Köpenhamn

”Alceste”, C W Gluck opera, nästa premiär på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

7 januari, 2012 by Redaktionen

Premiär på C W Glucks´s opera ”Alceste”

Den Kongelige Opera i Köpenhamn

Premiär 17 januari 2012

För första gången kan man uppleva Glucks ” Alceste” på Den Kongelige Opera. Föreställningen uppförs i samarbete med Concerto Copenhagen under ledning av dess dynamiske dirigent Lars Ulrik Mortensen, som har revolutionerat barocktraditionen i vårt södra broderland Danmark med succseerer som Julius Cæsar, Partenope, Poppeas kröning och Odysseus.

Operans fordrande titelparti, som Alceste sjöngs av en av de mest suveräna barockspecialisterna i dag , Mireille Delunsch och hon ledsagas av sångare som Gregory Kunde, Tuva Semmingsen, Audun Iversen og Bo Kristian Jensen – och inte minst Det Kongelige Operakor.

Handlingen i operan utspelar sig ursprungligen bland gudar och hjältar i Antiken, men i denna högt begåvade tolkning av regissören Christof Loy, är verket blivit t till en rörande och aktuell berättelse om gränslös kärlek mellan älskande och om barns svåra besvär förståelse av de vuxnas värld.

Du kan läsa mer om handlingen på Mogens Operasidor

Årets första operabesök blev en stor operaupplevelse

3 januari, 2012 by Redaktionen

Cavalleria Rusticana/ I Pagliacci, operor av Mascagni/Leoncavallo

Den Kongelige Opera i Köpenhamn

Tisdag den 2 januari 2012

I går kväll var det dags för årets första operabesök, nämligen Cavalleria/Bajadser eller Cavalleria Rusticana/ På Sicilien / I Pacliacci som den är känd hos oss, på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Jag såg även premiären för tre veckor sedan och om den upplevelsen kan du läsa mer i ett inlägg på Operalogg

Det handlar om en efterlängtad premiär och den har inte getts på DKT sedan 1986. Det är en s.k. doublebill som oftast sätts upp tillsammans och senast jag såg den var på Dalhalla, 2004, då den gavs som ett gästspel från Savonlinna Operafestival. Det är ett verk som jag livligt kan rekommendera alla, särskilt personer som är helt nya i operans värld, men som ändå är lite nyfikna. Verken innehåller mycket av det bästa i operans värld och har en speltid på c:a en timme för varje del.

I premiäromgången eller rättare sagt de fyra första föreställningar sjöngs Turiddu och Pajazzo av den s.k. fjärde tenoren José Cura, men i resterande föreställningar sjöngs dessa partier av den amerikanske tenoren Roy Cornelius Smith och utöver operasolisterna från DKT medverkar även vår egen Fredrik Zetterström som Alfio resp Tonio.

Gårdag kvällens föreställning blev en mycket bättre musikalisk upplevelse än premiärföreställningen och orsaken till detta fortsätter jag att fundera över i dag. Kanske beror det på att jag såg premiären från en ståplats från tredje balkongen, medan jag i går satt på bästa parkettplats? Märkligt är det i alla fall särskilt som sångarna med undantag av Santuzza och Turrudu var de samma och orkester och kör också var de samma. Hursomhelst var det en mycket bättre operaupplevelse, ja det var en operaupplevelse som det skall vara vid varje besök i ett operahus.

Jag var om sanningen skall fram inte särskilt imponerad av José Curas insatser och till råga på allt hade jag lyckats förväxla honom med en annan sydamerikan, nämligen Ramón Vargas, som jag senast hörde som en helt lysande Don Ottavio i Mozart´s ”Don Giovanni”.

José Cura får förmodligen ytterligare en chans eftersom jag har planerat att uppleva honom som målaren Cavaradossi i Puccini´s ”Tosca” i juni på Kungliga Operan i Stockholm.

Åter till den aktuella föreställningen. Santuzza sjöngs av Susanne Resmark som ju bekant tillhör mezzo-facket och här började egentligen den stora upplevelsen. Susanne var helt suverän i detta parti, men det är ju i och för sig inget konstigt med detta hon är alltid bra såväl sångligt som sceniskt.

Den stora överraskningen svarade den amerikanske tenoren Roy Cornelius Smith för. Han var helt perfekt för sina partier, en verklig fröjd att se och höra på, men så är han ju inte heller någon duvunge utan han har med framgång framträtt på många scener runt om i USA och Europa.

En förklaring till den stora operaupplevelsen kan kanske förklaras med att det också var mezzosopranernas afton, eftersom de tre kvinnliga rösterna i Cavalleria Rusticana sjöngs av just mezzosopraner? Därmed inget ont sagt om Iréne Theorin.

