• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturbloggen

Kulturbloggen möter Nike Markelius som berättar om Fas3-debatten och nya albumet

14 augusti, 2014 by Anne Skåner

nike_dn

Hon växte upp med proggmusiken och vänstervågen i slutet av 60-talet. Som liten var det lika naturligt att gå Vietnamdemonstrationer som att lyssna på progressiv musik. Men istället för att gå motsatt väg har Nike Markelius blivit sig själv och idealen från tidiga år trogen. Världen är inte bättre, tyvärr, säger Nike den är sämre.

Miljöproblem, fattigdom var inte aktuella frågor när Nike växte upp. Teman för politiska texter saknas inte,.
Nike Markelius med sin Röda Orkester kommer om några veckor släppa gruppens andra skiva, ”Vi är alla”. Skivtiteln är också en text på skivan skriven av Göran Greider. Journalist, debattör och poet. Det är i den politiska verkligheten Nike vill befinna sig, ”jag står mitt i sången och sjunger”, säger hon och jag gillar uttrycket. Med andra ord Nikes texter är inte bara en spegling av andras tuffa vardag, utan i högsta grad det hon själv upplevt. Som ensamstående mamma med två barn, sjukförsäkringens glapp när sjukdomen gör sig gällande. Arbetsmarknadspolitik med FAS 3 (slutstationen kallar många det) men Nike klarade sig ur FAS 3 men hann innan dess skriva en debattartikel i DN, om upplevelsen att nästan vara på väg in.

” – Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.” (DN 2013-01-20)
Artikeln i DN väckte uppmärksamhet och debatten om FAS 3 var ofrånkomlig.

Nike kommenterar att det inte är sjukdomen som avgör tiden för sjukskrivning utan antalet dagar man får vara sjukskriven och det var just efter en operation som beskedet om utförsäkringen kom. Relativt nyopererad skulle Nike ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, ett öde som delades och delas med många.

Livet idag är lättare och roligare, men att ha skrapat det sista ur skafferiet, fått säga nej till barnen att delta i arrangemang med skolan på grund av ekonomiska skäl sitter kvar. Därför är alla texter eller den musik som Nike framför förankrad i den eget upplevda vardagens vedermödor.
Den första skivan (2012) gruppen gjorde, liksom den nya ” Vi är alla”, har spelats in i Benny Anderssons studio och det är något som Nike och Röda Orkestern uppskattar av många skäl.
-Benny tycker om våra texter och vår musik, det är bra och vi är glada över att han har ställt upp på oss.
Är din musik progg, frågar jag.

-Ja kanske, nyprogg med mycket inslag av nypunk. Men det är svårt, det finns ingen samlad musikrörelse idag på samma sätt som på 60-70-talet. Hip Hopen kan kanske ses som en politisk musikalisk rörelse.
Nike är uppväxt inom vänstern och även om hon tidigare stöttat både S och MP med musikalisk medverkan, är vänsterpartiet idag det enda alternativet.

-Jag tycker att både S och MP har gått åt fel håll. Inför förra valet stöttade jag de röd-gröna. Men nu är det bara vänstern. Jag har erbjudit mig att medverka vid olika politiska sammanhang där vänstern syns, men det verkar som kulturens kraft har väldigt lite utrymme i dagens politiska budskap. Det kan ju vara ekonomiska skäl, men ibland undrar jag om det inte också är åldersdiskriminering. Vi hade en spelning  bokad med FI sedan ringer de några veckor innan och meddelar att de inte har plats för oss.

