Malmö stadsteater

Tankar om Svek på Malmö Stadsteater

12 mars, 2017 by Peter Johansson

Svek
Av Harold Pinter
Översättning: Anna Kölén
Regi: Dennis Sandin
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater 11 mars 2017

Svek är ett klassiskt triangeldrama. Vi har det gifta paret, dr hustrun har ett långvarigt förhållande med makens bäste vän. Pjäsen spelas i omvänd tidsordning, vilket vet att vi vet vad karaktärerna ännu inte vet.

Svek är ett drama som drivs av språk och dialog, vilken är knivskarp. Inte en stavelse är utan betydelse. Vi får erfara att maken visste om hustruns otrohet långt innan den bäste vännen visste att han visste. Den skillnaden i kunskap ger maken ett övertag som han utnyttjar i konversationer med den vän han fortsätter att träffa med jämna mellanrum.

Slutet av pjäsen, som även är inledningen av sveket indikerar av maken redan från början kände till eller i vilket falla anade vad som var på väg att hända. Eller också är det var åskådaren lockas att tolka in i scenen, eftersom vi redan vet som komma skall.

Svek är en pjäs som ger skådespelarna möjligheten att glänsa, eller rättare sagt den kräver att skådespelarna glänser, vilket de gör. Mattias Linderoth gör en speciellt stark insats som Robert, den bedragne maken. Han framstår som kall, kylig och beräknande i sina möten med den bäste vännen Jerry. Eftersom Robert väljer att inte konfrontera Jerry för sveket sätter han sig själv i en maktposition gentemot Jerry.

Scenen är sparsam. Vi har ett bord med två stolar samt ytterligare en stol. I bakgrunden finns ett spegelrum som skapar en mångfald av dimensioner. Vi ser huvudpersonerna i multipla spegelbilder

Harold Pinter föddes 1930 och avled 2008. Han verkade över det kulturella fältet som dramatiker, poet, skådespelare, regissör. Han var också en glödande politisk aktivist, med föga känsla för retorisk sans och måtta. Han jämförde Bushadministrationen med Adolf Hitlers Nazityskland och ansåg att Tony Blair var en massmördare.

Förutom Nobelpriset i litteratur 2005 tilldelades Harold Pinter bl a Brittiska Imperieorden, Shakespeare Prize, European Prize for Litteraturs, Molière D’Honneur for Lifetime Achievement och Franz Kafka-priset.

En central del i Pinters författarskap var att vrida på begreppen. Vad är sant? Vad är falskt? Pinter kunde på grund av hälsoskäl inte närvara vid nobelprisceremonin, men han skrev och spelade in sin föreläsning. Den började med orden

”Det finns inga skarpa gränser mellan verkligt och overkligt, inte heller mellan sant och osant. Någonting är inte nödvändigtvis endera sant eller inte sant; det kan vara både sant och inte sant.”

Om Pinter varit vid liv idag skulle han ha känt igen sig.

I rollerna: Erik Borgeke, Susanne Karlsson, Mattias Linderoth, Yazan Alqaq

Längd: 1 timmer, 30 minuter, ingen paus

Text: Peter Johansson

Livläkarens besök på Hipp i Malmö – en välspelad svensk teaterklassiker

25 februari, 2017 by Peter Johansson

Livläkarens besök

Av P-O Enquist
Dramatisering: Johanna Garpe, Erik Norberg
Regi: Johanna Garpe
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 24 februari 2017

Det är inte lätt att genomföra förändringar i ett samhälle där varken samhällets topp eller bas är med på noterna. Det får renässansmannen Johann Friedrich Struensee bittert erfara när han försöker genomföra vad som inte kan kallas annat än en statskupp i det dåvarande konungariket Danmark.

P-O Enqvist pjäs Livläkarens besök från 1999 bygger på historiska händelser. 1768 blev Struensee utsedd till livmedikus till den danske kungen Kristian VII. Från sin position inledde han ett passionerat förhållande till Danmarks drottning Caroline Mathilde och lyckades manövrera sig fram till en position där han styrde Danmark i 16 månader.

