• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten

11 juni, 2019 by Redaktionen

Den nya miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten. Men vem kunde ana att den största kärnkraftsdebatten på åratal skulle sättas igång av en svensk musikvideoregissör…?

I början av maj hade tv-serien Chernobyl premiär på HBO. Sen dess har ett avsnitt i veckan släppts och nu finns alla fem avsnitten ute. Serien är regisserad av en svensk: Johan Renck. Låter namnet bekant? Kanske för att han på 1990-talet gjorde musik tillsammans med bland andra E-Type. Senare gick han vidare som soloartist, under namnet Stakka Bo. Därefter är det inte lika självklart att gemene man haft koll på honom. Johan Renck började regissera musikvideor – först sina egna, för att spara pengar. Men sen åt fler och fler artister. Både svenska som Kent och Cardigans och internationella som David Bowie, Madonna och Beyoncé (Renck bor sedan länge i USA). När Bowie gjorde sin sista video, kort innan han dog, var det Renck som fick förtroendet att regissera den.

Johan Renck har ett bolag tillsammans med Jonas Åkerlund och de tillhör våra absolut mest kända svenskättade musikvideoregissörer. Även Åkerlund har regisserat åt Madonna, Lady Gaga, Metallica, Roxette och många fler. Såklart har de också gjort en hel del reklamfilm, vanlig film och tv-serier. Bland annat har Renck regisserat avsnitt till “Breaking Bad” och “Vikings”. 2008 släppte han den egna långfilmen “Downloading Nancy”. Han har gått en lång väg från tiden som Stakka Bo, helt enkelt.
Arbetet med Chernobyl har påverkat honom starkt, säger han i intervjuer.
– Det jag gör från och med nu måste ha ett syfte. Stimulera till något slags tanke. Bära på en mening (DN, 190606).

Renck blev alltså tillfrågad att regissera serien Chernobyl vars manus skrivits av Crag Mazins. Hans tidigare meriter är främst manuset till “Baksmällan 2”, vilket kritiker gärna lyfter upp. Och visst är det skillnad på “dagen efter” och en kärnkraftsolycka. Men nu står vi här, med succésiffror och världshyllningar. Det finns flera anledningar att se serien:

1. Det är ett bra sätt att ge sig själv tid för reflektion över svåra frågor. Den väcker frågor om tillväxt, demokrati och faran med lögner och mörkläggning. Serien har ett tempo som gör att man hinner med att reflektera. I kölvattnet av serien har bland annat SVT Halland gjort en reportageserie om kärnkraftverket Ringhals, och Vattenfall går ut i sina kanaler och bemöter frågor med anledning av serien. Bland mycket annat.

2. Serien har blivit den högst rankade tv-serien på IMDb någonsin. Den kommer före Game of Thrones, Breaking Bad, Band of Brothers och många andra. Den har i skrivande stund 9,7 av 10 poäng.

3. Johan Renck är en regissör som förstår sig på musik, och mörker. Det märks i serien. Bland annat har skådespelaren Stellan Skarsgård, som medverkar i serien, sagt till Expressen: “Han är fantastisk. Du vet, i normala fall är det två eller tre regissörer som jobbar med en tv-serie som den här, men han tog allt och bar det på axlarna med enorm energi och lust. Sedan har han satt ihop något som är väldigt musikaliskt på något sätt. Han har gjort ett fantastiskt jobb” (Expressen, 190606).

Allt är dock inte frid och fröjd. De senaste dagarna har det dykt upp stark kritik från den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som vann Nobelpriset i litteratur 2015.
Hon är kritisk till att serien till stora delar bygger på hennes bok ”Bön för Tjernobyl” men att hennes namn inte nämns. Renck, såväl som manusförfattaren Crag Mazin har hämtat inspiration ur denna bok, men också andra böcker från bland andra ukrainska Jurij Sjtjerbак och ryska Grigorij Medvedev. HBO har under processen köpt rättigheterna till boken ”Bön för Tjernobyl”, men nämner inte detta i vare sig för- eller eftertexterna. Nu har dock Johan Renck själv gått ut och svarat att HBO genast kommer att lägga till hennes namn.

