Malmö stadsteater

I väntan på Godot – lysande prestation av skådespelarna

3 oktober, 2016 by Peter Johansson

I väntan på Godot
Av Samuel Becket
Originalets titel: En attendant Godot
Översättning: Lill-Inger och Göran O Eriksson
Regi: Carl Kjellgren
Premiär: Intiman, Malmö stadsteater, 1 oktober 2016

I väntan på Godot är en pjäs där inget egentligen händer. Det är ingen direkt handling, ingen direkt röd tråd, men det är ändå en de mest fascinerande föreställningar jag har sett. Samuel Becket skrev pjäsen 1952 och urpremiären var i januari 1953. I väntan på Godot är en klassisk pjäs som någon gång satts upp de flesta teatrar, men för mig var det min första väntan på Godot.

De två luffarna Estragon och Vladimir sitter vid ett träd och väntar på en man vid Godot. Vi får inte veta varför de väntar på honom, vem han är, eller hur de har fått uppdraget att vänta på honom, men väntar gör de. Det händer inget speciellt förutom att de väntar. Dialogen påminner ibland om en gammal Lilla Fridolf-film. Fridolf och Selma pratar, men inte alltid med varandra och inte alltid om samma sak. Det är som om de båda oftast inte lyssnar på vad de andra säger. De hör ihop, men de vet inte varför. Pjäsen är absurt smårolig på samma sätt som ett avsnitt av Seinfeldt. Det händer inget speciellt, men dialogen om ingenting innehåller en mängd lustigheter.

Vi får se månen stiga två gånger, men det är nödvändigtvis samma sak som att det har gått två dagar. Vi vet inte hur länge de har väntat. Vem är denne Godot de väntar på? Är det en man eller en symbol för döden, tiden, Gud eller något annat? Inget svar ges. Det enda vi vet säkert är att de väntar. De väntar när vi möter dem och de väntar när vi lämnar dem. De sitter fast i sin väntande meningslösa tillvaro. Slavdrivaren Pozzo och hans slav Lucky ger dem ett välkommet avbrott i tristessen, men det är allt det är.

Skådespelarna gör en lysande prestation. Eftersom handlingen är ickeexisterande måste de jobba med texten som sådan, gester och kroppsspråk för att ge liv åt pjäsen. Det är fascinerande att se hur en pjäs om absolut ingenting kan innehålla så mycket. Min favorit är Fredrik Gunnarsson. I hans tolkning blir slavägaren Pozzo en gladlynt fryntlig sadist. Det är betydligt mer skrämmande att se en människa som plågar sin slav med ett leende, än med en svordom.

Vad är då meningen med pjäsen? Becket ger inget svar på den frågan. Det är upp till åskådaren att själv avgöra. Pjäsens förvaltare sätter väldigt snäva ramar för den som vill sätta upp pjäsen. Karaktärerna är satta, platsen är satt, till och med trädet måste vara där. Det ställer också kravet på oss som besökare att själva tolka pjäsen, eftersom regissören inte kan presentera sin tolkning.

I rollerna: Göran Dyrssen, Tom Ahlsell, Sven Boräng, Fredrik Gunnarsson, Lars-Göran Ragnarsson

Längd: 2 timme 30 minuter, inklusive paus

Peter Johansson

Petra von Kants bittra tårar – En studie i makt och mänsklighet

24 september, 2016 by Peter Johansson

Petra von Kants bittra tårar
Av Rainer Werner Fassbinder
Originalets titel: Die bitteren Tränen der Petra von Kant
Översättning: Lars Bjurman
Regi och bearbetning: Anna Bergman
Premiär: Intiman, Malmö stadsteater, 23 september 2016

Petra von Kant är en framgångsrik modetecknare. Hon är frånskild, har en dotter som går på internatskola och bor i en elegant lägenhet i en okänd tysk stad. Vi möter Petra redan i teaterns foajé. Mitt under förminglet dyker hon upp. Plötsligt står hon på garderobsdisken och hon fullkomligt äger, inte bara lokalen utan även församlingen. Hon vet att hon är världens centrum och hon älskar det.

Petra von Kant är en människa med makt och hon beter sig exakt som maktfulla människor gör. Hon vill inte ägas av någon, men hon har inga problem med att äga andra. Hon kräver att bli behandlad ed respekt, men behandlar andra respektlöst. Hon har pengar, makt och beundrare och har inga som helst problem med att utnyttja det.

Petras vän Sidonie von Grasenabb för den unga kvinnan Karin Thimm in i Petras liv och Petra blir omedelbart förälskad. Petra och Karin inleder ett passionerat förhållande. Petra vill äga Karin, men Karin vill inte bli ägd och hon lämnar Petra. I slutet av pjäsen ser vi Petra krälandes på golvet i sin lägenhet. Hon är full som en alika, hon slår sönder sin lägenhet och far ut i förbannelser mot sin mor, sin dotter, sin vän Sidonie och inte minst mot sin trogna assistent Marlene.

