• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Orionteatern

Gynoides på Orionteatern: Feministisk akrobatik i världsklass

10 januari, 2016 by Lars Wickberg

DSCN7313

Gynoides på Orionteatern, Stockholm.
Regi och koncept: Marie-Andrée Robitaille.

”GYN♀IDES – CIRCUS FEMALE INTELLIGENTSIA” kallar sig själva för en modern cirkusföreställning och visserligen sker den avancerade akrobatiken i en manege, men här böjer, tänjer och skruvar de sex unga kvinnorna på gränserna. Det hänger bokstavligen på håret! Mina tankar går självklart även till Cirkus Cirkörs enastående prestationer.

Det är vackert, skickligt och stilrent med perfekt timing. Ljussättningen är varmt mjuk och bildar en ”nära-huden-upplevelse.” Suggestiv musik och effektiva ljudeffekter gör helheten visuellt stark. På scenen utför ett helgjutet kollektiv prestationer som tar andan ur åskådaren.

Vi bjuds in i ett fiktivt universum; mellan tider, strävar en grupp kvinnor med hypernaturalistiska kroppar och futuristiska enheter efter frihet. Det är en blandning av poesi, science fiction, stillsamt uppror och en hyllning till kvinnligheten, girl power!

Gynoides presenterar internationella elitcirkusartister, där motion capture-teknik låter artisterna skapa och kontrollera ljudbilder med sina egna kroppar.

Nu, om inte förr, har Stockholm bevisat att staden utgör ett viktigt centrum för nutida internationell och högklassig scenkonst. Det kan vi vara tacksamma och stolta för. Gynoides är ingenting mindre än en sensation!

Världspremiär här på Orionteatern, sedan reser sällskapet på internationell turné.

MEDVERKANDE:
Sophie Duncan, England, Veera Kaijanen, Finland, Sade Kamppila. Finland, Sarah Lett, Kanada, Laura Lippert, USA, Manda Rydman, Sverige och Anna-Maria-Hefele, Tyskland (Musik och sång).

Med stöd från Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Kulturbryggan, Musikverket, Stockholm stad, Canada Council for the Art, Stockholms Läns Landsting. I samarbete med Orionteatern, Riksteatern, Stockholms konstnärliga högskola, DOCH Dans- och cirkushögskolan, KTH Kungliga Tekniska högskolan Sound and Music computing team, KTH R1 Experimental Performance Space and Presence Lab.

Bonustips: Vill du njuta av fler stora upplevelser, besök Folkoperan i Stockholm!

Foto: Lars Wickberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Akrobatik, Gynoides, Orionteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Kleerup ger avskalad konsert på Orionteatern

28 oktober, 2015 by Redaktionen

kleeruporionteatern

12 december ger Kleerup en avskalad, exklusiv konsert på Orionteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande berättar:
Att förena en av Sveriges absolut främsta producenter, låtskrivare och artister med en av Sveriges vackraste och mest unika konsertlokaler är ett solklart fall där ett plus ett blir tre. Den 12 december intar Kleerup Orionteatern i Stockholm för en exklusiv och avskalad konsert. Biljetterna är släppta i detta nu.

Sex år har gått sedan Kleerup släppte det hyllade debutalbumet ”Kleerup”. Svallvågorna som följde var många och höga; ”With Every Heartbeat” (med Robyn) toppade listor världen över, albumet vann tre grammisar och året efter tillskrev det brittiska musikmagasinet NME honom epitetet ”en av världens hetaste producenter”. Utnämnandet var välkvalificerat – på albumet samarbetade Kleerup med några av Sveriges absolut främsta sångerskor och artister, såsom Titiyo, Lykke Li och Marit Bergman och varje låt var storslagna bidrag till det svenska musikundret.

Åren har gått, Kleerup har givit och vi har tagit. Sedan debutalbumet släpptes har Kleerup producerat åt andra stora artister, bland annat gjort remixer åt både Lady Gaga och Moby, bildat bandet Me And My Army, och komponerat musiken till Stockholm Stadsteaters jubileumsuppsättning av Aniara. År 2014 återvände Kleerup med det hyllade och Grammisnominerade minialbumet As If We Never Won, där vi hör samarbeten med bland andra Susanne Sundfør och Malin Dahlström (Niki & The Dove). Under hösten 2015 ser vi även honom briljera i låttolkning efter låttolkning i TV4:s Så mycket bättre.