Regissören Johanna Garpe drar paralleller med dagens situation.

”Jag ska lära dig det stora spelet”, säger Caroline Mathilde i pjäsen. Hon syftar på det politiska spelet. Struensee har inga nycklar till det. Han vill göra allting själv och snabbt ska det gå (här finns likheter med Trumps rasande framfart på andra sidan Atlanten). Den tröghet som borgar för förankrade och genomtänkta beslut lyser med sin frånvaro i Struensees skrivarlya där lagar och dekret fullkomligt sprutar fram ur hans penna.

Struensee var en man av upplysningen, han ville minska adelns makt och frigöra folket, men lyckades få båda parter mot sig. Adeln gillade naturligtvis inte att deras makt beskars och folket retade sig på den godtycklighet som i många fall visades, samt att beslut kommunicerades på tyska istället för på danska. Struensee införde även en grad av tryckfrihet, vilket gav hans motståndare möjligheten att slunga grova anklagelser och beskyllningar mot honom. Struensee ville göra mycket och hans intentioner var i många fall goda. Hans svaghet var att han helt inte behärskade det politiska hantverket och hade alldeles för bråttom. Naturligtvis slutar det illa.

Han, liksom de övriga upplysningsfilosofierna förstod dessutom inte att folkets frihet inte är något som kan ges som en gåva en välvillig överhet. Något sekel senare konstaterade en tysk filosof helt korrekt att ” Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.”.

Livläkarens besök är en välspelad svensk teaterklassiker. Stor ensemble, relativt rak handling och ett bra manus. I en ensemble där ingen gör en dålig insats står som vanligt Johannes Wanselow ut. I hans tolkning blir den danske kungen Kristian det barn han faktiskt var. Han kröntes till Danmarks kung vid 17 års ålder. Hans drottning Caroline Mathilde, förtjänstfullt gestaltad av Karin Lithman giftes bort vid 15 års ålder. Hennes roll var helt enkelt att producera en arvinge till den danska tronen. Barnäktenskap var inget nytt bland Europas dåvarande elit. Äktenskap ingicks ej av kärlek utan var en form av diplomati.

Kungen är en man som genom börd har hamnat i en position han varken eftertraktar eller riktigt förstår innebörden av. Han är känslig, naiv och impulsiv, samtidigt som han äger den absoluta makt som posten som envåldshärskare medför. Hans dekret styrs dock inledningsvis av hans rådgivare vid hovet, sedan av Struensee och avslutningsvis av hovet. Ingen av dem har någon större respekt för kungen som i grund och botten bara vill vara människa.

Livläkarens återkomst är klassisk kostympjäs med lätt vitsminkade ansikten, peruker samt färggranna påkostade kostymer i många lager.

Malmös klassiska Hippodrom är denna kväll arrangerad på det klassiska viset, med publiken enbart framför skådespelarna. Scenen domineras av ett ovalt bord som förvandlas till vad helst det behöver vara.

P-O Enquist är en våra mest uppburna författare. Han har skrivit ett stort antal böcker och pjäser. Livläkarens besök fick Augustipriset. Enquist föddes i den lilla byn Hjoggböle i Västerbotten. Förutom Enquist har Hjoggböle producerat ytterligare fyra författare, vilket får mig att fråga mig vad de egentligen har i sitt vatten däruppe.

