Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Konst

Svenska förvärv del 2 öppnar 7 maj på Moderna Museet

by

Edith Hammar, Tändstickor, 2021 Foto: Tobias Fischer / Moderna Museet © Edith Hammar

7 maj är det dags för den andra delen av Moderna Museets grupputställning ”Svenska förvärv” med ytterligare 62 verk av 38 konstnärer och konstnärsgrupper. Första delen ”Inblickar” rörde vid det personliga och det smärtsamma. I den andra delen ”Tändstickor” präglas konsten av gemenskap, nyfikenhet och kraften att tänja på gränserna för vad vi uppfattar som möjligt.

Ett pressmail berättar:
–Konstnärens roll och skapandets förutsättningar är en öppen fråga som återkommer genom den nya utställningen. Här möter publiken konst som på olika sätt tänder en gnista, eller leker med elden. Den kan omvandlas till värme men också till något kraftfullt och explosivt, berättar utställningens curator Asrin Haidari som ger några exempel:

Konstnärsduon Norberg-Sundéns ”Cosmic Latte” (2020) skapar ett eget universum av form och material kopplade till mjölkens historia, betydelse och symbolik. Aleksandra Mir bygger en egen måne och landstiger som första kvinna. Iris Smeds surrealistiska film ”The Average” (2019) om medelvärdet och medelmåttan blir en kommentar till individualismen. Joar Nangos textbaserade videomanifest ”The Indigenuity Manifesto” (2016) innehåller dolda och subversiva rumsliga lösningar i Sápmi samt intygar att alla föremål och material bär förmågan att transformeras till något helt annat. I Jan Cardells skulpturala objekt från 1998 alstrar en liten bagge ljud som för tankarna till hur insekter kommunicerar med varandra. Olof Inger använder sig i ett collage av material från kampsportens värld där det absorberat energier mellan människor. Gittan Jönsson bjuder in oss till sin ateljé på Drontheimstrasse i Berlin för att betrakta målningar i olika stadier av färdigställanden. I utställningen ingår också Valeria Montti Colques omfattande installation ”Apu Mamáhöjden Ojitos de Sal” (2021), ett berg format av möbler, teckningar och textilier. Verket tar sin utgångspunkt i peruansk folktro: berget är en plats där släktingar som har gått bort fortsätter att leva vidare.

– Förvärvsprojektet har inneburit en fantastisk möjlighet för oss som museum och har varit en utmaning som vi tagit oss an med stor glädje och entusiasm, säger museets överintendent Gitte Ørskou. De inköpta verken är ett ovärderligt tillskott till vår samling som vi alla i Sverige äger tillsammans.

År 2021 tilldelade regeringen Moderna Museet 25 extra miljoner kronor till inköp av konst till samlingen för att stödja det svenska konstlivet under coronapandemin. 373 verk av 169 konstnärer har köpts in. Konstnärerna är verksamma både i och utanför Sverige, samt i Sápmi. Ålderspannet bland konstnärerna sträcker sig från 27 till 91 år och de inköpta verken är gjorda mellan 1962 och 2021. Urvalsprocessen för förvärven har pågått under hela 2021. Uppslag har presenterats, förslag har strömmat in via en öppen inbjudan, och portfolievisningar har anordnats av konstkonsultenter och Statens konstråd. Därefter har samlingsansvariga intendenter tillsammans med överintendenten och chefen för Moderna Museet Malmö tagit beslut om inköpen.

Svenska förvärv: Tändstickor
7 maj–14 augusti
Curator: Asrin Haidari

Bokrecension: Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik av Ivan Aguéli

by

Sidor tillägnade Solen : måleri och mystik
av Ivan Aguéli, Ibn Arabi, Bo Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-06-07
Förlag Aprilvindens Förlag
Översättare Bo Gustavsson
ISBN 9789198475418

En fascinerande samling essäer om skaparprocessen och kreativitet kopplat till mystik. Vad gör att människor kan skapa? Ivan Aguéli är ett världsnamn inom konsthistorien. I denna relativt tunna bok finns ett urval av de essäer och översättningar som Ivan Aguéli publicerade i den franska tidskriften ”La Gnose” 1910–11.

