Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kriminalroman

Bokrecension: Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund – fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare i serien eller inte

by

Ingen lämnas kvar
Författare Dag Öhrlund
Serie Ewert Oswald Truut (del 5)
Utgivningsdatum 2019-05-16
Förlag Lind och Co
ISBN 9789178614363

Har du läst någon av de tidigare fyra böckerna i Dag Öhrlunds deckareserie om den originelle polisen Ewert Truut då vet du ungefär vad du har att vänta dig och du lär inte bli besviken. Den här femte deckaren i Ewert Truut-serien sprudlar av skrivglädje och den är både spännande och rolig. Ewert Truut är en polis i Stockholm som börjar närma sig pensionsåldern och som är rätt negativ till nya saker och företeelser. Han vill bedriva polisarbete på traditionellt gammaldags sätt. För att inte tala om hur han vill dricka kaffe, gammalt surkaffe, ska det va. Ingen Starbucks-sojalatte.

Jag tycker Ewert Truut påminner om en hel del andra äldre sura polismän inom deckarlitteraturen men han är ändå originell för det är så tydligt att han är en mjuk person. Många av de där sura äldre poliserna i andra deckarserier skulle jag helst inte vilja möta i verkligheten. Ewert Truut skulle kanske vara rätt OK att träffa. Han gillar ju katter, exempelvis och tar väl hand om sin katt Alice Cooper.

Själva deckargåtan kretsar kring tre mord: Tre kvinnor utan synlig koppling till varandra hittas mördade med olika metoder. De har dock en koppling: alla tre har jobbat på Danderyds sjukhus. Kommissarie Ewert Truut misstänker att alla tre fallen han ha samma gärningsman trots att de mördats med tre olika metoder. Alla tre metoderna kräver en gärningsman med ovanliga kunskaper om närstrid.

Av en tillfällighet står sanningen plötsligt klar för honom han jagar en mycket ovanlig mördare som måste stoppas innan ännu ett offer faller. Ewerts arbete slutar med en hetsig jakt på den stekheta spanska solkusten.

Kriminalromanen får en oväntad upplösning och är spännande mot slutet. Helt klart skulle den fungera som film. Ja varför inte? En kriminalserie med Ewert Truut i centrum med sin kollega Carolina Herrera – när kommer den?

De flesta bra deckare har något att säga om samhället och det har den här också. Det finns många skarpa iakttagelser om vår samtid på gott och ont. Dessutom är det en Stockholmsskildring av bra kvalitet.

Dag Öhrlund har skrivit många romaner och deckare, både själv och tillsammans med Dan Buthler. Det syns att han har skrivglädje, hans språk flyter på och är lätt att läsa. Han är en skicklig berättare. Ingen lämnas kvar är en bra sommardeckare som fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare böckerna i serien eller inte.

Bokrecension: Nattskiftet av Michael Connelly – serien som efterträder Bosch

by

Nattskiftet
Författare: Michael Connelly
Utgiven: 2018-05
Översättare: Patrik Hammarsten
ISBN: 9789113082462
Förlag: Norstedts
Serie: Renée Ballard (del 1)

Gillar du Michael Connellys serie om kriminalpolisen Bosch då är väl hans nya serie ett måste-läsa för dig. Nattskiftet är den första i den nya serien med den unga polisen Renée Ballard i huvudrollen. Den andra boken i serien, Mörk och helig natt, kom i år, 2019. Recension av den kommer snart också här i Kulturmagazinet KB Kulturbloggen. I deckaren Mörk och helig natt förenas tydligen Ballard med Bosch. Jag undrar lite varför Michael Connelly tar till Bosch. Ballard står väl bra för sig själv, tycker jag. Kanske var det många av Bosch-fansen som klagade?

Ballard är en kvinnlig ung polis och hon ansågs ha en bra framtid och sågs som en duktig polis då en av hennes överordnade tafsade på henne och hon anmälde det. Vilket inte togs upp särskilt väl och den ende andra polisen som bevittnat övergreppet vågade inte berätta sanningen. Ballard blev därför omplacerad till nattskiftet där hon arbetar tillsammans med Jenkins, en mycket snäll polisman men som lagt alla planer på karriär på hyllan för att kunna ägna sig åt sin cancersjuka fru.

