• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musikal

Frida Hallgren och Rennie Mirro gestaltar Robert Broberg på teaterscenen

5 oktober, 2021 by Redaktionen

Roberts Broberg-och dalbana
Stora Scenen
Kulturhuset Stadsteatern 2021

Den 22 oktober har Jonna Nordenskiölds nyskrivna musikteaterföreställning om Robban Broberg urpremiär på Stora scenen. I ensemblen finns Rennie Mirro, som både medverkar och står för koreografin och Frida Hallgren som är tillbaka på Stadsteatern efter nio år.

Ett pressmeddelande berättar:

Robert Broberg sålde ut Globen åtta gånger och var på ständig jakt efter kärlek och bekräftelse, från kvinnorna och från sin publik. Som artist gick han under en lång rad alias som alla kommer synas på scenen. Men livet var inte så enkelt alla gånger. Följ med på en Huppegupptäcksfärd genom Robert Brobergs musikaliska resa genom livet, en Broberg-och-dalbana!

Inför arbetet med föreställningen har Jonna Nordenskiöld ägnat sig åt research på Kungliga biblioteket, läst boken Robert Broberg letar efter sig själv och fördjupat sig i ordkonstnärens låtskatt.

– Mitt första möte med Robert Broberg var på Gröna Lunds teater när jag var 17 år. Min bästa kompis tog med mig på hans enmansshow Morot och jag blev helt golvad av hans sceniska närvaro och musikaliska humor. Att jobba med hans text och musik har både varit roligt och utmanande. Det finns så många delar av hans artisteri att välja mellan och vi har verkligen velat hitta balansen mellan igenkänning och nya tolkningar, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Konstellationen Jonna Nordenskiöld- Rennie Mirro-Joel Sahlin var alla delaktiga i kritiker- och publiksuccén From Sammy with Love, som hade sin urpremiär på Lilla scenen 2012. Föreställningen flyttades till Stora scenen, spelades på Parkteatern och 2016 landade de på Apollo Theatre i New York

– From Sammy with Love var en av de största resor jag gjort med en produktion, både på scenen och privat. Den resan hade aldrig blivit av utan Jonna och Joel. Därför är det otroligt roligt att jobba med dem igen, och få gå in i ett nyskrivet verk med det förtroendet jag har för dem, säger Rennie Mirro.

– Hos Robert Broberg ser jag en omogen sida, som jag kan känna igen mig i. Men också fördelarna med att vägra att växa upp och ha barnasinnet i behåll. I den Broberg-värld vi vill skapa vill vi verkligen leka och ha roligt med publiken! avslutar Rennie Mirro.

Frida Hallgren är tillbaka på teaterscenen efter medverkan i filmer och tv-serier som Fröken Frimans krig. Medverkar gör även Lisa Larsson (Skaka galler, Kåldolmar och Kalsipper), Fredrik Lycke (Hair, Chicago) och Christer Fant som medverkat i fler än 60 uppsättningar sedan han kom till Stockholms stadsteater 1990. Joel Sahlin har arrangerat musiken, leder orkestern och medverkar själv som musiker.

Roberts Broberg- och dalbana, urpremiär 22 oktober kl. 19 på Stora scenen
Musik och sångtexter Robert Broberg
Regi och manus Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Koreografi Rennie Mirro
Ljus Sofie Gynning
Ljud David Granditsky
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Joel Sahlin
Medverkande
Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant och Fredrik Lycke
Musiker Ima Baeza Bilgin, Sara Niklasson, Samuel Löfdahl och Jonas Lidholm

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Robert Broberg

Teaterkritik: ”Sound of music” på Stockholms stadsteater

29 augusti, 2021 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Sound of music
Premiär den 28 augusti 2021
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Regi Ronny Danielsson
Musikaliskt ansvar/musikarrangemang Joakim Hallin
Koreograf Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Camilla Thulin
Ljus Mikael Kratt
Ljud Avogoustos Psillas
Mask Petra Göransson, Carina Saxenberg

Det var naturligtvis nostalgi i luften på kvällens premiär. Det var Kulturhuset stadsteaterns första föreställning på drygt två år på grund av pandemin och renovering. Vi var många som hungrade efter att äntligen få lov att vara på teatern igen. Vad man har längtat.

En musikal har alltid, oavsett handlingen, ett mjukare sätt att berätta sin historia. Musik och sång är ju inte det naturliga sättet vi kommunicerar med varandra i vardagliga kriser. Så även om handlingen berör andra världskriget, nazism, tvång, flykt och förföljelse, så är det på en nivå som nästan är allt för rumsren. Med jämna mellanrum trycker man dock in ett och annat politiskt korrekt ställningstagande i dialogen och det är det som är musikalens räddning.

Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.

