Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mogwai

Banden du inte får missa på Way Out West

by

På torsdag drar Way Out West – i år utökad till tre dagar – igång i Slottsskogen och på klubbar runt om i Göteborg. Kulturbloggen guidar dig till banden du helt enkelt inte får missa.

Refused

Närmare femton år har gått sedan återförenade Refused gav ut ett av hardcore-punkens mest inflytelserika album The Shape of Punk to Come. Femton år av väntan, men under 2012 har Dennis Lyxzén och hans band från Umeå spelat på några av världens mest creddiga festivaler – däribland Coachella, Primavera och Roskilde. Nu är det dags att knocka hemmapubliken och jag lovar – energin och passionen som alltid varit Refuseds styrka är fortfarande helt intakt.

Hot Chip

Med senaste skivan In Our Heads befäster inte bara Hot Chip sin position som Londons kanske finaste electro-akt. De har dessutom en gedigen repertoar av gamla hits såsom Ready for the Floor, Over and Over och I Feel Better att luta sig tillbaka på. Missa inte chansen att se deras spelning inne på Linné-tältet under fredagskvällen.

Mazzy Star

Ibland är en röst allt som behövs. Hope Sandovals förföriska stämma har sedan början av 90-talet varit en dimma bortom tid och rum. Att hon och gitarristen David Roback bestämt sig att åter en gång spela ihop under namnet Mazzy Star är nästan för bra för att vara sant. Fade Into You är ju en tidslös klassiker som helt enkelt inte kan gå fel. Speciellt inte när de har vägarna förbi Göteborg och Annedalskyrkan.

The War on Drugs

Philadelphia-kollektivet The War on Drugs hämtar lika mycket inspiration från My Bloody Valentine som från Bruce Springsteen. Det rör sig om skimrande gitarr-rock med rötter i den amerikanska folksjälen. Låtar som Brothers, Best Night och framför allt Baby Missiles hamnar högt på min lista över förra årets bästa låtar.

The Afghan Whigs

Greg Dulli och hans mannar kom fram under grunge-eran och gav under 90-talet ut ett par riktigt grymma skivor där Gentlemen från 1993 får ses som höjdpunkten. De hade å ena sidan en känsla för det mörka. Ånger och hemlighetsmakeri var några återkommande teman. Men de hade (och har än idag) även en förmåga att ta klassisk soul och göra det till sitt eget. Deras bästa cover gjorde de i år på Frank Oceans Love Crimes.

Bon Iver

Justin Vernon spelade in sitt debutalbum For Emma, Forever Ago ensam i en stuga i Wisconsin. Under 2009 års upplaga av Way Out West gav han en magisk spelning inne i Linné-tältet. Tre år, en EP och ett Grammis-belönat album senare är han naturligtvis ”uppflyttad” till Azalea-scenen – men det kommer med all sannolikhet bli minst lika magiskt.

Blur

Brittpopens finaste som för tre år sedan återförenades och gav utsålda spelningar på Hyde Park och Glastonbury. I år spelar de på OS-avslutningen och Way Out West. De släppte även två nya låtar i form av Under the Westway och The Puritan – men det råder ingen tvekan om att det är Song 2 som kommer få igång publiken i Slottsskogen.

Frank Ocean

Den uppstickande R&B-stjärnan som tillsammans med ytterligare en handfull talanger gett genren en spännande revival är även en del av hip hop-kollektivet OFWGKTA. På amerikanska nationaldagen kom han ut som bisexuell. Kort därpå följde han upp fjolårets mixtape med debutalbumet channel ORANGE som möttes av jubel från alla hörn och kanter.

Mogwai

If someone said that Mogwai are the stars, I would not object. If the stars had a sound it would sound like this. Så säger en röst i början av Yes! I Am a Long Way from Home, öppningslåten från deras numera klassiska debutskiva Mogwai Young Team från 1997 som inte bara var startskottet för ett av Glasgows finaste band utan även post rockens kanske viktigaste album. Deras för det mesta helt instrumentala låtarna slår an mer känslor än någon röst.

Kraftwerk

Om Way Out West i år har bokat ett band som inte behöver någon närmare beskrivning så är det de tyska legendarerna i Kraftwerk. Vi känner alla till klassiker som Autobahn, Tour de France och The Man-Machine. Vi vet alla att den elektroniska musiken inte hade varit den samma utan dessa förgrundsgestalter som tidigare i år gav sin 3D-show på Museum of Modern Art i New York.

Mogwai till Way Out West

by

Glasgows finaste musikskatt, postrock-hjältarna i Mogwai, kommer till Slottsskogen och Way Out West i augusti. Bandet som förra året gav ut skivan med den fantastiska titeln Hardcore Will Never Die But You Will gör således band som Kraftwerk, Blur och The Black Keys sällskap under Göteborgsfestivalen som pågår mellan 9:e och 11:e augusti.

