Loranga
Baseras på Barbro Lindgrens båda böcker ”Loranga, Masarin och Dartanjang” från 1969 och ”Loranga, Loranga” från 1970.
Regi: Sally Palmquist Procopé
Medverkande: Karin Bengtsson, André Nilsson, Kim Procopé och Per Sörberg Scenografi: Mats Sahlström & Johan Norlin
Kostym: Jonna Bergelin
Mask: Linda Sandberg
Ljud: Stefan Johansson
Ljus: Raimo Nyman
Premiär den 25 september 2015, Orionteatern
Det är i tt grovt sagolandskap som föreställningen tar sin början. Huset är stökigt, smutsigt och i flottigt gul femtiotals stil. Loranga går omkring i en tekansvärmare på huvudet och sonen Mazarin har bruna snickarbyxor. Båda är tufsiga, rufsiga och känns som syskon till chokladdryckspojken Plupp från Norrland.
Visst vet jag att föreställningen är baserad på barnböcker av Barbro Lindgren, men helt insatt i böckernas toner och pedagogik är jag inte. Under föreställningens gång slår det mig att handlingen är baserad på avsnitt ur böckerna och att många av barnen känner igen berättelserna och karaktärerna.
Min känsla är att man tryckt in en massa galenskaper och jag hittar inte direkt någon handling som ger ett avtryck efteråt. Jag avundas barnen som sett filmerna och läst böckerna och vet vem dessa karaktärer är. För som vuxen måste jag erkänna att de ibland känns de lite som att Peter Pan inspirerat de vuxna karaktärerna, dvs man är verkligen rädd för och aktar sig för att ta någon form av vuxet ansvar eller vilja växa upp.
et finns absolut en vits med människor som har barnasinnet kvar, men helt road blir jag inte hela tiden av denna ”tramsiga” pappa. Dock verkar barnen och den yngre delen av publiken förstå saker som jag helt enkelt inte uppskattar lika mycket. Jag tycker nog också att karaktärerna är lite för burleska för min smak. Samtidigt ler jag för barnen runt omkring mig skrattar så innerligt. Dom har roligare än jag.
Det mest spännande med föreställningen är förmågan till förlåtelse gentemot stöld, bedrägerier och fd fångar. Fängelser är mysiga och poliser vill man gärna följa med till stationen för det är ett spännande äventyr. På ett öppet och lättsinnat sätt värdesätter man det spontana och glada i varje situation – även i de tuffa situationerna. Inte heller läger man stor värderingar på renlighet, att arbeta och tjäna pengar. Det är mycket viktigare för karaktärerna att hitta på bus, göra skojiga utflykter och lura till sig massor av korv som man kan föda tigrar med i garaget.
Man skrattar dock lite för rått och elakt åt Dartanjang, Lorangas pappa som blir instängd i en vrå, bestullen och hyschad med. Hans förvirning och gestaltade demens och kluvna personlighet driver man med på ett sätt som gör att jag faktiskt blir lite illa berörd av vid några tillfällen.
När Loranga skrattar hysteriskt åt ”Tjuvens roliga näsa” går han precis hela vägen till gränsen för vad som är roligt, innan han lyckas vända det elaka till något fantastiskt, dvs att själv poängen är ju att våga ha en härligt rolig näsa. De bryter även här mot konventionerna dvs vad man får skratta åt eller inte. Väldigt befriade, men väldigt nära ”saved by the bell”.
Mest beundransvärd under kvällens gång är skådespelaren André Nilsson som byter rollkaraktär ett flertal gånger. Jag är mest förtjust i den arga gubben som beskyller Loranga och hans son för att det bor ugglor i hans brevlåda. Hans kroppskropp är den äldre snikne mannens och när han hoppar fram på ett ben ger han en känsla av Cleeses ”silly walk”. Jag skrattar mest.
Om du ska se föreställningen så ta med dig ett barn som läst böckerna och som kan förklara historierna bättre för dig. Då får du en avancerad sagokväll där allt och ingenting är möjligt.
Foto: Jonas Jörneberg