Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Köpenhamn

"Dancer in the dark" – en stark operaupplevelse på DKT

by

Häromkvällen kväll var jag på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och såg Poul Ruders ”Dancer in the Dark”, operan som bygger på Lars von Triers kända film med samma namn.

Jag kan direkt meddela att jag inte har sett filmen, men väl hört talas om den. Librettot är gjort av operans dramaturg Henrik Engelbrecht och det är naturligtvis bara en del av filmen, men så måste det ju vara om det görs en opera, som dessutom inte är längre än 70 minuter.

Operan handlar i korthet om Selma som lämnar sitt gamla hemland tillsammans med sin son för att få hjälp med en ögonsjukdom som riskerar att göra dem båda blinda. Hon arbetar på en fabrik för att tjäna ihop nog med pengar så att hon kan betala för sonens operation, nu när de är i Amerika.

Selma och hennes son är inneboende hos en polisfamilj som har egna problem, vilket leder till att Bill, som han heter, stjäl hennes hopsparade pengar och dessa återfår hon först om hon är beredd att döda honom. Hon är mycket tveksam till detta, men till slut tillmötesgår hon hans begäran.

Innan eller samtidigt med dessa händelser blir hon dessutom av med sitt arbete på grund av sina synproblem.

Hon blir arresterad och döms i en summarisk rättegång till döden genom hängning och innan domen verkställs får hon reda på att sonens operation är lyckligt genomförd.

Det är alltså en mycket mörk föreställning, men som innehåller många bottnar som ger anledning till flera frågor: Varför måste man ha pengar för att få en nödvändig operation? Varför skall svaga individer alltid ha hjälp av redan utsatta människor? Var finns det egna ansvaret? Vad är det för ett rättssystem som dödar människor för att de saknar relevant juridisk hjälp? Ja, föreställningen väcker många frågor, men lämnar inga svar, men något måste vi kanske själva göra.

Om musiken tyckte jag mycket om, bitvis var den ganska melodiös och den följde alltid dramat. Orkestern under ledning av Michael Schönwandt svarade som vanligt för en alldeles utmärkt insats.

Om scenografi finns det heller ingenting att anmärka och för helhetsupplevelsen var det ett bra grepp att låta publiken se slutet från början. Det gav ju oss i publiken möjlighet att förstå att här handlade det inte om någon lustfylld upplevelse. Det tog ett par minuter, som kändes långa som ösregn, innan dirigenten slog an verket, men i efterhand så förstår jag poängen med detta.

På sångarinsatser kan man inte heller klaga de var alldeles utmärkta på alla håll och kanter, men bäst var ju Ylva Kihlberg och maken Palle Knudsen var inte heller dålig. Gert Henning-Jensen går från klarhet till klarhet och här var han verkligen i sitt esse.

Uppsättningen är ett samverkansprojekt tillsammans med NorrlandsOperan och efter Köpenhamn kommer föreställningen ha sin svenska premiär på NorrlandsOperan i Umeå, vilket sker den 15 oktober i år..
Dessutom kommer man att göra ett gästspel nästa år, tror jag, i New York och då är det nog en fördel att operan sjöngs på engelska, redan nu.

Totalt sett var det en mycket stark upplevelse, men det är kanske för mycket att tala om succé, men med tiden kan det säkert bli ett betydande verk och det är definitivt det bästa som jag har hört av Poul Ruders.

Några recensioner:
Camilla Lundberg i Kulturnytt
Gunilla Brodrej i Expressen
SvD
DN
GöteborgsPosten (GP)

Guardian
London

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

”Hit the production” COP15 – Klimatfängelset

by

klimatbild

Just nu är det mycket nollnolltal och klimatuppgörelser. Och vrede i solsken, med frostblandat regn. Varje gång jag rundar hörnet vid Istedgade/Olle Krabbes Pladts i centrala Köpenhamn känner jag spår av den känslan. Jag har svårt för porrdistriktet längs med Istedgade. Det borde ständigt vila en isande kyla över Köpenhamn, det går inte att acceptera faktumet att vissa människor måste sälja sig själva för att överleva. När jag i söndags passerade Istedgade var jag inte rädd. Hela Köpenhamn tindrade, inte i juleljus, solen sken.

Många människor hade samlats för att visa sin vrede mot världens klimat-connoisseurer och solen backade upp folkmassan. Utanför Österports tågstation stoppades demonstrationen. Välkända flaggor med symbolen för ››Atomkraft: Nej tack‹‹ lyste i solskenet. Jag tror att det människorna försökte göra var att genomföra aktionen ”Hit the production” och ett led i försöken att säga sin mening om de pågående klimatförhandlingarna. Den danska polisen väckte den sedvanliga vreden med nya massgripanden. I söndags bevittnade jag hur polisen avbröt en demonstration utan att något hade hänt. Enligt DN var det en grupp människor som bara gick och yttrade sin mening. Totalt fördes över 1000 personer under helgen till ”klimatfängelset”, de provisoriska arrestlokalerna som byggts upp för att täcka det så kallade behovet.

Poliserna var alltså ganska beredda. Den där kanoniserade tanken om var civilisationernas kamp utspelar sig har nog aldrig tidigare berört mig. Här, och ingen annanstans. Det människorna försökte göra var att delta. Känns som om den deltagande demokratin mattas av, oavsett vilken sida vi står på. Allt handlar om stormakternas närvaro. Världens största toppmöte kanske bara är tillgängligt för klimat-connoisseurer med USA och Kinas mått. Vem ska strategiskt leda upptrappningen om att stormakterna inte kan förbise nationer med mindre makt? Vad krävs för att det delade inflytandet ska runda av detta decennium och ordna lite mer global win-win? Det är fortfarande oklart om när USA:s president Barak Obama landar i Köpenhamn.