Istället hade utrymmet lagts till den unga generationen musiker, och Nike som tillhör 50 gänget tror att åldern vid val av kvinnliga artister har en viss inverkan. Ändå, säger hon tryggt,  känner jag mig starkare nu än vid 40, tar för mig mer. Utvecklas snabbare. Visst som yngre var det mindre bekymmersamt. Men det känns så bra nu. Manliga äldre musiker är coola, men vem säger det om oss äldre kvinnor i branschen.
Den nya skivan som snart släpps, kanske är ett tecken på det som Nike tar upp. Att känna sig trygg i det man gör. Våga ta ut svängarna, inte fråga om lov utan bara göra det. Trygghet ligger att våga välja tunga namn, som poeten, Bruno K. Öijer, Susanna Alakoski, Inger Edelfeldt och Jenny Wrangborg vars texter finns med på skivan. Texter om fattigdom, tiggeri och utsatthet. ”Trä och Blod” som också släpps som video, har Nike skrivet efter upplevelsen från manifestationen i Kärrtorp.

Till den förra skivan hade hon bjudit in gästartister, nu är det bara de fyra i bandet. Lotta Partapuoli, gitarristen har fått blomma ut och skapat som Nike säger ett sprakande gitarrspel. Mia Kempff, bas och Johannes Nordell, trummor har skapat en tajt rytmsektion. ”Jag tycker att vi har eget sound helt klart, säger Nike.
Till våren kommer Nike med en musikalisk självbiografi och en dokumentärfilm är på gång. Release för skivan. Anlitad som både musiker, skribent. Vem kan säga att livet tar slut efter 50 det kanske är då det börjar.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Fas3, Intervju, Kulturbloggen, Kulturpolitik, Musik, Nike Markelius

Kulturbloggen möter Hilda Sandgren, producent på Stockholm Folkfestival

1 augusti, 2014 by Anne Skåner

folkfestivalproducenten

Doldisen bakom Stockholm Folkfestival är en spindel i nätet för att det ska fungera, med artister, organisation och logitistik, PR. Hilda Sandgren, är den andra halvan av producentgruppen för festivalen tillsammans med Tomas Ledin och även om inte många vet vem hon är, är det en tjej som hunnit oerhört mycket i sitt liv. Vi träffas en av de varma dagarna på Medis, vi ska prata festival men jag vill också veta mer vem hon är – Hilda Sandgren.
Vi pratar och Hilda låter flyers från Festivalen ligga på bordet, Folkfestivalen är hennes hjärtebarn, en vågad satsning som blivit något av en succé på musikhimlen i Stockholm. Nämnas skall att Hilda satte artisterna på Västerviks Visfestival, det skrevs i ETC om den enda kvinnliga bokaren i musikbranschen, det finns en till, Hilda Sandgren.

Livet startade i Täby i en helt vanlig familj, nja nästan. Mamman hade dagbarn och under åren hann det bli 75 dagisbarn och ett otal kompisar, samt två bröder som samsades om utrymmet.

–Jag har fullt koll på hur många det var under åren 1976 till 86, säger Hilda som föddes 1975, och tillägger att hennes rum sällan var riktigt hennes eget, det fanns alltid andra barn där.

Hilda beskriver uppväxten som att hon försvann. Inte fick utrymme bland alla barn. Hon hanns liksom inte med och fick tidigt lära sig att klara sig själv. Vad gör barn som vill synas! Hilda valde teater, musik och så mycket som möjligt att vara hem ifrån. Första teaterutbildningen fick hon genom Fredrik Reinfeldts yngre bror, Magnus, som var teaterlärare i Täby. Teater ledde till musik, eget band och så småningom företaget MTA production.
I skolan var hon den tuffa och orädda, den som agerade mot mobbare och försvarade de svaga.
–Mamma har berättat att jag alltid gick emot alla som uppförde sig illa.
Teater var ett sätt att bli sedd. Att det blev musik/teater som styrde Hildas liv är en slump och absolut inget som kommit från familjen. Och vilka gener som påverkat har hon ingen aning om för ingen i familjen har sk kulturbakgrund.