De flesta känner till familjen von Trapps historia dvs. hur den levnadsglada och blivande nunnan (Maria) blir förälskad i den stränga, änklingen och sjökaptenen (George). En historia som nästan är så romantisk att man tror att den är påhittad. Maria tillför glädjen, musiken och ett nytt liv, och herr von Trapp smälter tillbaka till den man han en gång var.

Att brista ut i sång, mitt i handlingens kraft framåt med skådespeleri, kräver sina skådespelare. Det kan lätt bli att skådespel, sång och musik inte går hand i hand på lika villkor. Tyvärr kändes det ibland så under kvällen, även om sånginsatserna generellt var fantastiskt framförda. Framförallt höll Maria (Sara Jangfeldt) och Abbedissan (Karolin Funke) överlägset högt i klass på sina sånginsatser. Varenda ton satt på rätt plats och det fanns många stunder då gåshud var ett faktum.

Förälskelser är ofta en drivkraft i musikaler och Sound of music är inte ett undantag. Men att sjunga om kärlek och att trovärdigt återspegla dessa känslor, är inte samma sak. Det räcker inte med vackra ord för att två människor ska uppfattas som attraherade av varandra. Kanske är det så att känslorna/attraktionen mellan George och Maria, kommer att växa till sig under föreställningarnas gång? Kanske var det premiärfeber? Men i kväll kunde jag tyvärr inte se den förälskelse som faktiskt behövs för att en man ska bryta sin förlovning men en annan och en kvinna lämna ett kloster, för att få vara tillsammans. Däremot blev jag helt betagen av Rolfs (Olof Åhman) och Liesls (Stina Nordenberg) tonårsförälskelse och hur man valde att återspegla den på scen. På de sätt de tog i varandra, strålade mot varandra och kysstes, fanns det inget tvivel i deras skådespel mellan känslan och handling. Att föreställningen dessutom gjorde en egen tolkning kring deras eventuella trofasthet trots meningsskillnaden, var en schysst twist som jag alltid saknat från filmen.

Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.

Scenografin hade lyckats att med hjälp av dockskåpsliknande strukturer skapa skilda rum i genomskärning. Det gjorde att man kunde se aktiviteter som inte egentligen var i fokus, men ändå uppfatta dess betydelse samtidigt som handlingen var i centrum. Rummen gav utrymme för skådespelarna att röra sig, klättra och få energi i sina scener. Uppbyggnaden gav också många behagliga och vackra miljöer.

Rollista
Kapten von Trapp/Peter Gardiner, Maria/Sara Jangfeldt, Liesl/Stina Nordberg, Rolf/Olof Åhman, Max/Mats Blomgren, Elsa Schräder/Elisabeth Carlsson, Frau Schmidt/Lena-Pia Bernhardsson, Franz/Lars Lind, Abbedissan/Karolin Funke’

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Scen, Sound of Music, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Filmrecension: Cats – mycket som inte fungerar i filmen

15 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Cats
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Tom Hooper
Längd 1 tim 50 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Musikal är ett sätt att berätta något och film ett helt annat. Det är inte ofta det fungerar så bra att föra över något från den ena konstformen till den andra. Cats fungerar inte så bra. Inte i regi av Tom Hooper i alla. Tom Hooper som belönats med Oscars statyett tidigare och lyckats bra med filmer som The King’s Speech och Les Misérables lyckas inte något vidare när han tagit itu med Andrew Lloyd Webbers musikal ”Cats”. Ändå har han haft en påkostad produktion med en lång rad duktiga skådespelare som James Corden, Dame Judi Dench, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift, Rebel Wilson, Francesca Hayward med flera.

Jag erkänner att lite kul var det att se Judi Dench som gammal fin kattdam och Ian McKellen som en åldrad trött katthane. Musiken är bra men det räcker inte för en hel film. Dessa två saker är ett skäl till att betyget trots allt blev hela 2 av 5 och inte lägre. Ett annat skäl till att betyget inte blev lägre är att emellanåt fanns det scener som var berörande.

Nu till allt det som inte fungerar i filmen: Ramberättelsen finns knappt. En kattunge slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir kattungen indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen (Judi Dench) som är enväldig domare. I stort sett består filmen av scener där den ena katten efter den andra sjunger sin historia om varför just hen borde vinna. Mitt bland alla dessa framträdanden dyker då och då den elaka katten Macavity upp och kidnappar varje katt som konkurrerar om en plats i katternas himmel. Handlingen berättas dock segare än segt.

Det är dock högst oklart vad den där katternas drömhimmel är. Som publik frågar jag mig om det ens är något att eftertrakta?

