Yuck – The Wall
Kurt Vile – Jesus Fever
PJ Harvey – The Glorious Land
Ponytails – Easy Peasy
The Vaccines – Blow It Up
Yeasayer – I Remember
The Strokes – Under Cover of Darkness
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
by Redaktionen
Artist: Kurt Vile
Titel: Smoke Ring for My Halo
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 8 mars
Philadelphiasonen Kurt Vile är en artist gjord att tycka om. Det är lite svårt att förhålla sig kritiskt till en artist som en gång blivit jämförd med Leonard Cohen, Tom Petty, Psychic TV och Animal Collective i en och samma recension. Man skulle kanske kunna ha invändningen att han i så fall saknar originalitet – men det vore inte heller sant. Kurt Vile är helt enkelt oerhört bra. En multitalang, snäppet mer begåvad än alla andra.
Efter att ha smugit runt i det hemmagjorda lo fi-landskapet under större delen av 00-talet – där han gjorde hemmagjorda CD-R-inspelningar som blev två fullängdsskivor på mer eller mindre obskyra skivbolag – exploderade han på bolaget Matador i 2009 års album Childish Prodigy. Det var inte en fantastisk skiva för att den på något sätt var nyskapande, utan för att den kändes det. Med ett grundläggande stilideal hos Lou Reed och Velvet Underground byggde han där upp en stor målning av allsköns skrammel och skrot, där det ena inslaget var lika oväntat – men satt lika självklart – som det andra. När jag första gången hörde övergången mellan den sju minuter långa neopostpunkorgien Freak Train och den lågmält svävande, fingerplockande balladen Blackberry Song fick jag märkliga små rysningar i bröstkorgen som jag sällan får av ny musik, ens om den är bra.
Smoke Ring for My Halo är andra skivan på Matador och den är kanske inte riktigt lika lysande som Childish Prodigy – även om jag reserverar mig för framtida lyssningar – men den är minst lika rolig att lyssna på. Den här gången har Vile, via Sonic Youth-producenten John Agnello, tagit på sig lite mer av en tvångströja och stramat åt låtarna så att dom inte kan flyga iväg riktigt hur som helst. Det finns inga gigantiska explosioner av reverbekon och distade gitarrer, som senast, utan produktionen verkar vilja koncentrera låtarna ner till någon slags minsta gemensamma nämnare. Det har resulterat i en mer återhållsam, på sätt och vis lugnare, skiva som bjuder in lyssnaren mer öppet, framförallt till texterna som på Childish Prodigy ibland tenderade att försvinna in i såväl gitarrskrammel som Viles egna vrål.
Nu hör man en mer tydlig berättare i Kurt Vile. Det är kanske ingen slump att skivan redan i början presenterar honom mer naken än tidigare – den vackra inledningslåten Baby’s Arms är en kärlekssång som är så omedelbar att jag nästan hoppade till när skivan startade. På Childish Prodigy, för att ge en kontrast, var inledningslåten det grovhuggna rockdånet Hunchback. Då hoppade jag till av naturliga orsaker – det LÄT – men nu lyckas Vile helt och hållet vända på sin multibegåvade pannkaka och jag är lika överraskad som då. ”I will never ever, ever be alone, because it’s all in my baby’s hands /…/ except for her, there’s just nothing to latch on to” sjunger han, klart och tydligt, och det är så pass rörande att jag vill springa ut och köpa choklad och rosor till Den Där Någon Som Måste Finnas Där Ute Någonstans. Att hela låten kan härledas, som via pipeline, direkt ner till Nick Cave gör det inte sämre utan, märkligt nog, nästan ännu bättre. Vile slänger med sina lån och hyllningar så självklart, och med sådan elegans, att man låter honom göra det utan att gnälla.
Det är just den där förbluffande, mer eller mindre akustiska, enkelheten som gör Smoke Ring for My Halo så oemotståndlig. Samma omedelbara färgstyrka som i Baby’s Arm hittar man i låtar som indie-catchiga Jesus Fever, den lysande vemodiga Peeping Tomboy (där rader som ”I wanna give up but I can’t lie down” känns som omedelbara små klassiker) och handen-utanför-bilfönstret-flyktiga In My Time. Idén bakom produktionen på skivan verkar att köra på två spår – dels detta lågmält romantiska popspår, och dels ett mer suggestivt, mörkare rockgroove, där man känner igen Vile från sist. Man kan tycka att albumets bromsklossar är dom låtar som mest lunkar på, lite grann som ett mer urvattnat Black Rebel Motorcycle Club, och mest blir väsande mantran över en ljudmatta. Men vid omlyssningar så sitter dom snart där dom ska också – On Tour låter som bakgrundsmusik till en knarkig rock ’n roll-film och den lite lätt drogpåverkade Runner Up och Society is a Friend är, vid närmare inspektion, faktiskt rena rama punken. Och man måste gilla Puppet to the Man, där Vile – med en självironi som ligger på metanivå – levererar en av dom mest briljanta Velvet Underground-pastischerna jag någonsin hört.
Som bäst fungerar dock denna skiva i titelspåret, där alla element sammanspelar. Inte nog med att låten är rörande redan på text och melodi-front, den är sådär oförutsägbart spännande att lyssna på också. Skivans själ återfinns ganska bra i titeln, som talar egentligen sitt ganska tydliga språk – En rökring till min gloria. Jo det är väldigt ”coolt”, och Kurt Vile tar förmodligen på sig en och annan pose mer än vad som kanske anses klädsamt. Men vadå. Det har han ju rätt till. Det har man alltid när man är snäppet mer begåvad än alla andra.
Läs även andra bloggares åsikter om Kurt Vile, musik, skivnytt, recension, singer/songwriter