Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

kulturministern

Regeringen körde över författarna med biblioteksersättningen

by

Regeringen har beslutat att höja biblioteksersättningen med ett öre. Författarförbundet krävde 10 öre.
Vad gjorde regeringen då? Bara slutade förhandla och slog näven i bordet och bestämde.

Mats Söderlund, ordförande i Författarförbundet, är mycket kritisk mot kulturministern.
– Vi ville ha en höjning med 10 öre per år, bara för att komma ikapp det övriga samhället. Det här betyder en höjning med 0,75 procent att jämföra med övriga samhällets lönehöjningar på 3,4 procent, säger SMats Söderlund till Kulturnytt.

Sedan 1954 utgår biblioteksersättning till författare, översätter, tecknare och fotografer när deras böcker lånas ut av biblioteken.

Sedan mitten av 1980–talet slås biblioteksersättningen fast efter förhandlingar mellan upphovsmännen och regeringen, via representanter. 2010 låg ersättningen på 132 öre per utlånad bok. Det tycker Sveriges Författarförbund är för lågt. I drygt ett år har förhandligar om höjd ersättning pågått med regeringen.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skriver ett pressmeddelande:
– Jag beklagar att vi inte kunnat nå enighet med motparten om nivån på biblioteksersättningen. Samtidigt har den nuvarande förhandlingsordningen stora brister, säger Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

– Jag tycker att vi ska ha öppna och rättvisa bidragssystem, i stället för ersättningar som görs upp i slutna förhandlingsrum. Därför har regeringen bett litteraturutredningen se över den nuvarande förhandlingsordningen, säger Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Mats Söderlund är kritisk till detta:
– Det är ett ideologiskt ställningstagande som riktar sig mot de litterära upphovsmännens självständiga ställning gällande biblioteksersättningen, skriver Mats Söderlund i ett pressmeddelande.

– Hur regeringen har agerat är direkt kränkande. Beslutet borde ha varit medlarnas, men regeringen väljer att agera maktfullkomligt, säger Mats Söderlund till Kulturnytt.

Om biblioteksersättningen från Wikipedia:

Biblioteksersättning är pengar som enligt lag betalas till författare varje gång deras böcker lånas ut på offentliga bibliotek. Det framförs ofta att tanken bakom är att ersätta den förlust i försålda exemplar som biblioteksutlåningen medför men är egentligen ett kulturpolitiskt stöd till författarna snarare än en ersättning.[citat från källa efterfrågat]
De nordiska länderna har varit pionjärer i införandet av biblioteksersättning. Först i världen var Danmark där bibliotekspenge föreslogs redan 1941, men andra världskriget uppsköt införandet till 1946. Sedan följde Norge 1947 (bibliotekavgift, numera bibliotekvederlag), Sverige 1954, Finland 1961 och Island 1967. Begreppet har också fått motsvarigheter i Storbritannien (public lending right), Nederländerna (leenrecht), Tyskland (Bibliothekstantieme) och sprider sig till allt fler länder. Vartannat år sedan 1995 har internationella konferenser om biblioteksersättning hållits, den sjätte hölls 21-23 september 2005 i Berlin med delegater från 25 länder.
Införandet av biblioteksersättning i Sverige diskuterades i den 1948 tillsatta bokutredningen, som avgav sitt betänkande i SOU 1952:23. Den regleras i en särskild förordning (1962:652) om Sveriges författarfond, (SVFF). Fonden förvaltas av kammarkollegiet. Utbetalningar från fonden verkställas av kammarkollegiet efter beslut av en styrelse.[1]
Biblioteken (folkbibliotek och skolbibliotek) bidrar med statistik om sin utlåning men det är staten som betalar pengarna till fonden. För år 2006 hade SVFF att fördela 117,5 miljoner kronor. Biblioteksersättning utgår till arvtagarna efter en upphovsmans död lika länge som upphovsrätten gäller, alltså i 70 år. Som ett led i sitt arbete har SVFF dels ett register över upphovsrättsinnehavare, dels en omfattande statistik över mest utlånade författare.
Europeiska unionens råd lade den 19 november 1992 fram ett direktiv (92/100/EEG) om uthyrnings- och utlåningsrättigheter, som kom att omfatta Sverige 1994 vid inträdet i EES. En svensk lag (1997:309) anpassade upphovsrättslagen enligt direktivet. Men en rapport år 2002 från Europeiska kommissionen påtalade att biblioteksersättningen i Sverige och flera andra länder strider mot fördraget, eftersom den enbart gynnar inhemska upphovsmän. I de nordiska länderna har biblioteksersättningen nämligen inte varit en del av den internationella upphovsrätten utan en del av den nationella kulturpolitiken. Andra konsekvenser av detta är att biblioteksersättningen har ett maxbelopp, så att de mest utlånade författarna inte får ersättning i proportion till utlåningen och att ingen ersättning utgår för lån från forskningsbibliotek. Då Sverige inte ändrade sitt system, hotade kommissionen hösten 2004 att dra Sverige inför EG-domstolen.

