Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Shakespeare in Love – en helt oemotståndlig scenuppsättning, förtrollande scenmagi

by

Foto: Sören Vilks

Shakespeare in Love
Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard
Scenversion Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition Martin Östergren och Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson
Svensk premiär på Kulturhuset Stadsteatern, stora scenen, 25 oktober 2018

En vacker föreställning. Det helt enkelt strålar om den. Scenografin, kostym och mask är lyser i starka färger. Musiken går inte att sitta still till. Skådespelarna är  i sitt esse. Regissören Ronny Danielsson och hans team har tillsammans med ensemble skapar en helt oemotståndlig scenuppsättning av Oscarsvinnaren Shakespeare in Love. Den fick förstås kraftfulla stående ovationer på premiären. Helt välförtjänt. Det är scenmagi och förtrollande.

Teaterversionen följer filmens handling i stort sett. Året är 1593.  William Shakespeare är skådespelare, pjäsförfattare och regissör men har tappat sin inspiration, han har skrivkramp. Det går går trögt och det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Han har en vag idé om en ny pjäs – men än har han bara namnet på en rollfigur – Romeo.

Samtidigt sitter varje kväll den unga rika blivande arvtagerskan  Viola De Lesseps i publiken på teatern The Rose där Shakespeares pjäser spelas. Hon kan alla repliker i Will Shakespeares pjäser utantill och hon drömmer om att själv få stå på scen, vilket är omöjligt i den tidens England då kvinnor var förbjudna att stå på scen. Alla kvinnoroller spelades av män. Dessutom har hennes pappa bestämt att hon ska giftas bort, med  Lord Wessex – en adlig men urfattig fjant som behöver hennes familj pengar.

Viola kommer på hur hon ska få stå på scen. Hon klär ut sig till en ung man och beger sig till  en audition för rollen som Romeo i Wills ännu ofärdiga pjäs.

Scenföreställningen är  rolig, vacker och den berättar ömsint om scenkonstens villkor då – och kanske också idag där den som har pengar för att finansiera konsten också kan ställa, eller försöker ställa, krav på vad scenkonsten/kulturen ska berätta, förmedla och innehålla.

För den som kan sin Shakespeare har den många blinkningar åt både hans liv och verk, framför allt Romeo och Julia, förstås, vars scener bär också Wills och Violas kärlekshistoria. Men där finns massor av andra syftningar, på de olika kungadramerna, på Stormen, på Trettondagsafton med flera. Samtidigt behöver den som sitter i salongen som publik inte känna till något om Shakespeare och ändå få stor behållning. Det är en vacker kärleksberättelse där det bästa slutet inte alltid är att de två lever lyckliga tillsammans. Det är också en berättelse om kultur, om att skriva och skapa.

Ursprungligen är denna scenversion producerad på West End av Disney Theatrical Productions & Sonia Friedman Productions, i regi av Declan Donnellan, scenografi av Nick Ormerod, med musik av Paddy Cuneen. På Stockholms stadsteater står  Ronny Danielsson för regi. Han står bakom flera av Kulturhuset Stadsteaterns stora succéer, bland annat Billy Elliot, Ronja Rövardotter, Cabaret och Hair.

Shakespeare in Love gjorde sitt segertåg som film i slutet av 1990-talet med flera Oscars.

Shakespeare in Love, ursprungligen i regi av John Madden, skriven av Marc Norman och Tom Stoppard, är en fiktiv berättelse om William Shakespeares liv. Den gestaltar en Shakespeare som kämpar med deadlines och kärlekstrubbel. Gwyneth Paltrow som gjorde rollen som Lady Viola vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 1999. Filmen blev en internationell succé och blev nominerad till 13 Oscars och vann 7, bland annat för bästa film.

Shakespeare in Love kommer även att spela på Dansens Hus under 2019, med nypremiär 13 april.

