Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Panda Bear

Animal Collective på Debaser Medis

by

Animal Collective, Debaser Medis
14 november 2012
Betyg: 3

Animal Collective bildades 1999 i Baltimore. På första skivan Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished var David ”Avey Tare” Portner och Noah ”Panda Bear” Lennox de enda medlemmarna, men det experimentella djurkollektivet fick snabbt tillväxt i form av barndomsvännerna Josh ”Deakin” Gibb och Brian ”Gelogist” Weitz. Sedan dess har de, förvisso i lite varierande konstellationer, fortsatt göra lika banbrytande som lekfull musik i hisnande hastighet.

Fast det var först 2009 – när Merriweather Post Pavilion landade i alla välsorterade skivhyllor – som det stora genombrottet kom. Kritikerkåren tävlade om vem som kunde älska albumet mest. När bandet i höstas följde upp Merriweather Post Pavilions otroliga framgångar med sin nionde fullängdare Centipede Hz var förväntningarna minst sagt enorma. Trots att Centipede Hz faktiskt var ett delvis rätt lysande album möttes den av blandad kritik. Det var precis samma förväntningar som spökade när Animal Collective intog Debaser Medis i Stockholm för den andra av tre Sverige-spelningar i år.

Bandet hade inte sparat på rekvisitan. Scenen såg ut som en gigantisk flinande mun med uppblåsbara blinkande tänder och en projektor som spelade upp olika filmklipp parallellt med musiken. På håll såg det riktigt spektakulärt ut.

På tal om förväntningar. Den utsålda lokalen kokade redan när bandet klev på och Panda Bear, från sin trumstol i ena hörnet av scenen, började sjunga de första tonerna i inledande Rosie Oh. Fast det var först när Avey Tare (som hade färgat håret blått) med sin karaktäristiskt skrikiga röst började stamma ”let-let-let-let go” i Today’s Supernatural som publiken kom igång på riktigt.

Centipede Hz markerar ju även gitarristen Josh ”Deakin” Gibbs återkomst till bandet efter fem års frånvaro. I konsertens tredje låt Wide Eyed är det just han som står för sånginsatsen. Kritikerna hävdar att hans lite mörkare röst är för anonym jämfört med Avey och Panda Bears stämmor, men jag skulle snarare säga att den kommer som en skön kontrast. Wide Eyed med sina nästintill psykotiska vibbar tillhör faktiskt de starkare låtarna på Centipede Hz. Ikväll är den extra viktig eftersom den föregår de lite mer trallvänliga och sockersöta singlarna Applesauce och Honeycomb (som släpptes tidigare i år och av någon outgrundlig anledning inte kom med på Centipede Hz).

Men nu börjar konserten spåra ur. Lion in a Coma och Sleigh Bells-vibbarna i Moonjock funkar, men därefter flummar de ut i för många – och framför allt alldeles för långa – forcerade partier som saknar tydliga melodier. Det är även nu det märks att de fokuserar lite väl mycket på nya skivan. Jag kan förstå att de tycker det är viktigt att hela tiden fortsätta utvecklas – det är ju det som alltid kännetecknat Animal Collective – men för att bryta mönstret och få lite fart hade de till exempel kunnat klämma in Strawberry Jam-singeln Fireworks. Eller varför inte det briljanta spåret What Would I Want Sky? Sky från Fall Be Kind-EP:n? De har ju så mycket material att välja och vraka ur. Det skulle kunna bli så mycket bättre, nu lämnar de helhetsmässigt snarare ett rätt ojämnt avtryck.

De hämtar sig dock i de två sista låtarna av ordinarie set – Brother Sport och Peacebone – vilket även märks på publikens reaktioner. Så stämningen är återigen på topp när Animal Collective återvänder för extranumren som bland annat bjuder på bandets största hit My Girls.

I kvällens sista låt Amanita kokar Debaser till den grad att brandlarmet går, men ingen bryr sig om att utrymma lokalen. Inte förrän bandet har lämnat scenen och lamporna tänds. För även om Animal Collective turnerar rätt flitigt lär det dröja ett par år innan vi får se dem i Sverige igen. Och även om de kanske inte riktigt levde upp till mina förväntningar var spelningen långtifrån en besvikelse.

