Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

pop

Makthaverskan och Pascal på Debaser Malmö

by

Makthaverskan

Kanske har det med stora förväntningar att göra, men förbandet Makthaverskans poppunk låter väldigt tam och intetsägande. Deras absolut största tillgång, sångerskan Maja Milner vars frenesi på skiva krossar de flesta kollegor, faller platt tillbaka i ett hav av onyanserat gitarrmangel. Och inte på ett bra sätt (när man brukar prisa, säg, My bloody valentine just därför får man se upp med vad man skriver). De febriga post-broder-daniel-låtarna glider in i varandra och det är jobbigt att försöka lyssna efter hooks och refränger som man känner igen. Kanske finns här en ljudtekniker som borde skjutas, för så här jämntjockt låter det ju inte på skiva. Tråkigt, jag ville ju gilla det här.

pascal liveBild: kyssmig.com

Pascal däremot gör nog ingen besviken. Det är så skönt med såna här band som vågar vägra inställsamma mellansnack eller fåniga presentationer av bandmedlemmarna. Ingen marknadsföring, bara rock. De nya långsammare, poppigare låtarna smälter perfekt tillsammans med de gamla punkiga och varje skrik och cymbalslag sitter där det ska. Det svajjiga ljudet är här till en fördel istället och låtar som ”Älska mig eller skjut mig”, ”Ensam på en krog i hamburg” (”Den här låten handlar om ensamhet”) och Elvis formligen kör över den, för att vara Debaser, extremt stora publiken.

Innan spelningen är jag förvånad i att så många hittat hit till dessa relativt smala band men sen inser jag att det väl är symptomatiskt; det är i lågkonjuktur och under borgerliga regeringar som den här musiken behövs som mest. Det är då man inser att brilliant musik inte behöver vara introvert och svår. Tvärtom kan frustrationen vara det allra nödvändigaste att få ur sig. Jag läste någonstans att ”band som pascal är format av sina brister snarare än sina tillgångar”. Har man sett dom live inser man att ingenting kunde vara mer fel. Band som Pascal formar sitt ångestdrivna, råa sound av ren nödvändighet. För att vissa saker, som en ohämmad kärlek till musik, kan inte annat än att skrikas ut.

Läs en fantastiskt bra recension av Makthaverskans debutskiva här.

Läs om Orkanen närmar sig här.

Hästpojken på vårturné

by

febr 024


Efter Handen på hjärtat-turnén, som jag var och såg Malmöföreställningen av i onsdags, fortsätter de nu på turné under våren. Det var en riktigt vass spelning så jag rekommenderar det verkligen.

Ur pressreleasen:

”Inget och allt är förändrat när Hästpojken äntligen är tillbaka efter en tids tystnad. Med nya bandmedlemmar, ny energi och den nya skivan Från Där Jag Ropar står framgångsbuffén nu uppdukad. Hästpojkens nya material är inte alls skitigt eller skränigt utan genomsyras mer av en poppig, välpolerad och dansbandsinfluerad ljudbild. I melodier och texter återfinns allt det där man bara finner i ett sönderdelat Gbg-hjärta.”


Här är datumen:

25.3 Hugos, Norrköping
26.3 Smålands Nation, Växjö
27.3 Björnes Magasin, Mariestad
1.4 Nöjesfabriken, Karlstad
2.4 Strand, Stockholm
3.4 Brew House, Göteborg
7.4 STK Korjaamo, Helsingfors
9.4 Stadshuset, Sundsvall
10.4 Spegeln, Gävle
21.5 Lundakarnevalen, Lund

Bild: Nina Einarsson, från spelningen i Malmö 17/2.

Hästpojken på Babel, Malmö

by

febr 010

Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller fantastiskt att Martin Eliasson ramlar upp på scenen iklädd samma vita kostym som i videon till ”Trummor och bas, gitarrer och hat”. Det understryker i vilket fall min känsla av att ha och göra med en missanpassad  dansbandsstjärna på dekis. En hatisk Håkan, en tonårsledsen Shane Mcgowan, alla rockmusikens mansstereotyper samsas i Martin Eliasson.

Jag tvekar men bestämmer mig för att beundra det konsekventa i det hela. Det är ändå just den här rollen han har haft sedan Bad Cash Quartets korta glansdagar, det ärlighetsaspirerande hela tiden på patetikens gränser.  Han mumlar något osammanhängande i micken, tar ett klunk öl och vevar igång första låten. Och i samma stund faller den den ledsna clownens mantel av honom.

För det låter ingenting annat än fantastiskt och Martin lyckas få var textrad att låta som det viktigaste som kan sägas. Det är ett tight band som kramar ur var droppe vemod ur strålande ”Från där jag ropar”. Det är nästan bara låtar därifrån som spelas som för att understryka övergången från klassisk svensk punk till klassisk svensk vemodspop, lika mycket ett ledset Tant Strul som ett misantropiskt Abba. Under låtarna är Martin den självklare frontmannen, hoppar upp på högtalarna och verkar nästan rent fysiskt driva ut sin smärta, ut till publiken.

febr 034

Det är så fort bandet slutar spela som man lägger märke till att de är just ett band. Men det är en konstigt sammanhållen grupp, klädda i helt olika stilar, där alla mumlar konstigheter i micken och verkar ha svårt att fokusera på själva spelningen. Martin verkar mer och mer förvirrad och inte veta var han ska göra av sig själv när han inte sjunger. Det är charmigt i början, men på slutet mest irriterande.

