• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

De sju dödssynderna tar över Kulturhuset Stadsteatern

13 april, 2023 by Redaktionen

Illustratören Erica Jacobson har tolkat årets tema Dödssynderna i vår tid.

Årets Kulturnatt på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm är inspirerad av Dante Alighieris verk Den gudomliga komedin och de sju dödssynderna i vår tid. Vi leder Kulturnattens besökare genom Dantes klassiker på en eklektisk vandring mellan berättelsens sju avsatser, med fokus på en dödssynd per våning. Medverkar gör bland andra Robert Fux, Jonatan Unge, Jesper Roine, Tone Schunnesson, Julia Lyskova, Lisa Irenius, Athena Farrokzhad och Ida Linde.

Ett pressmeddelande berättar:

På årets Kulturnatt kommer Kulturhusets sju våningar gestaltas med en dödssynd per våning – inspirerat av Skärseldsberget i Dante Alighieris Den gudomliga komedin. På vägen upp för ”berget” får besökarna ta del av ett rikt kulturprogram med bland annat speeddejting, kasino, tango, kroki, skrivworkshop, simultanschack, tårtfrossa, fest i det glada 20-talets anda, skogsrejv, tango, och högläsning ur självhjälpsböcker, med mera. Därtill blir det kärnfulla samtal mellan forskare och profilerade paneldeltagare om dödssynderna i modern tid.

Husets ikoniska spiraltrappa, ritad av Peter Celsing, får för en kväll illustrera Skärseldsberget där besökaren tar sig mellan högmod, avund, vrede, lättja, girighet, frosseri och lust. Inom ramen för kvällens produktion invigs också en ny ljusinstallation som lyser upp vandringen.
Riksbankens Jubileumsfond och årsboxen

Årets kulturnatt på Kulturhuset Stadsteatern arrangeras i samarbete med forskningsfinansiären Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.

Varje år publicerar stiftelsen en samling essäer för att visa på bredden i dagens forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. I år är temat för texterna Dödssynderna i vår tid, och sju forskare har fördjupat sig i var sin synd.

Här skriver teologen Ola Sigurdson om avunden i en tid då vi speglar oss själva i ljuset från sociala plattformar, retorikern Maria Wolrath Söderberg om frosseriet i form av en aldrig sinande konsumtion, nationalekonomen Jesper Roine om girigheten som en möjlig väg framåt, konstvetaren Mårten Snickare om högmodet som det uttrycks i Sveriges koloniala historier och på dagens museer, sexualitetsforskaren Lotta Löfgren om kättjan och lusten i ett samhälle som gjort sex både till en vara och till ett krav, etnologen Lynn Åkesson om lättja och hur den förleder oss att sopa smuts under mattan, och sociologen Christoffer Edling om vreden och dess roll i våldsbejakande miljöer.

Datum och tid: 22 april 18:00 – 24:00

Arkiverad under: Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: De sju dödssynderna, Kulturhuset stadsteatern, kulturnatt

Teaterkritik: Socialdemokraterna – The Musical – imponerande, enastående

18 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Socialdemokraterna – The Musical
Av Klas Abrahamsson
Komposition & musikarrangemang Åsmund Flaten
Regi Markus Virta
Scenografi och kostym Stine Martinsen
Koreografi Roger Lybeck
Ljus Palle Palmé
Ljud Niklas Nordström
Mask Anna Jensen Arktoft
Musikaliskt ansvarig Carina E Nilsson
Medverkande Glenn Edell, James Lund, Odile Nunes, Kajsa Reingardt, Lars Göran Persson, Elisabet Carlsson, Frida Hallgren, Hani Arrabi och Anna Thiam.
Musiker Rigmor Bådal, Barbro Lindkvist, Jonas Lindholm, Viktor Sand
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 17 mars 2023

Att på en och en halv timme kunna sammanfatta både vad Socialdemokraterna kommer ifrån, vart partiet är på väg, vad det har betytt och vilka utmaningar partiet det står inför och vilka styrkor som finns – det är imponerande, enastående av hela teamet bakom denna makalösa musikal. Det är lysande, ja helt enkelt en storartad musikal som vilar tryggt på nio duktiga artister och en bra orkester med låtar om boränta, populism och Tjocka Lotta tjänsteman blues. Föreställningen skildrar både Socialdemokraterna och Sverige och av och till handlar föreställningen också om politik och vad som är möjligt att göra som politiker.

