Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kriminalroman

Sara Blædels De bortglömda – börjar bra men tunnas ut

by

Titel: De bortglömda
Författare: Sara Blædel
Förlag: Massolit förlag
Utgiven: 201210
ISBN: 9789186649906

Sara Blædel inleder De bortglömda med en prolog på en och halv sida; prologen är poetisk, fängslande, varm och rysansvärd. En kvinna längtar till ljuset, hon går raskt bort från hennes förflutna mörker men råkar ta ett felsteg som leder till att hon några dagar senare hittas död av en skogshuggare.

Louise Rick är kriminalinspektören som ska ta hand om fallet med denna oidentifierade ärrade kvinna; Louise blir engagerad redan från första minuten och prioriterar kvinnans fall framför fritid och familj. Sökningen av kvinnans identitet leder Louise och hennes vårdslösa medhjälpare vid namn Eik till ett samhälle vars invecklade historia Louise har varit en del av.

Plötsligt blir Louise uppringd av en gammal kvinna vars liv i några år har varit sammanflätad med två tvillingflickor på ett isolerat hem för förståndshandikappade. Tvillingarna kallades tillsammans för Lisemette eftersom de hörde ihop så pass mycket att man inte skilde på dem. Den gamla kvinnan påstår att kvinnan som hittades död i skogen är Lise.

Spänningen tar fart när det hittas ett dokument på att Lise och hennes tvillingsyster Mette dog av lunginflammation för tjugo år sedan; men eftersom Lise endast dog för en vecka sedan betyder det att hennes dödsattest var falskt – kan i så fall Mettes dödsattest också vara det det?

Innehållet i den första hälften av romanen är överraskande och lovar ett förklarande avslut. Dock spinner berättelsen vidare till mindre intresseväckande små berättelser som egentligen inte borde vara sammanflätande med huvudhandlingen. Dessa mindre berättelser gör även huvudhandlingen tunnare. Ett exempel är Louise väninnas bröllopsplaner och betydelselösa middagsbjudningar som sätter stopp på tensionen i romanen; och på grund av detta blir de sista hundra sidorna alldeles för svaga. Tvillingarnas perspektiv uteblir.

Blædels stil är till den större delen kall vilket leder till att huvudkaraktärerna är mindre djupa och realistiska. De är transparenta, tråkiga. Karaktärerna väcker inte ens fram känslor när någonting går illa för dem. De mindre karaktärerna är dock levande och oerhört bra beskrivna.

Sara Blædel är på den säkra sidan och vågar inte ta utmaningen att skriva ur en förståndshandikappades perspektiv. På grund av detta blir den lovande prologen och resten av romanen så osammanhängande att de vagt hör ihop. Å ena sidan är den avbrutna berättelsen om Lise realistisk – hennes berättelse bör trots allt inte kunna fortsätta efter att hon har dött – men å andra sidan finns det ingen mening att en hel roman handlar om en person vars sinnelag är frånvarade.

Antingen bör språket ta större plats i en roman eller så ska handlingen göra det, i De bortglömda är både språket relativt bra och handlingen relativt bra vilket leder till att jag tycker att hela romanen är relativt bra.

Jag rekommenderar denna bok för läsare som vill koppla av och ändå få ut någonting av sin läsning – beskrivningarna av hur det kunde se ut på hemmen för utvecklingsstörda är romanens starka sida, till exempel – men i fall du som läsare vill brinna för en bok och känna doften av bokens starka innehåll långt efter att ha läst den så är jag tveksam i fall du skulle gilla denna kriminalroman.

Text: Anastasia Brink

Cornwells Mord i Central Park – en filmisk kriminalhistoria

by

Titel:Mord i Central Park
Författare: Patricia Cornwell
Förlag: Norstedts, Stockholm 201208
ISBN 978-91-1-303862-9

Patricia Cornwell är en deckarförfattare, som hunnit med en hel rad mordhistorier i en ansenlig mängd böcker, de flesta med rättsläkaren Kay Scarpetta i huvudrollen. Mord i Central Park är nummer nitton i raden, den sjuttonde som översatts till svenska.

Cornwells tidigaste romaner ansågs hålla hög kvalitet men denna sjönk stadigt i takt med antalet böcker ökade. Hon har dock tagit åt sig av kritiken och i de senare verken har kvalitén åter stigit. Jag som inte har läst något av författaren tidigare hade lite svårt att komma in i historien, det var väldigt många namn och professioner inom polis- och rättsväsende att placera och memorera. En del händelser syftar också tillbaks på tidigare romaner och det dröjer många sidor innan jag någorlunda har förstått omgivning och sammanhang. Det som händer i den här boken är att en ung joggare hittas mördad i Central Park, en rik kvinna försvinner och Scarpetta själv blir utsatt för diverse hot, bland annat får hon hem en misstänkt. Hon har åtagit sig att delta i ett tv-program, som tar upp brott och där programledaren själv bedriver en slags spaningar för att kunna sätta åt de medverkande rättspersonerna. Scarpetta blir hårt åtgången av programledaren, som inte har mycket till övers för henne, och hon ådrar sig en massa bekymmer på grund av detta. Det hela är mycket spännande när man väl kommit över de värsta besvären med persongalleri mm och någonstans i mitten av boken flyter det på och blir riktigt intressant.

