Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse ”Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. ”Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, ”Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: ”Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.

Filmrecension: Fabriken – ett mästerverk och en trovärdig berättelse om arbetarklassen i Ryssland

by

Fabriken
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 maj 2019
Regi Yuriy Bykov

Ett mästerverk. En enastående unik skildring av livet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Lägg regissörens namn på minnet. Yuri Bykov har inte fyllt fyrtio år än på några år, han föddes i augusti 1981 i Novomichurinsk i vad som då hette Sovjetunionen.

Andrej Tarkoviskij är förmodligen en av de mest internationellt kända ryska regissörerna. Nu har Bykov tagit klivet och är i mina ögon både större, skickligare, mästerligare och viktigare.

Nu är ”viktig” ett dumt ord i recensioner. En film, eller för den delen ett konstverk, en teaterpjäs, en roman eller vilket kulturverk som helst, måste ha konstnärlig kvalitet för att kunna säga något, för att kunna tala till oss. Att ha ett budskap räcker inte alls. Budskap som blir för tydliga kan första konstnärliga verk.

Här är en film som både har viktiga saker att säga om hur det är att leva i det post-sovjetiska samhället och är skickligt konstnärligt skapat på alla plan: i fotot, i dramaturgin, med skådespelarnas skicklighet, i regin. Handlingen är överraskande in i det sista och ha hela tiden flera nivåer i vad den förmedlar. Inget är bara vitt eller svart, ingen är bara hjälte eller ond skurk. Alla är människor och begripliga.

Filmen utspelar sig i en nedläggningshotad fabrik med industriarbetare i centrum. Det är otroligt sällsynt med filmer som skildrar människor ur arbetarklassen. Tänk att det fortfarande är så sällsynt. Det är faktiskt skrämmande. Som om de problem människor inom arbetarklassen möter inte är värda att skildras, eller om det är för att den världsrådande ideologin kapitalismens förespråkare är smarta nog att försöka få oss alla att associera oss till medelklassen och dess problem, för att de flesta vill ju ändå vara medelklass. Vem vill vara arbetarklass i dagens västvärld? Jag efterlyser fler filmer från denna verklighet.

Filmen skildrar ett gäng industriarbetare som möts av beskedet att deras försörjning kommer att ta slut då fabrikens ägare oligarken Kalugine sätter sin fabrik i konkurs. Industriarbetarna är uppretade och en av dem, som kallas Silverräven, tar på sig ledarrollen och får fem stycken att hänga med honom på att kidnappa Kalugine och kräva en så stor lösensumma att de kan klara sig resten av sina liv. De kidnappar Kalugine och låser in sig med honom i fabriken.

Kalugine fick ta över fabriken för en struntsumma då Sovjetstaten gick under. Men fabrikerna var ju folkets gemensamma egentligen menar Silverräven.

Nu går kidnappningen inte helt smärtfritt. Kalugine har privata livvakter och snart kommer också polisens SWAT-team och rollerna blir ombytta. Arbetarna är fångade och deras liv är i fara, då både poliserna och livvakterna utan tvekan kommer att döda för att skydda Kalugine och hans brott. Kalugine är ju inte ensam. Han skyddas av andra kriminella grupper som också gripit makt och pengar vid övergången från den sovjetiska kommunismen till det kapitalistiska samhället.

Regissören Yuriy Bykov skildrar så klockrent hur Ryssland börjar koka av vrede över korruption och maktmissbruk och han hyllas som en hjälte av publiken. Cinema Scope har skrivit om Fabriken: “En rejäl portion socialkritik som det nästan är omöjligt att tro att den kan ha skapats i Putins Ryssland”. Fast den har skapats i Ryssland. Censur finns där men den sträcker sig tack och lov inte hur långt som helst.

Det är en stark film, en berättelse som berör och jag är skakad långt efteråt också. Hur fast de små människorna är i ett samhälle där kapitalismen går armkrok med maffian.