Föreställningen är rolig och lustig men samtidigt skarp med berättelser om hur utsatta människor blivit ännu mer utsatta och hur klassamhället återvänt med besked och det har skett med arbetarrörelsens välsignelse. Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har betytt oerhört mycket för vad Sverige är. Många år har partiet haft egen majoritet i riksdagen och kunnat bilda regering utan att behöva stödja sig på småpartier som Miljöpartiet, som nte ens fanns då Socialdemokraterna var som störst. Att på nittio minuter få fram så mycket är helt fenomenalt.

Föreställningen handlar inte om enskilda aktörer utan skildrar partiet som en grupp, som en rörelse. Pjäsen som är skriven av dramatikern Klas Abrahamsson skrevs för Arbeiderpartiet i Norge och hade urpremiär på Teater Ibsen i Norge 2021. Den har nu anpassats av Klas Abrahamsson till svenska förhållanden. Klas Abrahamsson berättar:
– Jag skriver det jag själv vill se. Och jag är betydligt mer intresserad av gruppdynamik och kollektiva berättelser än individuella konflikter, som dramatik ofta handlar om. Teaterchefen Maria Sid hörde av sig när vi höll på med Arbeiderpartiet – the musical i Norge och vill att vi skulle göra den även på Stadsteatern. Grundstrukturen i Socialdemokraterna är densamma men den är anpassad till svenska förhållanden. Och precis som att Ingvar – en musikalisk möbelsaga handlar om en uppblåst svensk självgodhet och vulgärkapitalism så handlar Socialdemokraterna – the musical mer om nationella stereotyper än ett enskilt politiskt parti.

Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?

Sammanträdesrummet byts efter cirka halva tiden ut till en röd trappa för artister på Socialdemokratins schlagerfestival och där framförs bland andra låten Boräntan dansar och en parafras på Nationalteaterns Bängen trålar som blivit Gängen trålar.

Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.

Arkiverad under: Musikalrecension, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Scenkonst, socialdemokraterna, Teaterkritik

Teaterkritik: Sommarboken, ger kroppsliga upplevelser kring den nordiska sommarens förändringar med liv och lust

5 mars, 2023 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Sommarboken
Av Tove Jansson
Dramatisering Pipsa Lonka
Översättning av den finskspråkiga dramatiseringen Annina Enckell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Maria Ros
Ljud Hanna Mikander
Mask Patricia Svajger
Dramaturg Åsa Lindholm
Medverkande på scen Marika Lagercrantz (Farmor), Matilda Ragnerstam (Sophia) och Jonathan Lundberg (Pappan/ljudmakare/musiker)
Sverigepremiär den 4 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Det är scenens stilrenhet med enkla trälådor, vit lakans himmel och svarta golv som möter dig innan föreställningen börjar. Instinktivt frågar jag mig själv, hur det kan vara möjligt att återge en känsla av sommar, värme, grönska, mjukhet och finlandssvensk idyll. Jag blir med glädje glatt överraskad, eftersom varenda trälåda ger illusioner kring blomsterlådor, rabatter, skär, hav, blommor, insekter och sommarbris. Skådespelarna är ständigt i rörelse i skilda naturskildringar och flyttar rekvisitan för skilda syften och möjligheten att skapa en ny synlig värld i sommarens augusti.

På scen ser vi denna kväll tre medverkande. Farmodern (Marika Lagercrantz) inlindar den livfulla och sårade Sophia (Matilda Ragnerstam) med lekar, upptåg och vandringar genom sensommaren. Tillsammans bearbetar de livet, framtiden, äventyr och döden. Den tredje karaktären är en ljudmakare/musiker/illustratör/frånvarande fader (Jonathan Lundberg). Tillsammans bildar dessa tre en gemensam kraft i handlingen med skilda rörelser och upptåg, där de kompletterar varandra i spegelliknande aktiviteter. När det talas om insekter hjälper exempelvis ljudmakaren till att förstärka det ljudet, vilket ger sken av att känna årstiden närmare. Kvällens vackraste illusion är när man får känslan av dykning och simning under vattenytan. Det är så oerhört naturtroget att varenda en av oss som tycker om att simma i havet, därmed innerligt längtar till sommaren och den viktlöshet och frihet havet ger. Många av alla dessa ljudeffekter kring sommarkänslor och naturkrafter, görs också med glimten i ögat och med en precision som är både humoristisk och intuitiv. Alla längtar vi därmed till en fin liten stuga vid havet. Ljuden och rörelserna är så effektiv och klockrena, att de måste ha övats in på liknande sätt som repliker lärs in i skådespel.