Det är första gången dessa essäer ges ut i bokform.

Jag är oerhört fascinerad av dessa essäer. Jag håller långt ifrån med om allt Ivan Aguéli. Snarare tvärtom. Min första tanke när jag hörde om boken var att jag skulle bli inspirerad av hans tankar, eftersom jag har ett stort intresse för olika former av det som kallas mystik och jag är övertygad om att det finns mycket mer i världen, både på jorden och i universum, än vi kan uppfatta med våra sinnen. Det sägs ju att vetenskapen inte ens kan beskriva fem procent av allt som finns.

Mystik har att göra med att känna eller uppfatta saker vi inte kan ta på, eller se med våra ögon. Det behöver inte betyda att det inte finns. Känslor, finns de? Eller för att ta något högst konkret: de luftmolekyler som gör att hundar kan spåra, de finns uppenbarligen men vi kan inte uppfatta dem med våra sinnen. Det är hundar som har dessa sinnen.

Men då min väg i livet inte är den muslimska vägen märker jag att essäerna är som att höra Aguéli uttrycka sig och jag vill svara och säga emot. Han skriver bland annat negativt om buddhism och ödmjukhet. Jag märker att jag blir rätt arg på honom. Men jag tycker det är intressant och givande. För just genom att möta andras åsikter lär vi känna oss själva.

Nej, jag håller inte alls med Aguéli om hans syn på mystik. Tvärtom tror jag att mystiken och allt i världen är öppet lika mycket för kvinnor som för män. Hans inställning är ju strikt patriarkal. Ja, jag har respekt för religionsfrihet och jag har respekt för att en del, som Aguéli, konverterar till islam. Men som den utövas i länder som Iran och Saudiarabien har jag svårt att kalla den särskilt jämställd och för mig är religion som har med mystik att göra ofta mycket mer jämställd än det som förespråkas i dessa essäer.

Men det är väldigt intressant att läsa och liksom ta en diskussion i tankarna.

Boken innehåller även ”Traktaten om Enheten” av sufimästaren Ibn Arabi, ett verk från 1200-talet som betydde mycket för konstnären.

Annika Liljedahl utforskar förvandlingens väsen i kommande utställningen ”Insekt Insikt”

by

Annika Liljedahl, ”Nätspinnare”, 2016-2019. Detalj. Foto Paulina Simon.

Lördagen den 29 juni öppnar utställningen Insekt Insikt på Artipelag. Här visas nio skulpturala installationer som utgår från insekter och är gjorda av den svenska konstnären Annika Liljedahl (f. 1946). Till dessa har kompositören Lo Kristenson (f. 1991) skapat en musikupplevelse som består av ljudspår som integrerats i Liljedahls podier samt ett sexkanaligt ljudverk som spelas från högtalare i taket.

Ett pressmeddelande berättar:
Utställningens verk har vuxit fram sedan 2016 och består av hundratals enskilda mindre skulpturer. Skulpturerna och musiken bildar en fantasifull och fängslande helhetsupplevelse.

I Insekt Insikt återbesöker Annika Liljedahl estetiska lösningar som har varit karakteristiska för tidigare verk med delvis annorlunda tematik. Genom att använda insekten som en metafor för förvandling och överlevnad uppmanar hon oss att tänka på insekten, som hotas av människans inverkan på naturen, trots att vi är helt beroende av den för vår överlevnad. Installationerna innehåller skrämmande och ibland obehagliga situationer i insektsvärlden. Precis som i verkligheten är Liljedahls insekter groteska men också vackra. De är sammansatta av material som väcker motstridiga känslor: skör sidenväv träffar hotfulla knappnålar, omtänksamt sydda kanter samsas med skrynklig metalltråd.