Yuri Bykov är en filmskapare som har rötter i arbetarklassen, förmodligen ett skäl till att han kan skildra industriarbetarna så trovärdigt och med sådant djup i karaktärskildringen. Yuriy Bykov som föddes 1981 i det forna Sovjetstaten bodde sina första år i livet tillsammans med sina föräldrar i en husvagn. Hans pappa var chaufför och hans mamma inom byggsektorn. Hans pappa lämnade dem då Yuriy var sex år. I tolv år levde han och hans mamma ensamma tills hon gifte om sig. Styvfadern var kranförare. Så Yuriy Bykov vet både hur det är att växa upp i fattigdom och i arbetarklass. På wikipedia berättas det att han till och med tvingades av sin mamma att stjäla mat från grannar. Hur sant det nu är kan jag inte veta. Men hur som helst: I fabriken har han skapat ett mästerverk, konsekvent snyggt fotad, en spännande och trovärdig skidring med djup i karaktärerna.

Skatteverket hade fel, även repriser av scenkonst omfattas av sex procent moms

by

Skatteverket gjorde i oktober 2017 en bedömning att det är skillnad på scenkonst och scenkonst. Ett beslut som innebar att en scenkonstföreställning som direktsändes på biograf skulle ha sex procent moms medan samma föreställning visad i repris hade 25 procent. Folkets Hus och Parker överklagade Skatteverkets beslut och idag har besked kommit från Högsta Förvaltningsdomstolen att Skatteverket gjort fel, även repriser av scenkonstföreställningar ska omfattas av sex procent moms, berättar ett pressmeddelande:

Detta är verkligen glädjande och ett självklart beslut. Det är både orimligt och inkonsekvent att reprisen av en direktsänd föreställning med exakt samma innehåll ska beskattas med högre moms. Domstolsbeslutet spelar stor roll för att våra biografer ska kunna fortsätta och visa högklassig scenkonst i hela landet, säger Calle Nathanson.
Ur förvaltningsrättens dom: ” Bolagets tjänster avser oredigerade visningar av kulturella föreställningar som framförs av artister inför publik. Det förhållandet att en visning ibland sker i efterhand och inte direkt när föreställningen äger rum förändrar inte innehållet i den. Det är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening i båda fallen fråga om en föreställning i den mening som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket 5 ML. Skatterättsnämndens förhandsbesked ska därför fastställas. ”

Högsta Förvaltningsrättens dom innebär att biografer kommer att få tillbaka momspengar retroaktivt från Skatteverket från oktober 2017. Domen går inte att överklaga.

Bakgrund
En viktig fråga i övergången till den nya filmpolitiken handlade om höjningen av momsen för biografer från sex till tjugofem procent. Ett förslag som då debatterades intensivt. Folkets Hus och Parker motsatte sig denna försämring av villkoren för biografer. Vad som däremot inte behövde debatteras var momssatsen på digitalt sänd scenkonst. När filmpropositionen antogs i riksdagen rådde ingen tvekan om att scenkonsten – oavsett om den framförs fysiskt, live eller inspelad – skulle betraktas på samma sätt som tidigare och fortsatt ha den lägre momssatsen om sex procent. Skatteverket gjorde dock en annan bedömning och slog fast att scenkonst som visas med fördröjning, repriser, skulle ha 25 procent i momssats.

Skatteverkets beslut innebar att publiken som gick och såg en operaföreställning i repris till exempel dagen efter direktsändning tvingades köpa en avsevärt dyrare biljett än de som såg samma föreställning då den direktsändes.

Michelle Obama kommer till Globen

by

Michelle Obama kommer till Globen berättar ett pressmeddelande:

Efter en väldigt framgångsrik arenaturné i 10 städer kan nu Live Nation tillsammans med Crown Publishing (en del av Penguin Random House) presentera ytterligare datum och städer för turnén ”Becoming: An Intimate Conversation with Michelle Obama”.

