Jag är inte beredd att dö än
Betyg 4
Spårvagnslinje 4 från mitt Mölndal har sedan ett antal år slutdestination Angereds Centrum, via exempelvis den förort vars namn fick bli titel på en bångstyrig teveserie av Peter Birro. Det är nog närmare fyrtio år sedan jag senast gick av I detta Hammarkullen. Det var här Laleh formades som person och konstnär under uppväxten, vilket hade fått PR-ansvariga att förlägga världspremiären till den rymliga fina fritidgården i Hammarkullen där en musiker från Andra Generationen är föreståndare. Som intro får vi lyssna på skönt sjungande tonårstjejer som framför låtar ur Lalehs repertoar. Männen bakom dokumentären, Fredrik Egerstrand , Kalle Gustafsson Jennerholm är på plats. Men de som pratar om Laleh är den jury, som denna dag passande nog, offentliggjort att hon utsetts till Årets Göteborgare.
Dokumentären inleds med ett klipp från karriärens början där Laleh säger att hon vill göra sin grej, men framför allt tjäna pengar så att hon kan köpa mamma ett hus. Sedan följer kameran henne på scener och i studio, på betydelsefulla platser och vid några speciella möten (till exepel med Jens Stoltenberg). Något som slog mig är att det endast är en skivbolagsboss som uttalar sig om huvudpersonen. Kanske skulle fler röster hörts, har ingen absolut uppfattning. Kan rent av bero på att kvinnan med megastor integritet själv vill förklara för sina fans vilka drivkrafter hon har och vem hon är innerst inne.
Angående begäret att själv få bestämma sina uttryck och följaktligen vägra att inordna sig, vill jag göra en parallell till teatergeniet Kent Andersson som jag nyss läst biografi om. Dramaturgiskt är jag nyfiken på om den artist, som charmade ett knökfullt Götaplatsen under årets Kulturkalas, fick frågor av filmmakarna. Vad jag iakttar på duken är att hon utan stickord delger åskådarna sina tankar. Tankar om musikskapande, föräldrarna och sin plats på jorden. Oerhört fascinerande att höra henne filosofera om att leta efter en bild och att försöka förverkliga den.
Vare sig teamet befinner sig med sin berättare i någon nordisk huvudstad, i snöig ödemark eller i miljonprogramområdet Hammarkullen; är fotot så blänkande snyggt att man vill tro att det gjorts efter önskemål från 32-åringen . På minst två av de stora konserter Jag är inte beredd att dö än återger höjdpunkter ur var jag på plats. Och har man upplevt Laeh (vi får veta att namnet betyder tulpan) live, blir man antagligen extra berörd. Dokumentären är musiksatt på ett smakfullt sätt, förstärker känslan av att hon är en raritet. Trots att föräldrarna var politiska flyktingar från Iran blev hon älskad pop-prinsessa och inte revolutionär rappare.
Några gånger får jag näranog gåshud. Allsången på WOW, vokalinsatsen och gråten vid Benny Anderssons piano och den flaggviftande kören som klämde i med refräng var tre sådana scener. Tycker att jag fått lära känna en enligt sin egen utsago ständigt skapande artist som kräver att få vara chef därför att hon vet bäst.