• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

konsert

Anna Ternheim på Uppsala Konsert och Kongress: recension, bilder och video

15 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Anna Ternheim
Uppsala Konsert och Kongress
Betyg: 5

Inför denna spelning i konserthusets stora sal var jag rädd för att den intima känslan Anna lyckades bygga upp på Reginateatern sist jag såg henne här i Uppsala skulle gå förlorad, men det visar sig snabbt att den rädslan var högst obefogad. Tack vare en väldigt mysig interiör som för tankarna till ett vardagsrum med piano och en gammal sliten lampa, fåtölj och vin med tillhörande glas, lyckas hon skapa en väldigt gemytlig atmosfär. Den uppstoppade vargen som stirrade aggressivt mot publiken gjorde nog sitt också…

Vanligtvis brukar jag ha svårt för band och artister som monterar ned sina låtar för att framföra dem akustiskt eller utan band, men den här gången visar verkligen Anna att hennes röst och låtmaterial kan stå för sig själv. Hennes röst är också starkare än någonsin tidigare. Samtliga låtar framstår dessutom som material från hennes senaste album, The Night Visitor, som jag personligen håller som hennes främsta hittills. Det är absolut ingen dålig bedrift. Tvärtom är det ett kvitto på den utveckling hon gjort både som person och artist. Och även om man kan sakna låtar som ”Halfway to Fivepoints” eller ”What Have I Done” framstår det ändå som småskavanker i låtlistan när hon framför ”Wedding Song” under en löst hängande lampa, eller beger sig av mot pianot för att framföra låten hon önskar hon själv hade skrivit: Broder Daniel-covern ”Shoreline”, som snabbt drar höglåtande applåder.

Även om hon inleder konserten helt allena får hon bara efter några låtar support av producenten och låtskrivaren Dave Ferguson som tidigare jobbat med storheter inom countrymusiken och nu hjälpt Anna med hennes senaste album och efterföljande turné. Till en början stegar han in på scenen som en anonym statistskådespelare, eller kanske äkta make, och gömmer sig i bakgrunden i en skön fåtölj med ett bord bredvid sig där han häller upp ett par glas vin åt sig själv och Anna. Detta simpla grepp framstår faktiskt som helt genialt i sin kontext och förstärker känslan av att man inte åkt till en konsertlokal för att lyssna på musik, utan istället blivit inbjudna hem till Dave och Anna som vill spela lite för sina nära och kära.

Egentligen behöver Anna ingen som helst hjälp med sina låtar, hon klarar av att leverera fullkomligt briljant ändå, men faktum är att låtar som ”Walking Aimlessly” och ”The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)” vinner extra styrka med sångunderstöd och diverse instrumentpålägg från Dave som inte bara förgyller hela konserten utan faktiskt får den att lyfta högt ovanför stjärnorna. Där uppe är det natt, men faktum är att Dave och Anna inte är de enda gästerna. De har nämligen hela publiken med sig. Och när hela avslutningen kulminerar i stående ovationer bevisar det bara att vi övriga nattgäster inte velat vara just någon annanstans, och att de (enligt diverse Nashwille-musiker som också hjälpt till med skivan) lyckligt sorgliga låtarna verkligen tar lyssnaren i handen och leder oss genom mörkret mot ljuset i snirkliga vägar …

Text, foto och video: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Ternheim, Uppsala, recension, musik, konsert

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Anna Ternheim, konsert, Musik, Recension, Uppsala

Deep Purple, Skandinavium: Fenomenala

11 december, 2011 by Rosemari Södergren

Deep Purple, Skandinavium
10 December 2011
Betyg: 4

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Jag har aldrig sett Deep Purple live. Det är min fars favoritband, men själv har jag, trots alla ärvda LPs, aldrig fastnat för dem. Pappa sa att jag hade att vänta mig något ojämförligt. Han hade rätt. Deep Purple var fenomenala.

Förbandet hade spelat, Skandinavium var nästan fullproppat, och publiken rörde sig nervöst, vankade av och an i väntan. Plötsligt börjar det. Neue Philharmonie Frankfurt, den ackompanjerade orkestern, inledde konserten med en luring. De spelade ett tilljazzat ”Smoke on the water”-riff men landade i ”Highway Star”: sedan var det full fart, och bandet, som varit med i Guiness Rekord Bok som världens mest högljudda, fick ölglasen att vibrera och sätena att darra. Tyngden kändes i bröstet. Mäktigt. Jag fick gåshud.