Jag har nog alltid tyckt att På Sicilien är den bästa delen av denna s k double-bill, men efter dessa föreställningar är jag absolut beredd att ompröva min inställning till I Pacliccis fördel. Här imponerade Fredrik Zetterström storligen och inte heller detta tillhör ovanligheterna, men igår kväll var han helt fantastiskt bra och tillsammans med helt utmärkta insatser av Sine Bundgaard och Palle Knudsen och Roy Cornelius Smith. De musikaliska kvaliteterna är olika i dessa verken, men det är ingen tvekan om att I Pacliacci tillhör det bästa verket av de två.

Men båda dessa verk kräver utöver goda solistinsatser framförallt en operakör av absolut bästa klass, för att inte säga världsklass och det fick vi uppleva i går kväll. Det är inte bara att de sjunger så bra utan de är också sceniskt helt utmärkta här tillsammans med Gentofte og Jaegerborgs kirkers pigekor och Det Danske Drengekor. Det är de visserligen inte ensamma om, men deras insats i går kväll var av absolut toppklass.

Det var alltså en helt perfekt kväll i går, precis som det ju skall vara och det är en föreställning som du absolut inte skall missa. Dessutom var det fint att se att operasolisterna vände ryggen till publiken och tackade operakören för dess magnifika insats!

Nypremiären på Livläkarens besök – en hör- och sevärd historia – Operaen, Store Scene i Köpenhamn

17 november, 2011 by Redaktionen

Livläkarens besök, opera av Bo Holten efter P O Enquist bok med samma namn och libretto av Eva Sommestad Holten
 Nypremiär: Operaen, Store Scene, i Köpenhamn När: 16/11 2011

Livläkarens besök behandlar en intressant period i Danmarks historia, som kanske inte är känt i Sverige dvs om man inte har läst P O Enquist´s bok med samma namn. Föreställningens styrka ligger i att den beskriver några verkliga och konkreta händelser, men däremot anser jag alldeles bestämt att slutscenen i första akten känns helt onödig. Scenen jag tänker på visar en naken ung man som sitter fastbunden och misshandlad på en trähäst. Den scenen känns helt onödigt och ärligt talat förstår jag inte vad man vill visa med scenen. Om syftet är att visa hur den danska befolkningen hade det under den aktuella tiden så anser jag att det faller helt utanför den nödvändiga skildringen.

Jag såg föreställningen redan i första omgången och då minns jag att jag skrev att se Livläkarens besök inte var ett helt nödvändigt, men det är en inställning som jag efter gårdagens nypremiär är beredd att revidera.
Det är alltid besvärligt att lyssna på ny musik och särskilt svårt blir det eftersom det oftast inte finns någon inspelad musik att tillgå, men egentligen är det nog så att jag inte minns mer än tio procent av musiken i alla fall så till syvende och sist har det kanske ingen större betydelse. I detta speciella fall finns ju ”Livläkarens besök” t o m inspelad på en dvd, men den har jag inte haft tillfälle att se.

Vad det gäller det musikaliska så var jag inte alltför imponerad av första akten, men det blev mycket bättre i andra akten och det kanske beror på att handlingen blir mer dramatisk då.
Precis som förra gången så är det scenkostymerna och det scenografiska som imponerar, men visst kändes det som man hade gjort vissa förändringar sedan senast, utan att jag exakt kan ange de olika scenerna, men om sanningen skall fram så har jag lite svårt att förstå finessen med dansarna.

Mest imponerad blev jag, som senast, av de sångliga insatserna. Här imponerar Johan Reuter som Struensee och här kan man verkligen tala om en insats av en världsbaryton.
Imponerar gör också Elisabeth Jansson. Det är en ypperlig insats, som den unga drottningen och detta gälle såväl sceniskt som sångligt.
Gert Henning-Jensen som den mentalsjuke Christian VII gör en rakt igenom helt fenomenal insats såväl sångligt som sceniskt, men det brukar han ju göra.

Det fanns också andra goda solistinsatser och här fäste jag mig särskilt vid Djina Mai-Mai Stövlet-Katrine och det gäller inte minst det sceniska framförandet, men det finns absolut ingen anledning att anmärka på de andra prestationerna.
En eloge även till operakörens insatser och framförallt Det Kongelige Kapel under ledning av kompositören tillika dirigent Bo Holten.

