Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Moderna museet

Surrealism till Moderna Museet

by

moderna

André Breton publicerade tre surrealistiska manifest under 20- och 30-talet, men surrealismen lever kvar än idag. Med utställningen Surrealismen & Duchamp fortsätter Moderna Museet mötet mellan Marcel Duchamp, en av 1900-talets mest radikala konstnärer, och andra konstnärskap i museets samling. Så här skriver de i ett pressmeddelande:

”Surrealismen under 1920- och 30-talet hör till modernismens avgörande konstnärliga och litterära rörelser. Surrealisterna lämnade den rationella verkligheten och vände sig – inspirerad av Sigmund Freuds psykoanalys – till det irrationella och de dolda, mörka sidorna av människosjälen. Genom automatisk skrift och drömprotokoll försökte konstnärer och författare att komma åt det undermedvetna. Dröm och verklighet skulle upplösas i en absolut verklighet, en öververklighet (surrealitet). Surrealisterna ville med en ny typ av konst förändra livet och samhället och frigöra individen ur sina tvångströjor.

Giorgio de Chirico (1888-1978) är det surrealistiska måleriets främste föregångare. I vad han kallade metafysiska bilder förvandlade de Chirico redan före första världskriget en fiktiv, spöklik värld till en nästan fotografisk realism. Salvador Dalí (1904-1989), Renée Magritte (1998-1967) och Yves Tanguy (1900-1955) utvecklade drömlika bildvärldar i en ofta hyperrealistisk figurativ stil, medan Joan Miró (1893-1983) skapade ett universum av närmast abstrakta tecken, laddade med en stark symbolism. Max Ernst (1891-1976) experimenterade med olika tekniker som frottage och collage och skapade ett måleri bortom måleriet där förvandlingar och metamorfoser är centrala. I sitt arbetssätt tvingade han sig själv att reagera på det oväntade och att utlämna sig själv åt slumpen.

Vid sidan av Girogio de Chirico och Max Ernst var Marcel Duchamp (1887-1968) en stor inspirationskälla för de surrealistiska konsnärerna. Duchamp införde tidigt slumpen och spel i sitt arbete och hans ready-mades, där han kombinerar föremål han hittat. Han inspirerade surrealisterna på 1930-talet att utveckla sina symboliskt laddade, surrealistiska objekt. Redan vid 25 års ålder hade Duchamp gett upp måleriet, han ställde inte ut i Europa förrän under 1930-talet men blev så tidigt som 1922 känd i surrealistkretsar genom André Breton (1896-1966). Breton, som var surrealistgruppens ledare, skrev redan 1934 en överblick över Duchamps verk där han påpekade Duchamps enastående betydelse för samtidskonsten. 1937 gestaltade Duchamp entréporten formad efter konturerna av ett omfamnande par, till Bretons legendariska galleri Gradiva i Paris. De återkommande inbjudningarna till att delta i surrealistprojekt tackade Duchamp dock nej till: ’Alla dessa utställningar av måleri och skulptur gör mig sjuk. Och jag vill gärna undvika att delta i dem’.

Tillslut deltog Duchamp ändå i den banbrytande utställningen av surrealistiska objekt på Galerie Ratton i Paris 1936. Och två år senare gestaltade han den legendariska surrealistutställningen Exposition Internationale du Surréalisme, organiserad av André Breton och Paul Éluard (1895-1952) på Galerie Beaux-Art i Paris. Det var den första totalt iscensatta konstutställningen i historien. Duchamps scenografi bjöd in besökarna till en hisnande, surrealistisk värld av drömmar, besatthet, överraskningar och faror. Duchamp tog också inspiration av surrealisternas arbete i sitt sista stora projekt Étant donnés, 1946-66, en installation som bygger på det dolda och starka erotiska fantasier som var ett centralt tema också inom surrealismen. Även om Marcel Duchamp i perioder var nära konstnärerna i surrealiströrelsen förblev han en självständig konstnär och gick sin egen väg.

I utställningen presenteras den världsberömda Duchamp-samlingen och surrealistsamlingen med unika verk av bland andra Salvador Dali, Joan Miró, Meret Oppenheim (1913-1985), Giorgio de Chirico, Hans Arp (1886-1966), Dorothea Tanning (1910-2012) och Max Ernst. Bredvid berömda målningar och skulpturer kan man upptäcka surrealistiska objekt samt film och fotografi som var nya medier på 1920-talet.”