Föreställningen har dock genomgående ett liknande tempo från början till slut. Inledningsvis är det mycket behagligt och meditativ, som att sitta på en brygga och hör vågorna slå. Men eftersom föreställningen är 2 timmar och 20 minuter lång (inklusive 20 min paus) hade takten behövt vara mer varierande för att vidhålla mystiken. Jag blir med tiden avtrubbad och kan inte vidhålla min nyfikenhet. Man hade också kunnat göra speltiden kortare om man hade velat behålla innehållets sävlighet. Dock tror jag mer på ökat tempo i andra delen av föreställningen i kombination med överraskande dramatik.

Det är klockrent att ge Marika Lagercrantz rollen som den goa farmodern, där hela hennes kroppshållning, framtoning och mildhet är en klar kopia av den Tove Jansson man oftast sett. I rollkaraktären Sophia ser jag klara likheter med den Lilla My jag väl känner till (en av Janssons mest omtalade karaktär i böckerna om Mumintrollet). Det är också mycket lugnande och härligt att se hur farmor och Sophia samspråkar, busar, skojar, blir osams och blir vänner igen. Deras relation är så etablerad att den tål att inte varje dag är en dans på rosor. Sophias stora och frågvisa frågor om livet (ex. Vad händer om en sjöman dör på land?) är så klurigt härliga att man själv måste tänka till varje gång. Hon ställer de frågor som enbart en sälle med fantasi och nyfikenhet ställer. Farmodern svarar aldrig med självklarheter utan med eftertänksamhet som snarare ger fler frågor än lättsamma svar (”…att tåla livet i yttersta skär.”) och menar att livet kan vara svårt, men att man också kan bli förvånad över vad man kan lära sig att klara av. Det ger oss hopp kring att farmodern ska våga få lov att dö, när Sophia kommer att våga leva igen. De möts någonstans i mitten och kommer sedan att gå hand i hand fram till den stund då de får lov att gå skilda vägar. Det är vackert.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Tiden är vårt hem – Starkt, berörande, väcker många känslor, insikter och mycket att fundera på

4 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Tiden är vårt hem
Av Lars Norén
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Videodesign Emi Stahl
Mask Maria Lindstedt
I rollerna Anna Helena af Sandeberg
Harald Henrik Norlén
Jakob Samuel Fröler
Muller Léonie Vincent
Prick Sofia Ledarp
Nils Magnus Krepper
Julia Natalie Minnevik
Erik Andreas Kundler
Greta Tova Magnusson
Tomas Johannes Kuhnke
Nypremiär 3 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Oj, oj, oj – jag är helt tagen. Fyra timmars djupdykning in i människors längtan och livslögner. Starkt, berörande, väcker många känslor, ger insikter och sätter igång tankar. Bland det bästa som visas på svenska teaterscener för den som är redo för fyra timmar med en fantastisk rollista där den ena skådespelaren efter den andra imponerar. Det är sorgligt, det är roligt, det tragiskt och berättar på många nivåer. Det är nog omöjligt att uppleva denna föreställning utan att bli helt uppslukad. Den fick stående ovationer på nypremiären. Välförtjänt. Då det i år verkar vara en tydligt trend att skådespelare ska gå ut och in i många roller under en föreställning är det rätt befriande och skönt med en föreställning där varje skådespelare har en roll, en karaktär.