Graveyard, som nyligen släppt sitt andra album Hisingen Blues, var förband. Det märkliga var kontrasten mellan banden. Graveyard kändes som ett definitivt 70tals hårdrocksband, det var som en tidsportal, men Deep Purple var nästan nutida, med orkestern bakom sig, i jämförelse. Jag hade förväntat mig en upplevelse i en dammig retromaskin men blev riktigt förvånad över hur fräscht det var. Orkestern (och ljusshowen) var nämligen tajt integrerad med musiken, det var inte bara dekoration, utan ett verkligt sammarbete. Huvudviolinisten fick t.om. sitt eget solobreak och rockade precis lika mycket som bandmedlemmarna själva.

Och föresten, alla var fantastiska. Steve Morse (gitarristen) spelade ett berörande solo. Jag tror att bara den absolut störste Ritchie Blackmore-beundraren skulle saknat den före detta gitarristen. Han överaskade med att blanda in Sankta Lucia, ett litet manipulativt trick kanske, men det var fint. Ian Paice hamnade i trans bakom trummorna och jag tror att många i publiken följde med honom. Ian Gillian, som släntrade charmigt omkring på scenen som om det var hans sovrum, skapade flera hur-fan-är-det-möjligt ögonblick.

Ja, hur fan är det möjligt i hans ålder att sjunga så? Hans högsta toner överröstade orkestern. Han och Steve Morse brilljerade i deras en liten bluesig duell i växelstil: Ian sjöng en fras, Steve spelade det på gitarren. I dessa ögonblick, när allting annat blir tyst, känns det intimt. Det var en av många fina kontraster till det genomgående öset. Don Airey (keybordisten) duellerade klassiska stycken med orkestern för att sedan avsluta i en rekordartat högljud noiseshow. Jag tror att byggnaden skakade. Själv var jag mest förtjust i Roger Glovers bassolo, men jag är en stor beundrare av basens klangfärg. Det var dessa ögonblick, mer än själva låtarna, som gjorde konserten till något storartat. Alla gav så mycket att man kände sig ärad över att vara i publiken.

Och mot slutet, ja slutet var ”Smoke on the water”, gav publiken — som bestod mestadels av äldre fans — tillbaka och sjöng med i refrängen. Jag sjöng för full hals. Självklart! Ian tackade så mycket men bandet kom till slut tillbaka i ett extranummer. Deep Purple förtjänar alla lovord de har fått som liveband, de är sannolikt ett av världens bästa. Det var en helt enastående konsert.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Deep Purple, Scandinavium, rockmusik, recension, konsert

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Deep Purple, konsert, Recension, Rockmusik, Scandinavium

Recension: Steve Earle i Filadelfiakyrkan

17 oktober, 2011 by Redaktionen

Steve Earle med Dukes and Dutchesses i Filadelfiakyrkan

Betyg 4

Steve Earle är tillbaka i Stockholm med ny skiva och med nya frun Allison Moorer i bandet. Tre timmar med en paus blev det, utan förband. Det var det sista Steve sa när Kulturbloggen pratade med honom inför turnén: ”Kom i tid…!”

Vi var där i tid och fick höra en del plock från nya skivan (som jag inte är så inlyssnad på) under första settet. Allison Moorer (numera gift med Steve) var ett spännande tillskott med en enastående röst och talang. Den låt som stack ut för mig var Gulf of Mexico och den kommer kanske att bli en ny favorit.

Under andra delen av konserten föll allt på plats och vi fick höra mycket gammalt och nytt. Som vanligt kommenterade Steve och han har kvar sitt engagemang. Någon från publiken ville ha ett privat ord med Steve vid scenkanten och det verkade som om personen riskerade att slängas ut men Steve ropade till vakterna ”släng inte ut honom!”

Steve visar att han efter en drygt 25-årig karriär kan komma med nyheter. Ser vi bara på skivor så är var och en unik på sitt sätt. Om, till exempel, The Revolution Starts Now sa Steve att det inte var hans önskan att göra en politisk skiva, han sa bara det som behövdes sägas just då.

Det växer ingen mossa på Steve Earle eller musikerna som spelar med honom. Till och med äldre låtar som Devils Right Hand får nytt liv.

Allisom Morer gör ett eget set under konserten och de andra medlemmarna i bandet får gör också några egna låtar. Häftigt men skönt att det inte tar över hela konserten som när han var här med ett visst Bluegrassband.