Surrealismen & Duchamp öppnar för besökare onsdagen den 27 mars 2013.

Picasso på väg till Moderna Museet

by


Fotocred:
Pablo Picasso, Kortspelaren II, 1971, © Louisiana Museum of Modern Art/ Succession Picasso/BUS 2012. Donation: Ny Carlsbergfondet / The New Carlsberg Foundation.

Pablo Picassos målning Kortspelaren II är på ingång till Moderna Museet och utställningen Picasso/Duchamp, berättar ett pressmeddelande:

Utställningen, som öppnar den 25 augusti, ställer två av modernismens giganter emot varandra. Pablo Picasso och Marcel Duchamp höll inte alls med varandra. Vem av dem som hade rätt och/eller fel är upp till varje besökare.

Snart är det äntligen dags för museets besökare att återigen stifta bekantskap med Pablo Picasso, och denna gång ställs han emot Marcel Duchamp. Utställningen Picasso/Duchamp utgår från Moderna Museets historia och museets förnämliga samling av de två konstnärernas verk. Dessutom har ett antal viktiga lån gjorts för att spänna hela bågen i respektive konstnärskap. Genom Lousiana i Danmark får Moderna Museet ett inlån med målningen Kortspelaren II. Daniel Birnbaum, museichef, kommenterar inlånet:

– Vi är enormt tacksamma att Louisiana lånar ut ett av sina mest älskade konstverk, en mycket viktig sen målning av Picasso, för att möjliggöra vår utställning. Vi ställer nu Duchamps gåtfulla produktion mot en labyrint av centrala Picasso-bilder som ger oss en version av Picassos hela livsverk. Detta var 1900-talskonstens största kamp: Picasso vs Duchamp!

Pablo Picasso och Marcel Duchamp har kanske betytt mer för modernismen och för vår syn på vad konst kan vara än några andra konstnärer. Ofta utmålas de som varandras motsatser. Picasso som målaren med magiska händer och ögon intensiva som rubiner, Duchamp som den kylige ironikern som ifrågasätter måleriet och som förvandlar konsten till en labyrint av intellektuella lekar. De befann sig i varandras omedelbara närhet och tycks ändå ha verkat i olika världar. När Duchamp avled lär Picassos lakoniska kommentar ha varit: ”Han misstog sig.” Moderna Museet ställer i höst för första gången de två konstnärerna tillsammans, för att se vilka energier som alstras och vart spelet mellan de båda leder.

Picasso/Duchamp öppnar 25 augusti.
Curatorer: Daniel Birnbaum, Överintendent, Moderna Museet, Ronald Jones, Professor, Konstfack, Annika Gunnarsson, Intendent, Moderna Museet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Moderna museet: Explosion! Måleri som handling – Droppande, stänkande och forsande färg

by

Explosion! Måleri som handling
2 juni – 9 september 2012
Moderna museet i Stockholm

Moderna Museets stora sommarutställning Explosion! Måleri som handling, är sevärd av många anledningar.
Jag tror att det är en möjlighet att se ett antal verk som inte kommer att visas i Sverige igen på mycket länge, om någonsin.

Utställningen handlar om ett alternativt sätt att tänka kring konst i allmänhet och kring måleri i synnerhet, ett tankesätt som fick stor spridning under efterkrigstiden. Konstbegrepp som ”happenings”,” performance” och ”konceptkonst” myntades och måleriets performativa aspekter lyftes fram. I utställningen visas fyra välkända målningar av Jackson Pollock, tillkomna under åren 1947-1949 och utförda i hans berömda dropp-måleriteknik där han i cirkelrörelser med en pensel kastar ut färg över en duk på golvet. Från MoMA har dessutom två Yves Klein-målningar utlånats, i den för Yves Klein så utmärkande blåa färgtonen. De två målningarna är exempel på hans målningar framställda genom kroppsavtryck, där han målade på sina modeller för att sedan låta dessa lägga sig på duken och skapa ett slags nytt modellmåleri.

För Pollock, Klein och många av de andra konstnärerna som deltar i utställningen blev tillkomsten av verket lika viktigt som verket i sig. I Kleins fall var tillkomstsprocessen med de blåmålade modellerna ett performance, med en inbjuden publik. Hans Namuths svartvita film som skildrar hur Pollock arbetar med en av sina stora målningar som i trans anses idag vara ikonisk. Kanske är det idag främst de dokumenterade arbetsmetoderna som är de huvudsakliga konstverken?

