Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Köpenhamn

En succéartad avskedsföreställning – Kvinnan utan skugga – på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

by


”Kvinnan utan skugga”, opera i tre akter
Musik av Richard Strauss
Libretto: Hugo von Hofmannsthal
Dirigent: Michael Schönwandt

Produktionsteam:
Regi: Kasper Holten
Scenografi, kostymer och projektioner: Steffen Aarfing
Ljusdesign: Jesper Kongshaug
Videodesign: Steffen Aarfing och Signe Krogh
Dramaturg: Ida Elling Magnus

Medverkande:
Kejsaren: Johnny van Hal
Kejsarinnan: Sylvie Valayre
Barak: James Johnson
Baraks fru: Linda Watson
Amman: Susanne Resmark
Väktarinnan av templets tröskel: Anna Rydberg
Andarnas sändebud: Ludvig Lindström
Den enögde brodern: Kjeld W Christoffersen
Den enarmade brodern: Sten Byriel
Den puckelryggige brodern: Peter Arnoldsson
Den unge mannens stämma: Peter Lodahl
Falkens röst: Ylva Kihlberg
En röst från ovan: Johanne Bock
Stadsvakternas röster: Ole Jegindö Norup, Johan Hallsten, Stefan Cushion

I söndags eftermiddag var jag på Kasper Holten och Michael Schönwandts av- skedsföreställning, Richard Strauss ”Die Frau ohne Schatten” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

”Die Frau ohne Schatten” är ett stort verk för att inte skriva ett gigantiskt verk överfylld med symboler och fantastisk musik och en verklig utmaning för vilket operahus som helst. Enligt uppgift hade man tidigare planerat att sätta upp verket, men redan på planeringsstadiet gett upp, men nu var det alltså dags för ett nytt försök; och vilket försök.

Ett lämpligt avskedsverk för här måste alla samverka och det fordras enormt mycket av alla inblandade, solister och orkester i världsklass och allt detta hade man lyckats med.

Det var ytterligare en fantastisk operaupplevelse och den andra på ett par dagar. Ända sedan det blev känt att verket skulle sättas upp har jag lyssnat in mig på Karl Böhm´s version från 1977 med Birgit Nilsson, Leonie Rysanek, Ruth Hesse, James King, Walter Berry och orkestern på Wiener Staatsoper.

Visserligen såg jag GöteborgsOperans version signerat ”husgreken” Yannis Houvardas också det var en mycket stor operaupplevelse, men det känns bättre att komma till en föreställning något uppdaterad både vad det gäller handling och musiken.

Att hitta ingången eller nyckeln till detta gigantiska verk är inte helt enkelt, men mer om detta kan man läsa i programbladet:

Michael Schönwandt skriver i programbladet att ingången i verket är de första tre takterna man hör precis som i ”Elektra” och det är möjligt att han har rätt, men några takter till tror jag är nödvändigt åtminstone för egen del.

Regissören Kasper Holten anser att verket inte bara är komplext; det är också ett äventyr och han fortsätter:

Vår uppsättning handlar om en människa som beger sig ut på en bildnings- eller utvecklingsresa. Hon är inte längre ett andligt väsen; ännu inte en människa. Inte längre ett barn, men inte heller vuxen ännu. Hon skall genomgå äventyret för att förvandla och bli sig själv – en människa.
Hennes far Keikobad ställer henne inför ett prov: hon skall skaffa sig en skugga. Skuggan handlar inte bara om att vara fruktbar. Att ha skugga är en symbol på att ha substans, att ha karaktär som människa. Först när hon har fått karaktär och blivit vuxen kan hon bli med barn.
Kejsarinnan frestas av Amman att välja den lätta vägen: att lura av en annan människan, färgarhustruns, hennes skugga. Eller t o m att stjäla den. När hon står ansikte mot ansikte med sin far i sista akten ställs hon inför ett svårt val: skall hon göra det riktiga eller vill hon vara lycklig. Hon väljer det goda, vilket också visar sig vara en prövning. Det lätta valet, genvägen till lyckan finns inte. Genom sitt val får hon sin skugga och blir lycklig. Skuggan har hon haft hela tiden, men hon har stått i skuggan av något större; av andra människor – och sin far. Först när hon själv träffar sitt val, lämnar hon sin fars skugga och kan se sin egen skugga, sin egen substans som människa. Se det var väl ett riktigt äventyr…