Planen var att bli skådespelare. Tidigt var hon med och satte upp pjäser, skrev och producerade. Parallellt gick hon på gymnasiet, hade en mängd arbeten och var hemma så lite som möjligt. Anton Tjechovs “Måsen” var en favorit och
Företaget MTA startade hon som 23 åring, med idén om att sätta upp pjäser i avvaktan på att komma in på Dramaten. Men det blev ingen Dramaten. Däremot kom MTA att bli ett litet, men välrenommerat artistbolag där Sofia Karlsson blev hennes första kända artist.

Hilda styrs av spelglädje, i det ingår att älska repetitioner och förberedelser. Hela grundtanken är att göra allt så grundligt som möjligt. Repetition är ledordet. Vill man inte träna och bli bättre, vilka drivkrafter finns då och inget är gratis för att nå framgång. Den hårda teaterdiciplinen passar henne perfekt.

Efter många år på egen hand, fick hon jobb på ett stort produktionsbolag där hon skötte artistbokningar, turnéer mm. Jobbet var lärorikt, men artisternas tillvaro var inte riktigt som tänkts. Vissa var rädda och ville inte stå på scenen och framför allt saknades ambitionen att repetera och förbereda sig inför scenuppträdanden. Engeri och spelglädje var bristvara.
–Jag har stora krav på mig själv och ser helst att dem jag jobbar ihop med drivs av samma tanke. Artisterna som finns i mitt bolag är människor som drivs av att utvecklas, bli bättre, har spelglädje. Sofia Karlsson hade exakt det jag sökte och när jag fick frågan om att boka henne och lansera skivan “Svarta Ballader” kändes det helt rätt. Sofia hade energi och driv. Hon passade in i mitt concept.
Efter tiden på produktionsbolaget jobbade Hilda med Joe Labero, där träffades två själar och en tanke.
–Det var oerhört lärorikt. Han älskade att förbereda och repetera. Han hade samma energi som jag, samtidigt som Joe var oerhört ödmjuk inför sitt jobb. Vi var bl.a. i Ryssland, inte helt lättarbetat och jag kom att stanna där hela tiden som showen pågick. Tre år jobbade vi ihop och det var min absolut bästa läroperiod.
Det var också då som insikten kom, att skulle man bli bra, måste man nischa sin verksamhet.
Hilda var defenitivt ingen folkmusikeranhängare men det var där som kärnan av artister plockades. De artister som idag finns i hennes “stall”. Det som förenar, förklarar Hilda är att de präglas av spelglädje, utveckling. Där finns energi. Själv lyssnar jag på all musik och min egen musikstil är inte folkmusik.

Den energi och kraft som finns i “Stockholm Folkfestival” där hon för andra året är delproducent bygger på lång erfarenhet och uthållighet. Begreppet leverera är mångtydigt. Inte yta utan djup och engagemang.
–Det var Esbjörn Hazelius som också är listad hos mig som tipsade Tomas Ledin redan första året. Vi träffades som hastigast men jag valde att vara iakttagare det året för att se vad det skulle bli. Jag har lärt mig att vara försiktig och ett litet bolag som mitt måste tänka och planera noga. Det är stora pengar trots allt.
Folkfestivalen föll i god jord, Tomas Ledin såg i Hilda en skicklig medarbetare och förra året var hon delproducent till ett arrangemang som fick enormt bra mottagande.
Hamnar man i skuggan av Tomas som Hilda?
–Nej, skrattar hon, inte alls. Vi kompletterar varandra. I publika sammanhang är Tomas dragplåster och jag har min del. Vi gör ett bra jobb ihop.

Men alla festivaler måste utvecklas, därmed inte sagt bli större. För stort blir som Peace and Love, det faller. Det handlar mer om att skapa kontinuitet. Som Sweden Rock, det kan bli mycket större men man väljer att utveckla inom de nuvarande ramarna, säger Hilda.

Årets Folkfestival är en dag längre. Temat är Västafrika och Brasilien. Raden av artister sträcker sig från Arja Saijonma till Sven-Bertil Taube, romsk dans/musik och givetvis konst. Satsningen på Taubespelen på söndagen är nytt.