Två medelålders syskon och några barndomsvänner från en mindre ort i Skåne ska träffas för en traditionell sommarfest. Några är bofasta, andra sommargäster, några är gifta och andra skilda. Festen ska hållas i huset hos familjen Aurelius. Anna har ärvt huset då fadern dog för något år sedan. Brodern Jakob har skaffat sig ett mindre sommarhus i området men har inte hört av sig till Anna sedan faderns begravning. Anna misstänker att Jakob är sur och arg för att det var hon som ärvde huset. Hon är fast besluten att förbättra kontakten med sin bror. Är jakten på barndomens sammanhållning mellan syskon och vänner en illusion?

Det är ett ganska stort persongalleri: Anna, hennes arbetslöse man Harald, hennes bror dramatikern Jakob, hans dotter Muller, lantbrukaren Nils, hans fru Prick som är bibliotekarie, Julia deras funktionsvarierade dotter, kantorn Erik, hans fru Greta och brodern Tomas med stora alkoholproblem.

Det är mycket som far runt i personernas undermedvetna. Ofta är det inte själva medvetna om vad de egentligen vill. Erik är gift med Greta men är sedan barnsben förälskad i Anna. Anna är gift med Harald som är något yngre än henne och vad han än säger blir hon irriterad på honom. Det är hemliga känslor som far runt både i henne och i varenda enda. Någon saknar sina barn, något saknar de barn hon aldrig fått. Någon styrs av mindervärdeskomplex och bristande självförtroende. Alla längtar efter något eller någon. Ibland är det kärlek, ibland är det en speciell person de längtar efter. Men i det långa loppet kan det visa sig att deras mångåriga längtan bara är en illusion.

Ofta lurar människorna/karaktärerna sig själva. Ingen vågar erkänna för sig själv vad han eller hon  egentligen längtar efter. Ibland inser någon vad som är sin längtans mål, men då kan det vara för sent. Alla kan bli svikna, alla kan svika och framför sviker många sig själv då det inte vågar eller klarar att se sig själv, inte klarar att erkänna vem de är. Inget är bestående, det enda vi vet är att tiden går. Tiden är det enda som finns, så länge vi finns här i denna existens. Men av alla kärlekar, kärleken till jobb, litteratur, falk, historia, partner verkar en enda form vara den minst självisk: en faders kärlek till sin dotter. Två exempel i dramat är Nils och Jakob som båda tycks ha en stark och stödjande kärlek till sina döttrar. Nils är pappa till Julia och Jakob till Muller. Prick däremot som är mamma till Julia verkar vara störd av sin dotter och tycks helst vilja slippa dottern.

Tiden är vårt hem är en pjäs om tiden och de illusioner vår längtan kan bygga upp. En pjäs om hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv. Den är tragisk och komisk och så stark. Den bara suger in mig och fyra timmar flög förbi och jag skulle kunna sitta där i fyra timmar till. Med en avskalad scenografi, i stort sett bara några utemöbler, får skådespelarna stort utrymme, vilket de förvaltar väl. Det är över trettio år sedan pjäsen skrevs, men de mänskliga och politiska frågor som den berättar om tycks evigt aktuella, den talar lika starkt till oss idag som för trettio år sedan och kommer att tala till människor om trettio år också.

Fakta om dramat:
Tiden är vårt hem (1992) är en pjäs om tiden som går utan återvändo. Dramat hör tematiskt ihop med pjäserna som brukar kallas ”sommarpjäserna”. De skrevs under en period när Lars Norén huserade som dramatiker vid Dramaten.

Om Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø iscensätter Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem från 1992. På Stadsteatern har Stubø tidigare satt upp flera kritikerrosade föreställningar som Jakten, Stillheten, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården.

Om Lars Norén
Lars Norén (1944-2021) är svensk samtids mest internationellt spelade dramatiker. Blandningen av tungsint relationsdriven dramatik och en svart humor har i folkmun skapat begrepp som ”Norén-jul”. Han debuterade som poet och fick sitt stora genombrott som dramatiker i början av 1980-talet med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.
Han gjorde ett stort antal uppsättningar för radio, tv och på scener som Dramaten, Comédie Française i Paris och Det norske teatret i Oslo. Han var konstnärlig ledare för Riksdrama på Riksteatern 1999-2007 och för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Eirik Stubø, Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Stående ovationer, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Temps Mort – Osten tolkar Norén – jämntjockt, magin saknas

17 december, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sara P Borgström