Relaterat:
Göteborgsposten.
Martin Moberg har också bloggat om detta och PO Andersson och Alliansfritt Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KU kritiserar kulturministern för förhandsgranskning av SVT, SR och UR

by

Konstitutionsutskottet kritiserar kulturminister Adelsohn Liljeroth för hanteringen av förhandsgranskningen av nya public service-tjänster. Det framgår av KU:s yttrande som presenterades under tisdagen.
Källa Sydsvenskan.

KU menar dock att förhandsgranskningen inte är censur men regeringens sätt att bereda ärendet har varit bristfälligt. KU menar också att detaljstyrningen av public service-företagens verksamhet har ökat och skriver att det “önskvärda med en sådan utveckling kan ifrågasättas”.

KU balanserar vid ett stup, att förhandsgranska brukar ingå i censur. Att säga att förhandsgranskning inte är censur är nog att blunda för sanningen.
Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten.
Nu handlar statens förhandsgranskning inte av innehållet rakt av utan det är vilka slags program som SVT, SR och UR ska få genomföra, som ska granskas. Det är oroväckande nära censur.
Minns att det var en högerregering som införde detta. Högern som brukar tala med så fina ord om frihet.
Vart tog den friheten vägen för journalister och programutvecklare inom public service?

Kulturnyheterna berättar också:
KU:s majoritet är också kritisk till att regeringen fattade beslutet om förhandsgranskning av tjänster trots att frågan inte varit uppe i riksdagen för diskussion.
Lena Adelsohns eget parti Moderaterna och de övriga regeringspartierna (FP, C och KD) reserverar sig mot KU:s skrivningar om förhandsgranskade tjänster.

Relaterat:
Svenska Dagbladet och Kulturnyheterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kulturministern vill ha en public service som går med förlust

by

Det som är möjligt för andra aktörer att tjäna pengar på ska bort från public service tablåer. Den breda sporten kan andra göra. Detsamma gäller bred musik och bred underhållning.
Det är högerregeringens kulturministers inställning. I alla fall som Mats Svegfors, vd Sveriges Radio, och Cilla Benkö, vice vd Sveriges Radio, tolkar ministern.

Svegfors och Benkö skriver i en debattartikel:

Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

Först och främst tycker jag det är tragiskt att både public service och alla kommersiella redaktioner, inom såväl etermedier som webb- och pappersmedier, lägger mer och mer energi och tid på ytlig nöjesbevakning, på just det breda, lättsäljande, det ytliga som inte kräver att mottagarna tänker eller engagerar sig. Att klickjournalistiken tar över alltmer.

Som ett exempel den hysteriska bevakning som sker kring Melodifestivalen där alla stora redaktioner, för den delen de flesta småredaktioner också, till och med ska ha en schlagerbloggare. Varför måste de traditionella mediernas redaktioner överhuvudtaget blogga kring Melodifestivalen? Svar: det skapar klick, vilket ger högre annonsintäkter.