Medverkande på scenen: Från teatervärlden
Will Shakespeare Alexander Karim
Philip Henslowe Dan Ekborg
Hugh Fennyman Christer Fant
Richard Burbage Robin Keller
Christopher”Kit”Marlowe Shebly Niavarani
Ned Alleyn Jan Mybrand
Webster Bahador Foladi
Ralph Kardo Mirza
Sam Victor Morell
Nol Anders Johannisson
Peter Magnus Borén
Robin Oskar Roslund
Adam Max Ulveson
Wabash Tim Dillman
Quickly Odile Nunes
Paulina Elsa Fryklund

Från överklassvärlden
Viola de Lesseps Sofia Ledarp
Sir Robert de Lesseps Kardo Mirza
Lady de Lesseps Odile Nunes
Lord Wessex Peter Gardiner
Amman Gunilla Röör
Elizabeth I av England Katarina Ewerlöf
Sir Edmund Tilney Lars Lind

Bakgrundskörer
Sopran Anette Belander
Alt Sanna Martin
Baryton Tomas Bergquist
Soloviolin Mirjam Charas Östergren
Swing Lars Göran Persson, Kerstin Steinbach och Tove Edfeldt

 

 

Teaterkritik: De skyddssökande – något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen

by

Foto: Sören Vilks

De skyddssökande
Av Aischylos
Bearbetning David Greig
Regi Dritëro Kasapi
Översättning Helena Fagertun och Mirna Sakhleh
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Patricia Svajger
Premiär 18 oktober 2018 på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen

En fantastisk uppsättning av den grekiska tragedin, där antiken möter nutid och allt fungerar perfekt. Berörande, går inte att värja sig. Föreställningen säger mycket om kvinnors situation i världen, om immigration och emigration, om att söka asyl, om vilka värderingar vi vill leva med, om att kunna se på sig själv med respekt – att vara människa.

Aischylos drama är 2.500 år och har något att säga människor idag fortfarande. Ja lika mycket som då det skrivs. 50 kvinnor flyr över Medelhavet i ett skepp. När de nått sitt mål – Argos i Grekland – vädjar de omedelbart till kung Pelasgos – skydda oss! De flyr undan krig, slaveri och tvångsgifte. Från män som erövrat deras hemland. Som troligen redan är på jakt efter dem. Det är en situation vi på flera sätt kan känna igen från dagens värld. Vem har inte sett bilderna på flyktingar som tar sig till Europa över Medelhavet i vingliga gummibåtar.

När Aischylos skrev denna tragedi framfördes scenkonst av en kör. Aischylos tros vara den som utvecklade dramat på scen med en skådespelare. I regi av den skotske dramatikern David Greig bibehålls formen med kör på ett smart sätt. Sju svenska skådespelare sitter vid var sitt litet bord och nio skådespelerskor från Palestina medverkar på länk och syns på en stor digital skärm. Tillsammans blir dessa svenska och palestinska skådespelare kören. Det fungerar starkt, mycket bra.

En bit in i föreställningen kommer då den enskilde skådespelaren fram, Per Sandberg, som spelar kung Pelasgos som får en svår situation att lösa. De 50 flyende, asylsökande kvinna hotas av att bli hämtade av de män som anser sig ha rätt att äga dem. För kungen och invånarna i Argos är det en skam att neka en flykting hjälp. Å andra sidan utsätts hela staden för en stor fara, staden kan bli tvungen att gå i krig för att hindra att kvinnorna blir tagna av de män som anser de vara deras egendom.

Kungen låter folket rösta. Folket måste vara enigt, menar han. Här ser vi hur Aischylos var en kämpe för demokrati, den nya formen av samhällsskikt. Regissören har valt att låta publiken agera folket och får rösta om hur de asylsökande 50 unga kvinnorna ska bemötas. Att interagera med publik kan bli krystat, men inte här. Det fungerar mycket bra. Den här uppsättningen är något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen.

Medverkande:
Kirsti Stubø, Elisabet Carlsson, Eva Stenson, Angelika Prick, Leonard Terfelt, Per Sandberg, Åke Lundqvist och Annika Hallin.
Medverkar i bild från Al Harah – teatern:
Christin Hodali,Diana Swity,Faten Khoury,Hanin Tarabay,Iman Aoun,Mirna Sakhleh,Raeda Ghazaleh, Reem Talhami och Riham Isaac.

