Popaganda

”Vi vill låta som janglig, skotsk gitarrpop från 80-talet. Inte den här girl group-trenden som var inne på mitten av 2000-talet. Ibland slängs vi in i den kategorin bara för att jag har blont hår och spelar elektrisk gitarr,” säger Molly Rankin när jag möter upp henne på Debaser Strand vid sjutiden. Lokalen är fortfarande rätt tom, men om några timmar ska Alvvays — med några av förra årets mest välskrivna poplåtar i ryggen — ge sin första spelning på svensk mark.

Utöver sångerskan Molly Rankin utgörs den Toronto-baserade kvintetten av Kerri MacLellan (synth), Alec O’Hanley (gitarr), Brian Murphy (bas) och Phil MacIssas (trummor). Deras självbetitlade debutalbum släpptes ifjol och spelades in i Chad VanGaalens Yoko Eno-studio i Calgary.

Din pappa var med i The Rankin Family, så jag antar att du växte upp i en musikalisk omgivning?

– Jag växte upp i en musikalisk familj. Men Cape Breton, Nova Scotia där jag kommer ifrån är en väldigt lugn plats utan köpcentrum eller biografer, så många familjer var musikaliska. Det var allt som fanns att göra. Det var som en hommage till ens förfäder. Eftersom majoriteten av invånarna är skotska — Nova Scotia betyder ju nya Skottland — var det något många familjer gjorde. Det var likadant för Kerri, alla i hennes familj spelade något. Min familj turnerade och gav ut skivor, så det var kanske lite annorlunda.

När började du spela instrument? Minns du vilka som var dina förebilder då?

– Det enda jag kände till var keltisk musik. Jag började spela piano när jag var fyra eller något. Det fanns alltid där. Jag brukade avsky att gå på familjetillställningar eftersom du alltid var tvungen att ställa dig inför alla och bidra på något sätt musikaliskt. Stressen låg hela tiden i luften. ”När är det min tur att gå upp?”. Det har försvunnit lite nu, jag träffar inte min familj så ofta längre.

Blir du fortfarande nervös innan du ska gå på scen?

– Jag tror att lite nervositet bara är bra, men inte när det går till den graden att det stör din hjärna för mycket. Men ja, jag blir fortfarande nervös, fast det beror på situationen.

Du släppte en solo-EP 2010, som Alec också var involverad i. Kan du berätta lite om den EP:n?

– EP:n var något av en hektisk situation då vi hade två dagar på oss att köra till Halifax, Nova Scotia och spela in det vi hade med våra vänner. Så vi klämde ihop oss i en skåpbil, körde till vad som egentligen var ett litet köpcentrum, och slängde ihop några låtar. Det slutade med att vi hade sex låtar som alla var i olika genrer; några var folkmusik, andra Roy Orbison-aktiga, och några hade 50-tal/girl group-vibbar. EP:n är lite spretig och släpptes aldrig, jag tryckte bara upp ett gäng som jag sålde från min bil när jag jobbade som servitris på Prince Edward Island.

– Jag träffade Alec lite innan det och han sade ”jag borde producera dig”. Jag tänkte, well, det låter kul, men du är bara tjugofem! Fast det funkade bra. Nya albumet är väldigt annorlunda, avsikten var att även släppa det under mitt namn, men när vi kom till Chads studio i Calgary kändes det inte längre som att det enbart var min grej.

Hur bildades bandet? Hade ni låtarna färdiga innan ni bestämde er för att bli Alvvays?

– Några av låtarna var färdiga långt innan vi spelade in albumet. Brian, vår basist, var med och skrev en del. Men för det mesta kommer jag med idéer till Alec, så tjafsar vi i källaren i timtal innan det blir till någonting konkret. Så det är nog fifty-fifty. En del skrevs i studion också. Archie, Marry Me hade vi spelat i ett par år innan vi spelade in albumet.

Jag vet att ni får den här frågan hela tiden, men varför stavar ni Alvvays med två v:n? För att göra det mer Google-vänligt?

– Det skulle ha varit en bra idé! Först stavade vi det på det vanliga sättet, Always, men upptäckte att det redan fanns en annan dreampop-grupp från 90-talet som hette så. De är faktiskt riktigt svåra att hitta, men de existerade, de var sajnade till Sony. Vi hade redan fäst oss vid namnet, så vi tänkte att vi bara behövde dela w:t i mitten. Många tror att det bara är för att vara pretentiösa eller trendiga, men så var det inte! Egentligen hade vi reservationer just för att det skulle se trendigt ut, vi ville bara hålla fast vid Always.

Ni har alla flyttat till Toronto, attraherades ni av stadens musikscen eller hur kommer det sig att ni flyttade dit?

– Toronto är en mittpunkt för mycket av det som händer musikväg i Kanada. Vi reste sjutton timmar från New Brunswick, där vi bodde tidigare, bara för att kunna spela på alla festivaler i Toronto. Så det funkade varken finansiellt eller mentalt att inte bo där.