Min egen tolkning av verket innan jag har gjort mig bekant med Nietsche och Kant är att verket handlar om en människa, kejsarinnan, som vill bli en hel kvinna och få barn, som hon inte kan åtminstone inte i operans början. Hon luras av Amman att stjäla färgarhustruns skugga, men när hon ställs inför det slutgiltiga valet så inser hon att så kan hon inte göra och genom att själv bestämma sitt val och välja, blir hon både med barn och lycklig.
Verket är överfyllt av olika symboler och av olika tolkningsmöjligheter, så min tolkning är förstås bara ett försök till en tolkning av operans centrala begrepp och det finns så klart många fler möjligheter. Men detta är ju bara en del av verket med Amman, kejsarinnan, andarnas sändebud och Keikobad i centrum, men minst lika viktigt är ju att foga in kejsarens roll i handlingen. Han verkar ju egentligen leva sitt liv helt avskilt från kejsarinnan. Med dagliga jakter!
En central roll har ju dessutom den andra delen som ju handlar om förhållandet mellan Barak och hans hustru. Den senare är ju tämligen missnöjd med sitt förhållande med Barak, men kanske framförallt med hans bröder. I slutet ordnar sig det också upp för det äkta paret och det kan ju vara värt en mässa i Paris för att få reda på vad som är orsak och verkan. Tidens konventioner att äktenskapet är heligt kanske?

Ja, verket är fullt av olika teman, kontraster och stämningslägen vilket Strauss illustrerar skickligt – genom musiken. Det är fantastiska symfoniska mellanspel, men dessemellan ett sorts kammarspel dvs med en eller bara ett par agerande i olika boxar eller rutor från vänster till höger, men också i mitten. Musiken är hursomhelst något av de det mest fantastiska Strauss har komponerat, med klara referenser till tidigare verk till exempel ”Rosenkavaljeren” och menar jag till Richard Wagner´s ”Tannhäuser” i sista numret i första akten.

Scenografiskt är föreställningen också en fullträff, även om jag upplevde dessa ständiga scenförändringar svåra att riktigt förstå. Det visade dock att det tekniska fungerade denna magiska kväll.

På sångarinsatser kunde man inte heller klaga. Det är nästan som jag måste konstatera att DKT har lagt ner lika mycket kraft och energi på alla roller precis som jag upplever att Metropolitan opera gör i New York.

På den kvinnliga sidan gjorde framförallt Susanne Resmark och Linda Watson en strålande insats, men jag kan inte heller klaga på Sylvie Valayre, men det var första gången jag lyssnade på henne och för mig tar det lite tid innan jag vänjer mig vid nya röster. De andra damerna är så att säga gamla bekanta, även de som inte särskilt omnämns.

På herrsidan gjorde både James Johnson, Johnny van Hal och Ludvig Lindström en strålande insats. Peter Lodahl gjorde sin insats i skymundan, men det var ingen tvekan om vem rösten tillhörde. Baraks bröder gjorde en rolig insats, mest sceniskt förstås. Deras partier är naturligtvis viktiga, men inte så omfattande. För ordningens skull vill jag också understryka att det totalt sett var en stor succé med alla sångare.

Strauss´s partitur sägs vara mycket omfattande och just detta partitur var förmodligen långt och brett som ett ösregn, men det vållade inga som helst problem för Det Kongelige Kapell, under Michael Schönwandts eminenta ledning.

Avslutningsvis kommer jag nog att räkna herrar Holten och Schönwandts avskedsföreställning, som en av mina största operaupplevelser och det är väl precis så här man skall uppleva en avskedsföreställning. Naturligtvis hoppas jag på att herrarna återkommer till faderscenen och det kommer de alldeles säkert att göra. De är mer än välkomna!

Här ett smakprov från uppsättningen

Vill du läsa mer om handlingen besök Mogens Operasidor

RECENSIONER
Skånska Dagbladets recension
SvD:s recension
Politiken
Berlingske Tidende

Operasäsongen 2011-12 på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

by


Säsongsprogrammet har kokats ihop av avgående och tillträdande operachefen Kasper Holten respektive Keith Warner och musikchefen Michael Schönwandt.