Ballard och Jenkins arbetar på de otacksamma nattskiften vid polisstationen i Hollywood. De våldsbrott, rån och mord de tar hand om måste de oftast överlämna till kriminalarna som jobbar dag. Jenkins bryr sig inte om det men för Ballard är det svårt att inte få avsluta något, att inte få gräva på djupet och hitta brottslingarna.

Handlingen beskrivs i korthet på bokbutikens hemsida:
En natt är hon först på plats efter en oerhört brutal misshandel av en prostituerad som lämnats att dö på en ödslig parkeringsplats. Kort därefter kallas hon och hennes kollega till en nattklubb där flera personer har skjutits, bland dem en ung kvinna. De här fallen tänker hon inte släppa ifrån sig.

Hon börjar mot uttryckliga order att utreda brottsfallen på egen hand under sin lediga tid. När hon gräver djupare i dem blir hon tvungen att konfrontera sina egna demoner och förstå varför hon aldrig någonsin är beredd att ge upp.

Det är en korrekt kortfattad sammanfattning. Det som gör deckaren bra är förstås Connellys oerhört kunskap om det amerikanska polis- och rättsväsendet och Los Angeles och Hollywood i synnerhet. Connellys rappa språk gör att läsningen flyter på snabbt och det är spännande. Han är en driven deckarförfattare. Utan tvekan.

Jag gillar karaktären Ballard för det går inte att låta bli att reagera på henne. Ibland blir jag rätt irriterad på hennes envishet som ställer till det. Fast å andra sidan är den en styrka också.

Det är en spännande deckare, framför allt när jag kommit en tredjedel in i boken – då är det riktigt spännande. Jag tror att serien om Ballard också kommer att bli tv-serie, liksom Bosch-serien.

Bokrecension: Coffin Road av Peter May

by

Coffin Road
Författare: Peter May
Utgiven: 2017-08
Översättare: Charlotte Hjukström
ISBN: 9789177017158
Förlag: Modernista

Peter May är en hyllad skotska romanförfattare som numera bor i Frankrike. Han har vunnit många priser både i Sverige och internationellt för sin Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod. Han kan utan tvekan skriva kriminalhistorier. Hans deckare är både spännande och berättar något om samhället och om hur människor agerar.

Coffin Road utspelar sig på ön Harris i Yttre Hebriderna. En man spolas upp, halvt ihjälfrusen, på en ödslig strand på ön. Han är förvirrad, han vet inte vem han är och han vet inte varför han hamnat på stranden. Det enda han vet är att han varit med om något hemskt, det känner han på sig. Som tur är möter han en äldre kvinna som hälsar på honom och som vet vilket hus han bor i.

Kriminal-inspektören George Cann är en rolig bekantskap. Han är långt från en traditionell vältränad tuff mordutredare utan tvärtom har han dålig kondition och han mår dåligt när det gungar på båten som han tvingas följa med ut till ön där de hittat ett lik efter en mördad man.

Romanen kretsar kring tre karaktärer. Utöver den namnlöse mannen och kriminalinspektören möter vi tonårstjejen Karen Fleming som grubblar över hur livet blivit sedan hände hennes far, en framstående vetenskapsman, begick självmord. Karen saknar honom mer än hon kan utrycka eller ens erkänna för sig själv och hon gör mycket dumt, retar sin mamma och mammans nya man och hon utmanar och retar lärarna i skolan. Två år efter att hennes pappas självmordsbrev hittats kan hon fortfarande inte tro att han frivilligt skulle ha övergett henne. En dag upptäcker hon något som kan betyda att hennes pappa inte är död. Hon beger sig iväg på en farlig resa för att leta efter sanningen.