Hur är det att bo i Toronto? Finns det någon annan plats i världen du skulle vilja flytta till?

– Först övervägde vi att flytta till Montreal, men eftersom vår franska är så dålig tänkte vi att vi inte skulle kunna hitta några jobb — vilket ofta är fallet. Så vi bestämde oss att ge Toronto en chans och det har faktiskt varit en trevlig förändring. Nu har vi bott där i tre år och det har helt klart överskridit mina förväntningar. När jag först kom dit trodde jag att det var en kommersiell, kall stad. Det visade sig att du kan välja vilken del av Toronto du vill leva i, och vad staden ska vara för dig, den kan vara precis vad du vill att den ska vara. Så är fallet med många städer, det är säkert likadant i Montreal. Montreal är vackert, New York är lite för skrämmande och klaustrofobisk. Jag skulle vilja flytta till Skottland någon gång, vi trivdes när vi var i Glasgow, men jag har inte spenderat jättemycket tid där.

Kan du berätta lite om processen bakom albumet? Skiljde den sig från EP:n? Vilket inflytande hade Chads produktion på processen?

– Låtskrivarprocessen har alltid varit likadan. Jag får en melodi på hjärnan och börjar tänka ut en uppbyggnad — en brygga, en refräng, kanske någon gitarrmelodi till versen — så visar jag upp låten för Alec i sin ofärdiga form. Därefter kan det ta vilken riktning som helst. Vi ägnar timmar i källaren åt att ta isär och plocka ihop låten igen. Ibland är resten av bandet med, ibland inte.

– Chad är rätt passiv i studion. Han spelade bara in, och ingrep om vi kom på villovägar. Om vi gjorde en dålig tagning var han inte rädd att säga till. Han hade samma avsikt som oss — det vill säga, att göra som The Smiths och spela in så att det låter likadant som vi gör live. Jag var inte ute efter att han skulle få oss att låta knasiga, men han satte nog sin lilla prägel på ett par av de långsammare, mer sparsmakade låtarna.

Hur kommer det sig att du ville att Chad VanGaalen skulle producera albumet?

– Jag gillade Women, i synnerhet Public Strain. Och jag älskar Chads album och konst. Tänkte bara, skulle det inte vara coolt? Eftersom han är så uppmärksam på vad som är tanken bakom en låt. Även om det är massa noise så är de vackra gitarrtonerna och sången alltid i fokus. Så jag skickade ett mail, jag skickade en demo, och han var på. Han gjorde ett bra jobb. Jag dök upp som en soloakt. Han visste inte att vi var ett band — inte vi heller för den delen. Så han handskades med det väldigt bra.

Det är en rad i Adult Diversion där du sjunger ”How do I grow old with you? Even if you don’t notice as I pass by you on the sidewalk”, medan du i Next of Kin sjunger om att lämna din kärlek att drunkna i floden. Vad har du i åtanke när du skriver texter? Du har nämnt Stephin Merritt som inspirationskälla, hur har han influerat dina texter?

– Han är bra på att observera scenarion. Hans bildspråk är väldigt vackert och deskriptivt. Men han är aldrig offret, vilket jag älskar. Det är alltid på det här komiska, jag-är-patetisk-sättet. Det är alltid hans eget fel. Jag älskar det perspektivet. Det skulle vara fantastiskt om jag lyckats ta med mig något av det, men jag är inte säker. Jag är mer inne på grafiska romaner med ensamma, patetiska karaktärer som längtar efter något som de aldrig kan vara en del av. Jag har alltid sett mig själv som den här rätt ensamma personen — om det är något jag själv är skyldig till vet jag inte — men jag skapar alltid scenarion jag vet att jag själv aldrig kommer få uppleva själv.

Så låtarna är inte självbiografiska med andra ord…

– Jag har aldrig dränkt en pojkvän. Men vem vet, kanske en dag!

Archie, Marry Me var med på vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta någon anekdot kring den låten?

– Alec bodde i Australien då och jag skickade honom en tio sekunder lång demo. Jag var besatt av Teenage Fanclub och Everything Flows, låten från A Catholic Education. Jag kom på namnet Archie eftersom Kerri och jag har en gemensam kusin som heter Archie, som spelar i ett annat band från Nova Scotia som heter Mardeen. Grymt band! Vi växte upp i huset bredvid och hans familj födde upp golden retrievers. Hans far är en enarmad fiskare. Det är bisarrt, men de är de sötaste människorna.

Jag hörde att ni börjat skriva nytt material. På vilka sätt skiljer sig de nya låtarna från albumet?

– Allt låter lite högre, kanske. Eller så är det bara vad jag dras till när vi spelar live. Det kommer nog vara coolare på sitt eget sätt, lite poppigare och lite bättre inspelat. Allt kommer inte spelas in på band.