En festival förklarar Hilda, måste göra människor delaktiga. Man ska kunna utföra, njuta, lyssna – allt på en och samma arena. Därför är det t.ex. inte bara konstutställning utan också möjlighet för besökare att själva måla. Eller varför inte testa att spela fiol, lära sig dansa.
Hon myntar uttrycket “Festivalisera” det skall finnas något för alla, liten som stor.

Det finns något som gör att eventkunskap lever vidare. Hilda pratar gärna om “Learning by doing”. Den väg hon själv valt. Under det kommande året kommer några musiker att kunna gå i skola på MTA i eventkunskap. Förutsättningen är att man är aktiv musiker. För ytterst handlar det om att arrangörer och utövare ska ha kunskap och förståelse om varandras arbete. I utbildningen ingår självklart att repetera, ordna konserter och slutligen också kunna boka och skapa musikaliska event med andra artister.

Hur mycket kan verksamheten utvecklas? Tja, Hilda ler stort. Det beror ju på vilken energi och vilket driv man har. Folkfestivalen kan utvecklas långt. Nya förmågor kan lära sig ta över.
Det handlar inser jag om inspiration, spelglädje och att dela med sig. Energi. Sedan får vi se vad publiken i den gamla slottsparken tycker. Vi avslutar vårt samtal.Solen skiner över en stekande Medborgarplats. Hoppas lite av solen stannar kvar till Festivalen. Innan vi skiljs åt lämnar hon över en bunt med flyers för festivalen. Du kan väl dela ut där du kommer åt, säger hon.
PS. Om man lite snabbt kollar könsfördelningen av årets artister, är det en jämn fördelning och det är allmänt känt att inom vis- och folkmusik är det betydligt mer rättvist fördelat mellan män och kvinnor.

Folkfestivalen startar den 7 augusti och avslutas södagen den 10:e. Det är tredje året som det anordnas en folkfestival i Stockholm.
Text: Anne Skånér

Arkiverad under: Musik Taggad som: Folkfestivalen, Hilda Sandgren, Intervju, Kulturbloggen

The Soundtrack Of Our Lives släpper ett album till, det avslöjas när Kulturbloggen mötte Ebbot från TSOOL

17 april, 2012 by Rosemari Södergren

The Soundtrack of Our Lives tar avsked. Bandet släpper sitt sista album och åker på avskedsturné. Det är inget sorgligt eller särskilt konstigt med det, menar Ebbot, bandets frontfigur och sångare.
-.Det blir inte så dramatiskt. Alla håller på med så mycket andra grejer. Vi har kört i sjutton år och med sista albumet skriver vi sista kapitlet. Det känns inte jobbigt alls, säger Torbjörn Ebbot Lundberg när vi möter honom på en pressdag i EMI:s lokaler.

Han är kladd i svart kaftan, svarta byxor och en färgstark halsduk kring halsen och sitter framför en Mac och försöker ta sig ut på det trådlösa nätverket hos EMI. Han berättar då något som överraskar mig: Steve Jobs, Apples grundare, är hans idol.

– Steve Jobs skapade något, han hade en vision om att skapa en ny tillgänglig värld. Även om jag själv är väldigt analog ser jag vad hans vision förändrat världen, säger Ebbot.

Ebbot tycker det finns likheter mellan TSOOL och Steve Jobs:
– Hans vision att det skulle vara kvalitet i det kreativa känner jag stämmer med vår vision.

TSOOL har haft en röd tråd igenom de 17 åren.
-Det låter kanske idealistiskt, men jag tycker att vi som band har återspeglat den tid vi föddes i, säger han. Vi i bandet föddes under åren 1966-1973 och jag tycker att vi tar vid både musikaliskt och spirituellt från det som fanns då. Vi förde budskapet vidare i en slags fortsättning på den dröm som föddes.