Petra von Kants bittra tårar är en studie i makt, där maktens konsekvenser aldrig blir mer tydligt än i förhållandet mellan Petra och hennes assistent Marlene. I Petras värld har Marlene enbart en funktion och det är att ordlöst tjäna. Det är också en studie i mänsklighet därför att oavsett vilka goda intentioner en människa har är det ett faktum att makt korrumperar. Petras akilleshäl är hennes behov av kärlek och i förhållandet med Karin förvandlas hon från den som har makt till den som är fullkomligt maktlös. Petra von Kant gråter bittra tårar därför att hon har förlorat makten, inte därför att hon har förlorat Karin.

Ensemblen består av sex kvinnor som samtliga gör enastående insatser på scen. Susanne Karlsson får oss att både älska och hata Petra för vad hon är och inte är. Bäst på scen är dock Sina Kiessling i rollen som Petras assistent Marlene. Jag tror inte hon har en replik på hela pjäsen utan tvingas förlita sig på kroppsspråk och attityd. Hennes Marlene ger inte intrycket av att vara en människa utan snarare en trogen hund som lever för att tjäna sin matte, men även en trogen hund kan bita tillbaka.

Hela pjäsen utspelas i Petras lägenhet. Scenen är tom och domineras en gigantisk jordgubbe i ena hörnet. Betydelsen av jordgubben är oklar, men den är rätt cool. Delar av pjäsen utspelas i rummen bakom scenen. Dessa scener får vi följa via en videolänk som projiceras direkt på en duk på scenen. Jag gillar hur regissören Anna Bergman använder videoprojektioner för att både åskliggöra processer, men även som ett sätt att vidga scenrummet utan att faktiskt göra det. Scenkläderna används strategiskt för att markera karaktärernas personlighet och sinnesstämning.

Petra von Kants bittra tårar är en mycket sevärd pjäs. Vi har ett bra manus, skrivet av en klassisk författare och regissör. Anna Bergman tar Fassbinders original in i dagens tidevarv och fyller scenen med sex kvinnliga skådespelare som gör sex kvinnliga karaktärer till levande människor.

Rainer Werner Fassbinder skrev pjäsen 1972. Verket filmades samma år med Margit Carstensen i huvudrollen. Fassbinder är mer känd som filmregissör än som pjäsförfattare. Hans mest kända filmer är Berlin Alexanderplatz och Lili Marleen. Fassbinder föddes 31 maj 1945, en vecka innan Tyskland kapitulerade. Fassbinders verk karakteriseras av ett djupt samhällskritiskt perspektiv, alltid sett utifrån den utsattes perspektiv.

I rollerna: Susanne Karlsson, Sina Kiessling, Karin Lithman, Natalie Sundelin, Alba August, Katarina Lundgren-Hugg

Längd: 1 timme 40 minuter, ingen paus

Peter Johansson

Stockholms Blodbad på Hipp – nationella fördomar och populärkulturella referenser

18 september, 2016 by Peter Johansson

Stockholms Blodbad
Av Lucas Svensson
Översättning: Johanne Lycke Holm
Regi: Moqi Simon Trolin
Urpremiär på Hipp, Malmö Stadsteater, 17 september 2016

Stockholms blodbad handlar egentligen inte om Stockholms blodbad, utan om relationerna mellan Sverige och Danmark, två små grannländer med en gemensam understundom blodig historia. Pjäsen gör en djupdykning i det danska vs det svenska. Vad skiljer egentligen det danska från det svenska, förutom Janssons frestelse och Dansk fleskesteg?

För c:a 2,5 år sedan fick Lucas Svensson och Moqi Simon Trolin en fråga från teatern Mungo Park o de ville göra något på temat Stockholms blodbad. Mungo Park driver något de kallar Mungo labs, ett skådespelarstyrt utvecklingskoncept, där de utvecklar nytt material på väldigt kort tid. De kan börja med ett tomt blad på morgonen och spela inför publik samma kväll. Den föreställningen lade grunden för pjäsen Stockholms blodbad.

Föreställningen är ett samarbete mellan Malmö Stadsteater och Mungo Park, de danska rollerna spelas av danska skådespelare, de svenska rollerna av svenska och replikerna ärnaturligtvis på danska respektive svenska. Pjäsen använder Stockholms blodbad som en ram för att utforska relationerna mellan Danmark och Sverige och ställer frågor om nationella identiteter och vad som definierar nationer. De rör sig flytande i tiden. Ena stunden befinner oss mitt i blodbadet, i nästa sekund berättas historien från dagens tidsperspektiv.