Idén att bjuda in Lo Kristenson föddes när Annika Liljedahl hörde hennes musik i Helena Lopacs radiodokumentär om kompositören som sändes i serien Möt tonsättaren i P2 2017.

Lo Kristenson har inspirerats av Annika Liljedahls formspråk och förhållningssätt till insekter där uttryck av motstånd, strävhet och klumpighet existerar tillsammans med tunn ömtålighet och sårbarhet. Såväl skulpturer som ljud gestaltar de oberäkneligt (och stundtals obehagliga?) ryckiga rörelserna, förtätningar och förtunningar som syns i en insektssvärm, liksom de cirkulärt repetitiva former, som vi människor uppfattar i vårt uppifrån-perspektiv när vi exempelvis iakttar en myrstack. Insekt Insikt bjuder in till reflektion över existensberättigande, över relationen mellan liv och död, det otäcka och det vackra, tillhörighet och utanförskap, kunskap och fantasi, humor och allvar. I sina motsägelsefulla utsagor fostrar verken till insikt om att det ena inte kan finnas utan det andra.

Utställningen genomförs i Artipelags Artbox och pågår mellan den 29 juni och 1 september 2019.

Om konstnärerna
Annika Liljedahl
I sin över 50 år långa verksamhet som konstnär har Annika Liljedahl (f. 1946) oftast skildrat det utsatta, sköra och ömtåliga och ställt ut både i Sverige och internationellt. Hon utbildades på Konstfack åren 1964 till 1968 och tog examen från textillinjen. Liljedahl kombinerar material såsom siden, akrylfärg, elektriska kablar, knappnålar och armeringsjärn på ett experimentellt och gränsöverskridande sätt. Detta resulterar i allt ifrån enskilda skulpturer till installationer, scenografier, kostym, teaterföreställningar och offentliga utsmyckningar.

Separatutställningar har Annika haft på bland annat Gallery K. Washington D. C. i USA, Länsmuseet Gävleborg i Gävle, Röhsska museet i Göteborg, Norrköpings konstmuseum, Borås Konstmuseum, Millesgården i Stockholm, Södertälje Konsthall, Sundsvalls Konstmuseum och Vida museum & konsthall på Öland. Hon medverkade dessutom i samlingsutställningen Upplyst på Artipelag 2013 och internationellt i exempelvis Korea, Japan och Frankrike. Vidare finns hon representerad på Metropolitan Museum of Art i New York, Nationalmuseum i Stockholm, Statens Konstråd och Göteborgs Konstmuseum.

Lo Kristenson
2018 tog Lo Kristenson (f. 1991) examen från masterprogrammet i Komposition på Kungliga Musikhögskolan. Hon har dock redan presenterat sitt arbete på etablerade plattformar för experimentell musik såsom Fylkingen i Stockholm samt festivalerna Sound of Stockholm, Nordic Music Days och UNM. 2014 blev hon en av initiativtagarna till föreningen Konstmusiksystrar, en plattform för unga tonsättare och ljudkonstnärer inom konstmusik som definierar sig som kvinnor eller transpersoner. I kollektivt skapande med bland annat Damkapellet, Vilde & Inga samt Malvakvartetten söker Kristenson ifrågasätta normer och hierarkier och hur de rådande strukturerna påverkar det musikaliska uttrycket. I sin praktik undersöker hon cirkulära och vridande former med fokus på en lyssnande kommunikation som kan uppstå mellan musikerna i rummet.

Filmrecension: Vid evighetens port – ett måste för alla konstintresserade

by

Vid evighetens port
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 mars 2019
Regi Julian Schnabel

Vid evighetens port är en film som den som är intresserad av konst måste se. Regissören Julian Schnabel är själv konstnär och det märks in i minsta detalj. Det ena efter det andra av van Goghs konstverk är återgivna i filmens foto, i naturmiljöer, i rumsdetaljer, i människovimlet, i människornas ansikten, med mera, med mera. Schnabel låter oss också komma in i van Goghs sinnen, vi kan se världen med hans ögon i många scener.