Jag frågar om han ser TSOOL som politiskt.
-V i har väl en politisk aspekt, vi är en del i en rörelse som står för förändring, säger han.

– Vi står väl för idén att försöka skapa ditt eget liv, lev inte nån annans liv. Att man ska försöka föra sina drömmar vidare.

Ett tag fanns uppgiften på Wikipedia stod det att Ebbot är magiker. Det var jag ju bara tvungen att fråga honom om.
– Nja är inte musik magi? Svarar han kryptiskt. Skapar vi inte magi på scen?

Ebbot visade i alla fall att han har någon form av extra förmåga när han var gäst hos Skavlan samtidigt som den brittiske psykologen Richard Wiseman. Ebbot skulle gissa vilka stjärntecken gästerna hos Skavlan hade och han prickade rätt på alltihop.

-Nja, säger han och verkar inte vilja prata så mycket mer om det.

-Jag var skärrad själv skämdes nästan efteråt, vet inte hur jag kunde veta. Någon form av intuition.

Om musiken och om TSOOL vill han prata desto mer och intuitionen finns med när han skriver musik också.

-När jag skriver texterna måste jag kunna sjunga orden utan att tröttna på den. Det måste jag känna in, kan inte tänka ut det, berättar han.

Sista albumet med TSOOL, som har titeln Throw It To The Universe, släpps den 18 april. Till alla fans har vi goda nyheter: det kommer ytterligare ett album. Sex låtar kom inte med på albumet.
-De sex låtarna är väldigt bra låtar, men de passade bara inte in in i konceptet för det sista albumet, berättar Ebbot.

På något sätt kommer de att släppas i höst, avslöjar han. Kanske tillsammans med inspelningen från konserten TSOOL gjorde med symfoniker.

Även om TSOOL tar en rejäl paus lär vi få se och höra mer av Ebbot i alla fall.

-Som grupp har vi tjänar vårt syfte, men jag ska fortsätta med min mission. Jag älskar att producera musik och jag älskar att musicera och jag älskar att jobba ihop med kreativa människor.

PS Om du undrar vad hans artistnamn Ebbot kommer ifrån så har det en enkel förklaring. Jag frågade honom och han berättade:
Jag var 19 år och vi hade en fest där vi fick för oss att vi skulle tala baklänges. Jag kallades ju Tobbe så …

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av nya albumet- Throw It To The Universe?
Och du har väl inte missat att TSOOL spelade på festivalen Peace & Love i sommar?

Läs även andra bloggares åsikter om Ebbot, TSOOL, intervju, skivnytt, Kulturbloggen

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Ebbot, Intervju, Kulturbloggen, skivnytt, TSOOL

Kulturbloggen möter Sofia Pekkari

17 april, 2012 by Rosemari Södergren

Sofia Pekkari – lägg namnet på minnet. Hon är en av de unga skådespelarna på Dramaten, född 1985 och redan haft flera stora roller som Julia i Shakespeares Romeo & Julia på Stora scenen i regi av John Caird.

I den föreställningen spelade hon mot Christoffer Svensson som var Romeo. Sofia och Christoffer är ett par i verkligheten.
-Vi hade varit ihop ett år när vi fick de rollerna. Det var väldigt bra för vi kunde jobba mycket med texten tillsammans, berättar Sofia Pekkari.

Sofia Pekkari kommer från Göteborg och är uppväxt i teaterlokaler. Hennes pappa var musiker på Backa Teater.
-Som jag minns det var vi där jämt, säger hon. Teaterhus är de mest spännande hus jag vet och vi var många teaterbarn som for omkring där.

Att hänga på teatern gav henne nog en stabil grund för hennes karriär inom teatern.
-Jag minns att jag såg Spöket på Canterville 22 gånger när jag var i nioårsåldern, jag kunde inte få nog av den.