Jag satte en fyra på den här konserten på grund av en lite tvekande start. Publiken sa dock fem, skall jag medge men om jag skall sätta betyg kanske jag skall spara ett poäng till den där kvällen när ingen går hem…

Steve i Aftonbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Steve Earle, Dukes and Dutchesses, konsert, recension

 

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dukes and Dutchesses, konsert, Recension, Steve Earle

Steve Earle kommer till Sverige med band och Kulturbloggen har pratat med honom inför besöket

9 oktober, 2011 by Redaktionen

Steve Earle är en av countrymusikens stora stjärnor. Intensiv och engagerad musiker, författare, skådespelare och konstnär på många områden.

Nu är Steve Sverigeaktuell med bandet Dukes and Duchesses. Han gör tre spelningar här under sin Europaturné. Länk till mer information

Göteborg: 15 oktober på Stora Teatern

Stockholm: 16 oktober i Filadelfiakyrkan

Malmö: 10 oktober på KB

Aktuellt album: I’ll Never Get Out Of This World Alive

Steve Earle besöker Sverige varje gång han släpper ett album. Senast var alltså 2009 i samband med albumet Townes. En hyllning till vännen och mentorn Townes van Zandt som nyligen gått bort. Hans aktuella album  I’ll Never Get Out Of This World Alive har han själv beskrivit som ”11 sånger om dödlighet”.

Kulturbloggen fick en telefonintervju med Steve och det här är vad vi pratade om:

Steve är mångfasetterad artist, han spelar, sjunger, skriver böcker och pjäser och har också börjat måla. Han har haft en roll i TV-serien The Wire där han spelar en tillfrisknande missbrukare från södern, en roll som liknar hans eget liv. Steve bekräftar detta och berättar också att det var orsaken till att han tog rollen. Han säger sig också vara villig att ta fler roller om någon vill anställa honom.

När jag frågar om förändringar i hans musik efter fängelsevistelsen påpekar han att hang jort fyra skivor före fängelsevistelsen och nio efter. Han berättar att inspelningstekniken förändrats och att han bytt skivbolag, det är alltså inte bara en sak som förändrats. Steve berättar också att han blivit mer personligt invloverad i produktionen.

Milstolpar i karriären? ”Först och främst när jag fick ett skivkontrakt, att få ge ut Guitar Town var en stor grej.” Guitar Town kom ut 1986 och gick direkt till toppen av countrylistorna. Den nominerades också till två Grammy Awards.

Den andra milstolpen i karriären var turnén med Bob Dylan 1988 och den tredje var när han fick sin Grammy 2005 för The Revolution Starts Now, en politisk skiva där Steve Earle uttrycker sin ilska över Bushadministrationens politik.

Steves politiska engagemang har kretsat mycket kring motståndet mot dödsstraffet. Låtar som Billy Austin och Ellis Unit One berättar historierna om en dödsdömd fånge och en vakt i den senare. På scen har jag hört Steve prata om detta och han sa helt enkelt att han är motståndare mot dödsstraffet ”because it’s wrong”.

Förutom musik och skådespelari har Steve Earle skrivit böcker och pjäser. Novellsamlingen Doghouse Roses kom ut 2001 och har nu följts av boken med samma titel som den aktuella skivan I’ll Never Get Out Of This World Alive. Den handlar om en läkare som blivit av med sin legitimation och hemsöks av Hank Williams spöke.

Steve har skrivit två pjäser, den första som han regisserat själv och som spelats i New York handlar om mördaren Karla Faye Tucker, den första kvinnan som avrättats i Texas sedan inbördeskriget. Ännu inte uppsatta Dangerous Songs är berättelsen om Pete Seeger inför Utskottet för oamerikansk verksamhet. Han vägrade vittna eftersom han ansåg att utskottet inte hade med hans politiska åsikter att göra men erbjöd sig att spela sina sånger. Utskottet tackade nej. Pjäsen Dangerous Songs handlar om vad som hänt om han fått spela sin sånger.

När vi pratar om inspration berättar Steve om sin farbror. Han var bara fem år äldre och lyssnade på Bob Dylan, Rolling Stones och Beatles. Under en tid bodde han hos Steves familj och gjorde Steve uppmärksam på all den musik som fanns.

När vi avslutar samtalet frågar jag om det är något han vill tillägga? ”Kom i tid, det är inget förband så om någon vill vara cool och komma senare är det risk att dom missar halva föreställningen”.

Intressant?Steve Earle, konsert, musik, country

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: country, konsert, Musik, Steve Earle

Kultbandet GWAR kommer till Göteborg

21 september, 2011 by Redaktionen

Skräckrockens hårdaste och mest bisarra gäng, GWAR, kommer till Sverige för att spela i Göteborg.

Ett pressmeddelande berättar:
Tvåfaldigt grammy-nominerade och med en kultstatus som få kan mäta sig med. Den 28 januari kommer legendariska GWAR till Göteborg för en exklusiv sverigespelning på Trädgår’n. Biljetterna släpps i morgon kl 10.00.