Det blir fem premiärer och fyra nypremiärer eller som danskarna kallar det repremierer.

Säsongen öppnar den tionde september genom en galaföreställning, med Peter Langdahls berömda uppsättning av Giacomo Puccini´s ”Tosca”. Vi hör John Lundgren som Scarpia och Cavaradossi alternerar mellan Andrew Richards och jean-Pierre Furlan och Tosca alternerar mellan Gitta-Maria Sjöberg och Anne Margrethe Dahl.

Efter Puccini blir det W A Mozart i en uppsättning av hans ”Cosi fan tutte” och med Peter Lodahl som Ferrando och Palle Knudsen som Gugielmo. Fiordilige sjöngs av Inger Dam-Jensen och Elisabeth Jansson sjunger Dorabellas parti.

För regin svarar Guy Joosten och det är ett samarbete med Vlaamse Opera i Antwerpen. Premiär den 11 oktober.

Den 16 november kommer ytterligare en nypremiär nämligen Livläkarens besök, vilket är ganska glädjande för det hör inte till vanligheterna att en nyskriven opera sätts upp på repertoaren igen.

Säsongens andra premiär sker den 12 december med en s.k. double-bill, nämligen Mascagnis ”Cavalleria Rusticana” och Leoncavallo´s ”Pajazzo eller ”Bajadser” som danskarna kallar verket för.
Som Turriddo och Canio hör vi växelvis José Cura och Francesco Hong som Alfio respektive Tonio Fredrik Zetterström och det är antagligen hans debut på DKT. Santuzza alternerar mellan Iréne Theorin, Susanne Resmark och Johanne Bock och Nedda sjöngs av Sine Bundgaard.
Det är en samproduktion med Den Norske Opera och dess chef Paul Curran tar sig an ”Pajazzo” och Kasper Holten återvänder som regissör av ”Cavelleria Rusticana” eller ”På Sicilien” som vi kanske kallar den.

På det nya året 2012 blir det en tredje premiär nämligen C W Gluck´s ”Alceste” och det är en uppsättning i samarbete med Festival d´Aix en Provence och Wiener Staatsoper och för regin svarar Christoph Loy och Lars Ulrik Mortensen svarar för dirigentskapet.

I februari blir det nypremiär på en opera som ännu inte har haft premiär, nämligen Richard Strauss ”Die Frau ohne Schatten” eller ”Kvinnan utan skugga”. Om du vet vad operan handlar om får du gärna skicka ett mejl om detta till regissören Kasper Holten. Nypremiären äger rum den 3 februari 2012.

En vecka senare blir det nypremiär på Giuseppe Verdi´s ”La Traviata” och det är ett samarbete med GöteborgsOperan och för regi svarar David Radok och den utomordentliga vackra scenografin är signerad Lars-Åke Thessman. Germont sjöngs av Palle Knudsen som nu äntligen har vuxit till sig att han inte längre är ung och vacker, utan lite äldre och kanske ändå vacker. Det har jag svårt att bedöma, men han sjunger bra. Alfredo alternerar mellan Peter Lodahl och Niels Jörgen Riis och Violetta alternerar mellan Gisela Stille och Anne Margrethe Dahl.
Nye operachefen, Keith Warner sätter upp Richard Wagners sista opera ”Parsifal” och det blir premiär den 22 mars och föreställningen kommer att gå samtidigt som Malmö Opera sätter upp samma verk. Lite synd att det blir på det viset, men det är bara att resa mellan Malmö och Köpenhamn. Stig Fogh Anderson sjönger Parsifals parti och som Amfortas hör vi John Lundgren, medan Stephen Milling klarar av Gurnemanz.. Det är alltså en nyinstudering och även om jag inte är särskilt förtjust i sådana skall det i alla fall bli spännande att se och höra resultatet.

Säsongen 2011-12 avslutas med Benjamin Brittens ”Albert Herring” och premiären blir 18 maj 2012 och det är ett samarbete med festivalen i Montepulciano och för regin svarar Keith Warner. Lady Billows sjöngs av Ylva Kihlberg, vilket vi fick ett fint smakprov på under dagens presskonferens. Som Albert Herring får vi höra Gert Henning Jensen, men han tog inte en ton idag utan bara agerade lite grann.

