Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Recension från Kungliga operan: Glada Änkan

by

Glada Änkan
Text: Henrik Dorsin efter Victor Léon och Leo Stein
Musik: Franz Lehár
Regi: Ole Anders Tandberg
Föreställning som recenseras: 19 december 2017

Operetten Glada Änkan, med ny text av Henrik Dorsin, levererar ljus i medelklassens tunga skuldberg av samvetskval och förvirring. Inte en mörk samhällshörna lämnades oupplyst. Man får skratta, tänka till, tråna och njuta. Samtliga sångares insatser var också genomgående imponerande.

Kungafamiljens loge var tom denna onsdagskväll, men övriga röda stolar var fullt upptagna av tjusigt klädda gråkalufsiga damer och herrar med röda dekorativa blommor i kavajfickan. Silverkäppen fanns som stöd här och var och efter föreställningen väntade färdtjänstbussen. De polkagrisdekorerade pelarna framför entrén vinkade av oss i vinternatten. Endast fem dagar kvar till jul andades folkhavet av förhöjd mänsklig värme. Eller var det Henrik Dorsins föreställning som så tydligt velat omfamna sina åhörare?

I rollen som operans vd och chef fungerande Dorsin föreställningen igenom som en pedagogisk röst. Du behövde som publik inte sitta och fundera på den ursprungliga handlingen i Glada Änkan – den drogs i snabba drag initialt från scenen. Inte heller behövde du tolka personerna i berättelsen eller deras tankar – textremsan och humoristiska kommentarer fanns som stöd. Skämten på rim och ordlekar avlöste varandra – tydligt och folkligt.

Varje åhörare fick sin hjärtefråga belyst. Skammen med att vi i Sverige har hemlösa, men också det trängande behovet av att skapa hederlighet och stabilitet. Problemet med slashasar som musiker, kulturarbete brände också till mitt i hjärtat av deras egen arbetsplats. Dorsin skämtade även om rädslan att som privilegierad framstå som en som bara njuter mitt i all misär. Den som letade efter politiskt korrekta ämnen fick också sitt. Till en törstande feminist gavs ett praktexempel på ”kvinnligt begär” i den fantastiska skugg-vd-kvinnan. Det gavs även prov på normbrytande ”manlig rädsla”. Därtill avtecknades en samhällsanalys där kapitalismens pris i alla kulturskapande led blev synlig.

Kanske fick jag inte drömma mig bort till ljuva toner då föreställningen igenom krävde min vakna klara blick. Musikens och magins böljande hav torkades lite ut av alla ordvitsar. Men tacksam vandrade jag ut i decembernatten, berikad av denna heltäckande revyartade hybrid av operett, samhällskänga och folkligt erövringsbad.

Jag njöt av musiken, där njutandet var möjligt och skrattade där texten var fyndig och på pricken rolig. Dorsins Glada Änkan ger en värmande paus i vår röriga tid.

Medverkande tisdag 19 dec 2017:
Elin Rombo (som Hanna Glawari)
Jeremy Carpenter (som Danielo Danilovitsch)
Henrik Dorsin (som Benny Zetterberg, operans vd)
Vivianne Holmberg (som Veronica, hans hustru)
Miriam Treichl (som Catharina Njegus)
Klas Hedlund (som Leif ”Fisken” Hermansson)
Niklas Björling Rygert ( som Sören Rugebröd)
Simon Petersson (som Carl Å Adamsson)
Emma Peters (som högtalarröst)

Kungliga operans kör
Inspicient: Erik Stockhaus
Producent: Tove Asplind

Text: Pernilla Wiechel, frilansande journalist

Teaterkritik: “Tillbaka till nu” på soppteatern – liten operaresa på lunchen

by

Tillbaka till nu
Manus, regi och koreografi Katrin Sundberg
Premiär på Klara Soppteater 6 december 2017

Operans historia och många musikaliska pärlor i en miniförpackning tillsammans med soppa är vad operatrion Divine tillsammans med pianisten Eric Skarby bjuder på i “Tillbaka till nu” på Klara soppteater.