I våras stod Kleerup framför ett slutsålt Dramaten och den 12 december intar han ytterligare en av Stockholms finaste konsertlokaler: Orionteatern. Denna gången väntar en mer avskalad sättning – storslagen i sin enkelhet och unika inramning.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kleerup, Orionteatern

Tankar kring Loranga på Orionteatern

26 september, 2015 by Lotta Altner

loranga

Loranga
Baseras på Barbro Lindgrens båda böcker “Loranga, Masarin och Dartanjang” från 1969 och “Loranga, Loranga” från 1970.
Regi: Sally Palmquist Procopé
Medverkande: Karin Bengtsson, André Nilsson, Kim Procopé och Per Sörberg Scenografi: Mats Sahlström & Johan Norlin
Kostym: Jonna Bergelin
Mask: Linda Sandberg
Ljud: Stefan Johansson
Ljus: Raimo Nyman
Premiär den 25 september 2015, Orionteatern

Det är i tt grovt sagolandskap som föreställningen tar sin början. Huset är stökigt, smutsigt och i flottigt gul femtiotals stil. Loranga går omkring i en tekansvärmare på huvudet och sonen Mazarin har bruna snickarbyxor. Båda är tufsiga, rufsiga och känns som syskon till chokladdryckspojken Plupp från Norrland.

Visst vet jag att föreställningen är baserad på barnböcker av Barbro Lindgren, men helt insatt i böckernas toner och pedagogik är jag inte. Under föreställningens gång slår det mig att handlingen är baserad på avsnitt ur böckerna och att många av barnen känner igen berättelserna och karaktärerna.

Min känsla är att man tryckt in en massa galenskaper och jag hittar inte direkt någon handling som ger ett avtryck efteråt. Jag avundas barnen som sett filmerna och läst böckerna och vet vem dessa karaktärer är. För som vuxen måste jag erkänna att de ibland känns de lite som att Peter Pan inspirerat de vuxna karaktärerna, dvs man är verkligen rädd för och aktar sig för att ta någon form av vuxet ansvar eller vilja växa upp.

et finns absolut en vits med människor som har barnasinnet kvar, men helt road blir jag inte hela tiden av denna ”tramsiga” pappa. Dock verkar barnen och den yngre delen av publiken förstå saker som jag helt enkelt inte uppskattar lika mycket. Jag tycker nog också att karaktärerna är lite för burleska för min smak. Samtidigt ler jag för barnen runt omkring mig skrattar så innerligt. Dom har roligare än jag.

loranga2Det mest spännande med föreställningen är förmågan till förlåtelse gentemot stöld, bedrägerier och fd fångar. Fängelser är mysiga och poliser vill man gärna följa med till stationen för det är ett spännande äventyr. På ett öppet och lättsinnat sätt värdesätter man det spontana och glada i varje situation – även i de tuffa situationerna. Inte heller läger man stor värderingar på renlighet, att arbeta och tjäna pengar. Det är mycket viktigare för karaktärerna att hitta på bus, göra skojiga utflykter och lura till sig massor av korv som man kan föda tigrar med i garaget.

Man skrattar dock lite för rått och elakt åt Dartanjang, Lorangas pappa som blir instängd i en vrå, bestullen och hyschad med. Hans förvirning och gestaltade demens och kluvna personlighet driver man med på ett sätt som gör att jag faktiskt blir lite illa berörd av vid några tillfällen.

När Loranga skrattar hysteriskt åt ”Tjuvens roliga näsa” går han precis hela vägen till gränsen för vad som är roligt, innan han lyckas vända det elaka till något fantastiskt, dvs att själv poängen är ju att våga ha en härligt rolig näsa. De bryter även här mot konventionerna dvs vad man får skratta åt eller inte. Väldigt befriade, men väldigt nära ”saved by the bell”.

Mest beundransvärd under kvällens gång är skådespelaren André Nilsson som byter rollkaraktär ett flertal gånger. Jag är mest förtjust i den arga gubben som beskyller Loranga och hans son för att det bor ugglor i hans brevlåda. Hans kroppskropp är den äldre snikne mannens och när han hoppar fram på ett ben ger han en känsla av Cleeses ”silly walk”. Jag skrattar mest.

Om du ska se föreställningen så ta med dig ett barn som läst böckerna och som kan förklara historierna bättre för dig. Då får du en avancerad sagokväll där allt och ingenting är möjligt.