Utöver dessa föreställningar så blir det som vanligt också några gästspel och bland annat gör Den Jydske Opera ”Trubaduren” och ”Don Giovanni”, men mer om detta i ett senare inlägg.

Om du är i närheten av Köpenhamn kan du få ett smakprov på vad den nya säsongen innebär om du går till Rosenborgs Slott eller kanske heter det Rosenborgs Have den 20 augusti. Programmet börjar klockan 18:00, men kom i god tid och se till att packa med en matkorg med något passande.

Romeo og Julia – kunde ha blivit en succé på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

by

I går kväll blev det så äntligen dags att få se Charles Gounod´s opera ”Romeo och Julia”, ”Romeo et Juliette” eller som danskarna kallar den ”Romeo og Julie” eller som man säger ibland kärt barn har många namn.

Med äntligen skall förstås att detta är en mycket känd opera, men som jag faktiskt inte har sett det är också den opera som under ganska många år brukade inleda säsongen på Metropolitan opera i New York, men denna uppsättning hade nog inte blivit någon publiksuccé. Jag hade biljett till premiären, men den blev som du kanske känner till inställd på grund av tekniska bekymmer med scenmaskineriet.

Igår kväll lyckades jag i alla fall byta min abonnemangsbiljett till gårdagens föreställning visserligen mot diverse avgifter. Anledningen till att jag så gärna ville gå just igår kväll hänger samman dels med att det var den enda lediga kvällen som jag kunde dels uppförs ju föreställningen med två sångarlag och jag ville ju absolut inte missa en av mina favorittenorer- och dito sopraner, nämligen Sine Bundsgaard och Peter Lodahl. Dessa sistnämnda svarar för de senare föreställningarna och då har jag möjlighet att använda mig av biljetten från den inställda premiärföreställningen.

Normalt sett brukar jag före ett operabesök lyssna in musiken, men eftersom det blev aktuellt med så kort varsel så hanns detta inte med och även om jag inte har lyssnat in musiken så är jag ju inte helt obekant med kompositören eftersom jag ju har sett de senaste uppsättningar runt om i Sverige av hans ”Faust”.

Det var alltså med en viss spänd förväntan som jag satte mig tillrätta i min stol på femte raden på andra balkong, Vanligtvis sitter jag på en ytterplats på rad sex, men detta var en så mycket bättre plats så det blir nog aktuellt att byta min ordinarie plats till nästa säsong.

Det var så klart en nyinstudering, det är tydligen inne med sådana i dessa dagar, tidsmässigt gissar jag att handlingen är flyttad från femtonhundratalets Verona till 1930-talets Berlin , men det är såklart bara en gissning. Föreställningen regisserades av Olivier Py och det är ett samarbetsprojekt med De Nederlandse Opera i Amsterdam. För scenografin svarade Pierre-André Weitz och för ljuset Bertrand Killy och ingen av herrarna är tidigare kända för mig, men tydligen arbetar de ofta tillsammans. Kvällens dirigent var en ung man vid namn Alexander Shelley.

Det var en mycket rörlig (rörig) föreställning scenmaskineriet arbetade konstant och vi i publiken fick verkligen se hur scenerna kunde användas på alla möjliga och omöjliga sätt och allt som oftast fick vi strålkastarljusen rakt i ögonen, vilket var oerhört irriterande, men det hade de ansvariga kanske inte fantasi att räkna ut i förväg.

Det hände hela tiden saker och ting på scenen och jag förstår faktiskt inte riktigt varför, men oerhört störande och irriterande är det. Detta är dock någonting som jag tidigare har noterat, nu senast i ”Boris Godunov” på samma scen. Detta är tydligen det allra senaste i operaregi att det hela tiden skall hända något på scen, tror inte regissören att vi kan hålla koncentrationen uppe om det inte hela tiden sker något på scen? Då kan jag berätta att vi som har gått på opera halva vårt vuxna liv finner denna nya operaregi oerhört irriterande och störande och det innebär dessutom att den normala njutningen av att lyssna på underbar musik och goda sångarprestationer helt förtas genom att jag tappar koncentration.

