Titel: När jag var snö
Författare: Ingela Strandberg
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113130835
Utgiven: 2024.01.31
Det är inte lätt att recensera poesi, för att poesi inte alltid är lätt att förstå sig på. Här vågar jag hävda att poesi inte alltid ens är värt att försöka förstå sig på. Ibland bara känns poesi, in i märgen, och in i hjärtat; utan att behöva fullständigt förstås. Det går trots allt att känna för en låt på ett utländskt språk, utan att förstå själva låttexten. Denna lilla poesibok var däremot både enkel att förstå och enkel att känna för – kanske är känsla och förståelse inte alltid så olika egentligen. Hursomhelst går de hand i hand, om inte alltid så i alla fall i denna diktsamling. Faktum är att det mesta går väldigt väl ihop i Ingela Strandbergs nyaste diktsamling.
I När jag var snö lyckas Ingela Strandberg skapa en mästerlig balans mellan det mörka och det ljusa. Diktsamlingen skulle kunna liknas med en yin och yang symbol där motsatserna hamnar i en harmonisk balans – liv och död, ljus och mörker, passivitet och aktivitet. Med andra ord är det mycket död i denna diktsamling, men även mycket liv. Den värld som Strandberg skapat i denna samling är full av motsatser, inte minst när det gäller de olika miljöerna, och trots det befinner sig byggarbetarna i fullständig harmoni med vitsipporna. Strandberg skriver om mycket, men i en sorts minimalistisk ton där det mörka inte tar över det ljusa och vice versa. Dikterna går aldrig i överstyr, tonen blir aldrig överdramatisk, trots styrkan i det skrivna. Inte heller är Strandbergs diktsamling så pass ”balanserad” så att den blir grå. Precis som yin och yang symbolen är det mörka och det ljusa i denna samling mycket tydliga i sin enskildhet, placerade mittemot varandra. Här och där blir dikterna till och med en aning vitsiga, vilket bidrar med en sorts lätthet eller luftighet till verket i sin helhet.
När jag var snö gör mig hoppfull. Diktsamlingen möjliggör – åtminstone teoretiskt sett – harmonin i en situation som kan kännas allt annat än harmonisk. Om det är möjligt att människa och natur, liv och död, mörker och ljus kan hålla varandra hand i hand, finns det då inte åtminstone potential för att detta blir möjligt på annat håll också? Jag vet inte alltid vad Strandberg tänkte eller kände när hon skrev dessa dikter, men som läsare får jag en chans att hitta min egen mening i det skrivna. Jag vet inte om det var menat att jag skulle hitta hopp i detta verk eller inte, men det gjorde jag, och för det är jag tacksam för. Bland ”askan av liv” och ”djur i människohamn” har jag hittat något som får mig att vilja tro att det finns en möjlighet för motsatser att mötas utan att vilja eliminera varandra i den ena formen eller den andra.