Teatervåren 2019 på Stockholms stadsteater: fantastiska väninnor, män som våldtas, teateropera 2.0, eko-thriller och en halsbrytande jungfrulek

by

Foto: Carl Bengtsson

Våren 2019 flyttar all teater vid Sergels torg ut till nya spelplatser runt om i Stockholm. Verksamheten kommer finnas från norr till söder, från öst till väst och mitt i city. Teatervåren gör Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Årsta Folkets Hus, Folkoperan, Södra Teatern, Teater Giljotin, Dansens Hus, Nationalmuseum och Stockholms konstnärliga högskola (SKH)/institutionen för scenkonst.

Ett pressmeddelande berättar om Kulturhuset stadsteaterns teatervår 2019:

Carl Bengtsson
Vårens stora pjässatsning är Min fantastiska väninna som för första gången sätts upp i Skandinavien, premiär 1 mars. Tillsammans med Folkoperan sätts Tolvskillingsoperan upp – folkets teater och folkets opera utlovar rännsten och enorm musikalisk skönhet. På Södra Teatern spelar Elisabet Carlsson våldtäktsman i Män kan inte våldtas, baserat på Märta Tikkanens klassiker, urpremiär 2 februari. I samarbete med Teater Giljotin sätter Kulturhuset Stadsteatern upp fyra pjäser. Projektet Stockholm berättar, där stockholmarnas egna historier berättas på scen, kommer under 2019 att utvecklas vidare och i utökad form!

– Äntligen biljettsläpp för vår spännande flyttvår! Vi kommer vara förbluffande nära vår publik på många nya fantastiska spelplatser med en fullmatad repertoar. Nyskrivet svenskt, nyskrivet europeiskt, klassiker som de är, nytolkningar av klassiker, opera och dans. Kulturhuset Stadsteatern är redo att möta nygammal publik runt om i hela Stockholm som vill ha mer drama i sina liv, säger Anna Takanen, teater- och scenkonst chef, Kulturhuset Stadsteatern.

Kulturhuset Stadsteatern <3 Årsta Teater
Ferrante-febern kommer till Årsta. I vårens stora pjässatsning är det Ruth Vega Fernandez och Maja Rung som gestaltar de fantastiska väninnorna i pjäsen Min fantastiska väninna! Pjäsen sätts för första gången upp i Sverige och Skandinavien och är baserad på Elena Ferrantes fyra romaner om den mystiska, oersättliga och fantastiska kvinnliga vänskapen: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet. Romanerna skapade den så kallade ”Ferrante-febern” över hela världen. Dramatisering April De Angelis, regi av Maria Sid, nytillträdd biträdande teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Publik- och kritikerhyllade pjäsen Bang flyttar ut till Årsta Teater och får efterlängtad nypremiär 24 januari. Regi står Frida Röhl för, efter text av Magnus Lindman och i rollen som den banbrytande reportern Barbro Alving ser vi Anna Takanen. Under hösten 2018 spelas Bang på Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg. Under våren 2019 gör Bang även gästspel på vår scen i Vällingby.

Kulturhuset Stadsteatern <3 Folkoperan
Teater + opera = kärlek på största allvar! Till våren samarbetar Kulturhuset Stadsteatern med Folkoperan i Joseph Haydns odödliga körverk Skapelsen. Om jordens skapelse, Adam och Eva. I rollerna från Kulturhuset Stadsteatern ser vi bland andra Annika Hallin och Samuel Fröler, från Folkoperan, operasångarna Jesper Säll, Susanna Stern och Martin Hatlo. Premiär på Folkoperan 6 april 2019 i regi av Mellika Melouani Melani.

Foto: Matilda Rahm
Till hösten 2019 når samarbetet nya höjder i den stora produktionen av Tolvskillingsoperan. Det blir rännsten, det blir musikalisk skönhet, det blir skådespelare, operasångare, burleskartister, en kör och en riktig operaorkester. Premiär 11 september. Medverkande: Fredrik Lycke, Sven Ahlström, Karolina Blixt, Maja Rung, Lennart Jähkel, Peter Gardiner, Angelika Prick, Sanna Gibbs, dansare, kör, Folkoperans orkester med flera.