Dessutom förstår jag inte varför scenografin görs så rörig och alla dessa band som sångarna gick och drog på och samtidigt skulle parera sina steg med hade för egentligt syfte. Tror kanske regissören inte att publiken känner till att Romeo och Julia är ett par. Utöver dessa irritationsmoment så uppskattar jag inte heller de sexuella anspelningarna och inte heller avrättningsscenen efter pausen. Vad var syftet med dessa scener? Det vore på sin plats om regissör och scenograf förklarade sig.

Kan det vara så enkelt att ambitionen med denna nya operaregi är att locka nya grupper till operans underbara värld så är det i och för sig i ett vällovligt syfte, men risken är att prisen operakonsten får betala är att den äldre publiken sviker operan. Skall jag behöva genomlida dylika föreställningar är det nog bara en tidsfråga innan jag bestämmer mig för att lyssna på operamusik hemma i favoritfåtöljen, då slipper jag åtminstone att se eländet. Det kan väl ändå inte vara meningen?

För att inte framstå som alltför negativ vill jag gärna påpeka att scenografin i slutscenerna var mycket bra och helt perfekt hade det blivit om man inte hade placerat en strålkastare mitt i scenbilden.

I övrigt var det sångmässigt en mycket stark musikalisk upplevelse och jag har nog aldrig hört Niels Jörgen Riis så i sitt esse som i går kväll. Det verkar som det franska språket passar hans röst alldeles förträffligt. Bra var också kvällens Julia – Inger Dam-Jensen och särskilt imponerad blev jag av den ryske basen Nikolai Didenko. Mycket imponerande! Bland andra fina röster denna kväll noterade jag Guido Paevatalu, som sjöng greve Capulets parti, men också Jens Bruno Hansen, som sjöng fursten av Veronas parti. Ja, jag har inget att anmärka på övriga sångare heller utan de utförde ett bra och tillfredsställande hantverk.

En eloge måste jag också ge till Det Kongelige Kapel, under ledning av Alexander Shelley, men också till Det Kongelige Operakor, men det kan jag ju konstatera efter varje föreställning, men det kan ju inte skada att upprepa detta omdöme.

Avslutningsvis blev det musikaliskt och sångligt en riktig höjdarkväll och hade inte uppsättningen plottrats bort scenografiskt- och regissörsmässigt så hade det blivit en klar femma, nu stannar det vid en stark trea.

Vill du läsa mer om handlingen, sångare och produktionsteam gå till Mogens Operasidor

Musorgskij´s ”Boris Godunov” årets första operapremiär på Det Kongelige Teater i Köpenhamn

by


I går 25/01 var det dags för årets första operaföreställning nämligen Boris Godunov på Det Kongelige Teater, Operaen i Köpenhamn. Egentligen skulle jag ha sett premiären i lördags, men på grund av en viss indisposition beslöt jag mig för att avstå resan till ”Kongens By”.

Det är en opera som inte handlar om kärlek utan kanske mer om kärleken till makten. Det är en opera som finns i flera olika versioner, men den jag såg och upplevde var nog originalversionen.

Det är andra gången på relativ kort tid som jag ser Boris Godunov. För knappt tre månader sedan såg jag nyuppsättningen på Metropolitan Opera i New York med Rene Papé i huvudrollen. Det var för övrigt samma föreställning som sändes på Folkets Hus/Parkers digitala biografer här hemma bortsett från att jag såg den måndagen efter.

Dessutom såg jag GO:s version för några år sedan och det upplevde jag som en mycket mäktig upplevelse och då tänker jag både på det musikaliska innehållet och framförallt på de vackra och mäktiga köravsnitten.

Gårdagens föreställning var en samproduktion med Staatsoper Unter den Linden i Berlin och naturligtvis var det en nyinstudering, som tyvärr de flesta operaföreställningar är nuförtiden. Jag har inget principiellt emot nyinstuderingar om det görs med varsam hand, vilket inte var fallet i denna uppsättning.