Inför gymnasiet stod hon i valet och kvalet mellan att gå teaterlinjen eller musiklinjen. Det blev teater, men hon var nära att hoppa av och byta till musik. Hon kände sig inte riktig hemma i teaterklassen och i princip var allt klart för bytet till musiklinjen när hennes gymnasieklass fick vara med i en föreställning av ”Hamlet” på Angereds Teater.
-Det ville jag ju vara med om, när vi fick chansen att vara på en teater på riktigt.

Sofia Pekkari fick rollen som Ofelia och efter den fick hon roller i tv-serier, bland annat i ”Kniven i hjärtat”. I tv-serien ”Möbelhandlarens dotter” spelade hon mot Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg, som förmodligen tipsade Dramaten om henne, eftersom hon därefter fick chansen att provspela för en roll i Dödsdansen.
-Jag provspelade på skärtorsdagen för sex år sedan, berättar hon.
Hon fick rollen och där spelade hon mot Christoffer Svensson, som några år senare blev hennes sambo.

Efter den rollen fortsatte det och idag har Sofia Pekkari ett treårskontrakt med Dramaten.

I sommar går Sofia Pekkari in i en helt ny roll, då ska hon bli mamma.
-Vi ska dela föräldraledigheten ganska lika, men det beror väl också på vilka roller som dyker upp för oss, säger hon.

Hon hoppas kunna få lite tid över när hon är föräldraledig för att ta sånglektioner. Kommer det en roll där hon får kombinera sången med teatern tackar hon nog inte nej.
-Jag drömmer om sångroller, att få vara med i musikteater.

Läs även andra bloggares åsikter om intervju, Kulturbloggen, Sofia Pekkarei, Dramaten, scenkonst

Arkiverad under: Intervju, Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Intervju, Kulturbloggen, Scenkonst, Sofia Pekkarei

Kulturbloggen möter Skansros

7 april, 2012 by Redaktionen

Göteborgsbandet Skansros släppte sitt andra album, Rekviem till en dröm, den 21 Mars. Läs vår recension här. Efter deras spelning på TV4s Nyhetsmorgon träffade Kulturbloggen Felix Andersson (sång, gitarr) och Kalle Vento (orgel, piano, gitarr) på i cafét i det nyöppnade hotellet Clarion Hotel Post i Göteborg. Vi snackade om bland annat medialisering, Beatles, undermedvetna melodier och Final Fantasy.

Kulturbloggen: Hur känns det nu när musikarriären har kickat igång igen?
Felix: Det känns märklig bekant. Saker som man har glömt bort kommer tillbaka. Musikbranschen kan kännas lite stelbent: det finns en utsnitsad mall för hur man ska göra. Det tänker man inte på när man får göra vad man vill i studion.

Kulturbloggen: Vad tycker ni mest om: att skapa musiken eller att spela live och det omkringliggande?
Felix: Jag älskar att sitta och skriva musik, men om det är en bra och rolig spelning så är det också grymt. Sen vad det gäller allt annat, så är jag inte så mycket för det: vi är inte direkt det networkande bandet.

Kalle: Jag tycker att skapelseprocessen är det bästa som finns. Både att man själv växer som musiker, och att man växer och utvecklar sin musikalitet tillsammans.

Kulturbloggen: Så bandet är ett verkligt samarbete?
Kalle och Felix: Ja, verkligen.

Kulturbloggen: Är det någon som styr processen?
Felix: Någon är det alltid som styr, men det är alltid olika.

Kulturbloggen: Hur känns det nu när skivan är färdig?
Felix: Det känns bra.

Kalle: Man är ju lite nervös för mottagandet. Vi har ju suttit i vår bubbla nu i ett och ett halvt år och nu så ska det visas för hela Sverige.

