Kriminalreportrar på svenska redaktioner måste ha hyggliga kontakter inom polisen för att kunna göra sitt jobb och rapportera om brott och kriminalitet. När det gäller kvällstidningar dominerar ju nyhetsbevakningen av brott.
Men vad vi får oss serverade är till nittionio procent rapporter om hemskheter utan förklaring. Rapporter som bara verkar vara till för att kittla oss på samma sätt som skräckfilmer gör. Det ska vara blod och läskigt och obegripligt.
Bakom varje våldsbrott finns det en mängd anhöriga både till offer och förövare som far illa. Och bakom varje våldsbrott finns någon slags förklaring. Det är inget som svenska medier orkar berätta om. Så länge våldsnyheterna säljer som dom är. Det är ett ganska bekvämt jobb ändå för kriminalreportern: ringa upp polisen, få deras rapporter och sedan skriva om det till lättläst kvällstidningsprosa.
Ett riktigt skolexempel när reportrarna inte orkat ta reda på något mer än kravallerna i Tensta under onsdagskvällen. Aftonbladet toppar förstås sin sajt med detta.
Inte ett försök tycks ha gjorts för att få reda på av ungdomarna vad som for i dem. Det var ändå rätt många ungdomar. Jag känner många ungdomar i Tensta, de är talbara allihop. Jag förutsätter att de ungdomarna som låg bakom kravallerna också går att prata med.
Reportrarna sitter på stora redaktioner med resurser: varför bryr. sig ingen om att åka ut till Tensta och prata med några av ungdomarna?
Jag vill veta vad som fick dem att göra det här. Är det för mycket begärt av de stora redaktionernas personal att de tar reda på något mer än polisens version? Eller vill de bara få oss upprörda – vill de inte själva hitta någon slags förklaring till vad som händer?
Jag vill inte försvara ungdomarna, men jag vill förstå vad som hände, inte bara uppröras.
Relaterat: Dagens Nyheter och Expressen och Svenska Dagbladet.
Uppdatering: Artikeln är också publicerad i Second Opinion.
Läs även andra bloggares åsikter om medier, Tensta, Tenstakravaller, ungdomar, mediekritik