Finns det ingen redaktionschef eller medieägare som vågar tänka tanken att försöka gå det andra hållet? Att försöka sälja på kvalitet och genomarbetade inslag?

Det är egentligen ett ännu större problem än att kulturministern inte vill att public service ska få gå med vinst.

Sedan är det ju väldigt skumt. Hur kommer det sig att en högerregering, som annars är så noga med att kulturen ska bära sig i alla lägen, plötsligt inte vill ha ett public service som håller budget och går ihop ekonomiskt?

Varför vill högerregeringen medveten skära ned på public service möjligheter? Brukar det inte vara tvärtom, att högerpolitiker reagerar när ett statligt företag inte går ihop ekonomiskt? Varför är det plötsligt negativt om ett företag vi alla är delägare i går bra ekonomiskt? Att ens vilja strypa möjligheten för public service att gå ihop ekonomiskt är verkligen att hindra fri marknad.

En annan aspekt är att det som kulturministern nu vill införa är censur. Visst är det en form av censur, när politiker vill styra och bestämma vad public service ska ägna sig åt.

Synpunkter kan vi alla ha på vad public service ägnar sig åt. Jag skulle förstås gärna se att både public service och de kommersiella redaktionerna ägnade mer åt kvalitet än lättköpt klickjournalistik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturministern menar att kulturjournalister borde bli lite mer okritiska, som sportjournalister

by

En anledning till att det svenska näringslivet är så ovilliga att sponsra flera miljoner till ett operahus är att kulturjournalisterna är för kritiska. Det borde vara mer som sportjournalister och inte ifrågasätta så mycket.
Det är vad den svenska kulturministern gav uttryck för i en intervju i Sveriges Radio i samband med diskussionen kring ett nytt operahus i Stockholm.

Dagens Arena sätter in kulturministerns agerande i ett större politiskt sammanhang:

Ett beteende som såklart går helt i linje med politiken. Trots Schlingmannska ordvrängningar är Moderaterna fortfarande ett marknadens och de mäktigas parti. Där idrottsföreningar för barn ska sluta sitta och vänta på bidrag, där arbetslösa ska vara glada åt ett gratisjobb eller en förtidspensionering och där de mest gynnade bjuds in till tidernas pengaregn när politiken styr offentliga tillgångar till privata händer och aktörer.

Bristen hos sportjournalister överlag är ju just det att de inte ställer kritiska frågor, inte sätter in idrotten i något samhällssamband och när sportjournalisterna tävlar är det om att vara först med nyheten om vilket lag Zlatan byter till. Vi behöver inte mer ytlig journalistisk, vi behöver tvärtom mer granskande journalistik.
Ett samhälle utan medier som kritiskt granskar makthavarna är på drift från demokratin.

Visst kan en del kulturartiklar vara svåra och kräva en del förkunskaper. Men allt i livet ska inte vara lätt-tuggat. Det finns tillräckligt mycket som är lätt att ta till sig. Högerns folk brukar annars hylla idealet att den som är duktig på teoretiska ämnen ska kunna få bättre utbildning. Den som har lätt för matematik ska få gå i speciella matteklasser, och så vidare. Vad är det då för fel med att det finns delar av kulturen som kräver lite kunskap?

BWlogg har också bloggat om detta:

F.ö. har jag alltid undrat varför forskare i ekonomi, juridik eller naturvetenskapliga ämnen inte behöver bedriva servering i sina forskningslokaler eller i samband med sina föreläsningar för att få det att gå ihop utan skall få doktorandstipendier eller lön från amanuenstjänster? Vad är det som gör att värderingen är annorlunda när det gäller konst och kulturell verksamhet? Är det möjligen så att konsten levererar den största provokationen genom att vinstmaximeringsprincipen inte passar in?

