Titel: De bortglömda
Författare: Sara Blædel
Förlag: Massolit förlag
Utgiven: 201210
ISBN: 9789186649906
Sara Blædel inleder De bortglömda med en prolog på en och halv sida; prologen är poetisk, fängslande, varm och rysansvärd. En kvinna längtar till ljuset, hon går raskt bort från hennes förflutna mörker men råkar ta ett felsteg som leder till att hon några dagar senare hittas död av en skogshuggare.
Louise Rick är kriminalinspektören som ska ta hand om fallet med denna oidentifierade ärrade kvinna; Louise blir engagerad redan från första minuten och prioriterar kvinnans fall framför fritid och familj. Sökningen av kvinnans identitet leder Louise och hennes vårdslösa medhjälpare vid namn Eik till ett samhälle vars invecklade historia Louise har varit en del av.
Plötsligt blir Louise uppringd av en gammal kvinna vars liv i några år har varit sammanflätad med två tvillingflickor på ett isolerat hem för förståndshandikappade. Tvillingarna kallades tillsammans för Lisemette eftersom de hörde ihop så pass mycket att man inte skilde på dem. Den gamla kvinnan påstår att kvinnan som hittades död i skogen är Lise.
Spänningen tar fart när det hittas ett dokument på att Lise och hennes tvillingsyster Mette dog av lunginflammation för tjugo år sedan; men eftersom Lise endast dog för en vecka sedan betyder det att hennes dödsattest var falskt – kan i så fall Mettes dödsattest också vara det det?
Innehållet i den första hälften av romanen är överraskande och lovar ett förklarande avslut. Dock spinner berättelsen vidare till mindre intresseväckande små berättelser som egentligen inte borde vara sammanflätande med huvudhandlingen. Dessa mindre berättelser gör även huvudhandlingen tunnare. Ett exempel är Louise väninnas bröllopsplaner och betydelselösa middagsbjudningar som sätter stopp på tensionen i romanen; och på grund av detta blir de sista hundra sidorna alldeles för svaga. Tvillingarnas perspektiv uteblir.
Blædels stil är till den större delen kall vilket leder till att huvudkaraktärerna är mindre djupa och realistiska. De är transparenta, tråkiga. Karaktärerna väcker inte ens fram känslor när någonting går illa för dem. De mindre karaktärerna är dock levande och oerhört bra beskrivna.
Sara Blædel är på den säkra sidan och vågar inte ta utmaningen att skriva ur en förståndshandikappades perspektiv. På grund av detta blir den lovande prologen och resten av romanen så osammanhängande att de vagt hör ihop. Å ena sidan är den avbrutna berättelsen om Lise realistisk – hennes berättelse bör trots allt inte kunna fortsätta efter att hon har dött – men å andra sidan finns det ingen mening att en hel roman handlar om en person vars sinnelag är frånvarade.
Antingen bör språket ta större plats i en roman eller så ska handlingen göra det, i De bortglömda är både språket relativt bra och handlingen relativt bra vilket leder till att jag tycker att hela romanen är relativt bra.
Jag rekommenderar denna bok för läsare som vill koppla av och ändå få ut någonting av sin läsning – beskrivningarna av hur det kunde se ut på hemmen för utvecklingsstörda är romanens starka sida, till exempel – men i fall du som läsare vill brinna för en bok och känna doften av bokens starka innehåll långt efter att ha läst den så är jag tveksam i fall du skulle gilla denna kriminalroman.
Text: Anastasia Brink