Kulturhuset Stadsteatern <3 Södra Teatern Män kan inte våldtas – eller? I rollen som Tova; bibliotekarien, hämnerskan, våldtäktsmannen, ser vi Elisabet Carlsson. Urpremiär den 2 februari för Män kan inte våldtas som bygger på den finlandssvenska författaren Märta Tikkanens ständigt aktuella kultroman Män kan inte våldtas. Här i dramatisering av Lo Kauppi. När romanen utgavs 1976 i Sverige blev den direkt ett viktigt inlägg i debatten för kvinnorörelsen – och är det än idag. Lo Kauppi har länge varit en viktig röst i dagens kvinnorörelse och samhällsdebatt, och undersöker ofta i sitt konstnärskap frågor som rör sexualitet kopplat till genus och feminism. Också i ensemblen ser vi Sven Ahlström, Angelika Prick, Christer Fant, Eva Stenson och Nils Wetterholm. Kulturhuset Stadsteatern <3 Dansens hus
Shakespeare in Love, som under hösten 2018 bjuder på storslagen Hollywood-romantik på Stora scenen, flyttar 2019 ut till Dansens hus med nypremiär 13 april. Regi av Ronny Danielsson som tidigare satt upp succéer som Billy Elliot och Cabaret. I huvudrollerna som de älskande tu Alexander Karim och Sofia Ledarp.

Ytterligare en stor pjässatsning får premiär på Dansens hus under 2019, men det återkommer vi till senare i december!

Kulturhuset Stadsteatern <3 Teater Giljotin
Jungfruleken är baserad på ett verkligt kriminalfall från 30-talet. Två systrar som älskar att hata sin arbetsgivare, som i sitt hat går så långt att det slutar med ond bråd död. Skriven av dramatiken Jean Genet under tiden han själv satt i fängelse. Här i en queertolkning med Robin Keller, Robert Fux och Åke Lundqvist i rollerna. Premiär 25 januari. Regi av Richard Turpin – skådespelare, regissör och en av grundarna av Teater Tribunalen.

Den 22 mars får Tiggarna urpremiär. Vad har tiggarna i vårt samhälle gjort med vår självbild? Dramatikern Mia Törnqvist undersöker vårt förhållningssätt till människor som tigger för sitt levebröd i det offentliga rummet. Annika Hallin regidebuterar! I ensemblen ser vi Andreas Kundler, Ann-Sofie Rase, Samuel Fröler och Eva Rexed.

Barnen utspelar sig i skuggan av en kärnkatastrof. En nyskriven, kritikerhyllad, brittisk eko-thriller av unga stjärndramatikern Lucy Kirkwood som innefattar både klimatångest och ett intimt triangeldrama. I rollerna ses Peter Andersson, Katarina Ewerlöf och Gunilla Röör. För regi står Stefan Metz. Skandinavienpremiär 22 februari.

#Metoo blir pjäs! Backstage fångar debatten på en teater där något har hänt i ensemblen. Inget är sig likt längre. Men vems berättelse är sann? Och hur går de vidare? Regi Kia Berglund, konstnärlig ledare på Teater Giljotin. Urpremiär 12 april, med bland andra Angelika Prick, Elisabet Carlsson och Sven Ahlström i rollerna.

Kulturhuset Stadsteatern <3 Nationalmuseum
Transformationer – vi undersöker kroppsideal, porträttposer och hierarkier. Med utgångspunkt från verk ur Nationalmuseums samlingar utforskas porträtt och kroppsspråk tillsammans med museibesökarna, möten där vi med hjälp av skådespelarna Robert Fux och Ann Petrén kan bygga en interaktiv bro mellan nu och då. Transformationer är ett samarbete mellan Kulturhuset Stadsteatern och Nationalmuseum med början den 20 april 2019.

