Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kleerup

Vice Thursdays: Kleerup gästades av Faye och Natasha Bedingfield

by

Andreas Kleerup med Faye och Natasha Bedingfield, Kåken
Vice Thursdays x Marshall Headphones
Betyg: 4

Så gott som varje gång jag sett Andreas Kleerup inta en scen har det varit med ett nytt projekt och en ny konstellation. Förra året ägnade han och kompisgänget i Me and My Army åt att skapa lätta gitarrmelodier som förde tankarna till tidiga 70-talet. Året dessförinnan skrev han musik till en jubileumsuppsättning av Harry Martinsons Aniara på Stockholms Stadsteater.

Men när Kleerup intog scenen i ena hörnet av Kåkens utesevering – som kvällen till ära hade tagits över av Vice – var det i eget namn och musikaliskt var det en återgång till det elektroniska där han, trots alla utstickningar, egentligen hör hemma. Den avlånga lokalen rymdes upp rätt ordentligt av de 140 besökarna som antingen blivit inbjudna eller ”attendat” deras Facebook-evenemang.

Efter ett instrumentalt intro fick Kleerup sällskap på scen av den första av två gästsångerskor, nämligen Faye. Faye, eller Fanny Hamlin som hon egentligen heter, skrev tidigare i år på för nystartade brittiska skivbolaget Best Fit Recordings och har sedan dess hunnit ge ut singeln Water Against the Rocks. Röstmässigt fanns det vissa likheter med en annan svensk indie-sångerska i form av Lykke Li.

Kleerups andra gästartist var ingen mindre än brittiska superstjärnan Natasha Bedingfield. Ni vet, hon som hade en hit med These Words tidigare under 2000-talet. Hennes soulstänkta röst kontrasterade Fayes rätt kraftfullt och satte en helt annorlunda prägel på Kleerups elektropop. I avslutande With Every Heartbeat stod jag bara och väntade på att Robyn skulle dyka upp, men så blev inte fallet. Fast vad gör det. Trots den instrumentala tappningen kände alla i publiken igen låten och sett till publikens reaktioner kunde det lika gärna ha varit den svenska nationalsången som spelades.

Foto: Emma Andersson

Skivrecension: Kleerup – Aniara feat. Carl Bagge

by

Artist:Kleerup
Titel: Aniara
Betyg: 4
Skivsläpp: 9 maj

Aniara är ett epos av Harry Martinson från 1956. 2010 satte Stadsteatern i Stockholm upp Aniara där Andreas Kleerup i samarbete med Carl Bagge skrivit musiken. Nu kommer äntligen skivan med musiken från föreställningen.

Jag var och såg föreställningen på Stadsteatern och tyckte att hela uppsättningen var fantastisk. Om man bortser från det faktum att en del av vår svenska skådespelarelit stod på scenen var det musiken som bar föreställningen. Jag har länge väntat på den dag då musiken släpps och nu är den här.
Att det är Kleerup som har skrivit musiken råder inget tvivel om. Man känner igen hans stil, rytm och stråkar. De flesta av låtarna är instrumentella och det är mycket känsla i musiken.

Har man inte sett föreställningen på Stadsteatern kan det vara svårt att knyta an till musiken. De låtar där Helen Sjöholm sjunger kommer nog alla att gilla oavsett hur insatt man är i eposet. Den instrumentella musiken kan bli lite svårare att uppskatta.

Musiken är hursomhelst väldigt bra. Om man vill få ut så mycket som möjligt av skivan tycker jag att man ska läsa Martinsons Aniara för att förstå historien och känslorna fullt ut. Som med många soundtrack kan det vara svårt att knyta an om man inte har sett uppsättningen. Dock är Kleerup och Bagge så pass duktiga kompositörer att musiken går att uppskatta ändå.
För mig går musiken rakt in i hjärtat. Blandningen mellan hopp och desperation som karaktärerna i Aniara bär på förmedlas via musiken.

