Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

rock

My Chemical Romance: ”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys”

by

”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys” – titeln på amerikanska rock-pop-punk-bandet My Chemical Romance fjärde album är bland de längre titlarna på nysläppta album.

Bandet har växlat stil något mellan de olika albumet, förra albumet ”The Black Parade” som kom 2006. Det var fler lugnare låtar, lite mer vemodiga och filosofiska.
När första singeln till nya albumet släpptes, låten ”Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na)” var det lite av en besvikelse för mig. Den är mycket punkigare och råare än låtarna på ”The Black Parade”. ”Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na)” är rätt typisk för många av spåren på nya albumet.
Det finns fortfarande spår av svårmodet men det är mycket råare och mer discodunk med punk på nya albumet, mer ilska än svårmod.

Några av spåren har mer av samma karaktär som mina favoriter på ”The Black Parade” som ”Bulletproof Heart” tillsammans med ”SING”. För mig är det ett album jag ger cirka 3,5 i betyg och det såg jag att den internationella musiktidningen Rolling Stone också gjort.

Johanna Paulsson på DN gav däremot betyg 4:

Om förra skivan ”The black parade” var en storslagen konceptplatta om döden drar uppföljaren mer åt pop och partyrock. ”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys” har tillräckligt mycket av allt för att tilltala både gamla och nya fans. Från retrorökare som ”Party poison” till stadiondesignade Coldplay-kulörer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rise Against till Stockholm

by

Rise Against till Stockholm kommer till 19 mars 2011 och spelar i Annexet. Förband: Coliseum.

Pressmeddelandet:

Från att ha stått inför tio personer i en sunkig källarlokal och skrikit sig hesa har Rise Against nu svettat sig vidare till proppfyllda arenor där allsången och den magiska energin uppstår. Vi har bara sett början av deras resa uppåt.

Ända sen sina dagar på Fat Wreck Chords (NOFX, Propagandhi, Against Me!) har de gjort en perfekt cocktail av melodiös punk och mördande bra textförfattande. Som en perfekt avkomma från ett sanktionerat bröllop mellan Bad Religion och Green Day har de träffat precis rätt och lyckats skapa ett eget utrymme i punkmyllan. Deras starka sociala patos sitter som en smäck och har attraherat en hel generation av ungdomar som är trötta på skita i allt. Det är med magisk övertygelse som sångaren Tim McIlrath skriker ut sin frustration och man kan inte annat än att nicka och hålla med över hur illa vi behandlar vår planet och våra artsfränder.

Vi vet att ett antal tusen människor kommer att stå tryckta mot scenen och skrika med i varje stavelse när Rise Against gästar Annexet i Stockholm den 19 mars nästa år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

John Hiatt på Nalen

by

I februari såg jag John Hiatt på Cirkus, då spelade han tillsammans med Lyle Lovett (jag bloggade om det här). Det var en lugn och trivsam konsert. När John Hiatt nu kom tillbaka till en spelning i Stockholm redan samma år var det tillsammans med sitt turnerande band The Combo och då är det en helt annan spelning.
Det var bluesrockigt och fullt ös. I allra sista låten, bland extranumren rev han loss i klassikern ”Riding with the King” och det är så imponerande hur de alla gav järnet. Hur orkade trummisen fortsatta banka, banka, banka på trummorna. Det var som om ”Riding with the King” skulle hålla på för evigt. Och inte mig emot att fasta i en evighetsloop med dessa riviga gitarrer.
Näst sista låten var förresten mjuka klassikern ”Have a little faith in me”.

Temat för kvällen var definitivt bluesrock. Han blandade nya låtar, bland annat ”The Open Road” från senaste albumet, hans 19:e album som också heter ”The open road” och en del klassiker som en av favoriterna ”Perfectly Good guitar”. Men han körde inte bara hits utan det märktes att han spelar för att han älskar att stå på scenen.
Det kan vara en bekväm väg att åka på turné med en hitskavalkad för en artist som hängt med så länge och har radat upp en rad hits, men det skulle nog inte falla John Hiatt in. Här är det bluesrock som gäller, fullt ös.

Han strålade förresten och log med hela ansiktet och spelglädjen lyste ur ögonen.

Nalen fick beröm av honom, han småsnackade emellanåt mellan låtar utan att bli alltför långrandig. Han uppskattade de långa pelarna inne Nalen, det kändes som att vara i någon romersk lokal, menade han.