När en gitarrist säger till Martin att för i helsike ta i mer från magen eller när en annan, under ett märkligt break i Caligula, påpekar att det ju låter ”för jävligt” undrar man om det är en konsert eller ett rep man har kommit till. Eller kanske en orkester som turnerat lite för länge och behöver tid ifrån varandra. Hur som helst skapar det en konstig stämning som gör att publiken stampar otåligt i marken i väntan på att de ska köra igång igen, med nästa popexplosion.

Annars låter det fenomenalt som sagt, men kanske förtar mellansnacken lite av magin. Det enda som känns riktigt genuint i det förvirrande bandet är Martins genomträngande röst som når ända in i en. Och det är tillräckligt för att skapa en känslan av att ändå ha varit med om någonting viktigt, en sorts känsloexorcism som sitter i riktigt länge.

febr 018

Bilder: Nina Einarsson.

Läs vår recension av ”Från där jag ropar” här.

Välkomponerat, studsigt och kul – The Berndt tar plats på indiescenen

by

The Bernd våren 09

Göteborgsbandet The Berndt är på uppgång. Den 27 januari släpptes deras debutskiva GBGBG på Pophat Music och den 29 januari hade de releasespelning på Parken. I vår väntar turné i bland annat Tyskland och Italien. Kulturbloggen har tagit tempen på bandet genom en intervju, en recension och ett tips.

Intervju

Vi startar med en ”sportfråga”: Hur känns det? Debutera med album och spela på Parken…

Först o främst känns det väldigt skönt med ett avslut på det mer än ett år långa projektet. Men det känns också som en grym start på något nytt. Är väldigt stolt att vi har rott det hela i land med släpp på eget skivbolag, fullsatt releasespelning och kommande turné.

Det här med namn, varifrån kommer ert bandnamn och vad står egentligen GBGBG för?

Namnet kommer från många år tillbaka och var ett av de första vi valde. Istället för att skaffa sig ett nytt creddigt valde vi att behålla det lite ”stökiga” namnet och vända det till nått positivt. Det har även en annan ganska lokal betydelse. Där vi kommer ifrån kallade man saker som var lite konstiga och egna för Berndt.

När det gäller själva skivnamnet så är det taget från avslutningsspåret på skivan. Det är dels en bokstavskombination som ser snygg ut i versaler, liknar en matematisk formel men även betyder något. Känns ju lite tråkigt att avslöja exakt vad det står för i ord men man kan säga att budskapet i titeln är ett slags överliggande tema på hela skivan.

Vilka musikinfluenser har ni med er? Har bandet någon gemensam favoritartist/band/låt?

Känns ganska klassiskt att svara att vi lyssnar på allt men lite så är det. I alla fall om vi lägger ihop alla medlemmars musiksmak. Trummisen Oscar är skolad hardcore-gitarrist från början medan Fredrik diggar mer elektroniskt. Jag själv (Emil) lyssnar en del på blandad pop-rock-punk, medan Rasmus gillar mycket klassiskt och Linus math-rock.

Men artister som vi gillar gemensamt och även inspereras av är bland annat: !!! (Chk, Chk, Chk), Architecture In Helsinki, Avalanches, Belle & Sebastian, Clap Your Hands Say Yeah, Dadelus, Jaguar Love, Kylie Minogue, Laakso, Lightning Bolt, Los Campesinos, Maps, Nick Drake, Niklas Strömstedt, Of Montreal, Penguin Café Orchestra, Phoenix, Sigur Ros, Silverbullit, Spoon, The Blood Brothers, The Clash, The Fall, The Flaming Lips, The Futureheads, The Go! Team, The Kills, The Mae Shi, They Live By Night, Vampire Weekend…

Hur ser det ut i er replokal? Ruffigt, stökigt, propert?

Det går helt klart perioder. Vi är nog ett av de få band som faktiskt repar i ett garage på riktigt. Vi brukar köra storstädning då och då men brukar ofta bli rörigt så fort man drar ut allt från repan när det är dags för spelning.

”…årets mest ignorerade skiva”, det tror jag inte. Var får man tag på den?

Haha! Det var min bror som försökte göra sig lite lustig bara. Men han har nog vissa poänger. Utomlands och på stora musikbloggar har det varit väldigt stor hajp kring skivan medan svensk media knappt kunnat bry sig mindre, och de få recensioner som ramlat in varit ganska svala. Men det brukar ju vara så. Någon börjar skriva något och sen hänger resten på i rädsla om att sticka ut för mycket.

