Tegan and Sara ”Sainthood” (Warner)
Ibland snubblar man av misstag på musik som känns helt rätt. Musik som känns att den har en stort grad av ärlighet och originalitet som gör att man tar den till sig. Ett sådant sällsynt tillfälle är Tegan and Sara som är ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. De här två tjejerna är födda på dagen nästan 30 år sedan, 1980.
Det här är deras sjätte platta sedan 1999 men jag har för min del inte hört dom förut. Att de inte är debuttanter är tydligt med tanke på det driv som systrarna besitter. Deras senaste platta ”Sainthood” är en resa i ett egensinnigt landskap där infall och idéerna forsar fram likt en yster vårbäck.
Det finns också en retro-feeling till den brittiska new wave-vågen kring 1980 utan att för den skull bli nostalgi. Musikaliskt kan man beteckna det som modern rock med påverkan från exempelvis Roxy Music och den egensinniga traditionen som finns i kanadensisk rock som exempelvis Kate & Anna McGarrigle, k.d. lang och inte minst Neil Young som en gång singnade systrarna Quin.
Jag må vara okunnig som missat Tegan And Sara förut men i fortsättningen tänker jag inte göra det för det här är riktigt bra. Favoritlåtar; ”The Cure”, ”Alligator” och ”Someday”. En platta som lyser upp höstmörkret.
Recension hos Dagens skiva.
Devendra Banhart ”What Will Be”(Warner)
Tala om udda fågel denne texasfödde singer/songwriter. Här blandas sydamerikanska influenser med San Fransisco-psychedelisk påverkan. Musiken är sommarlätt, den är varm och den känns äkta på ett sätt som påminner om mycket av det som kom ur 1967-70 års kaliforniska musikexplosion.
För mig är Banhart inte bara ny (hans första platta har jag inte hört) utan också nyskapande i sitt nyfikna och gränslösa sätt att närma sig musiken. Här blandas våghalsigt och ur lekfullheten skapas en musik som berör inte bara genom att den är så våghalsig utan genom att den känns alltigenom äkta.
Här finns den vackra balladen “Meet Me At the Lookout Point,” en rock-rökare som “Rats” traditionell R &B-påverkan i “Baby,” och den latinopåverkade “Brindo,” och inte minst den ljuvliga “Angelica” för att nämna några överraskningar som lyssnaren har att vänta.
Singer/songwriters brukar ha ett problem och det är att de tenderar att låta likadant oavsett vem de är. I värsta fall låter de som John Denver eller blir de hopplöst deprimerade som geniet Leonard Cohen. Devendra Banhart är inget av detta – han är helt enkelt unik, han vandrar verkligen sin egen väg. Rekommenderas.
Recension i DN.
Recension i SVD.
Willy Clay Band “Blue” (Rotsy)
Kirunabandet Willy Clay Band kan sin amerikanska rocktradition men det räcker inte för i varje fall mig. De var förband till Fogerty när han turnerade i Sverige 2006. De flesta kommer väl ihåg deras hit “Soldier”.
Jag måste säga att jag känner mig splittrad. Här finns både det som man skulle kunna kalla americana (Under The Spell) och inte så lite Bruce Springsteen (True Lies). Det är allt mycket kompetent, det är väl producerat, det är väl skrivet och det är så förbaskad…..välgjort.
Problemet med den här plattan är att den är för bra, för välgjord så den blir slätstruken. Lyssnar man igenom varje låt så upptäcker man att varje låt klockar precis över 4 minuter, varje låt börjar med samma typ av intro. Det blir nästan livlöst, i vart fall blir det för mycket av FM-radio och Lugna favoriter – det gnistrar aldrig till utan lunkar på som en halvdöd travhäst på väg till slakthuset.
Willy Clay Band kunde nöjt sig med en CD-single med tre, fyra spår som “Jailbird”, “Most Of All” och “Under The Spell”. Det hade räckt för tyvärr materialet är inte tillräckligt för en hel fulltids CD. Talangen finns men med en skitigare produktion kanske det skulle bli mer i liv i deras nya platta.
http://www.myspace.com/willyclayband
Ingemar E. L. Göransson
bloggar också på Ingemars nya blogg
Willy Clay Band LIVE!
Läs även andra bloggares åsikter om mjusik, recension, singer/songwriter, country, Devendra Banhart, Tegan and Sara, Willy Clay Band
