Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

pop

På smyglansering av Edith Backlunds kommande album

by

Edith Backlund är artisten som hyllats av Neil Young, haft låtar med i TV-serier som ”One Tree Hill”
och har en röst som får människor att helt kapitulera.
Så stod det i en inbjudan till en smyglansering av hennes kommande album. Albumet släpps i oktober och heter ”Dance In Circles” .

Hennes skivbolag tror stenstarkt på henne och att det albumet kommer att göra succé. Musikintresserade människor av olika slag bjöds in på en liten spelning med Edith Backlund och hennes band på Strand i Stockholm på tisdagskvällen den 17 maj.

Kulturbloggen var där och imponerades. Edith Backlund har en kraftfull röst och jag förstår att just Neil Young imponerats av henne. Hon är pop och rock och blues i ett.

I inbjudan stod det också:

Tillsammans med producenten Peter Kvint har hon skapat en samling poplåtar med melodier som
andra artister bara kan drömma om. Närgångna verser och kompromisslösa refränger smyger in,
suger tag, etsar sig fast i mellangärdet och skapar ett skoningslöst sug efter mer.
Beräknad release för Edith Backlunds nya album ”Dance In Circles” är oktober 2011.

Men ett helt fullsatt Strand erbjöd en smyglansering där vi fick höra flera av sångerna på det kommande albumet. Det märktes att publiken gillade vad de hörde, de applåderade och ropade efter fler låtar.

På Edith Backlunds helt nyinvigda fansida på Facebook kan du ladda ner ett spår gratis.

Här är en sång med Edith Backlund, dock inte från kommande albumet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Peter Bjorn and John med Gimme Some

by


Band: Peter Bjorn and John
Titel: Gimme Some
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 28 mars 2011

Gimme Somme är Peter, Bjorn and Johns sjätte album i ordningen och det tredje sedan genombrottet hos den större publiken med Writer’s Block. Gruppen består av Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson, bildades 1999 och de släppte sitt debutalbum – det självbetitlade Peter Bjorn and John – 2002.

Jag fastnade för Peter, Bjorn and Johns musikaliska blandning av tuggummi och indiepop – som så många andra – just med albumet Writer’s Block och framförallt låten Young Folks som släpptes 2006. Sedan dess har bandet släppt både Seaside Rock och Living Thing och den 28 mars dyker deras nya album upp, en liten pärla benämnd Gimme Some.

Och visst ger de någonting. Någonting som är väldigt mycket indiepop och något annat också, och verkligen en uppsving i deras musikaliska karriär. Jag gillar den aning av kaxighet som dyker upp i flera låtar och som jag inte hört så tydligt i valken Writer’s Block eller Living Thing. Det är för det mesta just så medryckande som riktigt bra svensk pop kan vara ibland och uppblandat med så mycket bra texter som ofta svensk indiepop är. Jag gillar väldigt mycket av tongångarna i Gimme Somme och kanske speciellt den inledande Tomorrow has to wait. Den inledande gitarrslingan förebådar något riktigt bra och både Tomorrow has to wait och följande Dig a little deeper sätter sig som klister, på en gång.

Den enda låten som inte riktigt fastnar är Second chance, det blir alldeles för mycket refräng och alldeles för lite innehåll men det är å andra sidan det enda spåret på albumet det går att anklaga för en sådan sak, synd att just den blev en singel. Peter, Bjorn and John har alltid lyckats skapa låtar som sätter sig utan att vara tjatiga, vilket också är sant för de flesta spåren på Gimme Some, Second chance undantaget.

De bästa låtarna på skivan är Dig a little deeper, som är oerhört charmig med sina sextiotalsvibbar, och Eyes, en låt som inte bara är den mest medryckande låten på skivan utan också berättar en liten historia jag verkligen fastnar för. Också Down like me är en lågmäld fullträff efter de lite mer högljudda (Don’t let them) Cool Off och Black book. På Gimme Somme finns det några spår jag inte tycker om men de allra flesta sätter sig direkt i sin blandning av kaxighet och lågmäldhet och fina gitarrslingor. Gimme Somme är verkligen en bra bit på vägen.

Läs också: Kulturbloggen intervjuar John från Peter Bjorn and John

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om du inte har biljett till Niki & The Dove på Dramaten kan du höra konserten i telefonen

by

18 mars spelar svenska popsensationen Niki & The Dove i för sedan länge utsålda Lejonkulan. Men den som står utan biljett behöver inte misströsta, då den svenska webbradiokanalen Gimme Indie sänder live både via sin webbplats och sin nya Iphone-app.

Dramaten& berättar i ett pressmeddelande:

Gimme Indie är en ideellt driven webbradiokanal som livesänder och även eftersänder spelningar med utvalda artister. Nyligen invigde de sin Iphone-app genom att livesända bandet Interpols spelning, en sändning som hördes av 1000 lyssnare världen över. Detta blir första gången en scenhändelse på Dramaten sänds live till telefon.