Coffin Road är Peter Mays nya fristående spänningsroman och den är verkligen spännande och även om jag som läsare tycker mig ha listat ut en del är det mycket som överraskar också – och jag är aldrig helt säker på hur historien ska sluta förrän jag kommer till slutet.

Den är bra skriven, bra komponerad och den har viktiga saker att säga om nutiden.

Bombmakaren och hans kvinna av Leif GW Persson – en lättläst, spännande deckare men rätt skum

by

bombmakaren-och-hans-kvinna

Bombmakaren och hans kvinna
Författare Leif GW Persson
Utgiven: 2015-07
ISBN: 9789100140458
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Leif GW Persson har släppt en ny deckare som verkligen får mig att fundera. Först och främst är den en spännande berättelse där jag vill veta hur handlingen ska fortlöpa, men den är samtidigt en skildring av, vad jag tror är, Leif GW Perssons bild av dagens Sverige. Jag undrar om han rent av kommer att få en massa kritik för att han beskriver somalier som terrorister.

Den korrumperade polismannen Evert Bäckström, antihjälten i flera av GW Perssons deckare, är nu utbytt mot Säpo-poliskvinnan Lisa Mattei som huvudperson hans nya deckare. Leif GW Persson har fått kritik på vissa håll att hans karaktärer och deckare är rätt gubbiga och mansdominerade. Nu svarar han genom att ha kvinnor i flera ledande positioner, både huvudpersonen, Lisa Mattei, som flera andra av de ledande polis- och åklagarkaraktärerna.

Mycket mindre gubbigt blir väl berättandet inte ändå. Lisa Mattei inte visserligen inte alls så korrumperade och mansgrisig som Evert Bäckström, hon har en liten familj med supersnälla maken Johan och femåriga snusförnuftiga dottern Ella. Lisa Mattei har ständigt dåligt samvete för att hon jobbar nästan jämnt och aldrig har tid att ta hand om dottern. Det är maken Johan som lämnade och hämtar på dagis och lagar middag och nattar den lilla flickan. Han gör det dessutom utan att gnälla eller ge Lisa dåligt samvete.

På något sätt tycker jag att alla karaktärer ändå pratar likadant som Leif GW Persson själv gör i tv. Det är inte mycket till trovärdiga människoskildringar. Men det är inte det som är denna deckares styrka. Jag kan irritera mig lite på att han så uppenbart avsiktligt använder det urgamla knepet att ofta, ofta beskriva vad människorna äter. Det vet vi alla att det är något som fångar in läsarna, matbeskrivningar. Jag tycker han är lite lustig när han dessutom är så fixerad vid kläder, som det här, från Lisa Matteis tankar om Helena Palmgren, kvinnan som sköter sambandet mellan Säpoutredningen och den militära underrättelsetjänsten och radioanstalten:
Osminkad, med det blonda håret samlat i en tjock fläta i nacken, blå ögon, byxdress, skjorta och svara pumps med halvhög klack.
Säkert H&M, propert, praktiskt och prismedvetet, men inget som jag skulle sätt på mig, tänkte Mattei.

Handlingen startar måndagen den elfte maj när Lisa Mattei, operativ chef på Säkerhetspolisen, får ett telefonsamtal från sin chef. Ett telefonsamtal som förändrar allt och sätter nationen i höjd beredskap. Hon får med omedelbar verkan flyga till London där hon träffar högt uppsatta brittiska terroristjägare och hon får reda på att en somalisk grupp i Sverige planerar ett förfärligt terrordåd i Sverige.

Det som är lite konstigt med gruppen som misstänks planera ett förfärligt terrordåd är att den består av väl anpassade, välbärgade somalier där alla har arbete och det går bra för dem. Somalier är en grupp som haft och har svårt att få jobb i dagens Sverige. Att då de som är värsta terroristerna är de mest lyckade somalierna, är lite skumt. Vi får aldrig någon bra förklaring till varför de vill utföra detta dåd. De är muslimer, det är allt vi får veta. Det är en väldigt ensidig bild av situationen, tycker jag. Jag undrar om det är så tankarna och funderingar går inom Säpo?