Temps Mort
Av Lars Norén
Prologen Sju besvärliga människor söker Lars Norén av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi och kostym Annika Tosti
Ljus Torkel Blomkvist
Komposition Magdalena Eriksson och Anna Lund
Mask Linda Gonçalves
Koreograf Rasmus Ölme
Medverkande Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme
Understudy Anders Johannisson
Musiker Anna Lund och Magdalena Eriksson
Vikarierande musiker Natasja Dluzewska
Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Sju personer vaknar upp i en tillvaro som kan tolkas som döden eller dödens väntrum. De sju personerna är alla iklädda säckar med siffror på. Siffrorna verkar stämma med personens ålder, som siffran 13 på den trettonåriga flickan, 93 på den gamla damen och 49 på mannen som ska fylla 50 år. Temps Mort i denna uppsättning kan tolkas på många sätt, liksom också själv grunddramat skulle kunna sättas upp på flera andra sätt.

Just denna föreställning är en typisk Ostensk tolkning, med stark prägel av Suzanne Osten, likaså den prolog på drygt tjugo minuter, skriven av Erik Uddenberg som skildrar skådespelarna som besvärliga karaktärer som diskuterar sina känslor inför uppdraget att spela Noréns pjäs. En diskussion som samtidigt ger en återblick över Norén som dramatiker.

Jag tror att det är en föreställning behöver man se flera gånger för att kunna ta till sig. Suzanne Osten har satt sin tydliga samhällskritiska prägel på föreställningen och silat den genom sitt drama Besvärliga människor, men i botten finns ändå Noréns text som öppnar för andra tolkningar. Jag vill se den en gång till och se förbi Ostens tolkning. Känns lite tungt att erkänna då jag oftast uppskattar Ostens filmer och teateruppsättningar, men jag saknar en existentiell nerv och magi i denna uppsättning.

Jag har tyvärr inte läst Temps Mort. På scen nu är det en jämntjock gröt, där allt mal på ganska klaustrofobiskt och skrämmande. Är det vad Norén ville förmedla? Jag är tveksam till det.

Lars Norén och August Strindberg har stora likheter som dramatiker, enligt min uppfattning. Jag syftar inte på hur de skriver sina draman eller hur de levde sina liv utan jag tänker på de faser som deras dramatiska skapande har genomgått, i alla fall utifrån min erfarenhet sett utan att ha doktorerat i Strindbergs eller Noréns verk:
Fas ett är den samhällstillvända tiden då tidens problem dramatiserar och klassamhällets klyftor kommer i fokus (för övrigt skrämmande att klyftorna än idag är lika eller till och med större).
Fas två är den psykologiska skildringen där Strindberg tar upp andra problem än Norén, men båda sätter fingret på psykologisk smärta och hur svårt det kan vara med relationer.
Fas tre är den existentiella fasen där frågor om liv och död sätts på sin spets. I det facket placerar jag Strindbergs mästerverk Ett drömspel.
Det finns säkert teatervetare som inte håller med mig men det här är så jag ser på det. Och Temps Mort är en av de pjäser Lars Norén skrev under de sista åren av sitt liv och hur man än tolkar den kommer man inte förbi att den tar upp existentiella frågor.

Temps Mort i händerna på Suzanne Osten flyttar fokus från de existentiella frågorna.

Suzanne Oster är för mig en evig rebell, en regissör och filmskapare som sätter fingret på viktiga frågor och inte är rädd för att skaka om oss och hon har ett skarpt öga för orättvisor, svårigheter i livet. När hon nu tar itu med ett drama som ställer existentiella frågor om liv och död presenterar hon istället en annan möjlig tolkning: de sju personerna är alla tyngda av tragedier i livet, av djupa skuldkänslor. Kanske är platsen de möts på inte döden utan en plats där de får berätta om sig själva utan att bli dömda. När de alla berättat om sig själva har de till slut öppnat för att se in i sin djupaste smärta och accepterar sina skuldkänslor och då får de alla en dräkt av skimrande röd sammet, en symbol för kungligheter, att vara kungen i sina liv.