Att ta sig an Chernobyl och debatten kring den är att kasta sig in i en härlig mix av högt och lågt, fin- och fulkultur, katastrofer och succéer, nobelprisförfattare och musikvideoregissörer. En salig blandning – som i slutändan blir kultur när den är som allra bäst: Nämligen underhållning som berör.

PS. Ni som vill åka till Chernobyl bör nog skynda er – turistbyråerna rapporterar att det börjar bli fullbokat nu efter serien. DS.

Tips! Några av Johan Rencks bästa musikvideor:
● Lana Del Rey – “Blue Velvet”
● The Knife – “Pass This On”
● Kent – “Kärleken Väntar”
● Fever Ray – “Seven”
● Stakka Bo – “Here We Go”
● David Bowie – “Lazarus”

Arkiverad under: Film, Krönikor, Toppnytt Taggad som: Politik

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

21 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse ”Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. ”Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, ”Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: ”Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.

Arkiverad under: Bokrecension, Kulturpolitik, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, klassklyftor, Kulturpolitik, Politik

Filmrecension: Fabriken – ett mästerverk och en trovärdig berättelse om arbetarklassen i Ryssland

10 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Fabriken
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 maj 2019
Regi Yuriy Bykov

Ett mästerverk. En enastående unik skildring av livet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Lägg regissörens namn på minnet. Yuri Bykov har inte fyllt fyrtio år än på några år, han föddes i augusti 1981 i Novomichurinsk i vad som då hette Sovjetunionen.

Andrej Tarkoviskij är förmodligen en av de mest internationellt kända ryska regissörerna. Nu har Bykov tagit klivet och är i mina ögon både större, skickligare, mästerligare och viktigare.

Nu är ”viktig” ett dumt ord i recensioner. En film, eller för den delen ett konstverk, en teaterpjäs, en roman eller vilket kulturverk som helst, måste ha konstnärlig kvalitet för att kunna säga något, för att kunna tala till oss. Att ha ett budskap räcker inte alls. Budskap som blir för tydliga kan första konstnärliga verk.

Här är en film som både har viktiga saker att säga om hur det är att leva i det post-sovjetiska samhället och är skickligt konstnärligt skapat på alla plan: i fotot, i dramaturgin, med skådespelarnas skicklighet, i regin. Handlingen är överraskande in i det sista och ha hela tiden flera nivåer i vad den förmedlar. Inget är bara vitt eller svart, ingen är bara hjälte eller ond skurk. Alla är människor och begripliga.

Filmen utspelar sig i en nedläggningshotad fabrik med industriarbetare i centrum. Det är otroligt sällsynt med filmer som skildrar människor ur arbetarklassen. Tänk att det fortfarande är så sällsynt. Det är faktiskt skrämmande. Som om de problem människor inom arbetarklassen möter inte är värda att skildras, eller om det är för att den världsrådande ideologin kapitalismens förespråkare är smarta nog att försöka få oss alla att associera oss till medelklassen och dess problem, för att de flesta vill ju ändå vara medelklass. Vem vill vara arbetarklass i dagens västvärld? Jag efterlyser fler filmer från denna verklighet.

Filmen skildrar ett gäng industriarbetare som möts av beskedet att deras försörjning kommer att ta slut då fabrikens ägare oligarken Kalugine sätter sin fabrik i konkurs. Industriarbetarna är uppretade och en av dem, som kallas Silverräven, tar på sig ledarrollen och får fem stycken att hänga med honom på att kidnappa Kalugine och kräva en så stor lösensumma att de kan klara sig resten av sina liv. De kidnappar Kalugine och låser in sig med honom i fabriken.