Stockholms blodbad ägde rum under tre dagar i november 1720. Ett hundratal människor avrättades av den danska kungen Kristian II. Danmark hade just vunnit kriget mellan Danmark och Sverige, Kristian II hade gett amnesti till det svenska ledarskiktet och hans kröning till kung över Sverige skulle firas med en stor fest i Stockholm. Under förevändning om kätteri avrättades ett 100-tal personer under kaotiska former, och Kristian II fick tillnamnet Tyrann. Efterdyningarna till blodbadet formade det vi idag kallar Sverige. Den unge Gustav Ericsson av ätten Vasa gjorde sin berömda tur på skidor(snöskor) mellan Mora och Sälen och resten är historia.

Stockholms Blodbad är en fars, där fördomar och nutida populärkulturella referenser haglar. Jag räknar in Star Wars, Eminem och ett halvdussin maffiafilmer på några minuter. Det är mer skratt än eftertanke. Ett väl dolt guldkorn är den lilla pantomim där Marie Tourell Söderberg leder iväg en imaginär häst. Missa inte! Vi får också vårt blodbad av modell splatterfilm. De tre första raderna får välbehövliga stänkskydd.

I en kvalitativ ensemble står Christine Albeck Börge ut som den danske Machiavelli och Johannes Wanselow som den tyske bödeln Jörgen Homuth ut.

Scenkläderna använder de klassiska stereotyperna för att markera vem som är ond och vem som god. Samtliga är klädda i vitt förutom Wanselows bödel som genomgående är klädd i helsvart. När det dags att sätta ränkerna i verket skrudar Machiavelli om från vitt till svart. Scenen går i grått och domineras av enorm backdrop där bilder projiceras. Ett nytt innovativt grepp är en kamera i festbordet som sänder live på sagda backdrop. Musiken är väldigt 80-talsretro och levereras av tre personers band. Jag blev omedelbart förtjust i gitarristen som påminner om en David Bowie anno 1972, men helt i vitt.

I svensk historieskrivning är Stockholms blodbad en avgörande punkt i historien, övergången från medeltid till arvsmonarki, nationalstat och kommande stormaktsambitioner. I Danmark har Blodbadet ingen framträdande position. En seglivad myt är Kristian II kallades Kristian de gode i Danmark. Det finns inga som helst historiska referenser till Kristian II som ”den gode”, utan det var ett sätt för Sverige att demonisera fienden. Sanningen är att Kristian II var en förlorare även i Danmark. Han avsattes 1523 och tillbringade resten av sitt liv i fängelse.

Det paradoxala är att Stockholms blodbad gav de svenska upprorsmännen just det propagandamaterial de behövde för att skapa ett framgångsrikt uppror mot Kristian Tyrann. Sex månader efter blodbadet hade han förlorat större delen av det land han vann i kriget, några år senare satt han i en cell. Vad hade hänt om Kristian hade avstått från Blodbadet? Det är hög tid för arrangörerna av Vasaloppet att hylla Kristian II som sig bör – utan honom inget Vasalopp, ingen Mora-Nisse och inga kranskullor/kransmasar.

Den stora frågan ställs dock aldrig, Vad hade hänt om det serverats surströmming på festen?

I rollerna: Kristian Holm Joensen, Christine Albeck Børge, Johannes Wanselow, Marie Tourell Søderberg, Jesper Riefensthal, Jannie Faurschou, Josefin Iziamo, Hans-Peter Edh, Li Brådhe, Mattias Linderoth, Elin Rusk

Musiker: Hanna Englund, Jonas Munck Hansen, Sune Skuldbøl Vraa Nielsen

Längd: 2 timmar, 30 minuter inklusive paus

Peter Johansson

Sagorna – scenkonst med urgamla berättelser på svenska och arabiska på Malmö Stadsteaters Unga Teatern

16 augusti, 2016 by Redaktionen

Den 26 augusti är det urpremiär för Unga Teaterns Sagorna av Helena Röhr. Sagor har ofta färdats i många tusen år. Från mun till mun och till sist landat på ett papper i en sagobok. Med inspiration av många olika sagoskatter flätas sagorna samman till en föreställning för barn från 5 år.

Ett pressmeddelande om föreställningen:
Häng med när de tre sagoberättarna öppnar en väska packad med berättelser på svenska och arabiska, med en massa musik!

Regissören och dramatikern Helena Röhr tror på sagans kraft:
– Jag tror att sagor kan rädda liv. Att om rätt saga berättas vid rätt tillfälle så kan den rädda något i oss. När vardagen är tråkig och kanske jobbig eller mörk, kan det kännas skönt och viktigt att få sitta ner och läsa eller lyssna på en saga en stund.