Felix: Vi jobbar på ett väldigt oortodoxt sätt tillsammans med vårt skivbolag. Vi gör det vi vill och sen släpper Rasmus det. Det är ingen som protesterar eller försöker kommersialisera musiken. Fast samtidigt är det ju många som stör sig på det. Det blir ju väldigt personligt. Om man går sin egen väg så är det ju klart att många går ifrån en. Jag ser det inte som ett problem. Men alla ska ha sin egen åsikt om allt.

Kulturbloggen: Skapelseprocessen verkar ju ha varit väldigt ambitiös och intensiv denna gången — hur var det att göra ert andra album?

Felix: Det är klart man har ambitioner. Jag tycker att det känns roligare att göra någonting riskfyllt.

Kalle: När jag har suttit och skrivit låtar hemma så har jag varit väldigt kritisk.

Kulturbloggen: Mycket skapelseångest?
Kalle: Nej, inte direkt. När man känner att man är någonting på spåren så blir man eggad och uppeldad. Då gör man stora grejer som man kan vara stolt över. Det kan jag säga om hela det här albumet. Jag är stolt över det.

Kulturbloggen: Hur var det denna gången till skillnad från första skivan?
Felix: Det var ju som natt och dag. När vi gjorde första skivan så fick vi bara fem dagar på oss. Vi fick gå in och spela tills vi var tvungna att åka hem. Det var en stor skillnad. Dessutom, då hade vi skrivit låtar där det viktigaste var att det skulle vara kul att spela live. Det var det vi var då, ett liveband. Vi fick skivkontrakt och spelade in j-gt snabbt.

Kalle: En annan stor skillnad är att alla har varit otroligt delaktiga i den nya skivan.

Kulturbloggen: Hade ni några förebilder eller influenser när ni skapade Rekviem till en dröm?
Felix: Jag har alltid lyssnat riktigt, riktigt mycket på Beatles. I En revolution i huvudet tror jag att John Lennon säger: “vi har redan använt det trumsoundet i en låt, så vi kan inte använda det igen”. Jag gillar den här respektlösheten, och också att man hela tiden försöker hitta nya brunnar. Det tycker jag verkligen att vi har gjort med den nya skivan.

Kulturbloggen: Varför valde ni att döpa skivan till Rekviem till en dröm?
Kalle: Alla associerar ju till filmen. Jag gör inte det. Jag har aldrig gjort det. Det var en låt innan det blev en albumtitel. Det är den låten för mig, och inte den filmen.

Felix: Det finns också en låt som heter “Rekviem till en stad”. Det är väl en ganska vanlig grej att sjunga om saker som håller på att dö? Det är det skivan handlar om: drömmar som dör.

Kulturbloggen: Strävade ni efter en drömsk känsla i produktionen och arrangemangen?
Felix: Ja, det gjorde vi. Vi har t.ex. en specifik låt där vi försökte skapa känslan av att musikerna var döda för längesen. Som om det var en inspelning av en inspelning: man står i en studio, och så spelas musiken, men musikerna är inte där.

Kulturbloggen: I låten “Du gör mig till en människa” dyker det upp ett melodiskt motiv man känner igen. Vad är det för melodi? Varifrån kommer den?
Felix: Det är magaluf med Orup.

Kalle: Det visste jag inte.

Felix: Nej, men jag hörde den slingan i Kalles musik och jag tyckte det var kul att pusha åt det hållet.

Kalle: Det är en grej som folk inte vet om om oss som skapar musiken. Man samlar ju på sig melodier, de fastnar i en på ett undermedvetet plan, något man hörde för längesen sitter ju fortfarande kvar.

Felix: Stevie Wonder kör ju på det stenhårt. Han vaknar med en melodi i huvudet. Och så ringer han upp sina kompisar, nynnar den och frågar, “Var är det ifrån?” Ibland svarar någon: “men det är ju “Let It Be” med Beatles!” Och då släpper han den melodin. Men om ingen känner igen den då spelar han in den!

Kulturbloggen: Hur kom den fina digipacken till?