Kalugine fick ta över fabriken för en struntsumma då Sovjetstaten gick under. Men fabrikerna var ju folkets gemensamma egentligen menar Silverräven.

Nu går kidnappningen inte helt smärtfritt. Kalugine har privata livvakter och snart kommer också polisens SWAT-team och rollerna blir ombytta. Arbetarna är fångade och deras liv är i fara, då både poliserna och livvakterna utan tvekan kommer att döda för att skydda Kalugine och hans brott. Kalugine är ju inte ensam. Han skyddas av andra kriminella grupper som också gripit makt och pengar vid övergången från den sovjetiska kommunismen till det kapitalistiska samhället.

Regissören Yuriy Bykov skildrar så klockrent hur Ryssland börjar koka av vrede över korruption och maktmissbruk och han hyllas som en hjälte av publiken. Cinema Scope har skrivit om Fabriken: “En rejäl portion socialkritik som det nästan är omöjligt att tro att den kan ha skapats i Putins Ryssland”. Fast den har skapats i Ryssland. Censur finns där men den sträcker sig tack och lov inte hur långt som helst.

Det är en stark film, en berättelse som berör och jag är skakad långt efteråt också. Hur fast de små människorna är i ett samhälle där kapitalismen går armkrok med maffian.

Yuri Bykov är en filmskapare som har rötter i arbetarklassen, förmodligen ett skäl till att han kan skildra industriarbetarna så trovärdigt och med sådant djup i karaktärskildringen. Yuriy Bykov som föddes 1981 i det forna Sovjetstaten bodde sina första år i livet tillsammans med sina föräldrar i en husvagn. Hans pappa var chaufför och hans mamma inom byggsektorn. Hans pappa lämnade dem då Yuriy var sex år. I tolv år levde han och hans mamma ensamma tills hon gifte om sig. Styvfadern var kranförare. Så Yuriy Bykov vet både hur det är att växa upp i fattigdom och i arbetarklass. På wikipedia berättas det att han till och med tvingades av sin mamma att stjäla mat från grannar. Hur sant det nu är kan jag inte veta. Men hur som helst: I fabriken har han skapat ett mästerverk, konsekvent snyggt fotad, en spännande och trovärdig skidring med djup i karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Arbetarklass, Filmrecension, Politik, Recension, Ryssland, Scen, Socialpolitik i film

Skatteverket hade fel, även repriser av scenkonst omfattas av sex procent moms

18 december, 2018 by Redaktionen

Skatteverket gjorde i oktober 2017 en bedömning att det är skillnad på scenkonst och scenkonst. Ett beslut som innebar att en scenkonstföreställning som direktsändes på biograf skulle ha sex procent moms medan samma föreställning visad i repris hade 25 procent. Folkets Hus och Parker överklagade Skatteverkets beslut och idag har besked kommit från Högsta Förvaltningsdomstolen att Skatteverket gjort fel, även repriser av scenkonstföreställningar ska omfattas av sex procent moms, berättar ett pressmeddelande:

Detta är verkligen glädjande och ett självklart beslut. Det är både orimligt och inkonsekvent att reprisen av en direktsänd föreställning med exakt samma innehåll ska beskattas med högre moms. Domstolsbeslutet spelar stor roll för att våra biografer ska kunna fortsätta och visa högklassig scenkonst i hela landet, säger Calle Nathanson.
Ur förvaltningsrättens dom: ” Bolagets tjänster avser oredigerade visningar av kulturella föreställningar som framförs av artister inför publik. Det förhållandet att en visning ibland sker i efterhand och inte direkt när föreställningen äger rum förändrar inte innehållet i den. Det är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening i båda fallen fråga om en föreställning i den mening som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket 5 ML. Skatterättsnämndens förhandsbesked ska därför fastställas. ”

Högsta Förvaltningsrättens dom innebär att biografer kommer att få tillbaka momspengar retroaktivt från Skatteverket från oktober 2017. Domen går inte att överklaga.

