Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

musikfestival

Way Out West: Kendrick Lamar – New Kung Fu Kenny gjorde TKO med Slottsskogen

by

Kendrick Lamar på Way Out West
10 aug 2018
Betyg 5

När Way Out West landade Kendrick Lamar till den här sommarens festival var det nog många som helt bestämde sig för att gå. Att festivalen lyckats få hit Kendrick höjde den återigen till den status den hade för några år sedan, när artister som Kanye West och Prince gästade. Och att det är just denna konsert som är dragplåster märks direkt; redan fyrtio minuter innan konserten drar igång är det packat och förväntansfullt framför festivalens största scen, Flamingo.

Det är tätt inklämd jag står och svettas hiphop-svett inför denna världsartists stundande entré i Slottsskogen i Göteborg och tillsammans med de som står runt mig gissar jag på vilken låt han kommer börja med. ELEMENT.? Swimming Pools? Jag gissar på DNA. Snart sätts mäktiga animationer igång på den stora skärmen och när DNA. sedan spelas som första låt sätts ribban direkt; extas.

Det är en världsstjärna med positiv energi som har gått upp på scen och publiken är helt galen. Ständiga moshpits avlöser varandra och alla tycks kunna varenda låt. Som den väl utformade produkt denna megakändis är, är allt väl genomtänkt – hur han rör sig på scenen, ljuset, ljudet och inte minst – animationerna bakom honom på skärmen. Allting berättar en historia och inspirerad av sjuttiotalsfilmer med Bruce Lee i huvudrollen får vi följa vår protagonist och hjälte; den excentriske New Kung Fu Kenny på väg mot dimhöljda mål i Chinatown-noir och fjärran östern-miljöer, med sin perfektionerade kampsport och vässade tunga som enda följeslagare. Det och de tusentals skrikande personerna framför scenen som hejar på honom, förstås.

Det är en väl avvägd blandning låtar från hans tre senaste album som spelas och vår hjälte klädd i fängelseliknande kläder ser inte alls pliktskyldig ut uppe på scenen. Nej, hiphopens kanske största artist – som spelat på världsarenans största scener – ser glad ut över att befinna sig i Göteborg denna fredag och vi gör alla vårt bästa för att få honom att vara det. Ett uppskruvat tempo präglar hela konserten och det är en inkluderande stämning i publiken, där främlingar bondar över låttexterna och höjer händerna tillsammans.

Framförandet av HUMBLE. blir kvällens kanske mäktigaste, efter bara ett par ord stängs musiken av och Kendrick slutar sjunga, istället rappar publiken hela låten åt honom, med bara några få ledord som inspiration. Sedan körs låten en gång till, denna gång av rap-poeten själv.

Sammantaget och i efterhand finns det inte mycket annat att konstatera än att denna konsert blev en megahit, och att huvudakten blivit precis det alla hoppades på. New Kung Fu Kenny fick in en snurrspark bakom allas vår gard till slut och resultatet blev en musikalisk, lyrisk TKO.

Way Out West – Tora Vinter sätter Dungen i trans

by

Tora Vinter på Way Out West
10 augusti 2018
Betyg 4

På festivaler är det viktigt att hitta bort från det massmediala, eftersom de erbjuder möjligheter för gräsrötterna att ta plats i rampljuset. Way Out West är bra på det viset – här kan man se mängder av artister man inte sett förut. Det är också en av anledningarna till att folk går på festival; här får man chansen att vidga sina musikaliska vyer.

Sugen på att göra just detta kollar jag lineupen på spårvagnen in och chanscheckar Tora Vinter på Spotify. På Way Out Wests app har hon inte ens en beskrivning (och då är det värt att påpeka att festivalens pr-ansvariga höjer varje artist till skyarna), istället står hon drömmande i en mörk svensk vinterskog bredvid vad som ser ut att vara en blandning mellan en Greyhound och en Australian Shepherd. Så jag lyssnar på hennes låtar (varav de flesta har mindre än tusen spelningar) och blir genast förtrollad. Förtrollande elektroniska beats går framåt i ett lugnt tempo, och eftersom jag varit på konserter i Dungen förut förstår jag på förhand att detta kan bli en riktig hit.