Tre medelålders operasångerskor som jobbat ihop i en trio i tjugo år samlas för att packa ihop sin rekvisita och kostymer. Faktum är att de inte längre får några bokningar. De kan inte längre försörja sig på sin sång och musik. Det är sorgligt och de är uppgivna.De packar allt, hela deras tjugo år långa gemensamma artistliv förpassas i tio flyttkartonger. Medan de packar minns de konserter de gjort, de funderar över hur de ska kunna försörja sig på just det de kan: sjunga opera och de funderar på om de ska försöka sig på att bli musikalartister istället och de bjuder på en lektion i operans historia. Kanske lösningen är att göra julkonserter? Eller konserter för barn och dagis? Eller bli föreläsare?

Operatrion Divine gjorde succé på Parkteatern i somras med föreställningen “A Divine Taste of Opera”. Om det var därför eller om deras många supportrar inte ville missa deras premiär på Klara soppteater, det vet jag inte: men det var mer än fullsatt på premiären. Konceptet för soppteaterföreställningen var samma som på Parkteatern i somras, en blandning av glamour och vardagens dråpligheter. Allt serverat med välkända arior och några av operans och musikalernas vackraste stycken.

Opera som scenkonst har ett särskilt scenspråk och ett sätt att berätta något som är annorlunda än teaterkonsten. I opera gestaltas karaktärer inte naturalistiskt eller realistiskt utan lite mer åt klichéhållet till, mer överdrivet. Operans styrka ligger inte i någon realistisk dramaturgi utan i förmedling av musik och känslor. Det är precis också var vi får: en timmes musik och sång. Divines tre sångerskor, Caroline Gentele, Gabriella Lambert-Olsson och Jacqueline Miura är duktiga operasångerskor. Pianisten Eric Skarby är skicklig. Manus och dramatik kryssar lättsamt fram på ytan. Det är musiken och sången som är föreställningens stora behållning.

Medverkande i produktionen
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Musik Sara Lycke
Ljus Ida Andersson
Ljud Sami Rantamaula
Mask Patricia Svajger
Musikarrangemang Jan Radesjö, Eric Skarby och Bo Wannefors

Medverkande på scen
Caroline Gentele
Gabriella Lambert-Olsson
Jacqueline Miura
Pianist Eric Skarby

Tankar om De sju dödssynderna och Gianni Schicchi

by

Foto: Mats Böcker

De sju dödssynderna
”Ballet chanté” i en akt av KURT WEILL (1900–1950). Text BERTOLT BRECHT.
Anna I EDDA MAGNASON, sångerska
Anna II SARA SUNESON, dansare
Familjen:
Tenor 1 (son) ALEXANDER GROVE
Tenor 2 (son) ØYVIND BOYE LØVOLD
Bas 1 (Fadern) MATTIAS ERMEDAHL
Bas 2 (Modern) SAMI YOUSRI

GIANNI SCHICCHI
Opera i en akt av GIACOMO PUCCINI (1858–1924). Libretto GIOVACCHINO FORZANO.
Gianni Schicchi ÅKE ZETTERSTRÖM
Lauretta ANNA JOHANSSON
Zita INGRID TOBIASSON
Rinuccio JUNG SOO YUN
Gherardo DANIEL RALPHSSON
Nella CAROLINA SANDGREN
Gherardino DANIELA BORG / ESTER SANDNIL
Betto från Signa MATS PERSSON
Simone MATS ALMGREN
Marco DANIEL HÄLLSTRÖM
La Ciesca ANN-KRISTIN JONES
Spineloccio SAMI YOUSRI
Amantio MATTIAS ERMEDAHL
Pinellino ALEXANDER GROVE
Guccio ØYVIND BOYE LØVOLD
GÖTEBORGSOPERANS ORKESTER
DANSARE LINA RÄFTEGÅRD
DANSARE SARA SUNESON
DANSARE JONATHAN SIKELL

TEAM
Dirigent ANTONY HERMUS/ALEXANDER HANSON
Regi DAVID RADOK
Scenografi LARS-ÅKE THESSMAN
Kostymdesign KARIN ERSKINE
Ljusdesign PETER GÖTZLINGER
Ljuddesign ANDREAS RENHORN
Koreografi THOMAS WILHELM
http://sv.opera.se/om-oss/personal/portratt/mats-almgren/

Premiären för De sju dödssynderna & Gianni Schicchi var 21 oktober. Jag såg föreställningen den 4 november.