2001 var Suzanne Osten medregissör till filmen Besvärliga människor som handlar om regissören Suzanne Osten och hennes förmåga att sätta fingret på samtiden. Filmen bygger på teaterföreställningen Besvärliga människor 1999 på Unga Klara. Att Suzanne Osten låtit föreställningen Besvärliga människor speglas i uppsättningen av Temps Mort är uppenbart. I ensemblen ingår fyra skådespelare som medverkade i Besvärliga människor 1999 på Unga Klara, nämligen Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell.

Spiritualism är en religion som säger att livet fortsättet efter den fysiska döden. Att personligheten lever vidare i en annan form än den fysiska. En vän till mig som är spiritualist säger om föreställningen:
Den skildrar en norensk mardröm. Den berättar om Norens skräck inför döden. Att döden är torftig, klaustrofobisk och otäck. Spiritualismen har mycket att göra för att lyfta människor ur den vantron. Andra sidan är ljus, kärleksfull och magisk. De som dör känner stort välbehag och blir väl omhändertagna.

För mig är det uppenbart att detta drama kan tolkas på många sätt och har flera nivåer i vad den förmedlar. Jag är inte ens säker på att föreställningen förmedlar Noréns tankar och känslor om vad som händer efter döden. Om den ens handlar om det. I Ostens tolkning handlar det om livet och de stora tragedierna i livet. En nivå i föreställningen jag skulle vilja utforska mer är parallellerna till de grekiska dramerna, förmedlad via en karaktärerna som är en modern version av Oidipus. Tillsammans med prologens fokus på skådespelarnas inställningar finns här en spännande tanke kring vad kultur är och vad scenkonst kan göra för att vi ska tolka livet.

Temps Mort sätts upp med en prolog som är som en föreställning i sig. Dramatikern Erik Uddenberg som skrivit prologen säger:
– Prologen är tänkt som en introduktion och ingång till Lars Noréns värld. Att utgå från Besvärliga människor var Suzanne Ostens idé och när jag först hörde henne säga det skrattade jag högt.
I sin dramatik visar Lars Norén hur besvärliga vi människor är med vår oro, självupptagenhet, sårbarhet, tankar och behov som krockar, både med andra och i oss själva. Lars Noréns karaktärer ÄR besvärliga. Att använda sig av de besvärliga människorna från uppsättningen 1999 ger en humoristisk ingång till hans universum, vilket känns helt rätt eftersom det är mycket humor i hans dramatik.

Prologen sätter fokus på humor och skådespelarnas olika inställningar till Lars Norén. För min del hade jag gärna hoppat över den. Inte för att den är dålig, inte alls. Men olika inställningar till Norén hittar jag på många andra sätt. Ambitionen med prologen var god, att vända upp och ner på våra förväntningar och förståelse för vad skådespelarna gör, men det fungerade inte så bra. Det var ett spännande försök att bryta upp förväntningar inför vad som händer när skådespelare möter en rollkaraktär. Men det blev lite för förutsägbart. Inget överraskade mig.

I både prologen och föreställningen i sin helhet saknar jag magin. Det fanns inga toppar, inga djupa dalar, inte ens när de sju personerna äntligen fått sina röda dräkter kändes det som att något uppnåtts. Allt var ganska jämntjockt. Kanske det kan stuvas om lite i föreställningen och sätta mer fokus på vissa delar? Ämnet är fascinerande och jag vill gärna fördjupa mig i Noréns tankar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Suzanne Osten, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 10
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

Romantiken Av Johanna Malm och Olof … Läs mer om Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

Filmrecension: Expend4bles

Expend4bles Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Expend4bles

Lyssna: Lars Winnerbäck i samarbete med Joakim Berg och Martik Sköld – Neutronstjärnan

Lars Winnerbäck har släppt ett nytt … Läs mer om Lyssna: Lars Winnerbäck i samarbete med Joakim Berg och Martik Sköld – Neutronstjärnan

Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

Ane Brun har släppt samlingen ”Rarities … Läs mer om Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

Filmrecension: Fritt Fall

Fritt Fall Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Fritt Fall

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Askungen Musik Gioacchino … Läs mer om Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Taelgia Betyg 4 Premiär 22 september … Läs mer om Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vid en pressträff i Filmhuset i … Läs mer om Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Anna Lundqvist Lisboa Cinco Sou … Läs mer om Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Past Lives Betyg 4 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in