Suzanne Berdino är tillbaka på Orionteatern med 6 Arabhingstar. Det är en upplevelse att se den här föreställningen. Hästarna, mimarna och Suzanne Berdino i samspel. Det känns som ett experiment men är faktiskt fortsättningen på en idé som redan prövats. Suzanne Berdino har varit här med sina 6 Frieser. En arbetshäst från Nederländerna. Stora, svarta och väldigt vackra. Tyvärr såg jag inte den föreställningen men jag har träffat en sådan häst. De är inte små.
Nu vet jag inte varför det kallas just mimare, min upplevelse är mer en slags dans men en föreställning i gränslandet mellan olika konstformer är det.
Gränser är föresten ett bra tema. När jag såg mimarna kunde jag inte avgjöra om det var maännniskor som försökte likna hästar eller hästar som försökte likna människor. Vi får tänka själva.
Jag satt bredvid tvp tjejer och frågade dem om de var där för att de gillade hästar. Det gjorde de men var också där för att se mimarna ”…snygga hästar kan man ju alltid se…”. De trodde att det var mycket hästfolk där. Det kan jag förstå. Det som Suzanne Berdino visar upp i sitt samspel med hästarna är säkert unikt i hästvärlden, till och med. Utan att vara expert antar jag att det krävs en stark relation till hästarna för att sex Arabhingstar skall hålla sig fokuserade så länge och så säkert som dessa hästar gör.
Det som imponerar med kunniga hästdomptörer, och särkilt med Suzanne Berdino, är hur stillsamt de kontrollerar hästarna. Låg röst och små rörelser vägleder hästarna genom föreställningen. De är väldigt duktiga, hästarna, Suzanne och alla andra medverkande.
Mimarna gör en mycket fin insatts. De får in en hel del humor i sin tolkning av hästarnas kroppsspråk. Jag kan inte låta bli att tänka att de måste ha fått lära sig en hel del om hur det är att vara häst.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Orionteatern, premiär, mimare, recension, teater