2 timmar och 15 minuter inklusive paus kändes inte alls som så.
Första akten är De sju dödssynderna från 1930-talet som sjungs på tyska (Bertolt Brecht, Kurt Weill). Huvudrollen i De sju dödssynderna gestaltas av två artister: sångerskan Edda Magnason och dansaren Sara Suneson. Edda Magnason från Monica Z och Guldbaggevinnare för bästa kvinnliga huvudroll gör rollen med bravur: sådana tonarter är guld värt.

Andra akten Puccinis svarta komedi Gianni Schicchi från 1918 sjungs på italienska med bland andra Zita (hovsångerskan Ingrid Tobiasson) och huvudrollen görs av Åke Zetterström. Han sjunger fantastiskt – sådana tonarter är det få förunnat även med träning att komma upp i. Han är både rolig och professionell.
I båda akterna står ett hus i fokus. Våra begär fokuseras i huset. I De sju dödssynderna beskrivs synderna: högmod, girighet, avund, lättja, frosseri, lusta, lättja, vrede. Där finns systrarna Anna I och Anna II som ska tjäna ihop pengar till ett hus utan att synda. Anna I är förnuftig, Anna II är oförnuftig. De förflyttar sig från ursprungligen Louisiana och till städerna Memphis, Los Angeles, Philadelphia, Boston, San Fransisco för att till sist återvända till Louisiana. Huset är ordnat. Frågan kvarstår om endast förnuftiga Anna överlevt.

I Gianni Schicchi utförs synderna. Vi ser familjen Donati och Gianni Schicchi med dotter Lauretta. Familjen Donati skändar ett lik genom att mörda den rike farbrodern Buoso Donati för att få tag på arvet (Buoso Donatis ytterst verklighetstrogna lik framställdes av GöteborgsOperans team med hjälp av riskokare, lera och 110 graders upphettning).

Sonen Rinuccio Donati och Gianni Schicchis dotter Lauretta älskar varandra och vill gifta sig i maj månad. Lauretta älskar Rinuccio så mycket att hon hotar med att slänga sig i floden Arno om hon inte får gifta sig med honom. Familjen Donati får tag på testamentet och får reda på att förmögenheten ska doneras till munkarna. För att få testamentet ändrat (och få gifta sig med Lauretta) bjuder Rinuccio in Gianni Schicchi. Efter övertalning från dottern Lauretta – hon sjunger den korta (2 minuter) arian O mio babbino caro – erbjuder Gianni Schicchi familjen en lösning: han ska rollgestalta farbrodern och få ett nytt testamente upprättat av staden Florens notarie.

Risken finns att vid upptäckt får samtliga sin arm avhuggen och blir dömda till landsförvisning. Av girighet går de vedervärdiga släktingarna med på uppgörelsen. Testamentet upprättas. I slutändan ser sig släktingarna lurade och segrande går Gianni Schicchi, dottern Lauretta och sonen Rinuccio Donati ur uppgörelsen och får huset, mulan och kvarnarna. Girigheten har slagit tillbaka. What goes around comes around. Vi i publiken får rannsaka oss: Gianni Schicchi (Åke Zetterström) frågar oss var vi själva befinner oss på syndernas nivå. Begrundan.

Det är lätt att förstå varför gammelmedierna öser superlativer över föreställningen: svärta, komik, plågsamt, vackert. Vad som var dödssynd på 1000-talet (påve Gregorius I) anses möjligen självklart på 2000-talet. Det godas kamp mot det onda. Sista föreställningen är 5 december. Bra hoppa på båten i tid. Skönsång, komik, svärta, rannsakan – jag rekommenderar varmt.

