Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

rock

Ghost blir första svenska bandet som spelar på Rock in Rio, världens största rockfestival – och släpper nytt album

by 1 Comment

ghost

Ghost är nu bokade som första svenska band till världens största rockfestival Rock in Rio, berättar ett pressmeddelande. Festivalen är världens största rockfestival och Ghost kommer uppträda på samma scen som bl a. Metallica, Alice in Chains och Sepultura. Övriga headliners kommer vara bl a Iron Maiden och Bruce Springsteen.
Under Spelningen i Linköping tog Papa Emeritus II över som sångare i bandet. Idag är det även officiellt att Ghosts kommande album kommer heta Infestitssuman.

Om Ghost
Ghost bildades 2008 och släppte 2010 sitt debutalbum Opus Eponymous på engelska etiketten Rise Above. Mycket lite är känt om bandet som leds av påve-figuren Papa Emeritus. Bandet har i intervjuer uttalat sig om att de är utsända av Satan för att ackompanjera jordens undergång och sprida hans gospel med sin musik. Genom intensivt turnerande spreds ryktet om bandet som en löpeld genom hårdrocks-världen. Opus Eponymous blev en av 2010-års mest omskrivna metal-album och tog bandet till USA där de genomfört turnéer med In Flames, Opeth, Trivium m fl. Ghost handplockades även av James Hetfield till Metallicas egen Orion-Festival.

Infestissumam blir Ghosts andra album och uppföljaren till 2010 års Opus Eponymous. Albumet är producerat av Nick Raskulinecz (Death Angel, Foo Fighters, Alice In Chains mfl). Albumet kommer släppas under våren 2013 på Sonet/Universal Music i Sverige och i USA på Universal-etiketten Loma Vista Recordings.

Tracklist Infestissumam

“Infestissumam”
“Per Aspera Ad Inferi”
“Secular Haze”
“Jigolo Har Megiddo”
“Ghuleh/ Zombie Queen”
“Year Zero”
“Idolatrine”
“Body And Blood
“Depth Of Satans Eyes”
“Monstrance Clock”
Under helgens spelning i Linköping lämnade Ghosts tidigare sångare Papa Emeritus bandet under rituella former. Från scen tog han farväl av bandet, bugade för publiken och lämnade sen över uppdraget till sin efterträdare Papa Emeritus II. Efter överlämnandet framförde bandet nya låten Secular Haze och Abba-låten I´m a Marionette som i Ghosts klor förvandlades från pop-pärla till gotisk metal-anthem. Se successionen till Papa Emeritus II och framförandet av Secular Haze i videon nedan:

Skivrecension: Graveyard – Lights Out

by 1 Comment

Artist: Graveyard
Titel: Lights Out
Betyg: 4
Release 24 oktober 2012

Graveyard följer upp succén “Hisingen Blues” med nya albumet “Lights Out”. Albumet “Hisingen Blues” gick in etta på albumlistan, prisades på både P3 –guld och Grammis för årets hårdrock samt belönades med första-placeringen på tidningen Close Ups sammanfattning över 2011 års bästa album.

Det är alltid svårt att göra en uppföljare. “Lights Out” är en värdig uppföljare: lite tyngre, lite mörkare och ännu mer bluesrock. Graveyard fångar den djupa känslan av bluesrock så tungt att det är svårt att tro att det är ett relativt ungt band från Sverige och inte ett band från den tid då bluesrocken tog över världen.

Graveyard har turnerat nästa övermänskigt mycket under senaste åren och lär ha gjort över 100 gig på två kontinenter, dåde under egen flagg och som förband till Motörhead, Iron Maiden och Deep Purple.
I juni gick de in i studion med producenten Don Alsterberg, som även satt framför mixerbordet på ”Hisingen Blues”. Resultatet är det nya albumet “Lights Out”.

Första spåret är en stark, ångestfylld uppgörelse med människans krigiska förflutna och nutid i “An Industri of Murder” och sedan följer en mycket bra albumblandning med både lugnare, mer eftertänksamma rockbluesballader som “Slow Motion Countdown” och mer fartfyllda rockigare spår.

I ett pressmeddelande säger Axel Sjöberg, trummisen:
– Titeln Lights Out sammanfattar känslan på albumet och känslan vi har som band. Att vi lever i en konstig tid där ingenting är som det verkar.