Följande låtar spelades:

Rosie Oh
Today’s Supernatural
Wide Eyed
Applesauce
Honeycomb
Lion in a Coma
Moonjock
Pulleys
New Town Burnout
Monkeyriches
Brother Sport
Peacebone

Extranummer:

Cobwebs
My Girls
Amanita

Foto: Jonatan Södergren

Skivrecension: Animal Collective – Centipede Hz

by

Artist: Animal Collective
Titel: Centipede Hz
Betyg: 4

Närmare fyra år efter Merriweather Post Pavilion och det stora genombrottet är djurkollektivet från Baltimore där medlemmarna kallar sig själva för Panda Bear, Avey Tare, Deakin och Geologist tillbaka med ett av årets mest emotsedda album. På Centipede Hz, som är deras nionde fullängdare, återvänder Animal Collective till sina rötter. Efter den dagdrömmande och på sitt sätt ambienta ljudbilden som präglade stora delar av Merriweather Post Pavilion tycks gruppen på Centipede Hz ha gått tillbaka till de mer råa och intensiva hoppen från idé till idé.

Skivans första spår Moonjock inleds lekfullt och surrealistiskt med orden ”this is the news” följt av radiosignaler och en nedräkning ”seven, six, five, four, three, two, one, one, one, one” innan Sleigh Bells-rockigt effektdränkta gitarrer kickar in. Låten mynnar sedan ut i en kakofoni av olika delar och partier – att få grepp om låtstrukturen känns som i sedvanlig Animal Collective-ordning som en nästintill hopplös uppgift. Både Moonjack och efterföljande Today’s Supernatural känns som mer naturliga uppföljare till Strawberry Jam än vad någon låt på hela Merriweather Post Pavilion gjorde.

På skivans tredje spår Rosie Oh tar Panda Bear välkommet – all variation är välkommen då Centipede Hz om något kan anklagas för att vara just aningen repetitiv – över mikrofonen för en stund. Under Applesauce sjunger Avey Tare melodiskt och lättsmält om att ”äta mango och känna sig som en honungskaka”. Det är en söt och utstickande liten pärla som fram emot slutet blir mer progressiv och mynnar ut i ett psykedeliskt crescendo. På Wide Eyed sjunger Deakins (som återvänt efter att inte ha medverkat på Merriweather Post Pavilion) mystiskt och med ökande grad av desperation om sin rädsla för förändring. Låten dränks sedan i science fiction-fixering när Deakins röst slukas av loopade radiovågor. Kvar blir ett hånfullt skratt som kanske kommer från munnen som pryder skivans omslag.

I mitt tycke är Centipede Hz en mer än duglig skiva som möjligtvis faller på de skyhöga förväntningarna som – om sanningen ska fram – byggts upp till orimliga proportioner. Självklart toppar de inte Merriweather Post Pavilion. Som helhet är Centipede Hz å ena sidan betydligt mer enhetlig än sin föregångare. Det känns som att alla låtarna mer eller mindre är uppbyggda av samma skrot och korn. Samtidigt består varje låt av flera ihopsmälta idéer, så visst finns det gott om variation. Men det krävs en del lyssningar för att du ska kunna uppskatta skivan till fullo. Kanske hade de vunnit på att även haft med antingen Honeycomb eller Gotham som gavs ut som dubbel A-sida tidigare under året. Att de inte kom med beror kanske på att Centipede Hz redan sträcker sig över 55 minuter vilket gör det till deras längsta skiva sedan debuten Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished.

Bästa spår: Moonjock, Today’s Supernatural, Wide Eyed

Kulturbloggen sammanfattar musikåret 2011 (hittills) och blickar framåt

by

Foo Fighters bevisade att de är framtidens arenaband när de fick hela Stockholm Stadion att gunga, M.I.A bankade skiten ur allt på Peace and Love och Patti Smith tilldelades det prestigefyllda Polarpriset.

Folk slogs för att komma in när WU LYF spelade på Trädgår’n och Prince hyllades till skyarna för hitkavalkaden han bjöd på under Way Out West men allt detta överskuggas av Amy Winehouse som plötsligt anslöt sig till 27 Club.

Nu när sommaren så sakteligen börjar dra sig mot sitt slut tänkte vi på Kulturbloggen sammanfatta musikåret 2011 (hittills) och blicka framåt mot en höst fullspäckad med godbitar.

PJ Harvey – Let England Shake

När PJ Harveys senaste album Let England Shake släpptes tyckte jag att det var årets album. Nu har det gått ett halvår och jag har fortfarande inte ändrat mig. Denna bläcksvarta krigsskildring känns redan som en klassiker och i oktober besöker hon Filadelfiakyrkan för två utsålda spelningar. 2011 ser utan tvekan ut att bli PJ Harveys år.

Kurt Vile – Smoke Ring for My Halo

Philadelphias stolthet Kurt Vile tillhör vår generations mest intressanta låtskrivare och hans fjärde album Smoke Ring For My Halo, som släpptes tidigare i år, är hans bästa hittills.

Yuck – Yuck

Yucks självbetitlade debutalbum är en riktigt distad och riffbaserad smällkaramell. När vi trodde att band som Dinosaur Jr och Teenage Fanclub var på väg att suddas ut ur musikhistorien kom Yuck, som en grungens Messias, och väckte liv i nittiotalet.

