Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

kvinnor

Sex, systerskap och några män senare av Monica Gunne

by


Tre kvinnor, alla 55 + bestämmer sig för att leva som glada singlar. Allra mest och hårdast driver 61-åriga Agatha projektet och hon avverkar flera män för fri sex.

Boken är skriven i ett samarbete mellan de tre kända 50-plus-tjejerna Monica Gunne, Amelia Adamo och Susanne Hobohm.

Jag kan gissa att romanen bitvis bygger på egna upplevelser. De är tre tuffa damer som vågar ta för sig i livet. Det är coolt, det behövs mer sådant, mer böcker, mer filmer, mer teater som visar att kvinnor över 50 inte är gamla avslagna tanter.

Visserligen är de tre författarna liksom personerna i boken: Agatha, Louise och Madeleine, kvinnor med tryggad ekonomi, så deras frihet att ta för sig av livet kanske inte är något som alla kvinnor över 50 kan ta efter. Men det är ändå en rolig bok med ett innehåll värt att ta till sig.

Jag hade jätteroligt när jag läste boken. Monica Gunne har en flyt i språket och många situationer var väldigt träffsäkra.

Jag såg att Kommunalarbetarens recensent också uppskattade boken, hon skriver:

Men jag hade varit än mer besviken om bokens enda budskap var ”man kan knulla efter 60 också”. Här finns något annat som suger tag i mig. Framfusigheten är härlig, men inte på något vis chockerande. Det är ärligheten jag beundrar i den här boken, en ärlighet av typen ”vi må vara lyckade, men inte lyckliga”.
Och vänskapen, systerskapet om man så vill, är den viktigaste behållningen av boken. Det är den som måste finnas kvar efter 60!

Relaterat: Dagens Nyheter

Sex, systerskap och några män senare
Författare: Monica Gunne
Författare: Amelia Adamo
Författare: Susanne Hobohm
Förlag: Natur & Kultur
ISBN10: 912712942X
ISBN13: 9789127129429

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Pussel – en uppmuntrande film om att alla har en speciell gåva

by

Alla har en speciell gåva. Ibland kan det ta 40 år att upptäcka den. “Pussel” är något så ovanligt som en film från Argentina som visar på svenska biografer. Ja det är förstås inte på mainstream-biograferna utan på Folkets Bio.
Filmen är dessutom ovanlig nog att ha en kvinna i övre medelåldern som hjältinna eller huvudkaraktär.

Det är Maria del Carmens 50-årsdag och när hon äntligen diskat och plockat utan efter sitt kalas har hon tid att titta på sina presenter. Ett pussel är det som mest fångar hennes intresse och efter att i hela sitt vuxna liv ha funnits till för sin familj upptäcker hon att hon har en mycket speciell begåvning för pussel. Hon är helt fenomenal på att lägga pussel. En dag hittar hon en lapp i butiken där en person söker en partner för en pusseltävling.

Familjen, maken och de två vuxna sönerna, har lite svårt att ta att mamma inte passar upp dem hela tiden. Hon tränar dessutom i smyg med sin nyhittade pusselpartner, som visar sig vara en elegant välbärgad medelålders man.

Det är en lågmäld film om viktiga livsfrågor.

Svenska Dagbladets filmkritiker Jeanette Gentele tyckte också om filmen och gav den betyg 4:

Allt är upplagt för en kvinnlig uppbrottshistoria. Men Pussel undviker det förväntade. För Maria har inget behov av något uppbrott. Mycket viktigare för henne är tillgången till det som Virginia Woolf kallade ”ett eget rum”, ett eget utrymme för tankar och känslor, samma utrymme som männen i familjen har utan att någonsin tänka på det.

Pussel handlar om ett uppror i det lilla, men ett uppror med långtgående konsekvenser på sikt. Därför blir Pussel trots allt en film om kvinnlig frigörelse med pusselläggande Maria som dess kvinnliga hjältinna.

Jag märker däremot att män inte verkar förstå den här filmens charm. DN:s Mårten Blomkvist tyckte den var utan humor.

Folkets Bio har bilder och mer fakta om filmen.

Fler recensioner:
Sydsvenskan, Kommunalarbetaren, Göteborgsposten och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturfyra om starka kvinnor

by


Jag hoppas att du inte missat att det en vecka framåt finns chans att vinna Patti Smiths bok “Just Kids”.

Jag tänkte den här veckans Kulturfyra ska tillägnas starka kvinnor, varav jag tycker Patti Smith är en. Hon har tagit sig fram i en värld som domineras av män. Och fortfarande är oerhört mansdominerad.
Patti Smith lär vara ganska blyg. Och jag tror inte att stark behöver betyda att vara självsäker eller burdus.

Så nu: tänk efter och svara:

1. Vad betyder ordet stark för dig?

2. Vilken är din favorit bland kvinnliga författare eller bland musiker eller konstnärer?

3. Vilken är din favorit bland kvinnliga politiker?

4. Finns det någon kvinna som inspirerat/inspirerar dig?

Glöm nu inte att lämna länken till ditt svar här i en kommentar. Om du dessutom pingar nyligen hamnar ditt inlägg i blogglistan som ligger precis över kommentarsfältet. Det är bra eftersom jag inte sitter vid datorn jämt och alla kommentarer modereras innan de kommer ut. Men om du pingar nyligen syns din länk snabbare.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Hägglunds förakt för vanligt folk

by

goranhagglund
Regeringsföreträdaren och kristdemokratiska ledaren Göran Hägglund låtsas en artikel var vanligt folks riddare. Men kikar man mellan raderna är det hur tydligt som helst att herr Hägglund sitter på höga hästar och ser på sitt elitistiska sätt ned på människor som lever under helt andra förhållanden om han själv.