Och Nalen är en av de konsertlokaler i Stockholm jag ger högst betyg. Var man än står i lokalen känns det nog som att man är rätt nära artisten. Fast nu stod Kulturbloggen allra längst fram, så vi hade verkligen första parkett.
För övrigt gillar jag hans sköna skor, bruna gångskor som ser hur bekväma ut som helst. Det kan vara bra med sköna skor som fötterna mår bra i för den som ska orka riva loss på scenen i mer än två timmar.

John Hiatt visar att han är en mästare på både lågmälda stillsamma spår som det rockigt elektriska. Som en sntusiastisk låtskrivare och artist har hans kreativitet, intelligens och öppna attityd lett till sprudlande konstnärlig framgång. Hans gitarrspel präglas av glöd och passion och i många fall är tecterna både vackra och anmärkningsvärda och dräpande ironiska på samma gång.

Efter att ha haft en hel rad av framgångsrika och kritikerrosade album under 70- och 80-talet så klev Hiatt ner från scen några år för att reda ut en del privata intressen. Hans definitiva comeback kom med albumet ”Bring the family” som släpptes 1987 där bl a Ryland ”Ry” Cooder och Nick Lowe medverkar som blev en stor hit hos både kritiker och fans. Sedan dess har han släppt album med jämna mellanrum, turnerat och ået igen byggt upp en trogen publik och fanskara.

I mars i år släppte den legendariska låtskrivaren sitt 19:e album ”The open road”. Uppbackad av hans turnerande band The Combo som består av Kenny Blevins på trummor, Patrick O´Hearn på bas och Doug Lancio på gitarr innehåller skivan låtar inspirerade av vägen genom livet och den 9 november får vi se John Hiatt & The Combo på Nalens stora scen.

The Combo består av Kenny Blevins på trummor, Patrick O´Hearn på bas och Doug Lancio på gitarr.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dreamend – So I ate myself, bite by bite

by

So I Ate Myself, Bite by Bite är det första albumet i ett set av två (andra albumet kommer ut 2011) där Dreamend har bestämt sig för att byta bana. Det man lämnar bakom sig är atmosfärisk shoegaze extraordinaire för att istället utforska det läskiga med banjo och upplyftande sångslingor. Bandet beskriver själva hur hela albumet ska handla om en person som agerar på alla sina destruktiva impulser och fantasier. Men blir det läskigt då? Nej, det är förvånansvärt trevligt och mysigt att lyssna på.

Det inledande spåret Pink cloud in the woods har ett intro som är obehagligt likt det isländska bandet Seabear, men jag kan inte riktigt placera vilken låt. Förövrigt fungerar låten utmärkt och ger ett hoppingivande löfte av vad som komma skall.
Första halvan av albumet är lite av en besvikelse och femte spåret Repent är nästan lite tråkig och sövande med sitt ensidiga gitarrplockande och får ses som plattans lågvattenmärke.
Dreamend gör dock en snabb upphämtning med sjätte spåret A thought som är den absoluta höjdpunkten med hela skivan och som faktiskt lyckas kombinera banjo och shoegaze på ett magnifikt vis.

Sen tar allt fart. Pieces är bedårande, upplyftande, catchy och morbid på samma gång. My old brittle bones lämnar inget att önska och skulle galant flörta med vilket Sufjan Stevensfan som helst. Den djupa sångrösten får komma fram tillsammans med den bitterljuva falsetten och du finner dig själv leendes helt utan förvarning.
När sedan plattans sista låt, ett maraton på 10 ljuvliga minuter, går igång så är det som att Dreamend bestämmer sig för att verkligen krama ur den sista droppen och bjuda på allt de har. Inledningen är smygande, trevande och smäktande vacker för att sedan övergå till ett vaggande larmande och subtilt ylande. Som en bedövande och paralyserande konsert i form av en vaggvisa för ängsliga själar. Någonstans i den drömska tillvaron hör man något som låter som gnälliga motorsågar på långt avstånd och plötsligt befinner du dig där, på verandan till ett litet hus långt ute på landet i den djupa södern. Du är övertygad om att långt där ute i vildmarken så väntar något på dig. Något du troligen inte vill möta.
Och helt plötsligt så har Dreamend ändå lyckats med vad de tog sig an att göra.