Willem Dafoe som har rollen som Vincent van Gogh nominerades till bland annat en Oscar och en Golden Globe för sin insats. Han är porträttlik men han känns också som han är konstnären.

Vid evighetens port är mer än en skildring av den världsberömda konstnären Vincent van Gogh. Genom skildringen av honom får vi en berättelse om en människa som vågade följa sitt inre kall, som vågade försöka förmedla hur han kände inför vad han såg och hur han såg livet, naturen och konsten. Det är också en berättelse om en skör människa och omgivningens oförmåga att acceptera människor som bryter mot normen.

Van Gogh fick betala en högt pris för att han utmanade samtidens normer. Filmen fokuserar på de år i hans liv då han var som mest febrilt verksam och skapande, i slutet av hans korta liv. Han föddes 30 mars 1853 i Zundert i Noord-Brabant i Nederländerna och dog 29 juli 1890 i Auvers-sur-Oise i Val-d’Oise.

Vi får se hur han skapar tavlor med djärva penseldrag och starka färgen i södra Frankrike, i trakterna kring Arles, dit han begav sig för att kunna skapa med solljus och slippa diset i Paris med omgivningar. Han är en udda personlighet, en enstöring som helst är ensam med sina målningar. Hans konstnärsvän Gauguin (Oscar Isaac) är en av de få som han släpper närmare inpå sig. Samtalen mellan dem om konst och om livet är en av filmens stora behållningar.

Vincent van Gogh hade starkt stöd av sin samt sin äldre bror Theo (spelas så bra av Rupert Friend som många säkert känner igen från tv-serien Homeland). Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev.

Vincent van Gogh blev aldrig uppskattad under sin livstid. Endast en av hans tavlor såldes under hans livstid. Idag kostar hans tavlor flera hundra miljoner kronor. 1990 såldes ”Porträtt av dr Gachet” för 691 miljoner kronor.

Många under hans samtid tyckte att hans konst var osund, och efter att han lämnat sitt avskurna öra till en kvinnlig bekant betraktade byborna honom som galen. Vincent hamnar på institution, där en präst (Mads Mikkelsen) hjälper honom till någon sorts insikt om varför han är missförstådd – kanske målar han för människor som inte är födda än?

Willem Dafoe belönades med det manliga skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig för sin insats. Julian Schnabel, som tidigare gjort Fjärilen i glaskupan, Before Night Falls och Basquiat – den svarte rebellen har skrivit manus till Vincent van Gogh – Vid evighetens port tillsammans med sin hustru Louise Kugelberg samt Jean-Claude Carrière. Kugelberg och Schnabel har också klippt filmen tillsammans.

Hantverk som samhällskritik

by

nstallationsvy, Soul Manufacturing Corporation av Theaster Gates, NyMaterialism 5 sep – 11 nov 2018 Bonniers Konsthall Foto: Jean-Baptiste Berangér

En tendens som vuxit sig stark inom samtidskonsten är intresset för hantverk och dess materialitet. Konstnärer använder sig av traditionella hantverkstekniker som exempelvis vävning och keramik för att hitta nya uttryck. Just nu visas ”Nymaterialism” på Bonniers konsthall och ”Dödligt material” på Gustavsbergs konsthall som båda utforskar detta.

I Tensta konsthalls utställning ”Snart nog: konst och handling” i våras behandlades också detta tema. Denna nya materialism är inte så överraskande om man tittar på den tid vi lever i. Vår kommunikation sker mer och mer genom skärmar vilket skapar ett behov av det analoga skapandet. Vi lever även med ett växande klimathot som tvingar oss att reflektera över vår livsstil. Kan vi hitta nya vägar framåt för att skapa en hållbar framtid? Precis som William Morris (1834-1896) gjorde på 1800-talet så tittar konstnärerna tillbaka för att hitta en väg framåt. Att ställa ut William Morris hösten 2018 är nog mer vältajmat än vad ledningen på Millesgården kunde drömma om när de började planera den aktuella utställningen ”William Morris – mer än blommiga tapeter”.