Vidare är även Noisia, TNGHT och Nite Jewel klara för Stay Out West.

Kulturbloggens bästa intervjuer från 2011

by

Nu är året över och en sak jag kommer att minnas är alla band jag intervjuade. 2011 var året jag träffade fler band än någonsin tidigare. Här är ett urval av alla de band jag hade turen att få intervjua 2011. [Läs mer…] om Kulturbloggens bästa intervjuer från 2011

Brutalt, förföriskt och gudomligt – en recension av Mogwais spelning på Debaser Medis

by

Vad: Mogwai
Var: Debaser Medis
När: 3 april 2011

Till ytan kanske de ser ut som vilka fotbollshuliganer från Skottland som helst men de besitter en nästintill gudomlig förmåga att skapa universella ljudbilder. Vackert men fult, brutalt men förföriskt och progressivt utan att vara pretentiöst. Det är något utomjordiskt med Mogwais instrumentala rock som gör att den saknar begränsningar när det gäller att fånga känslor som är större än livet.

Med sig i bagaget hade de sitt sjunde album Hardcore Will Never Die, But You Will som släpptes tidigare i år.

Flera av låtarna som spelades under kvällen backades upp av kryptiska, klaustrofobiska och repetitiva filmklipp på en bildskärm som passade förvånansvärt bra ihop med bandets redan visuella musik.

I livesammanhang är Mogwai betydligt mer brutala än vad de är på skiva skiva men musiken är alltjämt lika förförisk. Få band har samma auktoritet och vitalitet som Stuart Braithwaites glada mannar från Glasgow.

Förhoppningsvis får du som missade denna magiska spelning chansen att se dem på en svensk festival i sommar.

Här kan du läsa intervjun vi gjorde med bandet inför släppet av deras senaste skiva.

Kulturbloggen möter Mogwai

by

En gång i tiden fruktade de Satan, numera räds tidernas mest inflytelserika post rock-band ingenting. Med nya skivan Hardcore Will Never Die… But You Will sluts cirkeln. Mogwai har nämligen valt att återförenas med Paul Savage som producerade deras debutalbum tretton år tidigare.

Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp bandets frontman Stuart Braithwaite på Clarion Hotel i Stockholm.

Hur kändes det att återigen arbeta med Paul Savage?

Han är en av de bästa producenterna i Glasgow, men han har hemska matvanor.

Har ni utvecklats under de tretton år som gått sedan senast ni arbetade med honom?

Det har vi antagligen, vi har åtminstone vuxit med en bandmedlem och tekniskt sett så är vi på en helt annan nivå. Egentligen har vi inte utvecklats utan snarare fått fler erfarenheter. Även Paul är mycket mer erfaren nu. Sedan han producerade vår debutskiva har han bland annat jobbat med The Phantom Band och Franz Ferdinand.

Sedan er senaste skiva The Hawk is Howling från 2008 har Barry Burns och John Cummings flyttat från Glasgow. Har det påverkat låtskrivandet på nya skivan?

Till viss del var låtskrivarprocessen annorlunda från tidigare men alla var i Glasgow när vi repade in låtarna. Var och en skrev egna demos som vi skickade till varandra så alla kunde höra vart vi var på väg.

Förra året spelade ni in konsertfilmen Special Moves. Är ni annorlunda live än på skiva?

Det är en stor skillnad – vi är mer högljudda och mindre tillbakadragna på scen. Anledningen till att vi valde att dokumentera just det här specifika liveframträdandet var helt enkelt på grund av omständigheterna. Vi hade varit på turné under en längre tid och var inne i en period då vi själva tyckte att vi var väldigt bra live.

Vilka är era influenser?

Jesus and Mary Chain, The Cure, Joy Division, Sonic Youth och Kraftwerk.

Ni var ett av banden The Cure valde att ta med sig på Curiosa-turnén.

Ja, det var fantastiskt. De var jättetrevliga och bjöd oss på Dom Pérignon.

Hur många gånger har ni varit i Sverige nu?

Någonstans mellan fem och tio gånger. Vi gillar Sverige, Henrik Larsson (som spelade i fotbollsklubben Celtic i Glasgow) kommer ju härifrån.

Hur är det att som band komma från Glasgow?

Det är en bra plats att komma ifrån fast det är lite stökigare än i Sverige. Musikscenen i Glasgow är rätt så unik och det finns flera aspekter av den skotska kulturen som är hälsosam för kreativa människor.

Det är flera skotska band som sagt att de känner sig som hemma i Sverige. Tycker ni att det finns likheter mellan Sverige och Skottland?

Det finns vissa paralleller, framför allt musikintresset, kylan och isoleringen från de stora europeiska städerna.

Pitchfork har en intressant intervju med Stuart Braithwaite som du kan läsa här.

Hardcore Will Never Die… But You Will släpps den fjortonde februari, här kan du se musikvideon till Rano Pano: