Bob Hund, Stora scenen
Popagandafestivalen 28 augusti 2015
Betyg: 4
Senast jag såg Bob Hund var för 17 år sedan. Thomas Öberg ser inte ut att ha åldrats en dag sedan dess. Han kan rent av bära samma vita skjorta som sist. Kanske bär han på Iggy-genen också. Förhandssnacket har emellertid handlat om gitarristen John Essings Dave Grohl-moment i Hammenhög för två veckor sedan där han ramlade av scenen och bröt vänster handled. Han får således också en ”tron” där han sitter med gitarren i knät, Jeff Healey-style, ändå kan delta relativt mycket sett till omständigheterna.
Öberg är som vanligt ett kapitel för sig, en oöverträffad estradör med en rad upptåg: han staplar om förstärkare till små podium och går balansgång på sitt mikrofonstativ. Uppklättrad på kravallstaketet låter han någon i publiken hålla i mikrofonen åt honom och hela kroppsspråket gör en lycklig; den oefterhärmliga dansen med en seriefigurs snärt och de vickande höfterna. De små monologerna i mellansnacken träffar pricksäkert och riktar sig inte sällan till hufvudstadens hipsterpublik med en kärleksfull glimt i ögat. I övrigt finns inte mycket att tillägga. Denna institution till band har fortfarande kvar sin publik och lockar till allsång i såväl nyare nummer som Hjärtskärande rätt och Harduingetmankandansatill? som i gamla konsertexplosioner som Nu är det väl revolution på gång? och Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss. Kanske var detta inte det allra, allra häftigaste vi sett från varken en avslutande festivalkväll eller Bob Hund själva, men det är sällan man går hem med en mer upplyftande känsla i kroppen än så här.
Här kan du se fler bilder:
Foto: Emma Andersson