Han skriver ju så här:

Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand.

Han sitter alltså där på sin häst, och kan klumpa ihop alla som han definierar som vanligt folk och bestämma att de inte bryr sig situation. För vad är politik om inte just de förhållanden en människa lever under? Hägglund sitter där med makt och ser ner på dem och avgör att de inte bryr sig om politik.

Har han dessutom abdikerat från sin roll? Sitter han inte med i regeringen och ändå säger han att det är kulturradikala som är samhällets elit? Är det inte rent av rätt vidrigt hur han uppenbarligen inte tar sitt uppdrag att sitta i Sveriges regering på allvar? Börjar vi ana att det är en spricka i regeringen, han det är svajigt där uppe? Är de fyra redo att offra heder helt och rent av regera med stöd av Sverigedemokraterna?

Visst. Många vill mest skratta åt såväl Hägglunds som Anna Ankas utspel i veckan där de ställer sig i frontlinjen för en kamp för ett samhälle där kvinnan vet sin plats vid spisen, och i sängen. Men det är ju tyvärr inte skämt. De verkar båda seriöst vilja ha ett samhälle där människor som inte är som vanligt folk har något värde. Vanlligt folk betyder då för dem: män som tjänar mycket och kvinnor som är tjusiga. Vi övriga räknas inte.

Claes Borgström skriver mycket bra om Hägglunds förvirrande artikel:

Det är en gåta att den svenska regeringen, för Hägglund företräder väl hela regeringen, har undgått att uppfatta att dessa förhållanden är ett resultat av en struktur som med rätta kan beskrivas som förtryckande.
….
Hägglund hänvisar till vad som diskuteras vid köksborden, underförstått vad ”vanliga människor” diskuterar. Det handlar om barn och skola, åldrande föräldrar, hur det går på jobbet, hur man ska pussla ihop nästa helg och liknande vardagliga frågor. Men, Göran Hägglund, så gott som alla människor talar om dessa frågor vid köksbordet, även partiledare får man förmoda. Men med sin elitistiska utgångspunkt så tror Hägglund att folk i allmänhet därutöver inte har något intresse för kultur och politik. Han förstår inte att det handlar om tid och utrymme och om pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Desirada av Maryse Condé

by

desidara
“Desirada” handlar om tre generationer kvinnor med ursprunget från den tidigare franska kolonin Guadelope.
Huvudhandlingen utgår från Marie-Noelle som alltid undrar vem som är hennes far. Hennes mamma var bara femton när hon födde henne och övergav henne. Hon växte upp i den barnlösa Ranelises vård och var älskad. När hon fyllt tio kom ett brev från hennes mamma Reynalda som nu bor i Paris som vill ha ha sin dotter.
Marie-Noelle tvingas lämna sin fostermamma och all kärlek på Guadeloupe för att komma till en mamma som inte alls bryr sig om henne.
I sitt sökande efter vem som är hennes pappa får Marie-Noelle svar på vad som gjort hennes mamma kärlekslös mot sina barn.

Visserligen utspelar sig en stor del av handlingen i Guadeloupe och för mig främmande miljöer. Även om det är fascinerande att känna vindarna och dofterna därifrån känns boken inte alls som om den handlar om några exotiska människor. Det är eviga frågor som berör oss alla som tas upp, om kvinnors förhållande till män, om valet mellan karriär eller familjeliv.

I DN:s lista över höstens tio bästa böcker ligger “Desorada” som tvåa den här veckan. Ja Marysde Condés bok är engagerande. Den är välskriven och fängslande och handlar väl om att kunna leva utan att låta det förflutna göra en människa bitter.

DN:s Maria Schottenius skriver i sin recension:

Den största skammen. Våldtäkter som leder till oönskade graviditeter och kyliga moderskap – i ”Desirada” skildrar Maryse Condé en av vår tids största skamlig­heter, kolonialismens övergrepp. Men bokens hetta och energi känns ändå hoppfull.Maryse Condé: ”Desirada”

Det är väl ungefär vad jag ville säga fast jag började från andra hållet, att trots att boken är spännande och exotisk för att den utspelar sig i miljöer som inte så ofta beskrivs i nutida litteratur i västvärlden är det eviga frågor som tas upp, om oönskade graviditeter, om att satsa på karriär, om hur familjeliv kan ta frihet från människor, om bristen på solidaritet mellan de utslagna.

Författarinnan Maryse Condé är född i Karibien och har nämnts många gånger i spekulationerna om vem soms ka få Nobelpriset i litteratur. Ja, hon vore en värdig mottagare. Hennes berättelse är välskriven men den flyter på, är lättläst men har samtidigt många bottnar och undertoner.
Hon ger i sin litteratur röst i väst åt människor från kulturer som inte så ofta kommer till tals i vårt mediebrus.

Relaterat: Göteborgsposten har en recension.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,