Ett stort minus får filmen för miljöerna, som är gråbrun-daskiga, mörka och inte alls spännande. Ett annat minus får filmen för kattkostymerna som inte engagerar, inte ger känslan av att det är katter utan det ser i allra högsta grad ut som människor i kattkostym, vilket fungerar på en musikalscen men inte i en film. Ett annat minus får filmen för katternas rörelser, när de ska smyga fram försiktigt ser det ofta mest ut som att de är kissnödiga. Danserna och hoppen är inte alls på den nivå jag tycker filmen borde ha med tanke på dess enorma resurser.

Att jag tyckte det var lite kul att se Judi Dench som katt håller nog inte alla med mig om. En del av de filmkritiker som såg pressvisningen mumlade något om att de hellre såg henne och övriga skådespelare i bättre roller, i bättre filmer.

”Cats” är en av de musikaler som visats längst i West End (21 år) och på Broadway (18 år). Den hade världspremiär på New London Theatre 1981 och är mångfaldigt prisbelönad med bland annat sju Tony Awards. Sedan premiären, har den spelats för 81 miljoner människor, i över 50 länder och på 19 språk. Den anses vara en av de mest framgångsrika musikalerna någonsin.

Förmodligen har filmen, trots den dåliga kvaliteten, sin publik. Många som älskar musikalen Cats kommer att vilja se den. Tja. Kanske blir de besvikna, kanske nöjer de sig med att det trots allt är en filmatisering, ett försök till att göra något av musikalen. I USA har filmen gått med enorm förlust och fått låga betyg både av kritiker och publik på sajter om IMDB.com.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cats, Filmrecension, Musikal, Recension, Scen

Musikalrecension: Spelman på taket – Dan Ekborg är alltigenom perfekt i rollen som mjölkbonden Tevye

25 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Spelman på taket
Baserad på Sholem Aleichems berättelser
Med särskilt tillstånd av Arnold Perl
Manus Joseph Stein
Musik Jerry Bock
Sångtexter Sheldon Harnick
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Mikael Kratt
Mask Katrin Wahlberg
Premiär i Dansens Hus, Stockholm 24 augusti 2019

Magiskt, starkt, helgjutet, enastående och Dan Ekborg är alltigenom briljant som mjölkbonden Tevye. Det är som om rollen väntat på att just Dan Ekborg ska träda in i den.

Liksom en spelman på ett tag måste trixa och kämpa för att hålla balansen, lika utmanande är det för den judiske familjefadern Tevye att få ihop tillvaron då allt verkar vara på väg att förändras och rasa. En känsla som många, förmodligen de flesta, kan associera till.

Spelman på taket är en underbar berättelse, en av de stora musikalerna med den världskända sången ”Om jag hade pengar”. När nu Stockholms stadsteater sätter upp den i regi av Ronny Danielsson i Dansens hus är det helt underbart: musiken, koreografin, dansarna, skådespelarna – allt så välgjort och samspelt. Föreställningen tar tre timmar (med en paus) men inte ens sekund känns seg eller långsam. Tiden flyger iväg och jag vill se den igen, en gång till.

Mjölkbonden Tevye är kluven mellan sin tradition och sin kärlek för sina fem döttrar. Deras judiska grupp har levt i den lilla fiktiva ryska småstaden Anateva sida vid sida med majoritetsbefolkningen ryssarna i hundratals år. Genom att hålla fast vid sina traditioner har gruppen lyckats överleva. men sakta men säkert närmar sig hotet från omgivningen. Det är flera hot. Nya värderingar om kvinnors rättigheter gör att Tevyes döttrar själva vill välja sin blivande make medan Tevye förväntar sig att han som familjens överhuvud ska bestämma vem de ska gifta sig med. Samtidigt kommer rapporter om fler och fler byar som rensats av judar.

Musikalen ”Spelman på taket” Spelman på taket är en stark och tyvärr evigt aktuell berättelse om människans behov av traditioner för att hålla den nya tiden och andra hot mot sammanhållningen ifrån sig. Och om den unga generationens behov av att bryta med samma traditioner. Konflikten mellan den trygghet traditionen ger och hur traditionen utmanas av samhällets utveckling är klassisk. Det är något som många kan relatera till. Förföljelse av folkgrupper sker också i vår tid i många olika delar av världen och grupper som tvingats emigrera. Ett sätt att klara den nya situationen kan vara att försöka bevara sina traditioner, som ibland kommer i konflikt med den nya omvärldens värderingar.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet berättar om bakgrunden till den utsatta situation som de östeuropeiska judarna befann sig i under decennierna kring år 1900, den tid som musikalen skildrar:
Situationen hade sina rötter i medeltiden då engelska, franska och tyska furstar och kungar förföljde sina judiska folkgrupper, då öppnad östeuropeiska härskare sina bygder för flyktingarna. Men efter att de östeuropeiska judarna efter att ha levt tämligen ohotade i hundratals år utsattes de för brutala vågar av repression. Den första stora pogromen i Ryssland inträffade i Odessa 1821 och det blev vida värre under seklets andra hälft.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dan Ekborg, Dansens Hus, Musikal, Musikalkritik, Recension, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Ettore Scolas genombrottsfilm ”En alldeles särskild dag” sätts upp som musikal i Helsingborg