Medverkar i föreställningen gör Yazan Alqaq, Håkan Paaske och Henrik Svalander.

Sagorna är producerad av Unga Teatern, Malmö Stadsteaters barn- och ungdomsverksamhet, och spelas på turné i Skåne samt på Unga Teaterns scen Studion under säsongen 2016/2017.

Dig kan man göra vad man vill med – lysande föreställning imponerar

2 april, 2016 by Peter Johansson

Dig kan man göra vad man vill med
Av André Nilsson och Kristian Hallberg
Regi: Kristian Hallberg
Urpremiär på Johannesskolan i Malmö, Unga Teatern, Malmö stadsteater, 31 mars 2016

Det första som slår mig när jag stiger ut från Malmö Stadsteater är att Stephen King hade rätt. I romanen Det (It) från 1986 konstaterar en av karaktärerna att vuxenvärlden inte ser vad som händer under 1,5 meter. Vad som sker mellan två unga i tolv-trettonårsålder fastnar helt enkelt inte på vuxnas radarbild.

”Det är jag, A och M. Vi tre har hängt sen vi började fjärde klass, vi har umgåtts i princip varje dag sen vi var tio år gamla, nu går vi i åttan. Vi sitter där som vi alltid gör. Vi tre, på gården över Claesgatan i Malmö. Sen helt plötsligt så spottar A mig i ansiktet. Han tittar på mig, M tittar på mig. Som att de väntar på vad jag ska göra, hur jag ska reagera… men jag är bara stum, jag gör ingenting. Sen börjar de skratta, och sen börjar jag skratta lite. Och de skrattar ännu mer. Sen säger A: Fan André! Alltså, dig kan man göra vad man vill med! På en sekund är allt förändrat.”

Den kedja som började med en spottloska eskalerade till ett våld som placerade André Nilsson på sjukhus. Först då såg vuxenvärlden vad som hände. Pjäsen är ingen fiktion, inget påhittat drama, utan en berättelse vad som faktiskt hände på just Johannesskolan i Malmö.

Pjäsen utspelas i ett klassrum, där en ansiktslös docka i naturlig storlek får representera den unge André. Den vuxne André berättar på ett enkelt sätt vad som hände då och intar ett slags utifrånperspektiv på sina egna upplevelser.

Den scen som verkligen biter sig fast är när André utsätter dockan för samma misshandel som han själv fick utstå. Tro inget annat än att han verkligen laddar loss på den docka som är lika hjälplös som han själv var. Under misshandeln skäller han besinningslöst ut sitt 14-åriga jag. ”VARFÖR GJORDE DU MIG TILL ETT OFFER?” ”JAG ÄR INGET OFFER!”.

Det är mer en pjäs om makt och relationer än om mobbing. André Nilsson beskriver en triangelrelation där en av hans bästa vänner slår honom, bränner honom med cigaretter och tändare, kissar på honom och tvingar honom att runka av honom. Hans andre vän står bredvid och skrattar.

De som gjorde Andrés liv till ett helvete var hans bästa vänner. Vad i den mänskliga naturen kan få en människa att på det sättet vända sig mot sin vän. För att han kan? Pjäsen ger inga svar, men det är verkligen Flugornas Herre på riktigt. Han får också möjligheten att konfrontera en sin plågoande. Han har telefonnumret i mobilen, han tittar på numret, men raderar det. Den konfrontation vi får höra är vad som inte hände, men som kunde ha(hänt).
Det är också en pjäs om ansvar. Hur kunde vuxenvärlden undgå att se att något var väldigt fel? Hur kan en ung misshandlas så till den milda grad att han hamnar på sjukhus utan att någon reagerar? Vi pratar om en 14-åring med sår, bränn- och blåmärken på såväl kropp som ansikte. Jag önskar verkligen att skolverket bekostade en filmning av pjäsen för att använda på landets samtliga lärarutbildningar.

André Nilsson är lysande i rollen som sig själv. Jag imponeras framförallt av hur han pendlar mellan den kylige berättaren och den arge medelålders mannen som återupplever sin barndoms helvete.

Dig kan man göra vad man vill med spelas på såväl skolor som den traditionella teaterscenen. På skolorna finns en dramapedagog närvarande för att leda ett samtal och samla de tankar pjäsen väcker. Jag kan bara konstatera att Malmö Statsteater har gjort det igen. Sitt jobb, alltså! Jag är stolt över att bo i en stad där konsten tar sin uppgift på allvar. Teater ska både oroa och roa. För en vecka sedan roades jag av Shakespeares Trettondagsafton. Ikväll blev jag seriöst oroad av Nilsson/Hallbergs Dig kan man göra vad man vill med.

På Scen: André Nilsson
Längd: 45 minuter, ingen paus

Malmö stadsteater

Footer

Om oss