Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

relationer

Van Morrisons bebis, Sheens skilsmässa och Matt Damon i fokus

by

charliesheen
Tre av mina favoritkändisar har varit i fokus i medier de senaste dagarna.
Först var väl den underbare nordirländska musikern Van Morrison som enligt sin hemsida hade fått en son. Morrisons 39-åriga dotter hade alltså fått en lillebror, Uppgifterna fanns på Van Morrisons hemsida, så det var väl inte helt underligt att till exempel Aftonbladet bedömde uppgifterna som trovärdiga och rapporterade.
Fast det var falska uppgifter, en hackare hade tagit sin in på Van Morrisons hemsida.

Lite slarvigt av Aftonbladet, men ändå rätt begripligt. Vi är nog flera som skulle bedömt det som trovärdigt, speciellt om vi inte känner Van Morrison privat.

Van Morrison är en av mina favoriter sedan många år. Fast jag tycker han varit grinig på några konserter jag sett.

En skådespelare som är charmig och har glimten i ögat är Charlie Sheen. Vi brukar se den rätt knäppa tv-serien ”2 and 1/2 men” där han spelar en av de två bröderna som bor tillsammans i ett hus i Malibu. Han spelar den rätt depraverade brodern Charlie. Jag undrar hur det påverkar en person att i åratal spela en så depraverad person?
När jag nu läser att han hamnat i häktet på julafton efter bråk med sin fru, undrar jag om tv-serien satt rätt djupa spår i hans personlighet.

Men skulle jag läsa att Matt Damon hamnat i häkte efter bråk med sin fru, då skulle jag inte tro dessa rykten alls. Han ger ett sådant vettigt intryck. Jag minns när han slog igenom, då skrevs det mycket i medier om en ny generation Hollywood-skådespelare med politiskt och samhälleligt engagemang, där Matt Damon räknades in.

Dagens Nyheter har en intervju med honom, eftersom han är aktuell på svenska biografen i filmen ”The Informant”:
Damon är en selfmade star. Han har lyckats använda sitt amerikansk-skotsk-finska maskulinitetsfängelse på helt oväntade sätt och mot all förmodan erövrat en plats bland de största. Det var nog inte många som anade det när han syntes i sin första huvudroll i Francis Ford Coppolas ”Rainmaker” och lyckades få en hel stjärnensemble att somna framför kamerorna. (Regissören och fotografen verkar ha gått och fikat under hans tagningar.)

Han måste ha tänkt så här: Hur får jag mer djup? Vad ser jag inte ut som? Kvinna? Ja visserligen, men man kan knappast bygga en karriär på att spela dragqueen. Vad mer? Vad förväntar man sig inte med en vit, blåögd, mucklig kille med tätt sittande ögon, tänder som verkar kunna bita av en mindre timmerstock och Ben Affleck som bästa kompis?

Att han ska vara ett geni.

Relaterat: Recension i SVD av !”The Informant”

Trailer: The Informant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bio: Så olika, en film av Helena Bergström

by

så_olika

Jag hamnade på bio i söndags. När vi sorterat bort filmer vi sett och filmer ingen ville se blev det Så olika. Det var Johan Widerberg som avgjorde.

Helena Bergströms senaste film är rätt harmlös. Med Richard Wolff, Ingela Olsson och Johan Widerberg skulle den kunna vara intressantare.

Man kan inte säga något negativt om den här filmen. Den är trevlig och smårolig. Med Johan Widerberg och Richard Wolff blir den till och med intensiv.

Historien om två systrar, en politiker och en partajande TV-producent är lite väl tunn. Så olika är de inte, eller de kanske är det men hallå, hur gulligt måste det var.

Roligast är i alla fall att Rolf Lassgård och Richard Wolff får varandra. Rolf Lassgård är vanligtvis inte i min smak som skådespelare men här överraskar han.

Oj, oj, Helena Bergström har fått in så mycket i den här filmen. Två personer byter sexuell läggning, eller kanske bejakar sin sanna natur. Faktum är att alla blir ihop och byter liv om vartannat och det blir lite förr mycket lite för långsamt.

Om du vill koppla av en stund med ett gäng bra skådespelare som inte behöver överanstränga sig skall du se den här filmen.

Mer recensioner

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Expressen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen om Scener ur ett äktenskap på Dramaten

by

SUR_press1_mini
Scener ur ett äktenskap var ursprungligen en TV-serie från 1973 av Ingmar Bergman med Liv Ullman och Erland Josephson. Den intresserade inte mig ett dugg. Då. Tv-serien talade inte till mig, berörde mig inte, sade inget till mig.

När jag nu mer än trettio år senare ser Dramatens föreställning av ”Scener ur ett äktenskap” med Jonas Karlsson och Livia Millhagen i rollerna som Johan och Marianne griper den tag i mig, dialogerna skakar om mig och ibland är det rent fysiskt påträngande. I en scen vill jag gå upp på scenen, rycka tag i pennan och tvinga Marianne att skriva under skilsmässopappren.