Är du ett Kleerupfan kommer du att gilla detta. Men jag rekommenderar ändå en liten instudering av eposet innan du lyssnar på musiken, för att få en så komplett upplevelse som möjligt.

Text: Lisa Pousette Blomé

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av Aniara?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Me And My Army, Cults, Henrik Berggren och Serenades på Popaganda

by

Me And My Army, stora scenen
Betyg: 3

Jag har sett Kleerup och hans armé ett antal gånger vid det här laget. Jag börjar känna mig rätt så bekant med deras uppträdanden. Ibland händer det till och med att jag nästan förstår vad den svårtydda frontmannen försöker säga i mellansnacken.

För den som ännu inte är bekant med Me And My Army skulle jag beskriva deras musik som en lättsmält blandning av akustisk pop och folkrock med snitsiga elpianomelodier.

Problemet med spelningen på Popaganda är att det känns mer som ett soundcheck än en regelrätt spelning. Det tänder till lite i låtar som The Only One, Epilogue och avslutande Chemicals men överlag känns det inte som att varken bandet eller publiken är tillräckligt peppad för att det ska bli så bra som det skulle kunna ha blivit.

Cults, lilla scenen
Betyg: 4

Någonstans mellan electro och noise pop hittar vi New York-baserade Cults som bjöd på lika ljuvlig som skränig popmagi i solskenet när de intog Popagandas minsta scen. Jag skulle gå så långt som till att säga att de stod för dagens festivalhöjdpunkt.

Det var bra drag redan i inledande Abducted och det var ingen tvekan om att de gjorde sitt starka låtmaterial rättvisa även denna dag.

Med ena foten i sextiotalets perfekta låtsnickeri skriver de låtar som skulle göra de flesta gamla girl groups gröna av avundsjuka. Men de verkar även ha pretentioner och stilmässiga pretentioner – om ecstasy hade funnits på sextiotalet hade Beach Boys låtit ungefär så här.

Gitarrerna är skräniga och syntarna, i kombination med de reverbdränkta trummorna, bidrar med djup och atmosfär. Över allt skrammel ligger givetvis Madeline Follins ljusa och sockersöta stämma samt de, om möjligt, ännu sötare xylofonslingorna.

Henrik Berggren, stora scenen
Betyg: 3

Mascaran rann längs de gråtande flickornas kinder. Allt var som det ska när den forne Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren klev på Popagandas största scen. Hans soloskiva släpps som bekant ”i framtiden” så fokus låg på de klassiska BD-låtarna.

Henrik Berggren, som vanligt klädd i svart, såg ut som någonting mellan en sorgsen clown och en stjärngosse. Han backades enbart upp av en trumpetist och en bakgrundssångare. Det var vackert och minimalistiskt. Ändå dröjde det enda tills When We Were Winning innan jag blev riktigt berörd.

Till skillnad från spelningen på Peace and Love tidigare i år så var det någonting i luften som var annorlunda. Det blev helt enkelt inte lika ödesmättat i solskenet och låtarna kom inte riktigt till sin rätta.

Serenades, lilla scenen
Betyg: 3

Markus Krunegård och Adam Olenius (från Shout Out Louds) nya projekt Serenades känns allt mer som ett band kapabelt att stå på egna ben. Debutskivan Criminal Heaven släpptes för inte så länge sedan och nu spelade de alltså precis innan Arcade Fire. Det går bra nu.

När de gick på scenen hade skymningen lagt sig över Eriksdalsbadet. Kanske hade deras finurliga musik passat bättre i solskenet (men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk). De levererade ett gediget set och hade en helt annan säkerhet än tidigare gånger jag sett dem.

Deras egna jullåt Come Home hade sköna New Order-vibbar och stråkpartierna i Birds, som är deras största hit, var om möjligt mer helgjutna än vanligt. Dessutom var de troligtvis det band under dagen som var bäst på att använda rökmaskiner för att skapa stämning.