Kulturhuset Stadsteatern <3 SKH/Institutionen för scenkonst
Från november 2018 kommer Kulturhuset Stadsteatern ha ett utvecklat samarbete med SKH, institutionen för scenkonst gällande lokaler, resurser och praktikarbeten inom ett flertal av Kulturhuset Stadsteaterns produktioner. Samarbetet kommer fördjupas under våren 2019 i SKHs studenters examensproduktioner. Dessa produktioner kommer presenteras senare och produceras under våren.

Barn och ung
I Vällingby har Alexander Salzbergers nyskrivna pjäs Äkta känner äkta urpremiär 16 mars. Pjäsen handlar om Amir som är Dramatenskådespelare och publicerad författare. Amir bestämmer sig för att återvända till barndomsvännerna i Vällingby för att göra en dokumentärfilm om sin uppväxt. Vad var det som hände egentligen, då när de var femton år? Vem var äkta? Från 13 år. Regissör Olof Hanson.
I Vällingby kommer även två av Sergelsscenernas succér att gästspela våren 2019: Bang och Leif. Leif, berättelsen om Leif Andrée får nypremiär 29 januari. I rollen ser vi Leif Andrée, med på scen är även musikern Susanna Risberg. Regi Ole Anders Tandberg.

I Skärholmen fortsätter Joakim Sten och Carolina Frände sitt framgångsrika samarbete. Senast aktuella på Kulturhuset Stadsteatern med hyllade pjäsen Krilon. Våren 2019 gör de Sherlock Holmes – det vita hjärtat urpremiär den 22 februari, en pjäs inspirerad av Arthur Conan Doyles berättelser. I huvudrollen ser vi guldbaggevinnaren Maria Sundbom. Berättelsen utspelar sig i London men handlar om kolonialismens grymhet. Från 16 år. Våren 2019 flyttar Marionetteatern in i Skärholmen, först ut är Alice – baserad på Lewis Carrolls klassiker. Formatet är litet och fantasin stor. Regi av Helena Nilsson. Nypremiär i Skärholmen den 23 februari 2019.

Hösten 2018 är det sista chansen fram till återflytten 2020 att se teater på våra klassiska scener vid Sergels torg. Stora scenen, Lilla scenen, Klarascenen, Marionetteatern och Kafé Klara.
Senare i höst återkommer stadsteatern med information om var deras utställningar, konserter, litteratur- och debattsamtal tar vägen.

Teaterkritik: Underkastelse – en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna

by

Underkastelse
Av Michel Houellebecq
Översättning Kristoffer Leandoer
Dramatisering av Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi Linus Tunström
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Mask Carina Saxenberg
Kompositör och ljuddesign Annelie Nederberg
I rollen: Gerhard Hoberstorfer
Premiär 22 september 2018 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, Lilla scenen

En stark scenföreställning om männen i den likgiltige överklassen och övre medelklassen som anpassar sig och drar nytta av alla samhällssystem, oavsett hur extrema de som tar över är sitter denna överklass av intelligentsia alltid trygg och kan dra nytta av det nya samhället. Det är en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna.

Underkastelse bygger på idéromanen av Michel Houellebecq från 2015 och handlar om en Francois, fyrtioårig universitetsprofessor i litteratur i Paris, som har svårt med personliga relationer och inte klarar att binda sig vid en kvinna samtidigt som samhället håller på att förändras. Som professor på universitetet utnyttjar han sin situation och tar en ny älskarinna bland de nya studentskorna varje nytt läsår. Han är extremt ensam och likgiltig. Året är 2020 och Det muslimska brödraskapet tar sakta men bestämt över makten i Frankrike med nästintill demokratiska metoder. Det muslimska brödraskapet blir tvåa efter högerextremisterna i första omgången av presidentvalet och slår ut socialisternas kandidat. Socialisterna väljer då att hellre stödja Det muslimska brödraskapet än högerextremisterna. Vi kan se många paralleller till vad som händer i Sverige både nu efter valet och före valet.