Historiens sjukaste metalband. Ja, precis så beskriver GWAR sig själva. Ett epitet som den som upplevt bandet på scen eller bevittnat en av deras presskonferenser aldrig kan ifrågasätta.

För miljoner år sedan tillhörde de en elittrupp av krigare som gjorde galaxen osäker med sitt gränslösa hat mot allt levande. De förvisades till planeten jorden där de föll i koma. Ett tillstånd de reste sig ur först i mitten av 80-talet. Då beväpnade sig med elgitarrer, under namnet GWAR. En hisnande historia som få av dagens metalband kan stoltsera med.

En rimligare historia är den om ett skräck-inspirerat thrash metal-band från Virginia som sedan 25 år tillbaka gjort hårdrocksvärlden väldigt mycket mer underhållande. De slog igenom 1990 med plattan ”Scumdogs of the Universe” och har sedan dess gjort sig både älskade och hatade för sina vilda och obscena liveframträdanden.

Genom åren som gått har de inte blivit ett uns mer rumsrena. I somras ställde de till med succé under Sweden Rock Festival, mer vansinniga än någonsin. I januari återvänder GWAR till Sverige för en spelning på Trädgår’n i Göteborg!

Konsertinfo
28.1 – Trädgår’n, Göteborg

Du har väl inte missat presskonferensen med GWAR på Sweden Rock?

Läs även andra bloggares åsikter om GWAR, Göteborg, Trädgårn, konsert, rockmusik, skräckrock

Arkiverad under: Musik Taggad som: Göteborg, GWAR, konsert, Rockmusik, Trädgår'n

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 16
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Pjäsen Rage – en blandning av tv-serien White Lotus och skräckfilmen Funny Games, sätts upp på Dramaten

Rage Foto: Carl Bengtsson/Studio … Läs mer om Pjäsen Rage – en blandning av tv-serien White Lotus och skräckfilmen Funny Games, sätts upp på Dramaten

Filmrecension: Daaaaaali! – som om Dali hade ett finger med i filmens produktion

Daaaaaali! Betyg 4 Svensk biopremiär 16 … Läs mer om Filmrecension: Daaaaaali! – som om Dali hade ett finger med i filmens produktion

Christina Ouzounidis, Malin Axelsson och Cristina Caprioli tilldelas teaterkritikernas tre priser för spelåret 2025 – Ett hederspris går till Manne af Klintberg

Christina Ouzounidis, Malin Axelsson och … Läs mer om Christina Ouzounidis, Malin Axelsson och Cristina Caprioli tilldelas teaterkritikernas tre priser för spelåret 2025 – Ett hederspris går till Manne af Klintberg

Helgjutet med anstrykning av americana – Take Me Home med Eva Hillered

4 Eva Hillered Take Me … Läs mer om Helgjutet med anstrykning av americana – Take Me Home med Eva Hillered

Kulturhuset Stadsteatern sätter upp en hemvävd thriller om mjuka män och kärva känslor

Hampus Hallberg, Andreas Kundler och … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern sätter upp en hemvävd thriller om mjuka män och kärva känslor

Uppdrag granskning firar 25 år

Ett pressmeddelande berättar: Uppdrag … Läs mer om Uppdrag granskning firar 25 år

Skammens förödande konsekvenser skildras strålande med församlingsarbete som nav – 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater

Text och regi: Pauila Stenström … Läs mer om Skammens förödande konsekvenser skildras strålande med församlingsarbete som nav – 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: The Little Sister – undviker komplicerade frågor

The Little Sister Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Little Sister – undviker komplicerade frågor

Filmrecension: Sound Of Falling – prisad men lite för mycket ambivalens

Sound Of Falling Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sound Of Falling – prisad men lite för mycket ambivalens

Många höjdpunkter på Göteborgs filmfestival kan ses online

Göteborg Film Festivals program för 2026 … Läs mer om Många höjdpunkter på Göteborgs filmfestival kan ses online

Recension av tv-serie: Synden – en mörk mix av kriminaldrama och en tragisk släktkrönika på svenska landsbygden

Synden Betyg 3 Premiär på Netflix 2 … Läs mer om Recension av tv-serie: Synden – en mörk mix av kriminaldrama och en tragisk släktkrönika på svenska landsbygden

Scenkonståret 2025 -vad som setts i Göteborg rankas.

Såg drygt femtio olika föreställningar … Läs mer om Scenkonståret 2025 -vad som setts i Göteborg rankas.

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in