Världspremiär för ny låt när Me And My Army gästade Gröna Lund

by

Vad: Me And My Army
Var: Gröna Lund
När: 14 juni 2011

Allt var som det ska när Andreas Kleerup gästade Stockholms finaste nöjesfält med sin armé – Kulturblogens skribent var på plats, atmosfären var avslappnad och den procent av Stockholms musikentusiaster som hade trotsat regnet och Linkin Park var precis så högljudd som den ska även om Me And My Army bara spelade på lilla scenen.

Syntslingorna i Anthem och Note to Self klingar David Bowie, speciellt Berlin-trilogin, medan resten av låtarna håller sig till samma framgångsrika koncept – låtar som The Only One och Chemicals tillhör troligtvis Sveriges mest underskattade och självklara hits genom tiderna. Det är dessutom alldeles för få frontmän som vinkar till sina mödrar på scen.

Följande låtar spelades under kvällen:

Anthem
Thank God for Sending Demons
Me And My Army
The Only One
Epilouge
Just Like Before
Note to Self
(Världspremiär för en ny instrumental låt som jag inte uppfattade namnet på)
Chemicals

Filmklipp och bilder med Kleerup med Me and my Army från EMI-festen

by

Egentligen var jag rätt trött och sliten, men vem kan tacka nej till en fest med skivbolaget EMI? När de bjuder på spelningar med en rad av sina skivaktuella artister?
Först ut var Helena Josefsson som fick betyg 5 för sitt nya album ”Kyss mej” av SVD.

Oskar Gyllenhammar spelade också två låtar med sitt band. Ganska punkigt och stabilt. Trots att Oskar bara är nitton år och jag tippar att bandmedlemmarna inte är så mycket äldre heller. De har en bra presentation av sig själv på sin Myspacesida:

Oskar Gyllenhammar & Klubb Hjärtat är ett band från den hälsingska kuststaden Hudiksvall. 2011 släpps debutplattan ”Tågen slutar aldrig gå härifrån” på skivbolaget EMI Music Sweden. Håll ögon och öron öppna!

Niclas Frisk och bandet Chinatown spelade också. De släpper sitt album i april. Deras två låtar hade en hel den proggpsykedeliska inslag. Här har de en webbplats.

Vanessa Falk är så tidig i sin karriär att hon inte släppt något album än och det är en bit kvar tills dess. Hon fick trots det ändå chansen att spela för den samlade musikeliten på EMI-festen.

Claes Norén släpper sitt album nästa vecka, så det var många som samlades framför scenen förstås, när det var dags för honom att spela. Han har tillfälligt lämnat sitt band Sugarplum Fairy för att göra som han själv vill. Och bloggen PSL har hjälpt till att skapa hype kring albumet genom att publicera en mängd videos av hans kommande låtar på PSL-bloggen.

Kvällens absoluta höjdpunkt för mig var de tre låtar som Andreas Kleerup och hans nya band Me and my Army spelade. Då var det verkligen drag i publiken och det märktes att många väntar på deras spelning.

Om du tycker dig känna igen en ganska tunnhårig man som får något av Kleerup på en av bilderna här nedan så är det filmkritikern Ronny som skaffar en autograf av Kleerup. (Tror jag i alla fall att det är, det såg så ut.) Ronny hade en yngre kvinna med sig, jag gissar att det är en dotter till Ronny. Fast jag vet ju inte. Det kändes fånigt att gå fram och kolla. Det spelar faktiskt ingen roll heller.

De var en artist kvar på schemat efter Me and my Army. Adam Tensta skulle spela. Jag såg honom i publiken och i vimlet. Tyvärr var jag alldeles för trött för att orka hänga kvar till den spelningen, så Me and my Army fick bli kvällens final. Här är sista låten de spelade: Chemicals. På publikens begäran.






Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,