Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mazzy Star

Banden du inte får missa på Way Out West

by

På torsdag drar Way Out West – i år utökad till tre dagar – igång i Slottsskogen och på klubbar runt om i Göteborg. Kulturbloggen guidar dig till banden du helt enkelt inte får missa.

Refused

Närmare femton år har gått sedan återförenade Refused gav ut ett av hardcore-punkens mest inflytelserika album The Shape of Punk to Come. Femton år av väntan, men under 2012 har Dennis Lyxzén och hans band från Umeå spelat på några av världens mest creddiga festivaler – däribland Coachella, Primavera och Roskilde. Nu är det dags att knocka hemmapubliken och jag lovar – energin och passionen som alltid varit Refuseds styrka är fortfarande helt intakt.

Hot Chip

Med senaste skivan In Our Heads befäster inte bara Hot Chip sin position som Londons kanske finaste electro-akt. De har dessutom en gedigen repertoar av gamla hits såsom Ready for the Floor, Over and Over och I Feel Better att luta sig tillbaka på. Missa inte chansen att se deras spelning inne på Linné-tältet under fredagskvällen.

Mazzy Star

Ibland är en röst allt som behövs. Hope Sandovals förföriska stämma har sedan början av 90-talet varit en dimma bortom tid och rum. Att hon och gitarristen David Roback bestämt sig att åter en gång spela ihop under namnet Mazzy Star är nästan för bra för att vara sant. Fade Into You är ju en tidslös klassiker som helt enkelt inte kan gå fel. Speciellt inte när de har vägarna förbi Göteborg och Annedalskyrkan.

The War on Drugs

Philadelphia-kollektivet The War on Drugs hämtar lika mycket inspiration från My Bloody Valentine som från Bruce Springsteen. Det rör sig om skimrande gitarr-rock med rötter i den amerikanska folksjälen. Låtar som Brothers, Best Night och framför allt Baby Missiles hamnar högt på min lista över förra årets bästa låtar.

The Afghan Whigs

Greg Dulli och hans mannar kom fram under grunge-eran och gav under 90-talet ut ett par riktigt grymma skivor där Gentlemen från 1993 får ses som höjdpunkten. De hade å ena sidan en känsla för det mörka. Ånger och hemlighetsmakeri var några återkommande teman. Men de hade (och har än idag) även en förmåga att ta klassisk soul och göra det till sitt eget. Deras bästa cover gjorde de i år på Frank Oceans Love Crimes.

Bon Iver

Justin Vernon spelade in sitt debutalbum For Emma, Forever Ago ensam i en stuga i Wisconsin. Under 2009 års upplaga av Way Out West gav han en magisk spelning inne i Linné-tältet. Tre år, en EP och ett Grammis-belönat album senare är han naturligtvis ”uppflyttad” till Azalea-scenen – men det kommer med all sannolikhet bli minst lika magiskt.

Blur

Brittpopens finaste som för tre år sedan återförenades och gav utsålda spelningar på Hyde Park och Glastonbury. I år spelar de på OS-avslutningen och Way Out West. De släppte även två nya låtar i form av Under the Westway och The Puritan – men det råder ingen tvekan om att det är Song 2 som kommer få igång publiken i Slottsskogen.

Frank Ocean

Den uppstickande R&B-stjärnan som tillsammans med ytterligare en handfull talanger gett genren en spännande revival är även en del av hip hop-kollektivet OFWGKTA. På amerikanska nationaldagen kom han ut som bisexuell. Kort därpå följde han upp fjolårets mixtape med debutalbumet channel ORANGE som möttes av jubel från alla hörn och kanter.

Mogwai

If someone said that Mogwai are the stars, I would not object. If the stars had a sound it would sound like this. Så säger en röst i början av Yes! I Am a Long Way from Home, öppningslåten från deras numera klassiska debutskiva Mogwai Young Team från 1997 som inte bara var startskottet för ett av Glasgows finaste band utan även post rockens kanske viktigaste album. Deras för det mesta helt instrumentala låtarna slår an mer känslor än någon röst.

Kraftwerk

Om Way Out West i år har bokat ett band som inte behöver någon närmare beskrivning så är det de tyska legendarerna i Kraftwerk. Vi känner alla till klassiker som Autobahn, Tour de France och The Man-Machine. Vi vet alla att den elektroniska musiken inte hade varit den samma utan dessa förgrundsgestalter som tidigare i år gav sin 3D-show på Museum of Modern Art i New York.

Primavera Sound: Friends, The Afghan Whigs, Mazzy Star, Kindness, The xx

by

Friends, Mini Stage
Betyg: 3

Precis när vi trodde att Brooklyn hade tömts ut på musikaliska förmågor dök Friends upp med singlarna I’m His Girl, Friend Crush och senast Mind Control. Den osannolika kvintetten, ledd av den karismatiska sångerksan Samantha Urbani, har snabbt blivit ett av årets mest spännande band. Spelningen på Primaveras Mini Stage (låt dig inte luras av namnet, scenen är inte alls särskilt mini) handlade mycket om Urbani som trots bandage runt ena foten inte kunde hålla sig från att hoppa ut i publikhavet under I’m His Girl. En sak är säker: vi vet aldrig vad vi kan förvänta oss av en Friends-spelning – förutom spontanitet och galenskap.

