Kavinsky, Avalon Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4
Även om den franska elektrostjärnan Vincent Belorgey, aka Kavinsky, varit verksam i några år nu är det först nu världen verkligen fått upp ögonen för honom. Kanske beror det mycket på att danske regissören Nicolas Windin Refn hade med låten Nightcall i den hyllade Hollywood-succén Drive (2011). Det är en mycket välförtjänt framgång. Med tunga Commodore 64-sound och dekadenta synthar som för tankarna antingen till antingen en överpopulerad Paris-våning med uppstoppade strutsar och champagne-berusade 20-somethings, eller ruffiga Berlin-klubbar får publiken nästan hjärtstillestånd av de hjärtekrossande beatsen. Fast ändå inbjuder såväl de mer kända låtarna som de lite mindre framlyftna materialen till högoktanig dans.
Vanligtvis brukar jag ha riktigt svårt för musik utan sång, men största delen av spelningen är just det, där själva musiken står för berättandet. Ackompenjerat av tuff ljusshow och ännu tuffare glasögon som med jämna mellanrum lyser rött genom rökdimmorna blir det estetiska lika vältrimmat som det hörbara. Det skapar också en dansvänlig allians som gör avsaknaden av sång lite mindre. Eller ganska totalt to be honest.
Mot slutet kommer det in lite sång, tyvärr inte av producenten själv dock. Dock gör det inte så mycket när just Nightcall blir låten som avslutar hela konserten, som känns alldeles för kort, och publiken exploderar. Dock borde det ikoniska varg-ylandet fått introducera låten, men det är en väldigt liten detalj som knappast förtar upplevelsen allt för mycket. Helheten var ändå en högst stabil klubbupplevelse som borde uppmärksamma världen på att det är Kavinsky och inte Avicii som borde få den största platsen. Det är ändå bara gubbar som är rädda för att framstå som utdöende dinousarier om de inte hyllar det mest plastiga och populistiska som ”det nya heta” och omdömeslösa ungdomar som lyssnar på den sistnämnda. Förhoppningsvis blir det ändring på det.