Johan och Marianne är ett par i trettioårsåldern i föreställningens början: med välbetalda jobb, trevligt hus, två söta döttrar, trevliga föräldrar och ett lugnt, välbärgat, konfliktfritt liv. De är lugna och sansade och jobbar, äter fina släktmiddagar, går på teater och lever så glassigt som just övre medelklassen gör.
Men en dag vill Marianne att de ska strunta i allting och tacka nej till söndagsmiddagen.

Föreställningen visar upp olika scener ur deras äktenskap under cirka tjugo år, genom olika faser, där än den ena än den andra är starkare.

På ett sätt är det en föreställningen om konsten att sopa problem under mattan. Men inte bara. Med den extra epilogen blir det också en föreställningen om kärleken och om den är möjlig och vad den i så fall är.

Vad har hänt som gör att ”Scener ur ett äktenskap” i denna tolkning känns angelägen för mig, känns att den handlar om något som angår mig och berör mig, medan föreställningen för trettiofem år sedan med Erland Josephson och Liv Ullman inte alls engagerade mig?

En skillnad är att Livia Millhagens karaktär Marianne i den nya föreställningen inte är lika mild och mesig Marianne gestaltad av Liv Ullman. Kanske har kvinnors position flyttats fram något under dessa år, som gör att regissören Stefan Larsson valt att låta den nya Marianne vara lite mindre undergiven och ta för sig något mer. Det är nog ett skäl till att föreställningen känns modernare, mer engagerande för en publik idag.

När en föreställning på teatern blir så levande och så stark som ”Scener ur ett äktenskap” – då är teater kungen av kulturkanaler.

Föreställningen bygger på en avskalad scenografi: få möbler men så exakt utvalda att de också säger något om tiden, förhållandet, ödsligheten på grund av människornas oförmåga att tala med varandra. I en scen ställs en mängd lampor i vägen för Johan och Marianne och stör deras dialog. Så suveränt. Det är komedi och det är tragedi och det är mänskligt och vi känner oss träffade.

Jag vet inte om föreställningen är modernare eller om jag själv förändrats, eller och det är för att Jonas Karlsson är en av mina absoluta favoritskådespelare, eller vad det är som gör att Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” talar så till mig. Jag vet inte. Och det är inte så viktigt heller. Föreställningen har fått beröm på många håll sedan premiären i augusti – och det är spännande att Bergmans filmer och tv-serier nu förs över i teaterform också på hemmaplan i Sverige. Senare i höst har Höstsonaten svensk teaterpremiär också.

Ur Expressen om ”Scener ur ett äktenskap”:

Alla som har, har haft, drömmer om att ha eller ens har sett en parrelation på håll har anledning att se Scener ur ett äktenskap. Jonas Karlsson och Livia Millhagen spelar klokt, insiktsfullt, roat. Ingmar Bergmans verk är en balansvåg med Johan och Marianne i varsin vågskål. Hans raljerande överlägsenhet dalar mot ömklighet, hennes försiktiga sökande mot problemets kärna leder henne till allt större säkerhet på sig själv. Stefan Larsson lägger också filmtraditionens realism och teaterns möjlighet till förhöjning i vågskålarna, och finner också där god balans, på samma sätt som Bergman själv laborerar med vikterna för att få komedi och tragedi att väga jämt.

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dramaten, Dagens Nyheter.

Scener ur ett äktenskap har en grupp på Facebook också.

SUR_press10_mini

SUR_press2_mini

SUR_press4_mini

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bråk är inte så jävla farligt

by

Jag erkänner: jag är avundsjuk på Jonas Gardell.

Inte för att han tjänar så mycket mer och för att han har en sådan charmig man. Inte för att han vågar vara precis som han är. Utan för att han får vara det.

Såg ni när Jonas Gardell fick utbrott på Staffan Scheja i Stjärnorna på Slottet?
Bråket mynnade ut i att de två fick en närmare vänskap. Enligt Aftonbladet i alla fall:

Storbråket i ”Stjärnorna på slottet” utmynnade i en stark vänskap mellan Staffan Scheja och Jonas Gardell.

Gardell berättar för AB om sitt temperament:

– Jag är lite italiensk, eller som jag brukar säga: jag är en Kalle Anka-typ. Jag börjar kvacka högt, hoppar upp och ner och fjädrarna ryker när jag blir arg – och det är inte säkert att omvärlden förstår.
– Det är inte det jag är stoltast över med mig själv, men alldeles snart är jag en snäll Kalle Anka igen, förklarar han för Nöjesbladet.

Om man bara kan be om ursäkt efteråt är väl bråk inte så jävla farligt? I svenska förhållanden hyllas oftast att vi ska vara så coola och vi ska hålla masken och aldrig vara arga. Det är väl inte så farligt att vara arg?

Jo, på svenska arbetsplatser är det farligt. Det är inte tillåtet att bli arg eller att visa ilskan.

Därför är jag avundsjuk på Jonas Gardell som lever i en sådan situation att han får visa sin ilska.

Andra bloggar om: , , , , , ,