Elizabeth George: En lögn att lita på – fångar in mig och jag kan knappt slita mig

by

En lögn att lita på
Författare: Elizabeth George
Originaltitel: Believing the Lie
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Norstedts
Serie: Thomas Lynley och Barbara Havers 17
Utgiven: 201210
ISBN10: 9113032062
ISBN13: 9789113032061

Ännu en tjock roman/deckare i serien om Barbara Havers och Thomas Lynley har nått den svenska publiken. “En lögn att lita på” handlar fortfarande om Havers och Lynley – men romanen är mycket mer en traditionell roman än en en kriminalroman. Det är mycket mer än roman kring temat moderskap än en traditionell deckare.

Lynley blir sänd på ett hemligt uppdrag som doftar av vänskapskorruption. Högsta polischefen, Sir David Hillier, skickar ut Lynley att undersöka en drunkningsolycka, i Lake District. Ian Creswell, som drunknat, är systerson till en rik, välkänd och nyligen adlad industrimagnat, Bernard Fairclough, vars son Nicholas, gjort sig känd i den brittiska skandalpressen för sitt missbruk.

Den lokala polisen har redan konstaterat att dödsfallet är en olycka, men den rike adelsmannen har bett sin vän polischefen att få en privat, hemlig utredning. Bernard Fairclough vill vara säker på att hans egen son, som varit svår drogmissbrukare, inte ligger bakom dödsfallet.

Det luktar verkligen korruption att Lynley överhuvudtaget kan skickas på ett sådant uppdrag – och dessutom får han order att göra det hemligt. Han får inte ens nämnda det för sin närmaste chef, Isabelle Ardery.

Hur trovärdigt är något sådant? Jag är osäker. Kanske är det brittiska polisväsendet så korrumperat att det kan gå till så? Men ok, uppdraget är en förutsättning för handlingen, även om det stör mitt sinne för vad som är realistiskt.

Jag funderar också på om Elizabeth George är trött på Thomas Lynley? Det är lätt att som läsare irritera sig på honom, han blir alltmer överklass och gubbig. Hur kan han alls ha ett sexuellt förhållande med den vidriga polischefen Isabelle Ardery?

Frågan om Ian Creswell dött av en drunkningsolycka eller är mördad är kriminalgåtan i romanen, men det är inte vad romanen handlar om, egentligen. Medan Lynley utreder fallet stångas flera av romanens karaktärer med frågor kring förhållandet mellan mor och barn. Barbara Haverns, Lynley medhjälpare, ställs inför en jobbig situation när hennes vän och granne får sin dotters mamma tillbaka. Grannen lämnade sin fru och barn för denna kvinna, som i sin tur lämnade honom och den lilla dottern för en annan man.

Eftersom Lynley till varje pris måste undvika att bli igenkänd under utredningen ber han sina två vänner Simon och Deborah St James att hjälpa till med den. Simon och Deborah gräver allt djupare i familjen Faircloughs mellanhavanden till dess att den fina fasaden krackelerar. Samtidigt ställs Deborah och Simon inför sitt äktenskaps kanske svåraste prövning. Deborah kan inte få barn och nu har Simons bror fått tag på en femtonårig flicka som blivit med barn och söker ett par som vill adoptera hennes barn.

Elizabeth George deckare fångar alltid in mig, jag slukar dem och vill stanna kvar i deras miljöer och det är alltid med viss saknad jag lägger undan dem när jag läst ut dem. Denna nya roman, “En lögn att lita på”, fungerar på precis samma sätt. Jag känner det som att jag är där, mitt i händelserna, och jag blir irriterad på en del av karaktärerna, vill säga till dem eller skaka om dem. Så även om jag egentligen undrar om hon inte är för ordrik, romanen är dock på 634 sidor, kan jag inte neka till att Elizabeth George är skicklig. När jag nu läst denna roman vill jag genast på tag på nästa. För en sak är säker, en uppföljare eller fortsättning, borde vara på väg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,