27 februari, 2019 by Redaktionen

Stefan Clarin och Anki Albertsson spelar huvudrollerna i ”En alldeles särskild dag”. Foto: Emmalisa Pauly

En alldeles särskild dag är en vacker och omtumlande berättelse om ett oväntat och innerligt möte mellan två människor. Den 2 mars är det premiär för den nyskrivna musikalen, baserad på Ettore Scolas hyllade genombrottsfilm från 1977.

Ett pressmeddelande:
– Det är en historia om vad ett möte kan göra med oss. När vi hamnar i ett tillfälle i livet när ögonen öppnas och vi förändras som människor, säger Annika Kofoed, föreställningens regissör.

I centrum står hemmafrun Antonietta (Anki Albertsson) som utåt sett lever det perfekta livet med man och många barn mitt i Rom. Året är 1938 och nationalismen präglar allt större delar av Europa. Berättelsen tar avstamp i dagen när Adolf Hitler besöker Benito Mussolini i det fascistiska Italien och folk samlas på Roms gator för att fira. Det är en historiskt viktig händelse som alla vill uppleva på plats. Men Antonietta, som älskar Mussolini, kan inte vara med. Det kan inte heller hennes granne Gabriele (Stefan Clarin), tidigare firad radiojournalist som nu bannlysts eftersom han är antifascist och homosexuell.

Av en slump träffas de båda och i humanisten Gabrieles närhet blir Antonietta smärtsamt medveten om sin ensamma och kärlekslösa vardag. Trots att de är varandras motsatser öppnar deras möte en helt ny värld.

– Det är en viktig berättelse just nu när man ser vad som händer runt om i Europa, de här ultranationalistiska strömningarna som kan skapa väldigt totalitära samhällen och vad det gör med människorna, säger Annika Kofoed.

Annika Kofoeds regisserar uruppförandet och har även bearbetat manuset. Bim Wikström står för sångtexterna och musiken är skriven av tonsättaren P-O Nilsson som också är turnéns kapellmästare. Annika Kofoed har tidigare regisserat egna dramatiseringarna till Martin Andersen Nexøs Pelle Erövraren (2014) och Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa (2012) på Helsingborg stadsteater, båda med musik av P-O Nilsson och libretto av Bim Wikström.

Föreställningen sätts upp i samarbete med Malmö Opera.

Spelas på Storan 2 mars – 18 maj 2019 samt på turné.
I rollerna: Anki Albertsson, Sophie Binder, Axel Birgander, Evamaria Björk, Tobias Borvin, Stefan Clarin, Torun Grandin, Aron Jalamo, Ludwig Olrog, Filip Modig, Åsa Sjöblom, Vilhelm Widjer, Joel Wisti.

Kapellmästare: P-O Nilsson
Violin: Stina Jansson
Klarinett/sax: Natalie Eriksson
Slagverk: Peter Fältskog
Elbas: Maciej Szymczynski

Översättning: Tomas Kinding
Libretto: Bim Wikström
Komposition: PO Nilsson
Regi och bearbetning: Annika Kofoed
Scenografi: Karin Lind
Kostym och mask: Anna Ardelius
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Ljusdesign: William Wenner
Ljuddesign: Ådi Lindborg

Musikalen är baserad på Ettore Scolas film Una giornata particolare 1977 skriven av Ettore Scola, Maurizio Costanzo, Ruggero Maccari och bearbetad till pjäs av Gigliola Fantoni.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Helsingsborgs stadsteater, Malmö Opera, Musikal

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 15
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Maestro

Maestro Betyg 3 Svensk biopremiär 8 … Läs mer om Filmrecension: Maestro

For A Better Day – högsta klass på alla sätt

Aviciii Arena: ”For A Better Day” - … Läs mer om For A Better Day – högsta klass på alla sätt

Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

En sommar Betyg 3 Svensk biopremiär 8 … Läs mer om Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

Titta: Premiär för Jesper Lindells video till One of These Rainy Days

Nu har Jesper Lindell släppt videon till … Läs mer om Titta: Premiär för Jesper Lindells video till One of These Rainy Days

Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Klas Lindquist Nonet Alternative … Läs mer om Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Poor Things Betyg 5 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Tolvskillingsoperan Regi Sofia Adrian … Läs mer om Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Av Klas Abrahamsson Regi: Ragna … Läs mer om Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Matilda The Musical Av Roald Dahl Manus … Läs mer om Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Reality Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in