Efter mörkrets inbrott
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113021540
ISBN13: 9789113021546
Den som läst ett par böcker av Haruki Murakami börjar känna igen en del: där finns ofta någon ung kvinna som har gula sneakers på sig – där finns ofta någon scen är någon gungar och där finns alltid någon scen där en måne har viss betydelse. “Efter mörkets inbrott” känns som en roman Murakami fått till ganska mycket på slenrian.
Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Mari som sitter på en nattöppen restaurang i Tokyo och den unge studenten och jazztrombonisten Takahashi sätter sig ned bredvid henne. Han känner igen henne, från en dubbeldate han och en kompis hade med Maris syster.
Mari är fåordig och inte särskilt intresserad av hans samtal. Han är lite orolig över att hon ska stanna där hela natten, en ung kvinna borde inte vara ute på natten. Strax efter att han lämnat Mari kommer en kvinna dit och ber Mari om hjälp, på rekommendation av Takahashi. Kvinnan driver ett så kallat Lovehotell, där män tar in med kvinnor för en timme eller en natt för att ha sex. En ung kinesiska har blivit svårt misshandlad och Mari kan kinesiska och blir ombedd att tolka.
Det kunde varit en fascinerande berättelse om händelser under en natt i Tokyo. Det är dock lite för mycket som känns som maner från författarens sida, som grepp han tar till för att läsaren ska uppfatta det som intressant.
Dialogerna är ofta väldigt onaturliga: människor talar inte på det sättet – och jag har svårt att tro att Murakami använder det onaturliga sättet att tala för att han vill säga något särskilt med det. Antingen har han varit slarvig med dialogerna eller så har översättaren gjort ett slarvigt arbete.
Ett exempel:
“Det här är Mari. Det var henne jag pratade om innan. Hon som kan kinesiska. Hon mer rött hår heter Komugi. Konstigt att heta något som betyder vete, men det är faktiskt hennes riktiga namn. Hon har jobbat länge hos mig”.
Det känns konstruerat, människor talar inte så förklarande.
Ett annat exempel på slarvig dialog, från ett citat av Takahashi:
“… Det var ett mycket snabbt förlopp, och hon hann inte få nån riktig behandling heller. Under hela tiden satt min pappa i fängelse. Som jag berättade innan.”.
Säger en ung man “snabbt förlopp”? Säger han inte att det gick snabbt eller det gick fort?
Murakami leker med berättarperspektivet och låter oss läsare vara som en kamera som zoomar in rum och människor där. Det känns konstruerat. Men ännu mer störs jag av hans slarv med berättarperspektiven i övriga texten, som :
Hon verkar ha stor vana vid sådant, för hennes handlag är förvånansvärt skickligt.
Förvånansvärt skickligt – ur vems perspektiv och bedömning då? Genom författaren och läsarens?
Jag tillhör inte Murakamis största fans, det är sant. Jag har svårt att hitta den där atmosfären som hans stora fans talar om att de hittar i hans böcker. Jag tyckte om 1Q84-trilogin, efter att den tredje boken kommit, för den band ihop alla tre delarna. “Efter mörkrets inbrott” får mig att se klart se vad det är i hans sätt att skriva som gör att jag inte fallit för hans andra romaner. Det är slarviga dialoger som inte känns som att det är verkliga människor som talar, det är bilder som känns som manér skapade för att väcka förundran, som knep bara. Som att han leker med svåra saker utan att vilja berätta något.
Bokförlaget skriver:
Efter mörkrets inbrott är ett suggestivt och filmiskt drama som blandar tid och rum i en närapå metafysisk utforskning av människans psyke. Ingen annan än Murakami hade kunnat skriva denna roman präglad av hans helt egensinniga humor och psykologiska skärpa.
Jag har svårt att de någon psykologisk skärpa eller metafysiska utforskning av människans psyke.
I detta universum återkommer en Vergiliuslik gestalt: Här heter hon Kauro och är före detta proffsboxare, numera manager och livvakt på hotellet Alphaville. Den ärrade kämpen som blir som en god mor som kan badda skador och sätta dit de starkare, en lyssnare som genom sina öppna frågor väcker kraften hos den som går på sparlåga, som sover sig genom livet, eller bara väntar.
Jag tror det är nyckeln till den globala förtjusning Murakamis författarskap väcker: den övertygande känslan av att det går att börja om, att sätta sig upp mot marknadssamhällets krav på lydnad, att förändra världen. Min lokala förtjusning är också stor.
Det som DN-kritikern uppskattar är ännu en av de saker som jag tycker är ett klicheartat maner från Murakamis sida. Han låter en chef för ett sexhotell vara hjältinnan, precis som han i IQ84-trilogin satte hjältegloria på pedofilen i sexsekten. Jag kan inte se att Murakami ger något hopp om att det går att börja om, det är ju tvärtom: hans böcker lämnar en deprimerande känsla av att allt är hopplöst och att det inte finns något hopp, utom just i IQ84-trilogin.
Nej, “Efter mörkrets inbrott” avslöjar mer myten om Murakami. Det kommer alltid någon författare som på samma sätt blir omhuldade världen över – för att de skickligt får oss att tro att de är banbrytande, fast de bara kittlar våra fördomar.
Relaterat: Expressen
Läs även andra bloggares åsikter om Murakami, bokblogg, bokrecension