Utställningen påminner om att det finns många olika sätt att måla på. En personlig favorit är Niki de Saint Palles verk där hon i ett tjockt lager gips har murat in färgburkar i en stor gipsplatta och sedan beskjutit tavlan så att färgen forsar. Jag imponeras som alltid av detta verk och tänker att ingen av de övriga har lyckats komma i närheten av samma brutalitet. Många verk i utställningen är betydligt mindre våldsamma och iögonfallande. Så är exempelvis fallet med Yoko Onos försynta instruktioner, riktade till vem som helst att följa och på så vis själv vara aktiv i ett konceptuellt konstverk.

Jag upplever utställningen som historisk, då den skildrar tankar starkt förknippade med en särskild tid. Verken i utställningen är dock hämtade från 1940-talet till idag och visar flera exempel på nyproduktion. De äldre verken har ett självklart skimmer av nostalgi över sig och på något vis får de samtida verken också det. Oavsett tillkomstår kan jag inte låta bli att koppla företeelsen till någonting som varit och som är fint att blicka tillbaka på.

Moderna Museet har i och med denna utställning satt upp ett ambitiöst utställningsprogram med ett flertal performancetillfällen. Alla dessa programpunkter och tillfälliga konstupplevelser förstärker känslan av att flyttas bakåt i tiden och dras med av den entusiasm som dessa konstnärer måste ha känt. Känslan av att allt är möjligt och att vem som helst kan vara en konstnär smittar av sig.

Text: Sigrid Abenius


Lynda Benglis målar ett golv med 152 liter latexfärg, 1969
© Henry Groskinsky/Time & Life Pictures/Getty Images/ALL OVER PRESS.

Janine Antoni
Documentation of the performance Loving Care 1993
© Courtesy of the artist and Luhring Augustine, New York. Foto: Prudence Cumming Associates

Relaterat: DN på stan och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Sturtevant – Bild över bild

by

Moderna Museet öppnar nu utställningen Bild över bild med konstnären Sturtevant. Sturtevant är en säregen men viktig konstnär. Det hon gör, och har gjort de senaste femtio åren, ter sig förvånansvärt unikt. Hennes konstnärliga debut skedde 1965 på Bianchini Gallery i New York. I utställningen presenterade hon direkta kopior av Warhols screentryck av blommor. Andra konstnärers verk som hon hade gjort exakta kloner av var Stella, Johns och Rauschenberg. Tidens stora popkonstnärer. Uppenbart var att konstvärlden inte visste hur den skulle reagera på detta tilltag. De ledde inte till en kritisk diskussion om yta, produkt och autonomi inom den rådande popkonsten och minimalismen, vilket man i efterhand kan anse vara underligt. Ingen satte henne heller i relation till Duchamp, som satt sin signatur på upphittade föremål och utnämnde dem till sina konstverk. Tiden var helt enkelt inte mogen och 1974 gjorde Sturevant ett medvetet val och lämnade konstscenen för att inte återvända förrän 1986.

Nu var tiden en annan. Postmodernismen hade gjort sitt intåg. Frågor som berörde autencitet, värde, sanning och dekonstruktion var på tapeten.
Under de senaste åren har Sturtevant fått mycket uppmärksamhet, bland annat tilldelades hon sommaren 2011 Guldlejonet i Venedig. Mycket har sagts om hennes konstnärskap men själv har hon konsekvent undvikit att bekräfta några påståenden. Uppenbart även under pressträffen på Moderna Museet är att hon inte vill förklara sig, inte heller bli förklarad. Utställningens curator Fredrik Liew försöker några gånger att få henne att själv tala om sin konst. Om andra saker talar hon gärna, flera gånger uttrycker hon sin tacksamhet mot de som varit delaktiga i utställningsproduktionen. Men hon vill inte tala om sin konst och när hon anser att Daniel Birnbaum talar för mycket tecknar hon åt honom att vi ska gå in och titta på konsten istället. Hon vill frustrera och provocera. Enligt egen utsaga vill hon med sitt konstnärskap motsätta sig sätt att tänka som får oss att sluta tänka. Hon vill ändra på den mentala driften att nå bokslut, att serveras enkla förklaringar som dödar vår nyfikenhet.

Utställningen Bild över Bild gör sig bra på Moderna Museet då de konstnärer som Sturtevant har valt att kopiera till stor del överensstämmer med Moderna Museets samlingar. Genom att ställa ut repliker av verk av konsthistorisk betydelse, exempelvis Duchamp, Tatlin och Oppenheim, har Moderna Museet också en historia av att ifrågasätta betydelsen av äkthet.

