt mycket spänning, det är väldigt förutsägbart vad som ska hända med några undantag mot slutet. Som jag redan nämnt är den något seg emellanåt men den får ett stort plus för att det inte är överdrivet många krigsscener med, även om det så klart finns några krigsscener med.

En sak som jag lagt märke till i många science fiction-filmer är att utomjordingarna alltid har så lustiga kläder, som karikatyrer från vikingatiden eller någon slags grottfolk och filmens hjältinna, prinsessan har förstås superkort kjol.

En annan sak jag funderar över är varför lösningen i konflikterna i äventyrsfilmer alltid är våld och att döda fienden? Ett ideal som knappast hyllas i samhället annars. Kanske är det bara flykt från verkligheten vi vill ha i äventyrsfilmer? John Carter fungerade bitvis bra men var inte en film som fick mig att glömma bort omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, science fiction, John Carter

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: John Carter, Scen, science fiction

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Gå till sida 6
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Mike Rosenberg, känd under artistnamnet … Läs mer om Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in