Produktionsteam 
Dirigent: Bo Holten
 Regissör: Peter Oskarson 
Scenografi och kostymer: Peter Holm 
Ljusdesign: Per Sundin 
Dramaturg: Jan Mark Rörelseinstruktion: Kajsa Giertz
Medverkande: Johann Friedrich Struensee – Johan Reuter
 Drottning Carolina Mathilde – Elisabeth Jansson
 Kung Christian VII – Gert Henning-Jensen 
Ove Hoegh-Guldberg – Sten Byriel 
Änkedrottning Juliane Marie – Anne Margrethe Dahl 
Greve Schack Carl Rantzau – Lars Waage 
Stövlet- Katrine – Djina Mai-Mai 
Kung Fredrik V – Mogens Gert Hansen 
Enevold Brandt – Bengt Ola Morgny

Läs även andra bloggares åsikter om opera, recension, Operaen, Store Scene, Köpenhamn

“Così fan tutte” W A Mozart´s komiska kärleksopera blev en premiärsuccé på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

13 oktober, 2011 by Redaktionen

”Così fan tutte”

Così fan tutte, Mozart´s kärleksopera i den mån att inte alla hans operor handlar om kärleken på ett eller annat sätt, om inte annat kärleken till den kvinnliga rösten.

Det är i grunden en rätt larvig historia, vilket ju nästan alla operor kan sägas vara, med några viktiga undantag, ingen nämnd ingen glömd.Det här är min tredje version av verket, Drottningholms Slottsteater och nu senast Kammaropera Syds version på biografteatern Scala i Ystad. Dessa uppsättningar innehåller var och en på sitt sätt förtjänster, men de går naturligtvis inte att jämföras med varandra. Det är ju inte heller nödvändigt.

Storyn handlar om trohet och otrohet och här är det den kvinnliga troheten som står på spel. Systrarnas respektive, Guglielmo och Ferrando, kallas plötsligt ut i kriget, men detta är egentligen en ren konstruktion från Don Alfonso´s sida (Johan Reuter), för hans egentliga syfte är att vinna ett vad och samtidigt få någonting att le åt. Till sin hjälp har han den trogna Despina, som medbrottsling, givetvis mot en rundlig ersättning.

Dorabella, (Elisabeth Jansson) och Fiordiligi, (Inger Dam-Jensen) skaffar sig snart nya älskare, trots sina löften om evig trohet till Guglielmo (Palle Knudsen) och Ferrando (Peter Lodahl).

Egentligen har jag nog alltid haft uppfattningen att operan slutar lyckligt, men efter att ha sett Guy Joostens i övrigt utmärkta uppsättning är jag mer tveksam till denna uppfattning.

Uppsättningen hade egentligen premiär redan säsongen 1996/97 på Vlaamse Opera i Antverpen och ingick då i en serie Mozartoperor med libretto av Lorenzo da Ponte, men har först nu letat sig fram till våra breddgrader och Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Hela handlingen utspelar sig på ett trestjärnigt hotell i mitten av förra århundradet någonstans i Italien får man förmoda.

Till en början gillade jag inte detta upplägg, men vande mig vid detta under föreställningens gång. Min första reaktion var inte en hotellobby till, men förmodligen var det just denne Joosten som var först med detta upplägg och alla de andra uppsättningarna som jag har sett har förmodligen tillkommit efter hans premiär. I det här sammanhanget kan det vara på sin plats att nämna att jag inte är någon beundrare av uppdateringar. Det är min fasta övertygelse att verken bör framföras enligt kompositören och librettistens anvisningar, i princip. Det finns naturligtvis flera undantag, men de bekräftar bara huvudregeln.

Min tveksamhet infann sig redan från början. Ett ögonblick trodde jag att dirigenten hade förlagt partituret, men det visade sig snart att så inte var fallet. Dock är jag mycket tveksam till hans tempi. Enligt min alldeles bestämda uppfattning skall åtminstone ouvertyren spelas fortare och gärna starkare, än den mesiga inledningen vi fick lyssna till premiärkvällen. Även här vande jag mig småningom till det långsamma tempot, men de återkommande pauserna hade jag svårt för. Dessa kan kanske förklaras av premiärnervositet?

Sångligt sett var det en riktig stor musikalisk upplevelse och här noterade jag egentligen inte en enda svag punkt; alla var helt enkelt strålande. När Fiordiligi, Dorabella och Don Alfonso framförde ”Soave il vento” började jag känna mig hemma och när Ferrando (Peter Lodahl) hade framfört sin stora aria ”Un àura amorosa del nostra tesoro” då var jag ohjälpligt fast och sedan blev det bara bättre och bättre och här utmärkte sig framförallt Inger Dam-Jensen och Elisabeth Jansson. Lina Johnson´s Despina måste väl betraktas som ett riktigt genombrott?

Både Johan Reuter och framförallt Palle Knudsen gjorde alldeles utmärkta insatser såväl sceniskt som sångligt. Till det goda slutresultatet medverkade såväl orkestern som operakören, men det behöver jag kanske inte särskilt poängtera. Det är en väl bevarad hemlighet att det i diket på Den Kongelige Opera, sitter en orkester av världsklass. (Enligt Daniel Barenboim). Operakören motsvarar också alla högt ställda förväntningar.

