Martin Ljung har avlidit. Han dog i sin bostad natten till torsdag 30 september.
Jag har kallat Martin Ljung ”Sveriges roligaste människa”. Hans doterdotter är en nära vän till mig, det var så jag fick veta. När Mia berättade att Martin var död berättade hon också att han gått och lagt sig för att vila och bett om att inte bli störd.
Martin Ljung är en av de stora namnen i svensk komedis historia. För alla oss som var växte upp i mitten av 1900-talet är han en ikon.
Vem minns inte hans guben i låddan-samtal med Hans Alfredsson i en tågvagn. Andra stora minnen av honom är från Knäppupp-revyerna och samarbetet med Povel Ramel.
Även om jag minns honom som Sveriges roligaste människa är jag nyfiken på vad Mia, som växt upp med honom, vill lyfta fram. Hon säger direkt att ”han var inte bara rolig, han var rolig också men inte alltid”. Sedan förklarar hon:
Martin Ljung föddes i Luleå och var smed. Han berättade att det var pappans död som var biljetten till Stockholm. Annars hade han blivit kvar och gift sig med någon flicka från trakten. I stället reste han till Stockholm och fick jobb hos Povel Ramel.
Han hade ingen utbildning för jobbet utan bara sin ambition och begåvning. Och en jäkla vilja, antar jag.
Martin Ljung slutade aldrig att förundras och glädjas över sin framgång. Det var viktigt för honom att bli igenkänd och han tyckte om att bli uppmärksammad i alla sammanhang. Mia berättar om promenader på stan när hon var liten. Morfar kunde fråga ”tror du att dom kände igen mig”? Berättelsen vittnar om en man som kände glädje över framgångarna men kanske också en osäkerhet om lyckan skulle bestå. Att det kanske också var lättare (och roligare) att dela dessa tankar med barnbarnet än med andra. Han kunde bli besviken över att inte få erkännande men han gjorde ju en resa från en värld till en annan. Från smedyrket i Luleå till (så småningom) en åttarummare på Östermalm.
Mia är angelägen om att berätta det här, så att vi skall veta. Och visst förstår man att Martin Ljung inte bara var en lustigkurre, det märks i hans humor. Han är inte rädd för att vara fräck och oförskämd. Det klara man inte om man bara är snäll. Det som gjorde honom rolig var att han sa det som vi inte alltid vågar säga själva och han hämtade en hel del ur sig själv.
Martin Ljung blev 93 år och han har lämnar nog minnen efter sig. Hos oss som lyssnade och skrattade och hos de som levde nära honom. Jag vill bara säga tack, Martin!
Och tack till Mia som hjälpte mig skriva det här och som gett Kulturbloggens läsare en personlig glimt av en av våra stora. Hon har gjort mina och era minnen levande.
Du kan läs mer i:
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Martin Ljung, humor, knäppupp, revy, Povel Ramel