Porträttfoto av William Morris. ©William Morris Gallery
Under stora delar av 1900-talet och även 2000-talet har konst och hantverk utgjort två separata sfärer. Så var det dock inte under slutet av 1800-talet när William Morris levde. 1854 öppnade Japan sina gränser mot omvärlden, efter 250 år av isolering, och detta skulle förändra den västerländska konsten på flera plan. Ett av Japans viktiga bidrag för den västerländska konsten var synen på konstens nära relation till hantverket. Konstnärer i väst började plötsligt uttrycka sig i keramik, textil och möblemang (Gustaf Fjæstad är ett känt svenskt exempel). Vad som särskiljde William Morris hantverk var den starka samhällskritik han uttryckte med den.

I Sverige är William Morris mest känd för sina tapeter och som en centralgestalt i Arts and Crafts-rörelsen i England. Han motsatte sig starkt det samhälle som industrialiseringen hade framburit där nyrika borgare kunde tjäna pengar på arbetarklassens bekostnad och producera lågkvalitativa produkter. Han sökte sig till det förflutna för att hitta alternativa vägar framåt. Genom författaren och konstnären John Ruskins texter, speciellt ”The Stones of Venice”, fann Morris inspiration i medeltiden. För Morris var medeltiden en förkapitalistisk utopi där konsten ”gjordes av folket för folket som ett nöje för både tillverkaren och användaren”. Morris ville återupprätta ett rättvist och hållbart produktionssystem där skapandet och kreativiteten låg hos hantverkaren snarare än kapitalisten. Till en början blev konsten hans primära sätt att göra motstånd men senare skulle han även ta en aktiv roll inom politiken genom att bli anhängare och medlem i den enda radikalsocialistiska organisationen på den tiden, the Democratic Federation.

William Morris fokus på hantverksmässighet och skapande föddes ur ett samhälle som genomgick drastiska förändringar. I och med industrialismen överbefolkades städerna med en snabbhet som är svår att förstå idag. Under 1800-talet ökade Londons population från 1 miljon till 6.5 miljoner. Idag kan vi återigen se hur intresse för hantverk föds ur ett samhälle i förändring. När vi alltmer lever i en värld där digitaliseringen effektiviserar och förenklar vår vardag ökar intresset för den långsamma och krävande processen. Detta kan man se bl.a. i Andreas Erikssons linnevävar som visas på Bonniers konsthall just nu. Trådarna han använder är obearbetade vilket innebär att vävningsprocessen är extremt tidskrävande. En sektion om 3 cm på en väv med 3 meters bredd tar en dag för två personer att väva. I Theaster Gates verk Soul Manufacturing Corporation, från samma utställning, möter besökaren hantverkaren i självaste skapelsemomentet. Verket är en workshop där en keramikmästare från Japan bjöds in för att lära upp fyra lokala keramiker i den japanska hantverkartraditionen. Kunskapsöverföringen kommer att fortsätta under utställningens gång då de fyra keramikerna i sin tur kommer att lära upp nya lärlingar.

William Morris använde sig av det klassiska hantverket och inspirerades av medeltidens bildspråk. Ändå blev hans uttryck någonting nytt. Han översatte sina influenser till sin egen tid och genom det uttryckte han en vass samhällskritik. Även i den nya materialismen kan man ofta ana en bakomliggande samhällskritik i konstnärernas översättningar av det gamla. Ibland finns det ingen motsättning i att titta bakåt för att komma framåt. Det förstod William Morris och det förstår även allt fler konstnärer idag.

Text: Rasmus Sjöbeck