I rollerna: Henrik Svalander, Karin Lithman, Johannes Wanselow, Fredrik Gunnarsson, Håkan Paaske, Bill Hugg, Li Brådhe, Lukas Orwin, Katarina Lindgren-Hugg, Anette Lindbäck, Tom Ahlsell, Göran Dyrssen, Lars-Göran Ragnarsson

Längd: 2 timmar, 40 minuter, inklusive paus

Text: Peter Johansson

Skånska mord 1989-2015 på Intiman i Malmö – Nyskapande och nödvändig

12 februari, 2017 by Peter Johansson

Skånska mord 1989-2015
Av Kristian Hallberg
Regi och Scenografi: Tobias Hagström-Ståhl
Urpremiär på Intiman, Malmö stadsteater 10 februari 2017

1986 hade TV-serien Skånska mord med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen premiär. Trots att pjäsen bär samma namn som TV-serien har de inget med varandra att göra förutom namnet och det sorgliga faktum att såväl TV-serien som pjäsen handlar om autentiska fall ur verkligen. Det är inte en svensk version av morden i Midsomer.

En annan stor skillnad är TV-serien behandlade gamla fall medan pjäsen finns i relativ närtid. Det äldsta fallet är ett mord i Bjuv 1994, det senaste i Ystad 2015. Det innebär att morden för många finns i färskt minne. De mördades och mördarnas anhöriga och vänner, vittnen, poliser, personal i rättsväsendet och i många fall allmänheten, som har en helt annan relation till ett mord begången 2015 än ett begånget i början av 1900-talet.

Pjäsen behandlar 6 mord som skett i Skåne under perioden 1989-1995. Jag har bott i Skåne under denna period, men kan bara direkt identifiera två, under pjäsens gång känner jag igen ytterligare ett, men tre är borta ur mitt minne.

Den scen som berör mig mest är barnkalaset i Teckomatorp. En moder är försvunnen och ett av barnen fyller år, livet måste gå vidare och kalas avhålles. I detta läget vet ingen (förutom mördaren) om den försvunna kvinnan har avvikit av egen vilja, är utsatt för ett brott eller har råkat ut för en olycka. Alla inblandade måste hantera situationen utifrån sina förutsättningar. Mannen i familjen tvättar vid ett tillfälle sina rena händer och den försvunna kvinnans mor ger honom en lång blick. Han vet att hon vet, men ingen kan bevisa något. Senare hittas den försvunna kvinnan i huset oljetank.

En annan stark scen är när de anhöriga till den mördade flickan i Hörby beskriver hur de hanterat sin dotters/systers mord. Mördarens anhöriga fyller på med sina minnen av mördaren.

Hur hanterar en ung man det faktum att den yngre systern först försvinner, sedan hittas mördad, men det tar 15 år innan mordet blir löst? Statistiken säger att manliga släktingar oftast är gärningsman i dessa fall. Han är i polisens och omgivningens ögon en av huvudmisstänkta, men han vet att han inte har begått mordet och måste utifrån bästa förmåga gå vidare med sitt liv.

Pjäsen är uppdelad i sex akter med paus efter akt tre. En stark ensemble gör en gjuten insats. Scenen domineras av växthus som tjänstgör som en kombination av ett omklädningsrum och avbytarbåset på en hockeyrink. Vi har ett bord och några stolar. En Mozartinspirerad ljudmatta ligger i bakgrunden och en man i klänning spelar ibland live på en kontrabas. Fattar inte riktigt vad han tillför.

Till skillnad från sin föregångare skildrar inte Hallberg själva morden utan gör nedslag i händelser före eller efter mordet. Han väljer bort det spekulativa våldet till förmån det mellanmänskliga perspektivet. Inga namn anges, kvinnor spelar manliga roller, män spelar barn och skeendet vi ser på scenen är det som kanske utspelades. Det är fiktion med avstamp i verkligheten. Pjäsen lyfter på ett subtilt sätt det ofta slumpmässiga och ibland absurda i den brutala handling som ett mord är.

Skånska mord 1989-2015 är ytterligare en pjäs som visar hur nyskapande och nödvändig Malmös teaterscen är. Gå och se den.