Det är många och långa dialoger mellan olika personer i boken, vilket gör att jag väl skulle kunna tänka mig den som film, enligt ryktet skulle då Angelina Jolie spela rollen som Scarpetta. Det är också en del bra miljöskildringar från New York mm, men den tekniska detaljskildringen kan ibland bli väl ingående, det är många uppräkningar av medicinska och datatekniska termer och begrepp, som jag skummar igenom. Men i stort tycker jag det är en väl läsvärd kriminalhistoria och man får en god inblick i New York-polisens och åklagarmyndighetens arbete, något som författaren verkar ha god kännedom om.

Text: Vivian Gustin

Döda talar inte – Ann Cleeves – som Agatha Christie som skildrar vår tid, men svartare

by

Döda talar inte
Författare: Ann Cleeves
Översättare: Jan Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN10: 9100127426
ISBN13: 9789100127428
Som cd-bok

Kriminalkommissarien Vera Stanhope är rätt osannolik som deckarhjälte: en medelålders fet kvinna som dricker för mycket alkohol. Det låter lite som en parodi på den tidigare så vanlige deckarkaraktären. Serien om Vera Stanhope är dock inte alls några parodier. Det är spännande kriminalromaner som skildrar en värld långt bort från det småmysiga Midsomer.

Vera Stanhope är kriminalkommissarie i nordöstra delen av England, där det finns många slitna områden där arbetslösheten sätter sin spår och där finns små byar där de mer välbärgade bor ganska nära fattigare bybor.

Det som gör “Döda talar inte” så bra är inte det ovanliga i att en medelålders kvinna som varken är snygg eller elegant är hjälten utan det är vad som skildras och hur det skildras som gör att jag inte kan slita mig från boken när jag börjat läsa. Författaren Ann Cleeves som själv bor i Northumberland i nordöstra England och har arbetat som övervakare, på kvinnojourer och inom sjöräddningen. Hon har skarpt öga för de talande detaljer som ger trovärdighet åt berättelsen och samtidigt kommer vi människorna nära. Även om jag kan reta mig på Vera Stanhope känner jag respekt för henne, precis som om jag hade mött henne i verkligheten.

I “Döda talar inte” är inget svart eller vitt. Vera nöjer sig inte med att hitta mördaren, hon vill förstå.

Bokförlaget skriver om boken och författaren:
Återigen befäster Ann Cleeves här sin plats som mysdeckarens nya drottning. I samma tradition som Agatha Christie rör hon sig knivskarpt mellan tonträffande personporträtt, engelska gröna kullar och kluriga mordutredningar.

Delvis håller jag med, men delvis inte. Visst behärskar Ann Cleeves konsten att liksom Agatha Christie långsamt veckla upp en puzzeldeckare, vi pendlar med i berättelsen och misstänker än den ena, än den andra. Men samtidigt får vi en resa igenom människors psyken och dess öden och vi lider med människorna. Det är välskrivet, helt enkelt.

Det är en tröst för alla oss som inte är perfekta att läsa om en kvinna som trots att hon är så helt fel, enligt svenska arbetsgivares ideal, ändå är en skicklig utredare. I Sverige anställer ju arbetsgivare i stort sett ingen som fyllt 50 år och definitivt inte en överviktig kvinna som Vera. Kanske kan sådana här deckare öppna ögonen för en och annan åldersdiskriminerande svensk arbetsgivare – att få dem att inse att människor kan vara duktiga utan att vara snygga trettioåringar.

Som vanligt har Vera vid sin sida sin unge vapendragare polisassistent Joe Ashworth. Genom honom får vi en inblick i det brittiska systemet där kvinnor fortfarande förväntas stanna hemma med barnen de första åren.

“Döda talar inte” är en av bästa kriminalromaner jag läst på länge. Det var en sådan deckare som jag bara ville läsa och läsa och jag kunde inte slita mig. Det är spänningen men samtidigt beskrivningarna av människorna och samhället som gör till en kriminalroman med betoning på roman.