The Afghan Whigs, San Miguel Stage
Betyg: 4

Tretton år har passerat sedan The Afghan Whigs senaste turné och i 47 års ålder ser Greg Dulli ut att vara i bättre form än någonsin. Det dröjer bara några sekunder in i öppnande Crime Scene Part One innan vi förstår att allt som The Afghan Whigs stod för på 1990-talet är lika relevant än idag. Publiken består mestadels av medelålders män, vilket inte är så konstigt då det var de som var med när det begav sig och kunde relatera till texterna.

Ur When We Two Parted frodar kärleken. Någonting vackert byggs upp. Någonting vackert som i efterföljande Gentlemen rasar samman till följd av ångest och dekadens. Därefter spelas Crazy, låten som i den bästa av världar skulle ha tillhört 90-talets största hits.

Det bjuds även på två covers: See and Don’t See av Marie ”Queenie” Lyons och Lovecrimes av Frank Ocean. Båda låtarna är väl valda och passar perfekt med bandets egna material.

Mazzy Star, Ray-Ban Stage
Betyg: 4

Den förföriska rösten som smälter och blir ett med oändligheten. Den suggestiva americanan (med låtar som Blue Flower och Disappear såväl som nya alstret Lay Myself Down) låter lika vacker som den brukar. Frågan är vad det var för mirakel som fick Hope Sandoval och David Roback att nu, en sisådär femton år efter Among My Swan, åter börja spela tillsammans. Att Fade Into You, bandets enda egentliga hit, är kvällens höjdpunkt är det ingen tvekan om. Även om Sandovals röst i avslutande So Tonight That I Might See tycks innehålla en bit av gud.

Kindness, Pitchfork Stage
Betyg: 4

Ännu har vi inte tröttnat på att överskölja Adam Brainbridge och hans funkiga band med kärlek. Debutskivan World, You Need a Change fick hela kritikerkåren att unisont vända blicken till utkanten av London. Vad som förvånar mig är det live låter mer ”levande” än på skiva. Kanske är det för att han har ett helt band med bakgrundssångerskor som backar upp honom.

De börjar med Cyan och den gänglige sångaren dansar runt på ett sätt som smittar av sig till vissa delar av publikhavet. Som en kaka har Kindness plockat de bästa russinen ur musikhistorien. Ett exempel är funkiga That’s Alright som är en av setets höjdpunkter. Fast jag skulle lika gärna kunna nämna House eller The Replacements-covern Swingin’ Party. Tyvärr spelar han inte Anyone Can Fall in Love.

The xx, Mini Stage
Betyg: 4

Två år efter bandets första spelning på Primavera Sound återvänder The xx – den här gången till en av festivalens största scener. Det bjuds på en gedigen blandning av låtar från debutskivan såväl som från den kommande, ännu namnlösa skivan. Det verkar som att bandet dragit ut på svängarna, blivit ännu mer hypnotiska i sin monotoni. Inga av de nya låtarna står ut på samma sätt som till exempel Crystalised och Islands, däremot bjuder de på mer atmosfär och textmässigt djup. Det bådar gott inför Hultsfred. The xx är ett band som trots sin introverta, lågmälda stil kan trollbinda även världens mest kräsna publik. Och nu, tre år efter debutskivan, verkar det som att den brittiska trion har vuxit in i rollen som ett av världens mest intressanta indie-band.

Här kan ni live streama konserter från festivalen som håller på enda till den andra juni.

Wilco och Mazzy Star till Way Out West

by

Way Out West har fyllt på med ytterligare fyra band: Wilco, Mazzy Star, Factory Floor och Madeon.

Wilco är ett amerikanskt rockband från Chicago, Illinois. Bandet bildades 1995 ur spillrorna av alternativ-countrybandet Uncle Tupelo, med Jeff Tweedy som huvudsaklig låtskrivare. Gruppens musik hade ursprungligenen likheter med Uncle Tupelos men har sedan utvecklats mer mot alternativ rock. Redan 2009 spelade Wilco på Way Out West, så för många är detta ett kärt återseende.

Återförenade Mazzy Star, med skönsjungande Hope Sandoval i spetsen, släpper nytt i år. Du minns säkert låten Fade Into You och att se dem i Göteborg i sommar kan inte bli annat än magiskt.

The Stone Roses och Mazzy Star har återförenats, är detta återföreningarnas år?

by

För några dagar sedan läcktes de första uppgifterna om The Stone Roses återförening. Visst det har ryktats i flera års tid men först nu berättar Ian Brown att ”it’s happening”.

Originalmedlemmarna Ian Brown, John Squire, Mani och Reni återförenas för två spelningar i hemstaden Manchester nästa år. John Squire har tidigare avfärdat återföreningsryktet som tragiskt men försoningen med Ian Brown verkar ha fått honom att tänka i andra banor.

De planerar även att resa världen runt, vilket ni kan se dem berätta under en presskonferens som ägde rum i London den 18 oktober.

1989 släpptes deras första, och enligt de flesta deras bästa, album som helt enkelt bar titeln The Stone Roses. Att de sedan kom att bli ett av 90-talets mest mytomspunna brittiska band blev uppenbart för två år sedan då det var tjugoårsjubileum för debutskivan.

På andra håll har ett annat legendariskt 90-tals band bestämt sig för att göra musik ihop igen. Mazzy Star, mest kända för mästerverket So Tonight I Might See från 1993, släpper den nya singeln Common Burn den 31:a oktober.