I rollerna: Kerstin Andersson, Anders Blentare, Sven Boräng, Ester Claesson, Andrea Edwards, Johan Hafezi, Andreas Henningsson, Natalie Sundelin.
Längd: 2 timmar och 15 minuter, inklusive paus
Text: Peter Johansson

Malmö stadsteater – På Gränsen – Cabarevy som skiftar i kvalitet

4 december, 2016 by Peter Johansson

På Gränsen
Manus, regi och scenografi: Anna Pettersson
Urpremiär: Intiman, Malmö stadsteater, 3 december 2016

Jag lämnar På Gränsen med blandade känslor. Mitt omedelbara intryck är ojämn. Mitt andra är att föreställningen inte riktigt vet var den skall ta vägen. Mitt tredje är att framförandet är bättre än materialet.

Formen för På Gränsen är gränslandet mellan cabaret och revy. Snabba sketcher, några sångnummer, lite dans och en och annan monolog. Vi pratar om Hasse & Tages hemmaplan, och jag måste säga att jag gillar att Anna Pettersson vågar ta upp den klassiska handsken. En betraktelse av samtiden i ett humoristiskt och ofta absurt perspektiv. Det är ingen enkel genre att ta sig an. Humor är subjektivt och korta inslag ger få eller inget utrymme för misstag.

I en rad korta nummer totalintrycket som jag skrev i inledningen spritigt och ojämnt. Vissa nummer är glimrande. Mina favoriter är kvinnorna som inte kom ihåg att de arbetat med Ingemar Bergman, Golfnumret och äggvisan. Kvinnorna som diskuterar graviditet och födsel innehåller en klar blinkning till Monty Pythons klassiska sketch med några äldre engelska män som skryter om vem som hade värst uppväxt. Det bästa inslaget är dock de två gamla kvinnorna som går in på en begravningsbyrå för att titta på kistor. Det är väldigt roligt, men avslutas med en bläcksvart knorr som får skrattet att fastna i halsen.

Föreställningens mest geniala grepp är användandet av inspelat material som projiceras på en duk som utgör fond för scenen. Det gör att föreställningen inte tappar tempo när de fyra skådespelarna skall byta kläder mellan de olika numren. Det är också första gången jag sett ett samspel mellan vita duken och teater i realtid. En kvinna stiger elegant ut från duken in på scenen. En golfboll slagen från scenen träffar en man i filmen. Det är elegant, kreativt och oväntat.

Det är roligt, tempot är högt, men det är ojämnt. Vissa nummer är högklassiga, andra är mer intetsägande. Jag får också en känsla av att Pettersson inte riktigt vet vilken föreställning hon vill göra. Ska hon ha en föreställning med rätt primitiv kiss & bajshumor, underlivsskämt eller ska hon göra en mer sofistikerad föreställning med svärta och den typen av humor som skapar eftertanke och lämnar en besk smak i munnen. Tyvärr försöker hon göra både och, vilket gör att På Gränsen ibland känns lite famlande. Dessutom kräver underlivshumor betydligt mer alkohol innanför publikens kollektiva väst än vad som finns hos Intimans klassiska teaterpublik.

De fyra skådespelarna gör lysande insatser, föreställningens svaga punkter är inte framförandet utan materialet.

Avslutningsvis – folk från Malung pratar inte rikssvenska med melodi.

I rollerna: Evamaria Björk, Susanne Karlsson, Annika Kofoed och Cecilia Lindqvist

Längd: 2 timmar, inklusive paus

Peter Johansson

Karl-Bertil Jonsson på Malmö stadsteater – ett djärvt grepp som når ända fram

27 november, 2016 by Peter Johansson

Karl Bertil Jonssons julafton
Av Tage Danielsson
Dramatisering: Sofia Fredén
Regi: Sara Cronberg
Urpremiär: Hipp, Unga teatern, Malmö stadsteater, 26 november 2016

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar”

Det är djärvt av Malmö Stadsteater att sätta upp Karl-Bertil Jonssons julafton. Det är en historia som väldigt många har ett nära förhållande till, många, däribland undertecknad kan i sömnen kläcka ur mig citat från KBJ. Ytterligare en faktor är ursprungs historiens längd, eller rättare sagt brist på längd. Originalet skulle ge 10-15 minuters teater och det är lite väl kort. Malmö Stadsteater måste alltså fylla ut Tage Danielssons originalhistoria med eget material, vilket kommer att jämföras med originaltexterna.