Foto: Jonas Jörneberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Loranga, Orionteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Det flygande barnet av Roland Schimmerpfennig – Skådespelarna gjorde en fantastisk insats

14 februari, 2015 by Lotta Altner

detflygandebarnet

Det flygande barnet
Av Roland Schimmelpfenning
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Lars Rudolfsson
Musikalisk regi Mats Gustafsson
Orionteatern den 14 februari 2015

Scenen är en gigantisk lagerlokal i grått, sten och kall miljö. Golvet på skådespelarscenen är upphöjt i en halv cirkel och av gummidäck i kullerformar. Vi står alla i Shakespeare anda framför scenen.
Det är en mycket spännande berättarteknik som försegår under större delen av den dryga timme som det spelas på scen. Huvudrollsinnehavarna, en mamma och pappa berättar om sig själva i tredje person och med speciella beskrivningar som gång på gång nämns om det, ”Hon är kvinnan i den blåa kjolen” och ” han bär en klocka och…vad heter det…jo just en slips”. Samtidigt som de berättar ger de andra två skådespelarna ljudeffekter och känslor åt dem genom sång och rörelser. Det kommer ljud ur dem som är väldigt genuina. Historien utspelas först lite baklänges, så att vi får se deras panik och höra kyrkklockor ringa, vilket gör att vi redan där, även om vi ej läst programmet, vet att en son har dött.

Även om föräldrarna har glidit ifrån varandra och ständigt ”stjäl ögonblick” med andra och för annat, förstår man att föräldraskapet inte alls är så fyllt av glamour som vår tid gärna vill göra sken av. Den tjatande tonen, upprepningarna om allt som behöver göras och kraven som ingen orkar leva upp till med den sömnbrist som känns, gör att man kan förstå dem på något vis. Visst det är inte okej att mamman förälskat sig i en annan man och springer iväg för att ha hemliga möten med honom. Precis på samma sätt är det inte hälsosamt att pappan går på ett föredrag, gång på gång för att med ord känna sig förförd av en talare. Men inte förtjänar det att deras son ska behöva dö, för att de för en kort kort stund är oerhört egoistisk och behöver egen stund av glädje och uppskattning. Hur lätt skulle inte det kunna hända att man vänder bort blicken en stund och det får förfärliga konsekvenser?

Oftast fungerade berättande tekniken, men blev med jämna mellanrum ganska tröttsamt. Kanske för att man inte är van vid så mycket upprepningar, men inte heller av en så långsam historia. Man hade ganska snabbt också redan förstått vad som skulle hända. Jag blev irriterad, men vem vet det kanske var meningen?
Musiken, ljud och ljus hade fantastisk inverkan på föreställningens rytm, men den var inte den lättaste att förstå, vilket ledde till att flera av de äldre i publiken valde att lämna föreställningen efter enbart 20 minuter. Vi fick alla öronproppar före föreställningen, vilket naturligtvis var bra och som vi verkligen behövde. Syftet med att det skulle vara så enormt hög musik, kunde jag dock inte riktigt förstå. Ångest måste inte alltid brölas ut.

Jag hade verkligen hoppats på att det fanns ett tydligt syfte med varför vi skulle stå upp så länge, men tyvärr fanns det inte det. Även om det fanns några pausstolar så var det inte på långa vägar tillräckligt många för att flertalet av oss skulle kunna sitta. Föreställningen exkluderar ganska många genom att man ska stå framför scenen, och utan ett tydligt syfte, förlorar det helt sin poäng. Det kändes nästan pretentiöst och lite lätt kvasi intellektuellt.

Skådespelarna gjorde en fantastisk insats på scen och skapade känslosam dramatik på hög nivå. Vi kände alla den enorma smärta som genomgick deras kroppar. I slutscenen visste vi att det här skulle de aldrig kunna reparera sig ifrån. Vanna Rosenberg var hjärtskärande i slutscenen och det enda man ville göra vara att krama henne hjärtligt på denna Valentins dag.

På scen
Vanna Rosenberg
Gustaf Hammarsten
Mariam Wallentin (Wildbirds & Peacedrums)
David Sandström (Refused)
FIRE! – Mats Gustafsson, Johan Berthling & Andreas Werliin – See more at: http://www.orionteatern.se/pa-scen/det-flygande-barnet/#sthash.GYvXWAvi.dpuf

Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Orionteatern, Roland Schimmerpfennig, Scenkonst, Teaterkritik

Hjälp sökes på Orionteatern – ett poetiskt allkonstverk

16 februari, 2013 by Redaktionen

Hjalp sokes

Hjälp sökes
Orionteatern
Premiär den 8 februari 2013

Full av förväntan sitter jag på första parkett på Orionteaterns rosade föreställning ”Hjälp sökes”. En tjock dimma, genomlyst med isblått månljus, skymmer scenen. Dimman lättar efterhand och fram träder synen av en gammal, dåligt underhållen bondgård – loge, gårdshus, vedtrave… En välgjord och fin scenografi av John Engberg.