 

Folkoperan: Turandot – En opera om gränslöst begär

by

Turandot
Musik Giacomo Puccini
Libretto Giuseppe Adams, Renato Simoni
Svensk text Tobias Ringborg (efter Sven Lindström)
Regi Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigent Marit Strindlund/Alice Farnham
Scenografi Hanna Reidar
Ljus Patrik Bogårdh
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask & Peruk Therésia Frisk
Koreografi Tove
Dramaturgi
Premiär 18 september 2017
Recensionen är från premiär med den första uppsättningen av sångare/aktörer/statister mm

Om du befinner sig i nybörjarns värld operamässigt kommer du att behövde du lite hjälp på traven för att hänga med. I den här uppsättningen får man inte speciellt mycket hjälp med alla nödvändiga sinnesintryck, vilket förutsätter att man vågat ta reda på lite mer om Puccini och Turandot. Gör dock ingen djupdykning och fastna i tidigare sångare som Jussi Björling eller Birgit Nilsson. Varje uppsättning har sin charm och varje tidstyp är till för sitt eget syfte.

Vi får dessutom bevittna en blandning av historiska platser som både härleder till Kina och Thailand nära inpå utan att man för den skull riktigt förstår hur det är möjligt eller ens nödvändigt. Din bästa tillgång kommer att vara fritt tänkande och att inte låsa sig fast vid självklarheter.

Kvällens största styrka och glädje ligger i sånginsatserna. Musiken och sången följer harmoniska och intensiva övergångar på ett känslo gripande sätt som får huden att resa ragg och ögonen att tåras. Jag gråter och känner trots att jag inte alltid förstod dramatiken i operas ord eller ageranden – det är sången och musiken som krupit sig innanför utan att jag helt förstår varför. Kanske som när man blir kär och med ord inte kan förklara varför. Man bara känner för att man kan helt enkelt inte kan låta bli.

Idéen om att gestalta en liten Turandot som inte sjunger, utan enbart är arg och slåss ger huvudrollsinnehavaren en klatsch i rätt riktning och ger hennes karaktär ett lyft som jag inte tror att jag hade kunnat vara utan. Annars är hon mestadels obehaglig och jag förstår inte alls varför prinsar vill offra sina liv för henne. Den lilla flickan i henne ger mig dock en förförståelse och någon form av sympati med den iskalla drottningen som dödar älskare på rad för att de inte kan lösa de tre gåtorna de får.

Varför Calaf blir helt betagen av Turandot, trots att han vet om offren före, är mig helt obegripligt manusmässigt (bortom realismens faktum att man inte borde bli förtjust i en massmördare). Det sägs att ”han slås av hennes uppenbarelse”. Jag hade velat se honom förhäxas, förtrollas, få en ordentlig smäll i huvudet, visa gränslöst begär eller blir lockad på något vis av en kvinna som ingen skulle kunna säga nej till. Tyvärr hjälper inte heller scenografin till för att skapa någon form av dunkelhet eller mystik för att göra det sagomässigt troligt att Calaf skulle vilja våga ta chansen att få gifta sig med Turandot. Sannolikheten och även då i operan, visar att män försökt men offrats utan att hon tvekat att döda dem. Allt är möjligt när känslorna slåss till, men jag hade behövt uppleva hennes storhet på något vis. Däremot är det helt fantastiskt när Calaf är villig att bryta deras överenskommelse att få gifta sig med henne när han vinner vadet, eftersom ”jag vill att du ska brinna av kärlek”. Han tänker inte tvinga sig på henne. Det är äkta kärlek. Turandot blir något mjukare i sin framtoning.

Rollkaraktären Liù är slavinnan som utan att blinka offrar sin heder och sin kärlek för Calaf. När jag tänker på hennes förmåga att fysiskt uttrycka sin kärlek scentekniskt, förstår inte jag varför Calaf inte hyser starkare känslor för henne. Hans beteende är snarare föraktfullt. Det hjälper inte heller att kvällens operasångare/aktör är strålande i sin roll som Liù. Hon behärskar sångtekniken, har rösten, utstrålningen och ett tydligt kroppsspråk som driver handlingen framåt. Hennes insatser står ut som en ensam röd blomma i en bukett.