”Jag har närt en kommunist vid min barm”

Tage Danielsson skrev berättelsen 1964. Den var ursprungligen en del av boken ”Sagor för barn över 18 år”. Jag uppmanar verkligen alla att läsa boken. Karl-Bertils stora genombrott km dock 1975 då SVT gjorde en tecknad film av sagan. Numera är Karl-Bertil Jonssons julafton det närmaste Sverige har Dickens ”En julsaga”. Inte nog med att alla kan berättelsen, tack vare TV-programmet vet vi också hur Karl-Bertil Jonsson ser ut. Han påminner inte så lite om statsrådet Gustav Fridolin.

”Ska’ru ha ett fikon”

Sofia Fredén och Sara Cronberg löser problemet med längden på originalmaterial elegant. De låter en berättare läsa en något justerad originaltext i bakgrunden och fyller ut dialogerna med fler repliker och har lagt till nya scener och nya karaktärer. Vi får äntligen besöka familjens varuhus, Karl-Bertil Jonssons syster Ingrid Jonsson har befordrats från originalets anonyma tillvaro som repliklös bakgrundsfigur, vi får möta den hemlösa flickan Izabella och som grädde på moset Karl-Bertils förman på posten. Teaterversionen tar berättelsen in i 2016, men ligger ändå nära originalets själ.

”Byrådirektör HK Bergdahl hade mahognyport och husa”

Josefin Iziamo spelar en Karl-Bertil Jonsson som kunde klivit rakt ur TV:n. Hon fångar Karl-Bertils naiva styrka och envetenhet. Han vet vad han måste göra, trots att han vet att ingen i hans omgivning kommer att förstå varför han gör det. Den stora insatsen görs i mina ögon av ljudläggaren David Gülich. Skådespelarna har väldigt lite rekvisita utan arbetar med klassisk pantomimteater. David Gülich står högt uppe i scenens ena hörn och skapar ljudeffekterna medan de händer. När Karl-Bertil går på snön skapar han knarrandet steg för steg. När Karl-Bertil stämplar ett paket med sin imaginära stämpel ger han oss stämpelljudet. Vi pratar inte om förinspelade digitala effekter utan om klassiska ljudeffekter där till exempel steg i snö görs genom att krama potatismjöl i handen framför en mikrofon. Ett klassiskt hantverk där timing är A & O.

”Det var banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades”

Scenen domineras upp av en enorm röd trappa som med enkla grepp skiftar mellan gatan, familjens Jonssons hem, varuhuset och postens fragila avdelning. Ovanför trappan finns en skrattspegelvägg som såväl avspeglar som förvrider publikens ansikten och förvandlar teaterljusen till nattens stjärnor som lyser kallt över de som inget har.

”Jag ville sprida lite glädje i samhällets bottenskikt”

Svagheten hos såväl pjäsen som Tage Danielsons originalhistoria är att ingen av dem adresserar orsakerna till fattigdom och misär. Karl-Bertil har ett klart von oben perspektiv till de som har ger julklappar till. Han ser sig själv som en välgörare, det är dock oklart om ens han på något plan inser att han och hans familj i grunden en del av problemet. Hans goda gärning lindrar för stunden symptomen, men är inte ens i närheten av att bota den underliggande sjukdomen.

I rollerna: Hans-Peter Edh, Josefin Iziamo, Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Mattias Linderoth, Elin Rusk, Erik Olsson, Erik Olsson, samt Kattis Blanking och Harald Gagge/Kalle Magnusson

Ljudläggare: David Gülich

Längd: 80 minuter, ingen paus

Peter Johansson

Malmö stadsteater

Footer

Om oss