Turnén når Stockholm och Ericson Globe den 10 april 2019.

De nya datumen omfattar 21 föreställningar i Nordamerika och Europa 2019, inkluderat 11 nya datum i USA, 4 i Kanada och 6 föreställningar i Europa, där alltså Stockholm är ett av dessa. Turnén startar 8 februari i Tacoma i USA och kommer sedan bland annat besöka Austin, Toronto, Atlanta, Amsterdam, Köpenhamn, Oslo och Stockholm. De nya europeiska datumen kommer att innehålla en föreställning i Paris, omplacerad från det ursprungliga datumet den 5 december 2018 som ombokades på grund av Michelle Obamas resa tillbaka till USA för att delta i president George H.W. Bushs begravning. Vi ser också en variation på turnén från stora arenor till mer intima teatrar. 

Olika moderatorer för de olika städerna (som tillkännages vid ett senare tillfälle) kommer dyka upp på scenen för ett samtal med den tidigare First Ladyn. Den sista föreställningen kommer att äga rum den 12 maj i Nashville, USA, och blir avslutet på bokturnén för boken ”Min Historia”. 

Mrs. Obama är mån om att biljetter hamnar i händerna på riktiga fans och inte säljs vidare på andrahands-sajter. Därför kommer Live Nation och de europeiska biljettåterförsäljarna implementera olika metoder för att begränsa antalet biljetter som hamnar på andrahandsmarknaden.

Att kalla försämringar för reformer är samma gamla högervisa

by

Liberalernas och Centerpartiets krav på försämrad arbetsrätt och sänkta löner för de mest utsatta och Moderata Ungdomsförbundets kamp för att ta bort alla bidrag till kulturverksamhet är allt sprunget ur samma källa: ur samma strävan att upprätthålla ett samhälle med stora klyftor där de mest gynnade alltid kan trycka ned de med sämst förutsättningar och fattigaste förhållanden. Det är samma visa genom århundraden. Det är inget nytt med detta.

Det finns inget nytt i att de som har tyngst jobb och sämst betalt får det ännu sämre och blir ännu mer oskyddade. Det är ren och skär konservativ högerpolitik. Borgerliga partier i högeralliansen vill att så kallade enkla jobb (som oftast handlar om de fysiskt tyngsta som tär på kroppen) ska få ännu lägre lön och inför omröstning i riksdagen om Stefan Löfven … kräver C och L att de mest utsatta ska få ännu sämre skydd på arbetsmarknaden. Det finns inget progressivt i detta. Så har den mäktiga eliten alltid strävat efter att det ska vara.

Samma sak är det med ungmoderaternas förslag inom kulturpolitiken. På sin förbundsstämma röstade Moderata ungdomsförbundet, MUF, igenom att de vill verka för att slopa bidrag till kulturen. Inte en krona ska gå till stöd för kultur. All kulturverksamhet måste själv bära sig ekonomiskt.

Liberalernas riksdagsman Christer Nylander skriver i Svenska Dagbladet: Att slopa det offentliga stödet till kultur är inte alls liberalt. Det är gammaldags konservatism.

Christer Nylander påpekar attfrånvaron av offentligt stöd till bibliotek, konsthallar och teaterscener runt om i landet innebära att föräldrars bakgrund, inkomst och utbildning blev än mer avgörande för unga människors liv och framtid. Det är inte radikalt. Det är inte liberalt. Det är gammaldags konservatism.

Högerkrafterna är sig lika i vilken form de än klär ut sig och vilket språkbruk de än använder för att dölja att deras syfte alltid är att gynna de som har det bäst ställt och som har mest makt. Alltid. På bekostnad av de som har mindre makt och sämre ekonomiska förutsättningar.

Det finns inget progressivt eller framtids-syftande i att alltid vilja försämra för de som har det sämst. Det är inga reformer utan tillbakagång till det klyft-samhälle som funnits sedan människorna blev bofasta och några ägde mark och andra fick slavarbete för ägarna.