Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

juridik

Äntligen har Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast det självklara: en dator är inte en TV

by

tvmottagare

En dator är att inte räkna som en tv-mottagare och ska därför inte beläggas med tv-avgift. Det slog Högsta förvaltningsdomstolen fast i dag skriver Computer Sweden.

Ja det är ju helt vansinnigt att Radiotjänst kräver avgift för tv-licens av alla som har en dator. Att det kostar att ha en radio- och tv-tjänst av typen publik service måste självklart finansieras på något sätt. Men att ta ut avgift av den som har en dator och inte alls ser på tv med den, det är helt sjukt.

Computer Sweden skriver:
Sedan SVT i februari 2013 började sända ut sina linjära kanaler på webben, har Radiotjänst tagit ut tv-avgift av den som har en dator med internetuppkoppling. Nu är det slut med det.

Högsta förvaltningsdomstolen har i dag beslutat att en dator med internetuppkoppling inte kan anses vara en tv-mottagare. Det framgår av ett pressmeddelande. Att äga en dator leder därmed inte till att tv-avgift ska betalas.

Nu hoppas jag att det också innebär att surfplattor och mobiltelefoner inte klassificeras som tv-mottagare.

Själv betalar jag licensen till Radiotjänst och jag ser mest på tv via min surfplatta.

John Grishams Processen – bjuder in oss på en resa genom amerikanskt rättsväsende

by

Processen
Originaltitel: The Litigators
Författare: John Grisham
Översättare: Kjell Waltman
Formgivare: Jojo Form
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201210
ISBN10: 9100130141
ISBN13: 9789100130145

Jphn Grisham, en av de amerikanska storsäljande författarna, skriver oftast från juristmiljon. Det är inte så konstigt, han ju jurist. I Processen är tre advokater som handlingen kretsar kring. Oscar Finley och Wally Figg har en liten advokatbyrå i Chicago som de knappt lyckas få att överleva genom att ta skilsmässofall och genom att jaga människor som råkat ut för olyckor och försöka få företräda dem i skadeståndsfall. Av en slump hamnar den unge juristen David Zinc hos dem.

De två äldre advokaterna är inte särskilt skickliga och de har personliga problem, Oscar Finley närmar sig pensionsåldern och mår uselt i ett äktenskap han mår dåligt av men varken har råd eller kraft ett ta sig ur. Wally Figg är alkoholist och har hunnit med fyra skilsmässor. Skilsmässor i USA kan vara dyra.

David Zinc däremot är utbildad på Harvard och har jobbat i fem år på en av de främsta juristfirmorna. Men han är in till döden trött på sitt jobb på storfirman där han bara sitter vid ett skrivbord och granskar avtal och aldrig träffar en vanlig människa. Zinc tjatar sig till att få jobba hos Oscar och Wally, där han inte kommer att tjäna särskilt mycket. Hans pappa, som är en framstående jurist, är inte särskilt förtjust i vad han ser som ett stort steg nedåt i karriären för David.

Wally stöter på en kvinna vars man avlidit i någon form av hjärtattack. Kvinnan menar att det är läkemedlet Krayoxx som orsakade mannens död. Wally ser chansen att hjälpa henne med att stämma det stora läkemedelsföretaget och han jagar fler kunder, som fått skador av läkemedlet eller har anhöriga som fått biverkningar eller dött.

Att stämma läkemedelsföretag är populärt bland en del amerikanska jurister, den som lyckas kan få stora skadestånd åt sina klienter och tjäna mycket pengar. Men den lilla advokatfirman har inte resurser att driva processen själv utan lierar sig med erfarna advokatbyråer.

John Grisham vet vad han skriver om, han kan miljöerna och vet hur det går till också bakom kulisserna. Det är en rätt skrämmande resa genom amerikanska rättsväsende vi gör.

Som alltid när det är John Grisham som varit framme är det lättläst. Han har ett bra språk där han inte fastnar i långtråkiga miljöbeskrivningar utan allt är välförpackat.