Niki & The Dove är en svensk duo med rötterna i experimentell dansmusik, indie och teater. Bandet har uppmärksammats såväl i Sverige som utomlands. Framförallt i England där bandet släppt första singeln DJ, Ease My Mind på etiketten Moshi Moshi, spelat in en BBC Radio 1 Session och lyfts fram av NME som en av de mest intressanta artisterna just nu. Sångerskan Malin Dahlström har tidigare hörts i band som The Dora Steins och Midaircondo. Hon har också skrivit musik för dansföreställningar och teater, och gjort egen elektronisk pop under namnet Disdishdance. Med i bandet är även Gustav Karlöf.

Den som vill lyssna på livesändningen kan besöka www.gimmeindie.se eller ladda ner gratisappen Gimme Indie för Iphone.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Crystal Fighters med Star Of Love – något mer unikt är svårt att hitta

by


Crystal Fighters med Star Of Love
Betyg: 4

Någon genre kan Crystal Fighers album Star Of Love inte placeras in i. Ett mycket experimenterande album: ja. Unikt: onekligen.

När jag läste om albumet och bandet väntade jag mig en skiva som lätt kunde klassas som världsmusik. Visserligen är ordet ”världsmusik” rätt knepigt. Alla band finns ju i världen och därför är väl all musik världsmusik.

Crystal Fighers har synt som en bas för sin musik men också akustisk gitarr och tamburiner plus en mängd olika traditionellt baskiska instrument. Resultatet blir på ”Star Of Love” en blandad kompott, några låtar som absolut hämtat inspirationen från shoegaze, några spår inspirerade av musik av Justin Timberlake eller dansmusik, andra spår popigare och sedan också något spår med funkiga rytmer och där det låter med som vi brukar tänka oss världsmusik.

Själva beskriver bandet sin musik som ”fast dance music with Basque instruments synthesisers and voices”.

I en intervju säger bandmedlemmen Gilbert:
– Our songs concern bigger themes than my girlfriend dumped me.

Gilbert fascineras av musikscenens utveckling mot allt mer genrefri. Crystal Fighters har tagit ledningen där på ett mycket spännande sätt. Att blanda så friskt mellan genrer som de gör på ”Star Of Love” kan vara en fälla. Det finns en risk att det blir för utslätat. Den som lyssnar på dance kanske inte gillar mer popiga låtar och tvärtom. Crystal Fighters lyckas ändå behålla mig som lyssnar, det finns något i alla låtar som ändå är en bas, en grund, som är Crystal Fighters.

De finns förstås på MySpace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Veckans skivor: Kate Perry, Wildbirds & Peacedrums och Sonic Syndicate

by

Det är höst och visst märks det för att nu kommer det massor nya bra skivor.
Wildbirds & Peacedrums har släppt sitt tredje studioalbum: ”Rivers” och det är förmodligen veckans mest hyllade album. Underbara duon Wildbirds & Peacedrums från Göteborg består av de äkta makarna sångerskan Mariam Wallentin och musikern och trummisen Andreas Werliin.
Deras musik är säregen och speciell, går inte att placera i något förutbestämt fack. Visst har de jazzens drag av improvisation och att låta musiken flöda fritt, men samtidigt är tonerna popiga, uråldriga, sakrala.
Varje album de gett ut har fört dem vidare på nya outforskade områden i musikens värld.
Rivers” består på sätt och vis at två delar – ”Retina” och ”Iris” – tidigare utgivna på var sin vinyl-ep.
Temat som förenar låtarna på är vatten. Materialet på ”Iris” är mer avskalat medan.

De första fem spåren känns väldigt sakrala, vilket förklaras av att de är inspelade i en kyrka i Reykjavik tillsammans med kammarkören Schola Cantorum som också har medverkat på Björks album ”Medúlla”.

DN gav albumet betyg 4 och Kulturbloggen skrev redan tidigare om hur förtjusta vi är i albumet.
Betyg 4 i SVD också.

Här intervjuade Kulturbloggen dem, för snart två år sedan.

Katy Perry: ”Teenage dream”
Ingen av oss på Kulturbloggen är rätt person att recensera Kate Perrys album. Hennes genre ska väl närmast definieras som kommersiell pop och det är inte riktigt vår typ av musik. Jag såg att DN:s Mattias Dahlström gav betyg 2, men det är väl samma med honom. Han brukar väl inte vara den stora talesmannen för kommersiell tuggummipop. Det blir liksom fel då, betyget blir automatiskt lägre. Det bästa är nu när någon som älskar genren i fråga recenserar.
Också SVD:s recensent gav betyg 2.

Jag tycker att själva titelspåret är rätt OK, det är rak dunka-pop, som funkar rätt bra att skutta omkring till.

Sonic Syndicate – We rule the night
Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på mer än några spår av Falkenbergs hårdrockgrupp, men de spår jag lyssnat på har fastnat.
Expressen gav betyg 3, men de spår jag lyssnat på hittills gör att jag vill ge högre betyg,.
”My own life” är en ballad som Expressen kallar sliskballad, men det är just när Sonic Syndicate blandat in några lugnare spår som helheten blir bättre, tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,