Handlingen?
Tja jag kan lika gärna kopiera vad bokförlaget skrivit:
En ung mamma förälskar sig i en kontrollerande äldre man. Kort därefter drunknar hennes lille son i ett badkar. Ett år senare hittas socialsekreteraren som arbetat med fallet strypt i ett badhus. Den som finner kvinnan är Vera Stanhope: kriminalkommissarien som arbetar för mycket, väger för mycket, dricker för mycket. Tillsammans med polisassistent Joe Ashworth försöker hon lösa fallet, då ännu ett mystiskt lik dyker upp i den pittoreska småstaden.

Här har Kulturbloggen recenserat första delen av tv-serien om Vera som nyligen släppts på dvd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lars Kepler: Hypnotisören – ger en bild av ett mörkt, skrämmande Stockholm

by

“Hypnotisören” som gavs ut i sommar av Bonnier var omtalad redan före lanseringen – författaren är en pseudonym ocn redan före utgivningen i Sverige hade deckarromanen sålt till flera länder utomlands.
Det gör att boken är oerhört hajpad och
På baksidan av den tjocka boken står: Aldrig tidigare har en svensk roman sålts till utlandet med en sådan framgång redan innan den publicerats i Sverige.

Jo, det gör att boken i sig är en gåta som många av oss triggas igång på. Hur kan Bonnierförlaget lyckas sälja en deckare utomlands av en tidigare outgiven författare? Hmm, eller, outgiven? Det vet vi ju inte. Vem är Lars Kepler.
Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är min man som skrivit Hypnotisören. För den utspelar sig nämligen på en mängd platsen där min man varit och skulle kunna beskriva. Fast att skriva en deckare som är drygt 570 sidor i den första inbundna upplagan låter sig inte göras utan att någon i familjen märkt det.

Hypnotisören är en deckarhistoria som utspelar sig i ett kallt, snömoddigt, läskigt Stockholm där det inte bara är kallt för att det är veckorna före jul utan för att det är kallt mellan människorna. Och allra värst drabbas barnen som på olika sätt överges av sina närmaste och sviks av samhället.

Hypnotisören är en mörk, hemsk berättelse där det efter några kapitel verkade vända upp och ner på hur en deckare ska skrivas. Det såg ut som om vi redan då visste svaret på vem som var mördaren. Jag vill inte vara en spoiler, så jag tänker inte vidareutveckla om det är så eller inte.

En deckare ska vara spännande och det är “Hypnotisören”. Jag kunde inte slita mig utan sträckläste den nu under helgen.

Bitvis är det välskriven och för att vara en bestseller i den svenska deckargenren är dialogerna hyggligt trovärdiga, i alla fall om man jämför med hur människorna i Liza Marklunds deckare som talar som om de läste innantill. Men jag saknar mer djup bakom huvudpersonernas agerande. Jag har lite svårt att tro på en del. Jag blir dessutom rätt arg på läkaren Erik som får driva hypnosterapi med svårt psykiskt och socialt skadade människor. Kan det verkligen gå till på detta sätt inom svensk sjukvård, att krigsförbrytare får hypnotiseras i grupp tillsammans med människor som utsatts för sexuella övergrepp som barn? Om det är så: är boken ett förtäckt angrepp på svensk psykvård. Men samtidigt: det är inte litteratur av högsta klass hela tiden. Det är en hel del där det berättas med adjektiv hurdan någon är istället för att det skildras. Som han log stort och liknande.

Det är mycket som är mörkt och nästan utan hopp i deckaren. Det är väl den största behållning, själva skildringen av Stockholm och det svenska samhället idag. Om än lite väl mörkt.

En del av hajpen kring deckaren är förstås frågan: vem är författaren. Den som skrivit boken verkar veta en del om hypnos. Ska vi leta bland de registrerade svenska hypnotisörerna?

En annan sida berättar om en del av spekulationerna kring boken:

Vem är denna Lars Kepler då? Det spekuleras i om det är Mankell som ligger bakom, eller till och med Stieg Larsson själv. Återigen tror man att Stieg Larssons död är icensatt.

Igår läste jag första kapitlet i boken och låt mig säga så här; jag blev hypnotiserad och fast efter första sidan. Det här kommer slå stort. Det här är framgångar i Stieg Larsson- eller kanske Dan Brown-klass.

Vem är Lars Kepler? Sydsvenskan har låtit Per Svensson spekulera:

Lars Kepler
Genre: Kriminalromaner med CSI/Hjärnstorms-stuk.
Utgivning: Debuterar i sommar med ”Hypnotisören”, den första titeln i en svit som enligt Albert Bonniers förlag redan är en världssuccé.
Huvudmisstänkt: Manusfabrik.
Alternativ: Henning Mankell (har dementerat, kraftfullt och trovärdigt), Arne Dahl/Jan Arnald, Kajsa Ingemarsson.