Gerhard Hoberstorfer visar vilken enastående skådespelare han är. Underkastelse är en form av monolog, en enmansföreställning på en timme och fyrtio minuter, men det är inte en död sekund, inte en sekund som är seg, inte ens när han står helt tyst. Allt är fyllt av närvaro.

Dramat, liksom romanen, skulle lika gärna kunnat heta “Anpassning” eller “Normalisering” skriver författaren Göran Greider i programmet till denna uppsättning. Att romanen och därmed också uppsättningen i Stockholm har namnet “Underkastelse” beror väl bland annat på att ordet islam i sin grundform betyder underkastelse och lydnad.

Scenen är ett fyrkantigt utrymme med publiken placerad runt om på alla sidor. På scenen finns en säng i ena hörnet, ett skrivbord med böcker på den andra, en fåtölj i det tredje och ett litet kylskåp och mikrovågsung i det fjärde hörnet. Här rör sig universitetsprofessorn Francois och vi får följa hans reaktioner före, under och efter det muslimska maktövertagandet.

Göran Greider skriver om romanen och uppsättningen att Francois är ett tydligt anletsdrag i västvärldens ansikte och det där draget går, tyvärr att hitta i allas våra ansikten.
Detta ansiktsdrag träder fram ur den moderna värld där de gamla hederliga ideologierna, socialism, konservatism, liberalism betraktas som överspelade och mossiga. Det finns inte en enda barn i Houellebecqs roman. Det finns heller knappt en enda person som inte hör till de övre statusskikten i det franska samhället, förutom några få prostituerade som han söker upp. Det finns inga politiskt aktiva nedanför ministernivå och utanför media.

Romanen liksom uppsättningen ger en skrämmande bild av vad som kan vara på väg att hända i västvärlden idag. I Underkastelse är det en muslimsk grupp som tar över, som skickar kvinnorna till hemmen, förbjuder kvinnor att gå på universitet, lagstiftar om att kvinnor ska bära täckande kläder och ger männen rätt att gifta sig med fyra kvinnor. Allt detta sker med acceptans från de övre samhällsskikten som snabbt anpassar sig och drar nytta av det nya samhället. Det känns igen från vad som skildras i romanen och tv-serien The Handmaid’s Tale. Det spelar ingen roll om de nya som tar makten är fundamentalistiska muslimska grupper, eller fundamentalistiska kristna eller högerextrema fascister: kvinnorna drabbas alltid och ett patriarkatet tar över.

Det finns många bottnar i romanen liksom i uppsättningen. På Kulturhusets hemsida beskrivs föreställningen:
Är det en pjäs om Västerlandets undergång, inte på grund av några påstådda hot utifrån, utan till följd av sin egen livsleda och oförmåga att skapa mening? Är det kanske i själva verket en smygrasistisk pamflett dolt under några lager av ironier och dubbelironier? Är det en helt ärlig satir över en viss utdöende art av vita kränkta kulturmän? Eller bottnar allt ytterst i en smärtsam längtan efter något större än oss själva, något att uppgå i; Underkasta sig.

Det finns flera nivåer i vad som berättas och det är i hög grad också upp till betraktaren att tolka och förstå. Oavsett hur vad och en tolkar den är det utan tvekan en stark, berörande och fascinerande föreställning med Gerhard Hoberstorfer som suger in min uppmärksamhet från första stund tills slutapplåderna kommer och salongen tänds igen.

Teaterkritik: Ett dockhem 2 – Nora kommer tillbaka femton år sedan

by

Ett dockhem 2
Av Lucas Hnath
Översättning Molle Kanmert Sjölander
Regi Philip Zandén
Biträdande regi Gunilla Röör
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann Bonander Looft
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 21 september 2018

Ibsens drama Ett dockhem slutar med att Nora går ut ur dörren. Hon lämnar maken Torvald och barnen och allt för att ge sig av, för att leva sitt eget liv. Den norske dramatikern Henrik Ibsens pjäs spelades första gången den 21 december 1879 i Köpenhamn. Det i en tid då kvinnor inte hade rösträtt, då maken var förmyndare över sin hustru. En tid då gifta kvinnor inte fick arbeta och skriva under avtal utan att maken skrev under. För övrigt en situation som råder idag för kvinnor i Iran.