Prinsar och Sirener gör mig ibland något obekväm under kvällen. Lättklädda människor måste ha ett starkt syfte för att man ska kunna accepter deras utsatthet. Jag förstår exempelvis inte syftet med att en mördad prins ligger på golvet i nästan en hel akt och mot slutet mer eller mindre används som kudde på en bordell. Jag fryser med honom och hans ungdom gör utsattheten allt för stor. Jag vill gå upp på scen och lägga en filt över honom och säga att allt kommer att ordna sig.
Sirenernas syfte i föreställningen känns också som ett försöka att avdramatisera könstillhörighet och göra det möjligt för män att vara intima med kvinnor utan att kvinnor exponeras. Uppsättningen har tolkat de grekiska sirenerna till dubbel könade varelser istället för kvinnor med hälften fågelkropp. Männens exponering med kvinnlighet gör inte att min inlevelseförmåga mår bättre. Alla ser dessutom att det är män som försöker vara ansiktslösa kvinnor, som andra män ska kunna utnyttja sexuellt. Men eftersom de flesta männen som har intimt starka relationer på scen inte har problem med att visa någon typ av bisexualitet, finns det inte heller någon anledning till varför unga män ska vara mer eller mindre nakna på scenen spelandes kvinnor. Jag tror att man försöker skapa kittlande spänning, som jag dock inte känner någonstans. Jag får enbart en obehaglig känsla av pedofili.

Det är inte allt för ofta som en opera slutar så här oblodigt d.v.s. att så många får leva lyckligt i alla sina dagar. Till en början hade Puccini tänkt sig att alla skulle få överleva, men i sista stund bestämdes att slavinnan skulle offra sig för att öppna upp för möjligheten till kärlek mellan Calaf och Turandot. Kanske ligger det något vackert i det, även om jag ska erkänna att det känns som en vanlig lösning i mycket, att kvinnor ska offra sig för män för att dramatiken ska nå sitt klimax. Men det är fantastiskt vackert när Calaf får Turandot att våga älska honom och sjunger ”…mina kyssar bryter nattens tystnad när du blir min”. Jag hoppas bara att de är lite tacksamma och håller ihop, eftersom någon annan gett sitt liv för deras kärleks skull.

Medverkande
Turandot AnnLouice Lögdlund/Åsa Thyllman
Calaf Mathias Zachariassen/Kjetil Støa
Ping Anton Eriksson/Olle Persson
Pang Wiktor Sundqvist/Jesper Säll
Pong Fredrik Strid/Markus Pettersson
Liù Henriikka Gröndahl/Albin Isufi
Timur Markus Schwartz/Gunnar Lundberg (fr o m November)
Altoum Ulrik Qvale
Mandarin Linus Flogell
Lilla Turandot Viva Ö Lyngbrant, Mira B Stahlhammar, Estelle M Wikenfors
Strupsångare Girilal Baars

Kör Arash Azerbad, Magnus Billström, Linus Flogell, Joel Forsström, Kaj Hagstrand, Alexander Hedin, Karin Kjellgren, Ulrika Nilsson, Ulrika Skarby, Erika Tordéus, Ulrik Qvale, Margaretha Westerlind
Kormästare Love Larsen

Vakter/Prinsar/Sirener Girilal Baars, Viktor Dahl, Ruben F Hultberg, Yingchou Han, Jakob Hesselberg, Armin Kemura, James Kirby, Simon Lundvall, Tj Miansangi, Mattias Ng, Alessandro Parella, Theo Silfverhjelm, Lova Z Elfström

Orfeus & Eurydike på Confidencen – imponerande, starkt, vackert, berörande

by

Foto: Martin Hellström

Orfeus & Eurydike
Tonsättare: Christoph Willibald Gluck
Libretto: Raniero De Calzabigi
Iscensättning, version, instrumentation & musikalisk ledning: Arnold Östman
Premiär på Conficencen, Ulriksdal 14 juli 2017

Sången, dansen, scenbilden, orkestern – allt samverkar för att ge oss en berättelse och förmedla känslor på flera plan. Uppsättningen av Orfeus & Eurydike på Confidencen ger precis det som jag tror skaparna av denna opera ville.