Lika mycket som Processen handlar om amerikanskt rättsväsende skildrar den de små människorna och deras illusioner och drömmar. Den som gillar John Grisham lär inte bli besviken. Det är en sådan där bok som det är svårt att slita sig ifrån, jag ville bara läsa och läsa. Jag ville veta hur det går och jag kände det som att jag var med där, jag såg karaktärerna framför mig.

Möjligen är det lite för genomskinligt, en bit en i boken förstod jag hur den skulle sluta. Visserligen är det en del överraskningar, men ändå är den delvis förutsägbar och kanske lite för gullig mitt i alltihop. Det är absolut en bra bok, men inte John Grishams bästa. Inte hans sämsta heller, för den delen.

Lottens bokblogg har också recenserat Processen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är det OK att kalla någon för galen offentligt?

by

Efter att ha kallat Sven Anér galen i radio stäms nu Robert Aschberg för förtal.
Dagens Media berättar:
Det var i slutet av maj som Robert Aschberg, i Radio 1, ska ha kommit med uttalandet ”Ja, han är ju helt galen” om Sven Anér.

Det ska bli intressant att se hur det går.
Förmodligen får en känd person som journalisten Sven Anér acceptera mer än en vanlig person.
Kanske.

Robert Aschbergs uttalande skedde i radio. Frågan är om det är skillnad att göra samma uttalande i tryck i en papperstidning eller på Internet.

På Twitter sägs det både det ena och det andra och i kommentarer under artiklar och i blogginlägg.
Hur mycket är acceptabelt?

För min del har jag dragit en definitiv och tydlig gräns: de som uttrycker sig nedlåtande och använder fula ord får göra det på andra platser än på min webbplats. Att kalla någon för galen för inte diskussionen vidare. Att gå på personangrepp istället för att diskutera ämnet för inte någon diskussion vidare och avslöjar kanske att den som säger det inte har något sakargument att tillföra.

Tvärtom blir jag misstänksam när någon inte diskuterar sakfrågor utan tar till argument som bara är till för att trycka ner andra genom att använda negativa ord. Vad är det som gör att människor inte kan acceptera att andra tycker annorlunda än de själva? Och varför måste de vara direkt elaka mot den som inte är som de själva? Den som inte kan bemöda sig om en vettig diskussonsnivå får stå någon annanstans och skita ner sig och andra.

Dagens Media berättar att Robert Aschberg inte tycks bry sig om att han stämts för förtal:
– Jag har inte ens börjat gå i frågan. Jag betraktar det som en ickefråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Högsta domstolen frikänner den tilltalade i Mangamålet

by

Högsta domstolen frikänner den tilltalade i det så kallade Mangamålet, meddelar Högsta domstolen i ett pressmeddelande:
[2012-06-15] Högsta domstolen
Högsta domstolen har i dag meddelat dom i det mål där hovrätten och tingsrätten dömt en person för barnpornografibrott till 80 dagsböter på grund av att han haft japanska s.k. mangateckningar i sin dator. Högsta domstolen ogillar åtalet.

I domen konstateras att teckningarna i och för sig får anses pornografiska och att de föreställer barn. Men det rör sig om fantasifigurer som inte kan misstas för verkliga barn. En kriminalisering av innehav av teckningarna skulle därför gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den begränsning i yttrandefriheten och informationsfriheten som straffbestämmelsen innebär (den s.k. proportionalitetsprincipen). Enligt en tolkning av straffbestämmelsen i överensstämmelse med regeringsformen ogillas därför åtalet.

Många har reagerat på att det alls blev någon rättegång av detta. Mangamålet handlar om 37 japanska serieteckningar som fanns hemma hos översättaren och Mangaexperten Simon Lundström. Både tingsrätt och hovrätt dömde teckningarna som barnpornografiska.