Två bröder, Axel och Engelbrekt, spelade av Johan Ulveson och Magnus Roosmann, gör entré. Iklädda smutsiga, uttjänta kläder ger de intryck av livströtthet och uppgivenhet. Dialogen dem emellan, av omisskännlig Kristina Lugn-karaktär, är nästan Norénsk i sin intensiva svärta. Deras samtal fortsätter pjäsens hela första del, fram tonar två människor med djupa, filosofiska tankar, som mer sätter hinder för än utvecklar deras sinnen. De har uppenbara relationsproblem, klarar inte kommunikationen sinsemellan utan att oupphörligt tävla inför de döda föräldrarna. – Jag är faktiskt civilingenjör, utropar Roosmans Engelbrekt och Ulvesons Axel kontrar med att han nästan skrivit klart en trebetygsuppsats om genusproblematik i August Strindbergs dramatik. Allt har gått i stå.

Bröderna tar emellertid itu med sakernas eländiga tillstånd och annonserar – i bästa ”Bonde söker fru”-stil – efter hjälp i Uppsala Nya Tidning. I pjäsens andra del inträder ljuset, i form av Sofia Pekkaris Hillevi och hennes stumma mor, Suzanne Berdino samt deras ”chef” den charmige Kalleman, som är en get. Hillevi är en sagans fe och en räddande ängel, liksom upplyst inifrån och med spjuveraktig, lekfull blick. Pekkari sjunger med sin klara röst förtjusande ballader av Benny Andersson med text av Björn Ulvaeus. Ulveson och Roosman är härliga att se i sina sångnummer, både rockiga och mer burleska. Orkestern, som sitter på en balkong på sidan om scenen spelar Benny Anderssons musik, lätt igenkännbar men också nyskapande i detta sammanhang.

Den mörka stämning som rått övergår alltmer i euforisk uppsluppenhet och till slut samlas gårdens alla djur och människor till en färgsprakande cirkusshow. Brödernas smutsiga kläder är förvandlade till glittrande, röda sidenkostymer och i crescendot uppträder gårdens två jättelika kossor, lika graciösa som cirkuselefanter. Även sedan de tre hjälparna åter givit sig iväg finns ljuset kvar hos bröderna, de har lärt sig se det positiva i livet, t.o.m. den förfallna gården tycks vacker i deras ögon. Livet blir aldrig med lika fult och outhärdligt, som det var före förvandlingen. Pjäsens sensmoral uttalas av Axel i en slutreplik; vi bör inte försöka förstå människan utan inse att hon är ett mysterium.

Det är en underbar teaterföreställning, annorlunda än något jag sett tidigare. Att djuren också har namn ger även dem en mänsklig dimension och förstärker känslan av oförutsägbarhet, vilket har stor betydelse för helheten i detta poetiska allkonstverk.

MEDVERKANDE
Text Kristina Lugn
Musik Benny Andersson
Sångtexter Björn Ulvaeus
Idé & Regi Lars Rudolfsson

På scen Johan Ulveson, Sofia Pekkari, Magnus Roosmann och Suzanne Berdino samt två kor, två grisar, en get, en häst, tre hundar och fyra gäss.

Orkestern Viktor Sand, Anna Rodell, Mats Lundgren, Johan Granström och Jörgen Stenberg.

Foto: Martin Skoog

Text: Vivian Gustin

Relaterat: recension i SvD. http://www.svd.se/kultur/scen/djuriskt-och-manskligt-i-makalost-scenmote_7901772.svd

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Orionteatern

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

I dessa, kan man lugnt säga, mycket … Läs mer om Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

Filmrecension: Yung Lean In My Head – om hybris och jakten efter det sanna jaget

Yung Lean - In my head Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Yung Lean In My Head – om hybris och jakten efter det sanna jaget

Lyssna: Zikai – You Can Call Me Al

Zikai är Grammisnominerad i kategorin … Läs mer om Lyssna: Zikai – You Can Call Me Al

Lyssna: Roffe Wikström – Ballader och bröl

Nu har Roffe Wikström släppt sitt … Läs mer om Lyssna: Roffe Wikström – Ballader och bröl

Hanya Yanagiharas nya roman kommer på svenska

Albert Bonniers Förlag ger ut Hanya … Läs mer om Hanya Yanagiharas nya roman kommer på svenska

Hela ensemblen medverkar i nytt scenkonstverk på Dramaten

'Hela ensemblen på Dramaten medverkar i … Läs mer om Hela ensemblen medverkar i nytt scenkonstverk på Dramaten

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in