Intervju med Alexander Hagman från Raised Fist!
Klockan är kvart I sju och jag och min kamrat Christoffer står och väntar I Debaser Medis entre. Ikväll ska bandet Raised Fist spela! Fansen har redan börjar köa spänt utanför.
Men vilka är dessa Raised Fist? Med stora hittar som Sound of the republic så har bandet från Luleå hållit sig som ett utav Sveriges största och hårdaste band. Vi har fått nöjet att träffa skrikande sångaren Alexander Hagman för en intervju.
Om du skulle beskriva Raised Fist för någon som aldrig hört er, hur skulle det bli?
– Jag skulle väl säga att vi är ett gäng norrbottningar som gillar att spela musik. Eller bestämda norrbottningar med en bestämd agenda.
Just nu så är ni ute på turne med senaste plattan, Veil of ignorance, skiljer den sig något från alla era tidigare skivor?
– Den skiljer sig en hel del faktiskt, för varje skiva tar vi ett nytt steg upp. Vi fortsätter att skriva hårda låtar men med en utveckling sen förra.
Hur går skrivprocessen till när ni ska skriva ett nytt album?
– Alla skriver sina delar på skilda håll. Sedan sätter vi ihop allt. Vi repar aldrig så allt bli ihopsatt I studion bara, så bollar vi med varandra så alla får lite röst hörd. Sedan lägger jag på sången. De flesta gånger har resten av bandet inte ens hört sången förrens allt är klart och inspelat, haha.
Era låtar är ju väldigt speciella, var finner ni inspiration till att skriva? Några musikaliska influenser?
– Som artist/konstnär så blir det sällan att man inspireras av saker runt omkring en, man blir mer inspirerad av en själv, det kommer innifrån. Sedan hör andra det och det blir magi för dom, för att de kan relatera, mycket av låtarna blir ju väldigt personliga eftersom att det är jag själv som skriver. I början hade man ju andra band som man lyssnade på, men nu har vi utvecklats så mycket att vi inte låter som något annat band som spelar. Och när jag ska skriva text så kan det ofta bara vara att jag lyssnar på den färdiga musiken, sen bara improviserar jag. Låten “Words and phrases” på nya skivan t.ex, jag satt och nynnade och bara drog lite skönlir på guran så bara kom de. Ett litet skönsångsparti och sen kom refrängen lite improviserat. Går inte att säga riktigt vart jag hittade inspiration, det liksom bara kom. Man följer inte direkt några regler. Jag lyssnar på allt ifrån tung hiphop till dancehall, vilket jag älskar! Även Britney Spears släppte en bra platta härom året! *skratt* Men alltså, den var musikalisk! Lyssna på den, grymt musikalisk! Gjord av svenskar dessutom!! Britney till grindcore liksom. Haha.
Inom musikbranchen verkar det vara så viktigt att spela en viss typ en genre och sedan hålla sig till det, är det viktigt för er att hålla er till ett visst stuk för fansens skull? Hur viktigt är det egentligen att titulera sig?
– För oss så har det alltid handlat om att vara ärliga mot oss själva och spela det vi gillar. Om det blir åt metalhållet eller hardcorehållet eller punkhållet så är det inte viktigt för oss, huvudsaken är att vi gillar det. När vi spelade in plattan Dedication(2002) så tyckte vi att den var stenhård. Men vi fick ingen respons från varken fans eller bolag. Det blev som en mellanplatta bara. Idag så klassas den som våran bästa skiva, vårt mästerverk. Det var kul, för vi visste hela tiden att den var bra. För att den är lite annorlunda! Men angående genre så skiter vi faktiskt i de, vi spelar vad vi vill. Om alla bara spelade för att någon annan gillade de så skulle musik inte existera. Den ska komma innifrån.
Är det viktigt för er att hålla er ”true”, tjäna pengar, vara störst?
– Nej, vi har klippt alla band till alla samarbetspartners, alla bolag. Vi gör allt själva för då blir det på vårt sätt och ingen annan kan komma och säga gör såhär eller låt såhär. Spelningen ikväll här på Debaser, den fixade vi helt själva. Vi vill inte behöva vara beroende av någon annan. Vi bestämmer själva när vi vill gå på scen och om vi vill ha ett förband eller tre. När andra börjar böja sig, så står vi. Kärnan rör ingen! Vi skulle aldrig sätta oss i någon annans knä, om vi själva inte vill. Så allt gör vi själva, vill vi spelas på bandit så ringer vi bandit, vill vi vara med i tv så ringer vi och frågar, vill vi spela så ringer vi och frågar ”hej får vi komma och spela?” Det är rätt enkelt. Stå på egna ben.