Ingenting är som det verkar. Det är sant. Men Graveyard har satt ner foten ordentligt och visat att bandet kan fortsätta skapa starka rockalbum.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Graveyard? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rob Zombie & Marilyn Manson spelar tillsammans i Sverige med Twins of Evil Tour

by Leave a Comment

Rob Zombie & Marilyn Manson spelar tillsammans i Sverige med Twins of Evil Tour, berättar ett pressmeddelande som ser ut så här:

Årets mest fruktade rockturné kommer till Sverige. Hyllade svärmors-mardrömmen Marilyn Manson och skräckens mästare Rob Zombie tar sin gemensamma Twins of Evil-turné till Stockholm den 5 december.

Marilyn Manson varnar svenskarna ”If Rob Zombie doesn’t f—k you up, then I surely will. Hide all drugs and firearms… I’m coming to town”.

Marilyn Manson säger i en kommentar om turnén: “I have sympathy for the Whore of Babylon that gave birth to these twins of evil, and this abomination of a tour. There is no babysitter, and there is no repairing her womb. If Rob Zombie doesn’t f—k you up, then I surely will. Hide all drugs and firearms… I’m coming to town.”

Rob Zombie utlovar en spektakulär show med “hair-raising theatrics, animatronic robots, a non-stop collage of psychotronic monster film clips, a gigantic robot with flames shooting out of its body, insane guitar riffs and vicious beats.”

Rob Zombie är grundaren av White Zombie, mästaren bakom låtarna Superbeat och Dragula och regissören av filmer som Halloween, House of 1000 Corpses och The Devils Rejects. I augusti släpps remixsamlingen Mondo Sex Head och efter turnén kommer han gå in i studion för att färdigställa sitt åttonde album. Med sig på turnén har han gitarristen John 5, basisten Piggy D och trummisen Ginger Fish.

Marilyn Manson släppte i våras albumet Born Villain. GP delade ut sitt högsta betyg med citatet ”Inledningsspåret Hey cruel world sätter standarden högt och Born villain sviker dig inte. Varenda ton, varje liten bokstav och minsta andetag känns fullkomligt minutiöst genomtänkta. Perfektion beskriver denna efterlängtade platta bäst.”

Rob Zombie och Marilyn Manson är en match made in hell. Markera 5 december med ett svart kors i din kalender.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Iron Maidens Steve Harris släpper soloalbum

by Leave a Comment

Efter 35 år och 85 miljoner sålda album med Iron Maiden släpper låtskrivaren och basisten Steve Harris sitt första soloalbum “British Lion” den 26 september, berättar ett pressmeddelande:

EMI Music are proud to announce the release of Iron Maiden founder Steve Harris’ debut solo/side project album. Entitled ‘British Lion’ and comprising ten songs that Steve and his collaborators have been working on for the past few years between Iron Maiden tours and releases, it is an album that will surprise and delight music fans the world over.

With a decidedly heavy rock-vibe this roaring debut paints with a full palette of sounds; brooding, melancholic, righteously indignant and exuberantly heavy. With Kevin Shirley at the mixing helm – whose credits include Iron Maiden as well as Led Zeppelin, Journey and Rush among many others – this is an album to sink your teeth into.

From the growling riffage of opening salvo This Is My God to the heavy forlorn balladry of follow-up Lost Worlds which showcases Richard Taylor’s soaring vocals, it’s clear that ‘British Lion’ is an altogether different beast from Maiden.

Karma Killer, with its dirge-like muscularity, and Us Against The World, with its massive chorus, demonstrates just how far British Lion has flexed Steve Harris’ considerable musical muscle. Dovetailed with guitarist David Hawkins’ positively gargantuan lyrical guitar melodies, it’s a mere hors d’oeuvre ahead of the epic, riffing-feast of The Chosen Ones, with its swaggering bravado.

A World Without Heaven, at a breathtaking seven minutes and infused with progressive elements without ever teetering into self-indulgence illustrates perfectly these songsmiths’ colossal abilities to create a mood and stay there. Supercharged by Steve Harris’ inimitable style, there’s an un-cynical vibe here that’s as refreshing as it is out of place in today’s all-too-categorised music industry.

And as far as the name British Lion.“I’ve always been proud to be British” explains Steve, “I don’t see any reason why I shouldn’t be. It’s a massive part of being me. It’s not like I’m flag-waving or trying to preach, this is not a political statement at all. It’s like supporting your football team, where you come from. I just think it lends itself to some really strong imagery too, and to me it fits in with the sound.”

