Norge

En melankolisk film om ensamheten – det är filmregissören Joachim Triers beskrivning av sin nya film ”Oslo 31 augusti” som når de svenska biograferna den 25 november. Jag träffade Trier när han gästade Stockholms filmfestival och det var ingen melankolisk man jag mötte utan öppen, men samtidigt eftertänksam.
I Norge hade filmen premiär 31 augusti, så klart. Där togs den emot bra. Många hade nog väntat på hans nya film. Den förra, Repris, kom 2006 och blev en stor succé. Ja den togs emot så bra att han fått möjlighet nu att göra en film i USA. Den filmen ska han börja arbetet med nu – och det är anledningen att Joachim Trier och hans medarbetare med manus, Eskil Vogt, fick ett år över. Det året använde de till att producera ”Oslo 31 augusti”.

Oslo, 31 augusti är en fri adaption av den franska romanen Le feu follet av Pierre Drieu La Rochelle. Allt utspelar sig under en dag. För huvudpersonen Anders är det hans kanske viktigaste dag i livet. Det är en dag när han ställer sig själv inför ett svårt val: ska han fortsätta att leva eller inte?

Anders är en 34-årig man som snart är färdigbehandlad på ett behandlingshem för narkomaner. Han ska till Oslo för en anställningsintervju och passar på att träffa vänner och familj för att kanske reda ut saker, kanske kunna börja på nytt.

Ur Anders synvinkel är allt jätteviktigt, han funderar på om livet är värt att leva eller ej.

Filmen utmanar fördomar kring narkotikamissbruk och avviker från hur berättelser om människor med drogproblem brukar berättas. När du ser en film om en person som fastnat i drogmissbruk är det antingen enligt modell rockstjärnemyten eller historien om offret, om en människa som växer upp i en utslagen familj med våld, kriminalitet och missbruk.

I ”Oslo 31 augusti” möter vi en man på lite drygt 30 år som växt upp med bra föräldrar och en syste, en familj med trygg ekonomi och som ställer upp på Anders som har utbildning och bra jobb. Det är ett tyst eskalerande problem att det finns massor av drogmissbruk i sådana familjer också. Det blir väldigt skambelagt också och svårt för dem att ta emot hjälp, eftersom allmänheten dömer ut alla som har drogproblem som underklass.

– De andra berättelserna berättas redan, jag ville lyfta fram den här berättelsen, säger Joachim Trier.

Jag säger att jag tycker att filmen borde visas för alla som känner någon som har drogproblem och för alla som arbetar inom sjukvård och inom drogrehabilitering. Men Joachim Trier vill inte kategorisera filmen som en temafilm.

– Den handlar om ensamhet, och jag hoppas alla kan relatera till den, säger han.

– Alla människor hamnar någon gång i en krissituation och då står man ofta lika ensam som Anders gör.

När jag frågar honom om han känner människor med drogproblem från just dessa kretsar vill han inte gå in på det närmare.

-Jag har vänner som misbrukat eller missbrukar och några som dött, berättar han. Men jag vill inte att det här ska handla om mig och mina vänner.

I filmen finns en man som spelar drogterapeut. Han är en av Norges främsta drogterapeuter och inte skådespelare till yrket.
– Det blev väldigt spännande att samarbeta då, han såg på scenerna utifrån sin arbetserfarenhet, säger Joachim Trier.

Anders spelas av Anders Danielsen Lie som spelat med i ett par filmer men till yrket är läkare. Han ägnade ett halvår åt att göra research inför sin roll och tog sig till med in i en grupp för Anonyma Narkomaner.

– Det blev ohållbart för honom efter ett tag. De andra i gruppen ville att han skulle berätta om sitt missbruk. Då berättade han att han förberedde sig för en roll. Det gick väldigt bra, han fick mycket hjälp av dem då, berättar Joachim Trier.

Att de finns många människor med bra utbildning och bra jobb som har svåra problem med drogmissbruk talas det inte om. Denna stora grupp av missbrukare från välbärgad medelklass har dessutom svårt att få hjälp i terapi.

– De är svåra att nå för terapeuter eftersom de inte är några offer, menar Joachim Trier.

Han berättar att han är fascinerad av PO Enquists biografi. PO Enquist berättar hur han liksom sitter med ett ben utanför under terapin och kan formulera allt så väl och kan dölja problemen med sin vältalighet.

Nästa film av Joachim Trier kommer troligen sommaren 2012.

– Vi har börjat spela in den. Men film är stora projekt, jag vågar inte tro på något förrän det är helt klart, säger han.

Filmen spelas in i USA och har titeln ”Louder than Bombs” och Trier samarbetar också denna gång med manus med Eskil Vogt .

– Det är ett familjedrama, om en familj som bor på östkusten i Amerika. Det är en humoristisk berättelse, men också sorglig.

Här är Kulturbloggens recension av Oslo 31 augusti.
Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Här har DN intervjuat Joachim Trier.

Läs även andra bloggares åsikter om intervju, Joachim Trier, film, filmregissör, Norge