Ni startade bandet 1993 och släppte första skivan 1998, vad var ambitionen då? Var det att bli störst och åka runt hela jorden och spela?
– Nej, för fan. Vi började repa hemma i polarns vardagsrum. Jag spelade bas. Gick väl sådär *skratt* Nämen vi började gå på spelningar och vi tyckte musikerna var coola. Sen var det ju för att hävda sig lite för brudarna också. Sen är vi ett så grymt bra team i Raised Fist. Vi passar bra ihop och vi har vuxit ihop.
Ni kommer ju uppifrån norr, vilket många andra hårda band gör. Umeå är ju känt för sin Hardcore scen, var det därför ni började spela HC?
– Nej, Nej. Vi är hårda som personer så att spela hårt var alltid det självklara. Självklart gick man ju på andras spelningar och såg de tuffa banden, men nej. Vi är bara hårda ? Och hela HC-tiden, den var mest för ungdomarna, det var ju det man gjorde.
Så vad händer nu efter turnen? Kan vi se fram emot en ny skiva snart?
– ja det blir väl nya turneer 2011. En ny skiva ska vi nog börja spela in sent 2011-2012. I sommar blir det massa festivaler och vi ska hinna åka till USA innan och spela. Vi har faktiskt aldrig spelat där förr, vi har alltid bojkottat dem för allt hysteriskt. Vi vill inte hamna i hysterin. Men nu är det nya tider, ny president. Det känns som att vi nu kan åka dit med gott samvete! Men allt kan ändras, vi får se hur framtiden blir.
Är det någon skillnad på att spela här i Sverige och på att spela utomlands?
– Det är mer att det är annorlunda om det är åldersgräns. Som ikväll är det 18+ och det märks på publiken. Men ibland kan det vara annorlunda. I finland t.ex är det mycket metalheads som kommer och ser oss. Sen åker man ner till Italien och där kanske det bara kommer såna super HC kids. Publiken är ju väldigt viktig, men det är mer vad de gör. Den bästa publiken är den som står rätt fram och tittar och hoppar upp och ner. När man ser att publiken ser dig så blir man så jävla taggad. Så börjar man själv hoppa runt och vara galen. När folk håller på och bildar moshpit, då känns de ju inte riktigt som att de är med. De är fast i sin lilla cirkel. Men det är alltid roligast att spela på små ställen. Då får man bra kontakt med publiken. För några månader sedan spelade vi på Summerbreeze och det var 30 000+ i publiken. Det är ju också eggande, men man får inte samma kontakt. Dock kan man ju hoppas på rekryter. På festivaler går folk och ser band som de inte har hört talas om. Och där har man fått nya fans, alltid kul.
Så, är ni taggade att spela ikväll?
– Jafan, vi är taggade som fan. Ska bli riktigt kul, hoppas på mycket röjj.
Två timmar senare börjar konserten.
”KOM IGEN STOCKHOLM, ÄR NI MED OSS IKVÄLL?!” inleder den karismatiske frontmannen Alexander Hagman med ett skrik, och scenen förvandlas till en bomb av energi och hoppsparkar. De kickar igång kvällens gig med ”Perfectly Broken”, varpå de bränner av en salig blandning av gamla och nya låtar, som säkerligen berör samtliga i publiken. Från nya plattan hördes bland annat ”Friends and traitors”, ”Words and phrases” och den känslosamma låten ”Wounds”. I övrigt spelade de låtar som ”Sound of the republic” och ”Killing it”, och vid flera tillfällen kände man hur hela golvet skakade av publikens gung. Värt att notera är att de även spelade ”Tribute” från debutplattan, som en känga till den extrema högern.
Summa summarum, så var det en riktigt bra spelning, och Raised Fist är ett säkert kort om man vill gå på en spelning av det hårdare slaget. Vi hoppas få se dem snart igen!
Intervju Linnea Amling
Recension av konsert Christoffer Sundberg
Läs även andra bloggares åsikter om Raised Fist, intervju, hårdrock, Luleå, Kulturbloggen, recension, musik, rockmusik