With Iron Maiden, Steve Harris has become one of the most recognised and successful ambassadors for British music on the world stage. Having released 15 studio albums, sold over 85 million records worldwide and played more than two thousand gigs in 58 countries in the band’s thirty-five year career, his appeal is truly global. And now with ‘British Lion’, Steve steps out from Iron Maiden’s illustrious shadow to present a different side of his musical visions.

The tracklisting for ‘British Lion’ is as follows:

1.This Is My God
2.Lost Worlds
3.Karma Killer
4.Us Against The World
5.The Chosen Ones
6.A World Without Heaven
7.Judas
8.Eyes Of The Young
9.These Are The Hands
10.The Lesson

www.steveharrisbritishlion.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Pearl Jam i Globen plus filmklipp

by 4 Comments

Pearl Jam
Globen 7 juli 2012
Betyg: 5

Det är tolv år sedan de spelade i Sverige senast, men jag har inte sett Pearl Jam sedan 1993 när de spelade före Neil Young på Sjöhistoriska museet. Den legendariska konserten – där Neil Youngs distorsionsorgie satte en högtalare i brand – avslutades med att Pearl Jam gjorde huvudattraktionen sällskap på scenen i en rasande Rockin’ in the Free World och det är förmodligen det bästa jag sett i musikväg.

Fast lördagkvällen i Globen kommer inte långt efter. Mycket har hänt sedan början av 1990-talet då Pearl Jam var flaggskeppet i en armada av grunge med Seattle som hemmahamn – främst förstås tragedin i Roskilde år 2000 då nio personer i publiken trampades till döds under bandets spelning – och det är ett gäng stridshärdade veteraner som under Eddie Vedders ledning intar arenan.

Det är rått och spartanskt. Inga videoskärmar, inga svulstiga scenarrangemang, bara sex musiker (keyboardisten Boom Gaspar kompletterar) instrument, förstärkare, högtalare. Backdrop med enkel grafik. Här handlar det om musiken, om bandet.

Och om publiken. Sällan eller aldrig har jag upplevt ett sådant samspel mellan ett band och en mångtusenhövdad publik. Globen är fullsatt, det är över 14 000 människor här och många befinner sig högt upp och långt ifrån scenen, men när Eddie Vedder på svenska talar om hur länge sedan det är vi sågs och undrar varför vi inte ringt känner nog nästan alla ett litet litet sting av skuldkänslor. Vedders innantilläsning är publikfriande och egentligen rätt cheesy men är det någon som faktiskt kan få oss att tro att han menar det han säger så är det han. Och faktiskt, ännu dagen efter när jag sitter och skriver det här har jag inte riktigt lyckats skaka av mig känslan av att han talade till just mig, personligen, och alla andra, personligen, i publiken.

30 låtar hinner de med på två timmar och trekvart och höjdpunkterna är otaliga. Corduroy kommer som andra låt och publiken är nog inte riktigt redo, men vilken otrolig rockrökare det är. och det finns många fler – Comatose, The Fixer och Got Some från de två senaste studioalbumen och under Do The Evolution kokar det nästan över. Jag får inte höra Animal men det skiter jag i.

Och då är responsen på klassikerna ännu – ännu – starkare. Stenkrossarna Why Go, Even Flow och, som sista låt före extranumren, Jeremy är svårt angelägna ännu efter över 20 år, och allsången under Alive hotar att rycka loss Globen från grunden och rulla iväg oss ut på Nynäsvägen.

Men det är i de sprödare partierna som Pearl Jam lyckas komma oss ännu lite närmare. Just Breathe tillägnas vännerna Birgitta och Ebbe vars son omkom i Roskilde. Wishlist är en oförutsedd pärla och Black är precis lika hämningslöst sentimental som den var i hörlurarna de ensamma nätterna på 90-talet.
Covers på Kinks Better Things och The Whos Love, Reign O’er Me är inte helt väntade men väldigt logiska påminnelser om bandets rötter och i Victoria Williams Crazy Mary duellerar Mike McCreedy med Boom Gaspar som en gång Richie Blackmore och Jon Lord.

I finalen sluts cirkeln. Neil Youngs Rockin’ in the Free World är numera en självklar del av Pearl Jams konsertavslutning, i svit med Yellow Ledbetter. Ljuset är tänt, det är som om showen egentigen är slut och publik och band lirar tillsammans. Eddie Vedder lovar att det inte ska dröja tolv år innan de kommer tillbaka.
Vi är många som är beredda att ringa och påminna honom.

Text: Anders Emretsson

Relaterat: Aftonbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,