Lucas Hnath har skrivit ett uppföljande drama som utspelar sig femton år efter att Nora lämnade familjen. Hon träder in igenom samma dörr som hon gick ut ur och möter ett förändrat hushåll. Väggarna är kalare och familjen har levt vidare utan hennes närvaro. Hon har inte hört av sig en enda gång under de femton åren och hennes dotter Emmy känner hon inte ens igen.

Det har gått bra för Nora. Hon har lyckats som författare, fast under pseudonym. Hon skriver böcker om kvinnors situation och hon kämpar mot det patriarkala samhällssystemet.

Det märks att Ett dockhem 2 är skriver många, många år efter den tid den skildrar. Det finns mycket av vår tid i hur de talar. Karaktärerna är skildrade något överdrivna, speciellt Nora som vigt sitt liv åt att få bort äktenskap som funktion. Hon missar själva poängen: det är det patriarkala samhällssystemet som förtrycker kvinnor inte äktenskapet i sig. Det är väl vad pjäsförfattaren vill säga med sin pjäs, bland annat i alla fall.

Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag är däremot lite kluven. Pjäsen framfördes med en viss distans. Det var som att skådespelarna drev med sig själva. Som om de skrattade åt sig själva när de gormade och grälade. Det kan dock vara realistiskt på sitt sätt. När vi människor grälar är det ibland som att vi spelar upp en roll för omgivningen. En stor del av publiken hade dock roligt och skrattade de gånger då komiken fick ta över.

Det är fyra rutinerade, erfarna skådespelare på scen och allra allra mest njöt jag av Marie Göranzon, som barnflickan Anne Marie, och Matilda Ragnerstam som dottern Emmy. Marie Göranzon äger scenen med naturliga pondus och sin utstrålning, hon behöver inte säga något ändå har hon hela vår uppmärksamhet. Matilda Ragnerstam är trots sin unga ålder (hon är född 1987) rutinerad skådespelare. Som dotter till skådespelarna Göran Ragnerstam och Carina Boberg fick hon tidigt roller, som 2002 i Överallt och ingenstans och 2003 i Håkan Bråkan (Julkalendern 2003). Hon har också bland annat varit med i Maria Wern – Drömmar ur snö och i tv-serien Jordskott. I Ett dockhem 2 är hon naturlig och står där på scen, chosefri och stark, spännande.

Som jag skrev i inledningen finns det delar av vår värld och också i vårt svenska samhälle där kvinnor inte har samma rättigheter som män. Fortfarande. Jag kan därför sakna en del i manus. Det är lite för uppenbara och förväntade scener. Först möter Nora den åldrade barnflickan Anne Marie. Två olika kvinnoroller möter varandra: den välbärgade Nora som vuxit upp med rikedom och som tagit klivet ut till självständighet och den gamla kvinnan, född under fattiga omständigheter och som tvingades lämna bort sin barn då hon inte kunde försörja sig och barnet. Där finns en problemställning som jag skulle tycka vore intressant att fördjupa.

Nästa person Nora möter är maken Torvald som under de femton år som gått hunnit förstå en del av kvinnors situation. Varför stack Nora bara istället för att stanna och kämpa tillsammans för att förändra? Den frågan ställer han. Det är en bra fråga som det förstås inte finns ett enkelt svar på. Ibland måste någon lämna för att överleva. Frågan blir ännu svårare när dottern dyker upp. Hur kunde Nora lämna de tre barnen? De här frågorna är starka men jag känner inte att de riktigt tas på allvar. Jag vet inte om det är dramatikens manus som är för ytligt eller om det är regissören Philip Zandén (som dessutom spelar Torvald) och biträdande regissör Gunilla Röör som valt att lägga föreställningen på den här lättsammare nivån. Men som sagt: publiken var extatisk.

I rollerna:
Helena Bergström
Anne Marie Marie Göranzon
Torvald Philip Zandén
Emmy Matilda Ragnerstam