Jag anser att det inte finns så mycket intressant att säga om konstverken i sig. Det är popkonst av Warhol, Johns och Harring. Det finns repliker av Duchamp och Beuys. Sedan år 2000 har hon utvidgat sitt verksamhetsfält till massmediala bilder och egenhändigt filmat material. Återkommande i videoverken är evinnerlig repetition av massmediala bilder, våra till vardags visuella omgivningar. Till de senare konstnärerna vars verk hon har kopierat hör McCarthy och Gonzales-Torres. De ter sig ganska platta utan sin autencitet, som om de blivit berövade på sin historiska och sociala kontext. Sturtevants konstnärskap ligger just i hennes tillvägagångssätt, i styrkan i hennes ifrågasättande.

Text: Sigrid Abenius

Sturtevant © Foto: Loren Muzzey.
Sturtevant, Warhol Flowers, 1990 © Galerie Thaddaeus Ropac, Paris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En utflykt i parallella världar på Moderna Museet

by

Parallella världar av Eija-Liisa Athila
Moderna Museet, Stockholm
Stockholm 11 februari 2012 – 6 maj 2012

Just nu pågår en ovanligt stor separatutställning på Moderna Museet i Stockholm. Konstnären är finländska Eija-Liisa Athila med utställningen ”Parallella världar”. Curatorn för utställningen, Lena Essling, beskriver i sitt inledande tal konstnärens intresse för en estnisk biologs banbrytande tankar vid början av 1900-talet. Denne vetenskapsman hävdade att jordens olika arter lever tillsammans, men helt skilda från varandras verklighet. Det är dessa, våra parallella verkligheter, som utställningens titel syftar på.
Det är någonting alldeles särskilt med Eija-Liisa Athilas filmiska installationer. De föreställer högst reella saker, skogen och interiörer är två återkommande teman. Det främsta motivet är människan. Ändå framstår de drömska och surrealistiska. Hon leker med avstånd i tid och rum, sviktande mentala tillstånd och glidande identiteter.

Med i utställningen finns det idag ikoniska videoverket Me/We, Okay, Gray, från tidigt 1990-tal. Verket finns ute i foajén, innan man går in i själva utställningen. Verket består av tre episoder som visas i tur och ordning på tre olika teveapparater. Varje sekvens är nittio sekunder lång. Handlingen passerar i ett rasande tempo, stundtals går det inte att avgöra vem det är som säger vad. I den första filmen Me/We ventilerar en fader sig själv och sitt liv genom sin fru och sin dotter. I filmen Okay rör sig en kvinna maniskt i rummet och beskriver en våldsam sexuell relation. Åtrå och hämningar växlar, ett närmande till djurens värld antyds. I Gray befinner sig några kvinnor i en hiss. Av deras samtal förstår vi att det har inträffat en kärnkraftsolycka. Vart hissen och kvinnorna är på väg är mycket oklart.

Det är många verk som förtjänar att bli omnämnda. Verket Horisontal, från 2011, kan ses som ett porträtt av en gran. Av utrymmesskäl visas videoverket horisontalt. Eija-Liisa Athila har filmat det höga trädet i sex utsnitt som projiceras bredvid varandra och därmed flyter samman till en helhet. Granen blåser i vinden, fågelkvitter spelas i rummet. På detta vis ser vi granen i sin helhet, utan de perspektivförskjutningar som vi människor alltid annars måste finna oss i.

Eija-Liisa Athilas videoverk ger en bild av många olika mänskliga verkligheter. I ett verk från 2007 skildrar hon några fiskare i en evig kamp mot stark vind och höga vågor i Västafrika. I verket Var är var? beskrivs genom lösryckta fragment om två algeriska pojkar i yngre tonåren som mördar sin jämnårige franske kamrat som hämnd för en massaker som ägde rum i staden, där ett fyrtiotal algeriska män dödades. Händelsen utspelade sig under det franskalgeriska kriget på 1950-talet och återberättas i verket genom en fiktiv kvinnlig poet som bland annat genom samtal med en präst försöker hantera de moraliska frågorna.
Videoverken är i många fall tunga, så utställningen kräver att man ger den lite tid. Själv tänker jag gå dit åtminstone en gång till under utställningstiden. Eija-Liisa Athila förtjänar allt det utrymme som hon har tilldelats.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om , ,