Jag är inte särskilt förtjust i uppdateringar, men denna föreställning utgör ett av de viktiga undantagen och igår kväll tror jag att jag t o m började förstå regiupplägget och inte heller har jag något negativt att framföra över det scenografiska och kläderna var helt underbara.

Att detta är ett av Mozart´s bättre verk, komiska, bevisades igår på premiärkvällen, även om jag tycker bättre om hans ”Don Giovanni”, men nu pratar vi om smak och tycke – så gör vi ju alla.

Recensioner
KPN DK
GregersDH
Berlingske Tidende
Politiken
CarlHåkan Larsén i Sydsvenskan
Lars-Erik Larsson i Skånska Dagbladet

Nypremiären av ”Tosca” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn – blev en magnifik upplevelse. Även om jag missade ”gallapremiären”

25 september, 2011 by Redaktionen

För ett par veckor sedan öppnade Den Kongelige Opera i Köpenhamn säsongen 2011-12 med en nypremiär av Puccini´s ”Tosca”. Ja, egentligen kallar man det ju för en ”gallapremiär”, men det anser jag nog att det är lite tveksamt att kalla säsongsöppningen med en nypremiär för ”gallapremiär”.

Det var Kasper Holten som började med att kalla säsongsöppningen för en ”galla”! Det fungerar ju fint när man har premiär på ett nytt verk eller rent av en nyuppsättning eller uppdatering som Gunilla Brodrej kallar det för.

Själva idén med att ha en ”galla-öppning” är ju inte helt fel, men min största invändning handlar om att kravet på ”festlig klädsel” gör att man missar något av syftet med att gå på opera.

Personligen tror jag att en hel del människor skräms bort av kravet på en särskild dress-code och tyvärr tror jag att detta inte bara gäller ”galla-premiären” , som sådan, utan vid ett operabesök överhuvudtaget. Men jag hoppas att jag har fel.

I år var det ju inget problem för mig eftersom jag hade valt att övervara premiären av ”Salome” på GöteborgsOperan samma kväll. Det valet gjorde jag utifrån kravet på den ”festliga klädseln” som var önskvärd och vilket jag inte utan avsevärda kostnader kunde uppfylla.

Själv såg jag alltså föreställningen den 21 september och det var en helt fantastisk operaupplevelse. Vanligtvis är det ju vanligast att jag upplever att det i huvudsak är en bra föreställning, men tyvärr är det alltid något som fördärvar helhetsintycket. Det är fullt förståeligt och inte alls något märkvärdigt:

Sångare, precis som alla andra människor, blir förkylda och därmed indisponerade och detta faktum är självfallet inget att göra något åt…

Jag såg för övrigt uppsättningen redan när den hade premiär, 2006, och som jag minns det så gillade jag inte uppsättningen särskilt mycket. Mitt huvudintryck då var nog att det blev för mycket teknik i föreställningen och då menar jag det rent scenmässiga.

Det blev ett helt annat intryck nu, ja det var en magnifik upplevelse. Föreställningen var uppdelad i tre korta men mycket intensiva akter, med två pauser.

Gitta-Maria Sjöberg sjöng rollen som Floria Tosca och det är nog ett av hennes bästa prestationer. Ja, det var en lysande prestation såväl sångligt som i agerandet. I samma roll kan man också höra Anne Margrethe Dahl.

Timothy Richards sjöng denna kväll Cavaradossi och denna roll alternerar mellan Stuart Neill och Jean-Pierre Furlan. Det var en mycket bra prestation ur alla synvinklar och vrår.

Men frågan är om inte John Lundgrens tolkning av Scarpia den avskydde polischefen i Rom blev min absoluta favorit tillsammans med Gitta- Maria Sjöberg.

Utöver dessa nu nämnda sångare så förtjänar det att nämnas att också Bengt-Ola Morgny gjorde en fin insats som Spoletta. precis så föreställer jag mig att han var, Spoletta alltså.

Det Kongelige Kapel hade också en av sina bästa kvällar under ledning av dirigenten Guiliano Carella, men skall jag vara helt ärlig så gillade jag inte hans sätt att leda orkestern, åtminstone delvis i första akten, men det var endast tillfälligt. Totalt var det en mycket bra insats!

Som vanligt är det på sin plats att ge den Kungliga Operakören en stor eloge, men det brukar ju alltid kunna.

Avslutningsvis kan jag konstatera att ”Tosca” var en helt magnifik upplevelse och ytterligare ett tillfälle att lägga till de andra stora operaupplevelserna.

Köpenhamn

Footer

Om oss