Felix: Vi har en kompis som heter Robin Johnson. Han är fotograf och tar jättefina bilder. När vi började snacka om omslag så tänkte vi att det vore en bra idé att ha någon av hans bilder. Och så kom vi på att singlarna också ska ha en bild. Men eftersom vi inte visste vilka låtar som skulle bli singlar fick alla låtar en bild. Vi lyssnade på låtarna och så valde vi den bild som passade bäst.

Kulturbloggen: Hur kommer det sig att ni heter Skansros?
Felix: Per gillar Watertown, skivan med Frank Sinatra: hur allting som händer på skivan händer i Watertown. Han föreslog att vi skulle ha ett namn som stod för en plats. Det tyckte alla var en bra idé. Och Skansros, det låter ju som en plats.

Kulturbloggen: Ni har haft ett uppbrott med bandet. Felix, du var ju i Berlin ett tag. Hur har pausen från musiken påverkat er?

Felix: Ja, det har det säkert gjort. Det var ju väldigt mycket när vi höll på. Fram tills jag drog. Jag känner att jag växte av att få distans till allt. Jag tyckte att det var en väldigt märklig grej att helt plötsligt så var det massa, massa människor som visste vem jag var — men jag visste inte vilke dom var. Man blir ju liksom nått annat — jag menar, du vet ju vem jag är och jag vet ju vem du är, det är ju en helt vanlig mänsklig grej. Men så helt plötsligt dyker det upp massor med människor som tror att dom känner en och har åsikter om en. Och allt gick så galet jävla fort. Vi hade en spelning och sen hade vi ett skivkontrakt.

Det har också blivit så att allmänheten öppet har fått ta del av vår utveckling. Vi har inte fått utvecklas i fred, eftersom det har funnits en insyn i vårt band från första stund. Rasmus har släppt allt vi har gjort, vi har i princip inga låtar som är osläppta. Förutom möjligtvis en låt. Vi hade liksom inte 20 låtar från när vi var unga som vi har ratat, utan de låtar vi gjorde när vi var unga — dom kom med. Så fort vi hade fått upp tio låtar från när vi började spela så var vi tvungna att släppa en skiva.

Kalle: Jag tycker att alla i bandet har ett väldigt gott omdöme. Det finns ju många låtskrivare som skriver uppåt 40 låtar till en skiva och sen väljer ut 10. Det förstår man sig inte riktigt på. Vi jobbar ju med låtar tills vi kan stå för dom.

Kulturbloggen: Outrolåten är nästan en genre i sig, hur fick ni idén att avsluta albumet så? (Det är en berättare som räknar upp alla som har medverkat i tillkomsten av albumet, och han tackar folk som har gett stöd, medan bandet spelar i bakgrunden)
Felix: Det kanske är något undermedvetet. Du nämnde ju att albumet låter filmiskt. En radioteater är ju besläktat med film, och dom slutar alltid så.

Kulturbloggen: Ni nämner ju CS i en låt. Jag och brorsan är riktiga spelnördar. Vad är ert favoritspel?
Felix: Zelda, A Link to The Past. Det är ett helt fantastiskt spel.

Kalle: Jag älskar Final Fantasy. Min favoritdel i spelserien är VII och IV. Jag lyssnade också mycket på Nobuo Uematsus musik. När vi åkte till Stockholm så hade Felix skaffat en ny Ipad. Så hörde jag att man kunde spela Final Fantasy III på den. Vi höll på köra av vägen.

*

Den 13 April spelar Skansros på Röda Sten i Göteborg. Ses där!

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Skanros, intervju, Göteborg, musik, Kulturbloggen

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Göteborg, Intervju, Kulturbloggen, Musik, Skanros

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 7
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: Nimby

Nimby Betyg 3 Premiär digitalköp 26 … Läs mer om Filmrecension: Nimby

Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Detaljer Av Lars Norén Tillgänglig på … Läs mer om Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in