Boris Godunov är historien om den ryske tsaren som mördade ett litet barn för att komma åt makten och handlingen utspelar sig mellan 1598- 1606. Det är je ett tag sedan. Regissören tillika scenografen ryssen Dmitri Tcherniakov hade valt att förlägga handlingen till 1990- talets Moskva.

Scenen dominerades av en plats vars centrum upptogs av en uppgång från Moskva´s Metro och där körens medlemmar vällde fram samtidigt som några var ivrigt sysselsatta med att prata i sina mobiler.

Denna scenbild behölls föreställningen igenom och kompletterades med Boris skrivbord, som för övrigt var utrustad med en pc! Och här utspelade sig klosterscenen i Tjudov-klostret.

Bredvid Boris skrivbord sattes den litauiska krogscenen upp i form av en ambulerande serveringsvagn av modell anno dazumal. Det var inte ens roligt dvs jag kunde hålla mig för skratt.

Att man i övrigt utnyttjar scenen har jag ingenting emot, men jag förstår bara inte hur regissören har tänkt sig och varför står det i programbladet hur originalhandlingen skall se ut och sedan är det något helt annat vi får se från scenen?

Musiken är enligt min mening det viktigaste särskilt i denna opera, men det blev svårt med koncentrationen när det blev så utspritt och detta ständiga tvättande, borstande av tänder och byte av kläder och upp- och nerpackning av kläder m.m.

På sångarinsatserna kan man dock inte klaga. Först och främst glänste Johan Reuter i huvudrollen, men något stöd av scenografin tror jag inte han hade och det kanske han inte behövde heller. Stig Fogh Andersen, som hovintrigören Sjuiskij gjorde vokalt en bra insats och Stephen Milling var helt lysande i sin roll. Sedan tyckte jag mycket om Gert Henning Jensens sångarinsats som idioten eller kanske bättre som den helige dåren. Även övriga, utan särskilt omnämnande, gjorde bra ifrån sig om man bortser från Sten Byriel som denna kväll var indisponerad dvs han kunde inte få fram en ton.

Alldeles utmärkta var också Den Kongelige Operakör som denna kväll var förstärkt så det var 86 sångare. Dessutom medverkade ”Det Danske Drengekor och flickkörerna från Gentofte och Jaegersborgs kyrkor.

Det Kongeliga Kapel, under ledning av den tjeckiske dirigenten Jakub Hrusa, gjorde som vanligt mycket bra ifrån sig och det får betraktas som en strong prestation att spela oavbrutet i tvåtimmar och tjugo minuter dvs helt utan paus.

Sammanfattningsvis blev det en fin operaupplevelse även om den nog hade blivit ännu starkare om inte regissören och tillika scenografen hade fått helt fria händer.

Carlhåkan Larsén om Boris Godunov

Nabucco eller Nebukadnessar som jag envisas att kalla den för, succé på DKT

by


Jag såg föreställningen den fjärde oktober och jag vill trots scenografin ändå konstatera att det var en ren succéföreställning åtminstone vad det gäller sångarnas insatser. Jag har till exempel aldrig hört John Lundgren så bra som han var då.

Även övriga solister gjorde en toppeninsats och Det Kongelige Kapel och Den Kongelige Operakor gjorde en helt fantastisk prestation och på dirigentens insatser kan man inte heller klaga på trots den olyckliga incidenten som inträffade, mitt under föreställningen. (En dam på första raden blev akut dålig,men fick genast adekvat läkarhjälp, som tydligen satt bredvid henne)

Visst jag har sett Nabucco i Verona och visst är det en enorm skillnad i upplevelse, men jag anser ändå att det var en mycket bra upplevelse. Regissörens läsning av verket var ju inte orimlig bara ovanlig.

Jag har också sett ”Nabucco” på Opera Hedeland, men det blev ingen särskild stor upplevelse eftersom dirigenten hastade genom ”Fångarnas kör”. Till hans försvar kan anföras att det såg ut som om hela himlen skulle öppna sig dvs totalt ösregn, som dock helt uteblev, men det kunde ju varken han eller jag veta.

Det var avslutningsvis en mycket fin operaupplevelse och det lyckades DKT att visa att ”Fångarnas kör” inte är den enda musiken som fastnar, i detta egentliga frihetsverk.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,