Bakgrund
En viktig fråga i övergången till den nya filmpolitiken handlade om höjningen av momsen för biografer från sex till tjugofem procent. Ett förslag som då debatterades intensivt. Folkets Hus och Parker motsatte sig denna försämring av villkoren för biografer. Vad som däremot inte behövde debatteras var momssatsen på digitalt sänd scenkonst. När filmpropositionen antogs i riksdagen rådde ingen tvekan om att scenkonsten – oavsett om den framförs fysiskt, live eller inspelad – skulle betraktas på samma sätt som tidigare och fortsatt ha den lägre momssatsen om sex procent. Skatteverket gjorde dock en annan bedömning och slog fast att scenkonst som visas med fördröjning, repriser, skulle ha 25 procent i momssats.

Skatteverkets beslut innebar att publiken som gick och såg en operaföreställning i repris till exempel dagen efter direktsändning tvingades köpa en avsevärt dyrare biljett än de som såg samma föreställning då den direktsändes.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkets Hus och Parker direktsänder baletten Don Quijote från Rysslands nationalscen Bolsjoj, Kulturpolitik, Politik, samhälle, Skatteverket, Skatteverket Politik

Michelle Obama kommer till Globen

11 december, 2018 by Redaktionen

Michelle Obama kommer till Globen berättar ett pressmeddelande:

Efter en väldigt framgångsrik arenaturné i 10 städer kan nu Live Nation tillsammans med Crown Publishing (en del av Penguin Random House) presentera ytterligare datum och städer för turnén ”Becoming: An Intimate Conversation with Michelle Obama”.

Turnén når Stockholm och Ericson Globe den 10 april 2019.

De nya datumen omfattar 21 föreställningar i Nordamerika och Europa 2019, inkluderat 11 nya datum i USA, 4 i Kanada och 6 föreställningar i Europa, där alltså Stockholm är ett av dessa. Turnén startar 8 februari i Tacoma i USA och kommer sedan bland annat besöka Austin, Toronto, Atlanta, Amsterdam, Köpenhamn, Oslo och Stockholm. De nya europeiska datumen kommer att innehålla en föreställning i Paris, omplacerad från det ursprungliga datumet den 5 december 2018 som ombokades på grund av Michelle Obamas resa tillbaka till USA för att delta i president George H.W. Bushs begravning. Vi ser också en variation på turnén från stora arenor till mer intima teatrar. 

Olika moderatorer för de olika städerna (som tillkännages vid ett senare tillfälle) kommer dyka upp på scenen för ett samtal med den tidigare First Ladyn. Den sista föreställningen kommer att äga rum den 12 maj i Nashville, USA, och blir avslutet på bokturnén för boken ”Min Historia”. 

Mrs. Obama är mån om att biljetter hamnar i händerna på riktiga fans och inte säljs vidare på andrahands-sajter. Därför kommer Live Nation och de europeiska biljettåterförsäljarna implementera olika metoder för att begränsa antalet biljetter som hamnar på andrahandsmarknaden.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Globen, Politik

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 76
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Maestro

Maestro Betyg 3 Svensk biopremiär 8 … Läs mer om Filmrecension: Maestro

For A Better Day – högsta klass på alla sätt

Aviciii Arena: ”For A Better Day” - … Läs mer om For A Better Day – högsta klass på alla sätt

Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

En sommar Betyg 3 Svensk biopremiär 8 … Läs mer om Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

Titta: Premiär för Jesper Lindells video till One of These Rainy Days

Nu har Jesper Lindell släppt videon till … Läs mer om Titta: Premiär för Jesper Lindells video till One of These Rainy Days

Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Klas Lindquist Nonet Alternative … Läs mer om Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Poor Things Betyg 5 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Tolvskillingsoperan Regi Sofia Adrian … Läs mer om Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Av Klas Abrahamsson Regi: Ragna … Läs mer om Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Matilda The Musical Av Roald Dahl Manus … Läs mer om Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Reality Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in