Arnold Östman som ligger bakom iscensättningen skriver i programbladet:
– Var ska man börja då man förbereder Glucks verk Orfeus & Eurydike? Det man slås av är nog hur allt hänger samman. Hur alla delar hör ihop och hur ett klassiskt verk som detta lever i alla detaljer och bilder en sådan enhet som tack vare musiken får liv och rörelse i nuet.

Maria Sanner som Orfeus. Foto: Martin Hellström

Ja, iscensättningen följer detta. Helt. Allt hänger samman och bildar en enastående helhet, in i minsta detalj, från dräkterna till doften av stearinljusen (som alla föreställningar på Confidencen görs den till stearinljus som enda ljuskälla), varje ton från orkesterns instrument som alla är tidstrogna, dansarna rörelser, sångarnas framförande och den duktiga kören.

Handlingen kommer från den grekiska mytologin och berättar om Orfeus som älskar Eurydike så oändligt mycket att när hon dör vill han inte leva längre. Hans stora kärlek och tunga sorg berör gudarna som därför ger honom tillåtelse att ta sig ner till dödsriket för att hämta sin älskade Eurydike. Gudarna ställer bara ett villkor för att han ska få hämta henne tillbaka till de levandes rike. Han får inte titta på henne, inte möta hennes blick och han får inte berätta för henne om denna regel. Orfeus hittar henne i dödsriket och tar henne därifrån men ju närmare de levandes rike hon kommer desto värre upplever Eurydike det. I dödsriket var allt harmoni, ingen sorg, ingen smärta, inga plågor och dessutom förstår hon inte varför Orfeus inte tittar på henne. Givetvis står inte Orfeus ut med hennes klagande utan till slut tittar han på henne – och Eurydike når aldrig de levandes rike igen.

Orfeus och Eurydike är ett flitigt använt motiv inom konst, musik och teater. Glucks opera som Conficencen nu satt upp är ett exempel, och Offenbachs operett Orfeus i underjorden är ett annat. Claudio Monteverdis Orfeus från 1607 anses vara en av de första “riktiga” operorna.

Den har också skildrats på film, till exempel i Jean Cocteaus Orphée (1950) och i Marcel Camus Orfeu Negro från 1959 som utspelas i Rio de Janeiro under karnevalen. I populärkulturen finns temat bland annat i gruppen Herds’ sång ”From the underworld” (1967).

För mig är Glucks typ av opera mina favoriter, den så kallade reformoperan där Gluck vill (som han skriver i förordet till en annan av sina reformoperor Alceste):
– Jag ville på nytt ge musiken dess sanna uppgift: att tjäna dramat för att förstärka dess känslouttryck och det intressanta i dess situationer utan att avbryta handlingen eller förstöra den genom onyttig och onödig utsmyckning …

Tydligast märktes förändringarna genom att dansen vävs in i handlingen och att arian inte stannar upp operans handling utan flyter med i handlingen.

Östmans iscensättning på Confidencen har lyckats mycket bra. Här är det helheten och samspelet som förmedlar något. Avslutningssången med kören och alla sångare är helt fenomenal, helt enastående – det var så starkt att jag rös. Jag är inte så förtjust i operor med många och långa solo-arior där publiken ska applådera och ropa bravo. Reformoperor, som denna, kom under 1700-talet.

Det jag kunde tycka var lite synd var att det mesta av sångerna framfördes på italienska, utan att någon översättning fanns. Några få sånger framfördes på svenska. Mest saknade jag översättning under den långa färden från underjorden där jag som tittare inte visste vad Eurydike klagade över. Orden och deras betydelse är förstås bara en liten av vad operan förmedlar, den talar ju till oss på många andra sätt: genom scenbilden, dräkterna, dansen, musiken, sången. Som helhet är det en mycket lyckat, välgjort och samspelat. Det är naturligt, imponerande, starkt, vackert och berörande med skickliga musiker, vackra dräkter och duktiga sångare.

Medverkande
Orfeus – Maria Sanner
Eurydike – Albina Isufi
Amor – Johanna Wallroth
Dansare & Kör
Confidencens Orkester

 

Foto: Martin Hellström