En annan bloggarek, På ett högt berg, spekulerar och gissar på Mark Levengood:

Vem Lars Kepler är har inte avslöjats. Jag tycker att det i språket och formuleringarna finns en ton som visar att författaren språkmässigt har finlandssvenskt påbrå. Och då gissar jag att Lars Kepler skulle kunna vara pseudonym för Mark Levengood till exempel. Minns var ni läste det först om det visar sig vara så!

Bokhora har ett annat alternativ de tror på:

Kristoffer Leandoer, författare och förläggare på Bonniers.
Förklara varför vi tror på det namnet, JoÖ!

JoÖ: Jo alltså, vi tänker såhär – och det blir kanske tydligare när man läst boken – att det definitivt måste vara någon som är van att skriva. Dessutom som är van att redigera eftersom boken krävde mycket lite efterarbete och kunde komma ut väldigt snabbt hos förlaget.

Och där är ju en annan sak – det är vanligtvis lång väntetid på Bonnier. Men Leandoer har ju en direktväg in till Bonnier redan.

Bjäre Bokhandels blogg har också skrivit om boken.

Fler recensioner:

Hypnotisören
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 572
Utgivningsår: 2009
ISBN: 9789100124045
ISBN-10: 9100124044
Inbunden

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Elizabeth George: Stråk av rött – recension

by

elizabeth_georgeOm du gillar den amerikanska deckardrottningen Elizabeth Georges serie om poliserna Barbara Havers och Thomas Lynley kanske du inte missat att det kommit en ny bok i serien nu, översatt till svenska: “Stråk av rött”.

Först av allt: En varning: om du inte läst förra boken om Lynley/Havers ska du vänta. Den nyutkomna “Stråk av rött” bygger den förra. Spänningen i den förra kommer att försvinna om du läser denna nya först.

Det är svårt, ja egentligen omöjligt,  att skriva om den här nya utan att förstöra för någon som inte läst den förra. Det lyser spoilervarning lång väg nu, men jag ska försöka.

Mer än 700 sidor om ett brott som de två poliserna träffar på och i de brittiska miljöer som amerikanskan Elizabeth George älskar så mycket att beskriva. Kan det bli bättre?

Den här gången är handlingen förlagd i några små byar i Cornwall och området däromkring.

En ung man hittas död í en klätterolycka. Den unge mannen var en eftertraktad älskare i bygden och en surfare. Surfare i betydelsen en person som med surfbräda ger sig ut och rider på havets vågor. Byn den huvudhandlingen är förlagd byggere sin ekonomni på turism kring surfing.

Jag har varit väldigt förtjust i flera av Elizabeth George böcker om Barbara Havers och Thomas Lynley. Londonmiljöerna, både de välbeställda människornas liv och områden och de fattigares stråk har känts äkta, likaså när George låtit sina karaktärer bege sig ut på landsbygden har jag tyckt mig känna igen det brittiska livet. Men den här gången’r det som om hennes redaktör inte strukit det som blir för mycket, för tjatigt och får ingående när det gäller miljöbeskrivningar.

I en bok av Elizabeth George om sitt skrivande har jag läst att hon är fascinerad av den psykologiska spelet i familjer. Det märks. Den nya kriminalromanen handlar mycket om olika familjers interna relationer, om när familjen spricker i onödan, när familjer skulle må bättre av att separera, om relationen mellan far och son och far och dotter, om det svåra för medelålders föräldrar när ungdomar ska bli självständiga vuxna och inte väljer att gå i föräldrarnas spår.

Varför fungerar grävandet i familjernas psykologi inte så väl den här gången? Kanske för att Elizabeth George blandar in för många olika familjer. Kanske för att när hon som författare är inne i skallen på de olika personerna känns det ganska klyshigt. När alla unga män bara är ständigt kåta, då blir det inte trovärdigt.

Hon kryper till exempel väldigt nära tankarna hos en ung man med namnet Cadan. Hennes sätt att återge hans tankar och känslor känns väldigt mycket som en tant som försöker tänka sig in i hur hon tror att unga män tänker.

Jag som älskar att läsa om Lynley och Havers blir besviken. Det är alldeles för lite om Barbara Havers i romanen, hon blir nästan en bifigur.

Nej, Thomas Lynley ensam är inte tillräckligt. Hans öde engagerar mig inte utan Havers.

Elizabeth George är en skicklig kriminalromansförfattare och hon älskar att skildra livet i Storbritannien. Så det är klart det är en godkänd produkt ändå. Delvis var den spännande också, men ändå infann sig aldrig den där känslan av att jag bara måste läsa hela tiden. Jag längtar efter en ny Lynley/Havers-deckare. En riktig där Barbara Havers är med i en stor del av händelserna.

Relaterat: Recension i Dagens Nyheter och i Bokhora.

Stråk av rött
Författare: Elizabeth George
Förlag: Norstedts
Serie: Thomas Lynley och Barbara Havers
ISBN10: 9113019147
ISBN13: 9789113019147

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,