Jag älskade honom bygger på en bok av Anna Gavalda. Efter att ha sett filmen blir jag faktiskt nyfiken på boken.
Efter en rätt påfrestande början tog den sig. Jag har svårt för långdragna scener med snyftande och snörvlande människor. Ingen skugga över filmen, sen artade sig som sagt. Det var itne svårt att luta sig tillbaka och följa historien.
Jag gillar att filmen aldrig tappar kontakten med ramberättelsen, alltså historien som är orsaken till att berättaren är där och berätttar.
Så här skriver SF om filmen
En kväll bestämmer sig Pierre för att dela med sig av sin mest smärtsamma hemlighet till sin svärdotter Chloé, som precis har blivit övergiven av sin make – Pierres son. Pierres hemlighet har plågat honom under tjugo års tid och påverkat honom starkt, både på gott och på ont. Det handlar om hans hemliga kärlek till Mathilde, kvinnan som han lämnade för att i stället välja en enklare och bekvämare väg i livet.
Det finns massor för den analytiskt lagde. Den handlar om omöjlig kärlek, det gamla vanliga. Det som gör den sympatisk är att filmen inte försöker göra det hela så storslaget. Det är ingen Doktor Zhivago utan håller sig på den vardliga sidan där vi alla kan känna igen oss.
Vi får se en hel del fint skådespeleri. Särskilt kvinnorna spelar sina roller med övertygelse. Florence Lorette-Caille är så bra att det gör ont.
Premiär 2/10. Läs mer här.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jag älskade honom, film, förhandstitt, kulturbloggen, premiär