Men för att bortgå från bitterhet och återgå till frågan så finns den lite varstans. Digitalt ligger den på de flesta shoppar som i-Tunes och Amazon. Vill man köpa den fysiskt knappar man in på Cdon, Ginza eller liknande butik och vill man lyssna gratis är det bara att söka på Spotify eller diverse torrent-sidor.

Vad har ni för planer under våren? Turnéer/festivaler/…?

Vi sticker faktiskt ut på turné redan nu på fredag. Det blir en tvåveckorstur genom Europa där vi landar i länder som Tyskland, Österrike och Italien. Vi är riktigt spända och det ska bli ett galet äventyr. Efter det siktar vi på små helgturer till städer runt om i Sverige där vi redan har fått in några bokningar. Och förhoppningsvis en massa festivalspelningar också. Det ser ut som ett fullspäckat år för Berndt.

Ge mig tre skäl till att man ska lyssna på/köpa GBGBG:

1. Du får reda på innebörden av albumstiteln
2. Du får tio riktigt starka pop/rock låtar
3. Du får något som sticker ut och som gör dig mätt och belåten

Recension

Omslaget till GBGBG är som själva bandet: färgsprakade, lekfullt och energiskt. Innehållet, punkinfluerad indiepop i koncentrat, är en schysst vitamininjektion i den grå vintervardagen och skivan växer med varje lyssning.

Det är sisådär med sången. Tonerna spretar, rösterna låter pressade och falsettomgångarna kunde med fördel ha kortats ner. Men jag köper att det inte är klassiskt snyggt, att killarna inte riktigt kan sjunga. Det kan inte Hellström, Räisinen och Öberg heller. Inte egentligen. Men det funkar för dem, och det gör det för The Berndt också.

Däremot är det oerhört snyggt låtsnickeri på GBGBG. Synkoperat och rytmiskt, tajt och läckra körpartier. Det är överraskande och ingen låt är den andra lik. Det blir aldrig tråkigt. Favoriter är Hurried Feathers, Walked for the Future och Diamond Girlz, mycket på grund av drivet, ”bababa”-kompet och glädjen.

GBGBG är en perfekt förfestskiva, en skiva att bli glad av. Det går inte att sitta, eller stå, still till The Berndt. Fötterna stampar som av sig själva och någonstans känns det som att det inte är omöjligt att det blir vår i år igen.

Tips

The Berndt är definitivt ett band som funkar att se live. Det är publikkontakt, intensitet och småputtrigt mellansnack. Däremot passar inte Parkens annars utmärkta konsertlokal för The Berndt. Jag vill se dem utomhus på en gräsmatta i augusti. Kom igen Way Out West – boka The Berndt.

Joan as Police Woman på Debaser Malmö

by

joan as police woman

Stressat lyckas jag missa förbandet Edda Magnason och blir lite butter. För ovanlighetens skull verkar tiderna ha hållts till punkt och pricka. Det är också ovanligt mycket folk för att vara ett ganska okänt indieband. Det blir dock tydligt varför så många valt att betala 160 kronor för just den här konserten och jag stressar snart av.

När så Joan as policewoman går på scenen är det en otroligt sammansvetsad trio som möter publiken. Att det är bara elektroniska instrument och trumset är någonting som jag inte ägnar en tanke. Joan Wasser som sångerskan och låtskriverskan heter, utrstrålar en otroligt sensibilitet som verkar gå rakt in i den själfulla musiken och göra de kantiga ljuden mjuka. Från första till sista tonen rör hon sig i ett självklart universum som bara är hennes eget. Joan as policewoman är annars ett sådant band som kan vara svårt att sätta fingret på när man lyssnar på skivorna; är det soul, pop, kanske till och med rock? Det är inte precis som att genreindelningen faller självklart på plats live, svaret blir snarare ja ja och ja.

Från nedtonade singer/songwriternummer till souliga Al Green-aktiga ballader till Punkrock-covers av bland annat David Bowie och Britney Spears (overprotected låter riktigt bra, vilket måste anses vara en bedrift i sig). Det som håller samman showen är förutom den säregna instrumentaliseringen (fem synthar måste anses vara ovanligt i singer/songwriter-sammanhang) är Joans följsamma röst som tar självklar plats. Den känns aldrig sökt och mängden influenser lämnar plats för någonting väldigt eget. Jag tänker på Cat Power och Neko Case, men det känns inte så relevant. Lokalen sveps in i en mättad, lugn atmosfär, med taggiga känslor ständigt väntandes under.

Spelningen består av låtar från alla tre skivorna samt från en kommande fullängdare och en coverskiva som behövdes göras för att, som hon själv säger i mellansnacket, ”get out of my brain and into other, better brains”. När jag tittar ned på blocket så är det dock bara namn på låtar på första skivan som jag skrivit ned och strukit under många gånger. Det är i vackra, lugnare nummer som Eternal Flame, The Ride och, kanske hennes bästa låt, We don’t own it som det verkligen bränner till. I sådana tillfällen känns hennes ”American soul”, som hon själv kallar musiken för, som det mest självklara botemedlet för det hundratal stressade storstadsbor som samlats. En alldeles egen soulmusik som berör.