Tjuvlyssna här redan idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Drömkonsert för rockare: Deftones till Stockholm med Coheed and Cambria som förband

by


29 november, boka in den kvällen om du kommer att vara i Stockholmstrakten då och gillar hårdrock med bra attityd och texter.
Då spelar nämligen Deftones på Arenan i Stockholm och förband är helsköna Coheed and Cambria.

Biljetterna är tydligen redan släppta.

Här ett pressmeddelande om detta:

Äntligen! Efterlängtade publikfavoriterna Deftones är tillbaka. Den 29 november intar de kaliforniska tungviktarna Arenan. Till sin hjälp på Arenans scen har den progressiva rockakten Coheed and Cambria. Biljetterna släpps idag.

Få band har inspirerat och berört som Deftones. Vilt har det progressiva metalbandet kastat sig mellan olika musikaliska uttryck, samtidigt som de lyckas göra allt de tagit sig för till sitt. Från det bråddjupaste mörka till det ljusaste luftiga har de rört sig med en självklarhet som är få förunnat. Allt till sina hängivna fans stora förtjusning. Genom åren har de hunnit släppa sex studioalbum, varav de senaste, ”Diamond Eyes”, är det allra mest hyllade och framgångsrika. Första veckan sålde skivan hela 62 000 exemplar i USA och knep en sjätteplats på Billboardlistan!

Nu får vi äntligen chansen att se Deftones som de ska upplevas; på deras turné, på deras villkor och på en stor scen!

Hösten 2008 förändrades allt för Deftones. Under inspelningen av albumet ”Eros” var basisten Chi Cheng med om en bilolycka och hamnade i koma. Albumplanerna sköts på framtiden eftersom Chis vänner och familj väntade på att se vad hur han skulle återhämta sig. För att få tiden att gå, och för att hantera situationen, arbetade bandmedlemmarna vidare på ett nytt album. Vännen Sergio Vega som tidigare spelat i Quicksand hoppade in på bas och det kritikerhyllade albumet ”Diamond Eyes” såg dagens ljus sex månader senare. Och resultatet? ”Diamond Eyes” är en massiv skiva som vrider sig i ett kontrollerat ursinne som tämjts till något vackert och harmoniskt. En skiva som lämpar sig utmärkt att spelas live dessutom. Själva beskriver bandet skivan som ”pretty”. För hur beskriver man ett så kreativt band som Deftones som tilltalar Metallica-fans lika mycket som de som helst lyssnar på The Smiths? Det är svårt att sätta fingret på vad Deftones är, men gör det någon skillnad?

Nej, det gör det ju inte. Deftones är tillbaka, starkare, och mer inspirerade än någonsin tidigare. De ritar om metalkartan, gång på gång och är ett av de mest inflytelserika metalbanden genom tiderna.

Till sin hjälp på Arenan i Stockholm har de det progressiva metalbandet Coheed and Cambria, som med sin fantasirika och sagoliknande estetik och låtskrivande byggt upp en hängiven fanbase. Baserat på sångaren Claudio Sanchez idérika science fiction-berättelser kallade ”The Armory Wars” har bandet vuxit till en konceptalbumskapande metalbest. Deras femte studioalbum i berättelsen om släpptes tidigare under 2010 och heter ”Year of the black rainbow”. Albumet, en enormt genomarbetad och melodisk historia, blev väl mottaget av både fans och kritiker. Under det senaste året har Coheed and Cambria varit mycket aktiva och spelat på bland annat Wacken Open Air, Sonisphere och Lollapalooza och tillsammans med Slipknot på deras turné.

Nu kan även den svenska publiken glädjas åt att få höra smakprov från den nya skivan live. Tillsammans med Deftones utgör Coheed and Cambria ett sant dreamteam för alla metalfans.

Deftones vill göra sitt yttersta för att deras livslånga vän och basist ska tillfriskna och skänker därför en amerikansk dollar per såld biljett under turnén till Chi Ling Cheng Special Needs Trust. Hjälp dem nå 2010 års insamlingsmål $500,000!

Konsertinfo:
29.11 Stockholm, Arenan

Tidigare postat om Deftones på Kulturbloggen:

Veckans bra skivsläpp: Anna von Hausswolff, Deftones och Broken Social Scene

Deftones sänder livekonsert på webben för att fira releasen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,