Washed Out – Within and Without

Hela fenomenet som kallas chillwave kan mer eller mindre härledas till ett band – Washed Out. Men Ernest Greene ligger inte bara bakom ett av årets viktigaste album. När de spelade på Hultsfred tidigare i år visade han också att Washed Out är ett band att räkna med på scen.

Panda Bear – Tomboy

Panda Bear (från Animal Collective) klarar sig även på egen hand. Inte fullt så mycket sampling som tidigare och mer användning av gitarrer var framgångsreceptet bakom Tomboy som är hans bästa (solo)skiva hittills. Det stundtals lågmälda drönandet blir titt som tätt till eufori men övergången är alltid lika naturlig som musiken är ogreppbar. Briljant!

The Horrors – Skying

Primary Colours var ett fantastiskt album så frågan var hur The Horrors skulle kunna överglänsa sig själva. Svaret blev Skying där de utforskar ecstasy-influerade ljudlandskap med inslag av post punk, shoegaze och new wave. Värdiga arvtagare till band som The Psychedelic Furs och My Bloody Valentine.

The Vaccines – What Did You Expect from the Vaccines

De lyssnar på Phil Spector, Beach Boys och The Jesus and Mary Chain och gör musik som låter som Phil Spector, Beach Boys och The Jesus and Mary Chain. Svårare än så behöver det inte vara. Texterna är lika simpla som geniala och vem sjunger inte med i refrängen till Post Break-Up Sex?

Elbow – Build a Rocket, Boys!

Build a Rocket, Boys! var albumet då Elbow blev ett arenaband utan att rea ut sin själ och som ingen annan lyckas världens just nu kanske bästa textförfattare Guy Garvey skriva texter om den nostalgi som alla vuxna känner då och då när de tänker tillbaka på sin barndom.

WU LYF – Go Tell Fire to the Mountain

Jag är fortfarande inte säker på om WU LYF, vilket är en förkortning för World Unite Lucifer Youth Foundation, är en satanistisk kult eller ett tungt popband med progressivt, uppbyggande låtar och en ylande sångare. Precis som Bob Dylan var på sextiotalet är WU LYF rösten för en hel generation. Inte minst är de ett tecken på att det inte är så dumt att växa upp på tjugohundratalet.

The War on Drugs – Slave Ambient

The War on Drugs är lika mycket Springsteen som My Bloody Valentine men den till synes udda kombinationen ter sig helt naturlig när vi hör Philadelphiabandets senaste skiva Slave Ambient och är inte Baby Missiles årets låt?

—

Sedan ska vi inte glömma hur hiphop-kollektivet OFWGTA med Tyler, the Creator i spetsen skapade lika många rubriker för sina kontroversiella uttalanden som för sin musik eller hur James Blake förenade soul med dubstep och skapade årets mest experimentella ljudlandskap. Att vara genreöverskridande var 2011 års trend vilket inte minst Bon Iver visade med den självbetitlade uppföljaren till For Emma, Forever Ago. I Sverige hyllades Lykke Li för den dystra, minimalistiska och hjärtskärande skivan Wounded Rhymes och skönsjungande Adele toppade listor med 21.

Men året är inte slut bara för att sommaren nästan är över. Vi har en del riktiga godbitar att se fram emot under hösten. I slutet av augusti släpper Red Hot Chilli Peppers, visserligen utan John Frusciante, sin nya skiva I’m with You och i september släpper The Rapture sitt första album på fem år. In the Grace of Your Love kommer knappast göra någon besviken.

Den isländska storheten Björk släpper också nytt i september och hon har mycket att leva upp till på Biophilia som är hennes sjunde album som soloartist. Även The Drums, Girls och Mick Jaggers nybildade supergrupp SuperHeavy släpper nytt i september.

Oktober bjuder bland annat på nya släpp av Tom Waits, Coldplay och Noel Gallagher. Spännande.

I november ger sig den surrealistiska filmregissören David Lynch in i musikbranschen. Då släpps hans debutalbum Crazy Clown Time. Att rockens suraste gubbe samarbetar med världens girigaste band har knappast undgått någon men i november ger Lou Reed och Metallica ut det gemensamma albumet Lulu.

Florence + the Machine och den klassiskt skolade gothprinsessan Zola Jesus är två andra artister som ger ut album i november.

Hela musikvärlden håller andan i hoppet om att Kate Bush, den störste av de största, ska släppa något nytt. Sångerskan har själv gett indikationer på att drömmen kan bli verklighet redan i år då hon redan ska ha skrivit material till en halv skiva.

Som ni ser, 2011 verkar bli ett makalöst år för musikälskare.