Hoppas att fredspristagaren intar scenen som ett lejon, som är sugen på vegetarisk mat. Det är nämligen bättre att delta och avstå sina klimatkalorier än att ta täten i klimatspelet. Det vore ett lyckligt slut att få se ett dugligt och rättvist avtal. Hoppas också att Obama kommer känna vreden. En lång tid efter skymning.

Text:
Maria Georgieva

Maria Georgieva är skribent och filmare. Just nu – masterstudent i strategisk kommunikation och finns på produktionsbolaget Atmo. I begynnelsen skrev hon för papperstidningen Cinema och har arbetat med filmdistribution på Stockholms filmfestival. En gång blev hon fil. mag i filmvetenskap och medie-och kommunikationsvetenskap med magisteruppsatsen ››Kulturpolitiska visioner på nollnolltalet: Film-Sverige i förändring‹‹.

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3, Svenska Dagbladet.

Fler bloggar om klimatmötet: Röda Malmö, Mats Engström, The Cautinary Revelation och Oscar Fredriksson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Razorlight till Oslo, Stockholm och Köpenhamn

by

Razorlight kommer till Köpenhamn, Stockholm och Oslo.

Deras efterlängtade tredje album finns i skivhyllorna i början av november. Razorlights förgrundsfigur Johnny Borrell utlovade storverk när han nyligen sa till the Sun att ”Vi är ett fantastiskt band och vi har gjort en fantastisk rock ’n’ rollskiva, det är inte mer komplicerat än så”.

Razorlight bildades 2002, när rockens nytändning satt London i kok och bubblade som mest. Bandet blev fulltaligt genom att Johnny Borrell annonserade i NME efter musiker och Björn Ågren och Carl Delemo från Lidköping rekryterades. Debutskivan ”Up all Night” från 2004 är visserligen ganska mycket just 2004, det härliga bubblet som fanns i brittisk rock då går inte att ta miste på, och det funkar fortfarande perfekt med sina livsfarliga hookar och snygga gitarrer. Razorlight gjorde snabbt toksuccé i Storbritannien hyllades som det bästa och mest intressanta för att inte säga rockens räddning. Next best thing, band of the year, hype, hype.

Om ”Up all night” var euforin, galenskapen, festen så var det följande albumet ”Razorlight” dagen efters insikter, bakisfnitter och allvar. Vad som är gemensamt för båda är Johnny Borrells otroliga låtskrivande, drivet och passionen. Vad tredje skivan ”Slipway Fires” kommer att bjuda på kan vi ännu bara fantisera om men singeln ”Wire to Wire” skvallrar om förnyelse och lovar mycket gott.

Nu beger sig bandet ut på en turné i Norden innan skivan släpps här. Det är en exklusiv uppladdning på mindre klubbar, som borde locka hit även fans från London (där de spelar på ställen som sväljer uppåt 8.000 pers, och dessutom fyller stället 3-4 kvällar i rad).

Bandets hemsidor:
www.razorlight.co.uk
www.myspace.com/razorlight

9 december – Köpenhamn, Pumpehuset
10 december – Stockholm, Debaser Slussen
12 december – Oslo, Parkteatret

Wire To Wire

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Filmklipp från Springsteen i Köpenhamn

by


Till helgen spelar The Boss – Bruce Springsteen – i Göteborg. Och det börjar märkas. Kulturbloggen har fått flera mail från konsertarrangören med tips på Springsteenböcker och annat att ladda med inför spelningarna i Ullevi.

I helgen spelade Bruce i Köpenhamn. Aftonbladet hade Markus Larsson på plats, som skriver att bossen gjorde så gott han kunde men att publiken var stel.
Allt är dock inte lika magnifikt.

Det beror främst på det svaga gensvaret från publiken. Utan det betydelsefulla samspelet tappar musiken en viktig dimension. Och efter ett tag börjar E Street Bands energi att mattas.
Men de ger sig inte. Inte ens efter en lång svacka i mitten.
De hamrar fram extranummer efter extranummer. När ett av dem inte fungerar hivar de fram ett till. Och ett till. Och ett till …
De kämpar, trots motståndet, fram en tung och mullrande final.

Det är riktigt snyggt skrivet av Markus Larsson, jag kan se det framför mig. Larsson menar att det då kan bli två mycket bra konserter i Göteborg. Jag förmodar att han tänker att publiken i Göteborg ska vara mer lättflirtad och hänga på mer. Men det vete katten. En stor del av Springsteens publik är medelålders, som Springsteen själv, men de har inte nått denna ålder med samma energi som The Boss kanske. Det går att ge järnet när man är medelålders också. Fråga mig. När jag var på Van Morrisons konsert i Göteborg i våras då reste sig alla i publiken och dansade och var med på noterna. Och där är ändå Van inte direkt någon publikfriare. Så det är klart det går att få igång en publik som har en medelålder på annat än 20.

Förmodligen är jag bara avundsjuk. Jag hade biljetter till en av Göteborgsspelningarna men fick ändrat jobbschema och kan inte åka ner till Götet.

Här ett filmklipp från spelningen i Köpenhamn söndag 29 juni (Bruce Springsteen – Living in the future, Copenhagen 2008):

Och så här ser samma låt ut när den är inspelad av mer proffsiga filmare:

Andra bloggar om: , , , , , , ,