För min del tycker jag problemet snarare är att alltför mycket journalistik mer och mer blivit nöjesjournalistik. Vi behöver båda delarna. Det är helt Ok med nöje och nöjesrapportering, men vi behöver också mer djuplodande analyser och kultursamtal.

Relaterat:
Expressen 1, Expressen 2 och Aftonbladet och Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturministern: Bojkotta modevärldens sjuka skönhetsideal

by

Bojkotta modevärldens sjuka skönhetsideal, skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i en debattartikel som finns tillgänglig via kulturdepartementets del av regeringens hemsida.

Det verkar som om kulturministern blivit illa berörd i samband med en modeuppvisning. Hon skriver:

När jag medverkade vid Elle-galan 2009 sade jag vid prisutdelningen: Det är roligt med kläder. Vackra kläder. Galna kläder. Kläder med färg.

Som minister kan man bestämma mycket. Men inte allt. För att börja med det allvarliga. Jag kan t ex inte stifta en lag om att modeller måste ha ett BMI över 18. Fast jag gärna vill. Jag kan inte stifta lag om att provkollektioner måste ha en anständig storlek, inte sys upp i storlek 32. Fast jag gärna skulle vilja.

Jag kan heller inte förbjuda retuscherade bilder, där modellerna blir ouppnåeliga ideal. Fast jag gärna skulle vilja. Men jag kan lova att fortsätta prata om den sjuka fixeringen vid magra modeller, tron på evig ungdom – och risker för ätstörningar.

Det blev tydligen rätt tyst först, direkt efter talet.

På galan blev det den gången först alldeles tyst. Sedan kom starka applåder. Men bara från hälften av publiken, den andra halvan lät händerna förbli stilla.

Jag tycker det är bra att kulturministern reagerade. Det är ju lite överraskande att en moderat minister som så uppenbart hyllat de moderata skattesänkaridealen i de flesta sammanhang nu äntligen tar ton och säger något som verkar vara eget. En reaktion som verkar komma från vad hon verkligen känner och tycker.

Hon har ju tidigare fått frågan om vad som är det viktigaste att göra för kulturen och då, som ett mantra, sagt att sänka skatten är det bästa.

Nu hör ju inte det till det här ämnet. Det är många unga, och för den delen människor i alla åldrar, som lider av den utseendefixering som råder i dagens samhälle. Utseende har alltid varit något som hyllats och den som är vacker har haft en genväg till framgångar. Så är det. Men nu är det dessutom ett utseendeideal som hyllas som består i att vara så smal att väldigt få kan vara så magra av sin natur.

Visserligen finns det en stor fara i den livsstil och den kost som erövrar västvärlden och som gör oss större och mer överviktiga än vad som är bra för vår hälsa. Men det tar inte bort de problem som de tunga idealen och kraven på unga människor idag. Människor kan vara vackra på en mängd olika sätt.

Som kulturministern tar upp:

Ätstörningar är vanliga. Förklaringarna många. Skammen stor. Vi tycker att vi kommit långt på jämställdhetsområdet. Och det har vi. I synnerhet om vi jämför med hur det var för mormor och farmor. Visst borde unga flickor idag jubla över möjligheterna som finns. Men kanske är en del av ätstörningarna också en reaktion på bristande jämställdhet. Det finns mycket att grubbla över men det hindrar inte att vi samtidigt reagerar över de avarter vi ser idag och protesterar på det bästa sätt som konsumenter kan: Köpvägra!!!

Fast jag vet inte riktigt, kulturministern uppmanar oss att köpvägra. Jag undrar, vad exakt ska vi köpvägra?

Handlar det inte om mycket mer än så. Om att lyfta andra ideal, att släppa fram mer annan kultur än den som hyllar de anorektiska idealen? Det finns en hel del som hon som kulturminister kan ta initiativ till för att mer långsiktigt kunna ändra idealen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,