Så jag glider in där 19.45, när rökmaskinerna jobbar för fullt och där hela Sveriges uppsättning av snabba brillor och bucket hats tycks befinna sig just då. Marijuanaröken ligger tät och folk dansar för fullt. Spelningen är ett par minuter in och denna intelligenta DJ och producent har redan satt denna alternativa scen i trans. Musiken går framåt i ett stabilt tempo och varje subtil melodisk förändring och inslag framkallar applåder och busvisslingar från importerade Södermalmsbor med Fjällrävenryggsäckar. Bredvid sig på scen har Tora Vinter en tjej som lägger till vocals med en mikrofon och den molniga; ömsom regndroppande, ömsom soliga väderleken tycks vara fullständigt synkroniserad med den elektroniska musik som likt omänskliga, odjurliga hjärtslag slår ur de svarta högtalarna.

Jag är fast.

Way Out West: Arctic Monkeys – Sexig blandning av gammalt och nytt

by

 

Arctic Monkeys på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 5

Det var med stor förväntan jag stod intryckt i publikhavet inför fredagens huvudakt; Arctic Monkeys – mitt favoritband sedan jag var tio år gammal och tillsammans med Kendrick Lamar det största namnet på årets upplaga av Way Out West. Vad kunde jag förvänta mig? Vad kan man förvänta sig av ett band man har lyssnat så mycket på och aldrig sett live? Jag hoppades på att de skulle våga spela sitt nya album (som inte rönt lika mycket uppmärksamhet som det föregående) men heller inte hålla tillbaka från att spela gamla godingar. Och jag fick som jag ville.

När bandet kliver upp på scen till publikens jubel säger de inte hej. Rockstjärnor ska inte säga hej. Istället kliver de upp till sina instrument och ur högtalarna börjar det mäktiga riffet till Four Out Of Five ljuda, varvid publiken – för att citera min vän – ”går loco”. Vilket den skulle göra resten av konserten.

En kamratlig och upprymd stämning präglar publiken denna dag och som jag är nog många glada över att Way Out West har lyckats få hit Arctic Monkeys; som ju inte direkt har varit flitiga besökare av vårt avlångalband. Folk sjunger tillsammans och majoriteten kan de flesta låtarna. Och det är något alldeles speciellt med att få höra låtar man hört studioversionen av tusentals gånger, nu spelade live och alldeles framför en.

Bandet inleder som sagt med en av de mest populära låtarna från sitt nya album; Tranquility Base Hotel & Casino – vilket är en återgång till traditionell rock och sjuttiotal – från att tidigare ha varit renodlat indie. Och konserten ska komma att bli en frikostig blandning av gammal och nytt, sexigt framsjunget av en nysnaggad Alex Turner som till publikens jubel lägger sig på ned på sned ibland uppkastade solrosor. Vissa artister fastnar lätt vid sina största hits och det hade sannerligen varit tråkigt om bandet bara hade spelat sitt föregående album – AM – som ju gjorde dem världskända på ett helt nytt sätt. Men nej, vi får höra gamla uptempo indiegodingar från det första albumet, Whatever People Say, That’s What I’m Not, för att därefter bli varvade med långsammare låtar som The Batphone från det nya albumet. Det är också när man står där och blir servad hit efter hit som man inser hur många världskända låtar bandet – som ju började på undergroundnivå – faktiskt har producerat.

Det är också rockstjärnor som ser förvånansvärt välmående ut för att vara så kända som de är som spelar och de tycks verkligen tycka om det de gör. Det är riktigt roligt att se när sångaren och förste gitarristen kör soloduett på The View From The Afternoon och det blir uppenbart att gnistan lever i allra högsta grad och inte har mättats genom ikonstatusens tyngd. Låtarna fortsätter att komma och efter en otroligt lång konsert – bandet kör i hela en timme och fyrtiofem minuter – är man helt slut.

Och det är med ett leende på läpparna jag går därifrån, för jag har precis fått allting jag kunde förvänta mig.