Men, det är ju teckningar. Inget barn har skadats i samband med att teckningarna skapats.
Hoppas bilderna blir offentliga, för det är intressant att se om bilderna helt uppenbart föreställer barn. Personer i mangaserier kan för det västerländska ögat se yngre ut än de är.

Att teckningar kan vara åtalbara känns obehagligt. Det finns många hemska bilder som i så fall skulle kunna bli åtalbara. Censurstaten närmar sig med stormsteg om det skulle vara brottsligt att inneha teckningar på brott. Anne Skåner påpekar dessutom att polisväsendet uttryckt farhågor kring domen:

Polisen drar också en lättnadens suck över att inte behöva jaga mangateckningar på nätet, samtidigt som pedofilernas verksamhet ökar.

”Från polishåll har det uttryckts en oro för att en fällande dom skulle riskera att ytterligare urholka redan begränsade resurser för att bekämpa barnporrbrott.

”Låt polisen fokusera på arbetet mot riktiga övergrepp på barn i stället för att bedöma om en tecknad fantasifigur ska anses vara barnpornografisk eller inte”, skrev Björn Sellström vid Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp i en debattartikel i SvD i maj.”

Högsta domstolens beslut är ett försvar av yttrandefrihet och ett försvar för forskning.

Teckningarna föreställer verkligen unga flickor – och om det hade varit fotografier hade det varit ett barnpornografi. Aftonbladet:

Svenska PEN-klubben, Författarförbundet, Journalistförbundet och Seriefrämjandet har uttalat sitt stöd för Simon Lundström.
För en månad sedan publicerade Aftonbladet Kultur en unik intervju med Arino Hiroshi, tecknaren av mangabilderna som domen avser. Han erkänner själv att teckningarna är pornografiska och föreställer flickor i 12-13-årsåldern.
– Jag känner inte till svensk lagstiftning, men enligt min åsikt är det viktigaste att det inte finns något konkret offer. Jag är i grunden emot att kontrollera fantasier så som tecknade serier och tecknad film. Sådant gör mig lite misstänksam, sa han i intervjun.

Mer om mangamålet:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3 och Dagens Nyheter 4 och SR Ekot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det vore nog smart av regeringen att ge Pirate Bays Peter Sunde nåd

by

I november 2010 dömdes Peter Sunde, en av männen bakom Pirate Bay, till åtta månaders fängelse av Svea hovrätt för medhjälp till upphovsrättsbrott.

Nu har han ansökt om nåd av regeringen, berättar SVT Kulturnyheterna och Nyheter24:
Som skäl anges arbetet med sajten Flattr och hälsoskäl.
Om Sunde inte får nåd vill han i stället få uppskov med att avtjäna sitt straff.

Det kanske vore ett smart drag av regeringen att ge honom nåd, eller åtminstone skjuta upp fängelsevistelsen.

Om Sunde lyckas med sitt entreprenörskap med FlattR ökar möjligheterna att han ska kunna betala av något av det skyhöga skadestånd.

Skadeståndet som Peter Sunde och övriga dömda sk betala fastställdes till 30 miljoner kronor.

Enligt Wikipedia:

Beräkningsgrunden för skadeståndet består bland annat av en antagen förlust på €6.50 per nedladdad skiva och €0.70 per nedladdad låt, i enlighet med skivbolagens yrkanden. Beräkningsgrunden för de nordiska filmerna består av förlorad licensavgift på 700.000 SEK för distributionsrättigheten av varje Wallanderfilm samt 150.000 SEK för distributionsrättigheten av Pusher-filmen i enlighet med de nordiska filmbolagens yrkanden. Baserat på nedladdningsräknarna, motsvarar det cirka 73 SEK per påstådd nedladdning, vilket ligger relativt nära filmbolagens andrahandsyrkande på 66:70 SEK per nedladdning. För de amerikanska filmbolagen beräknas den antagna förlusten till 150 SEK för varje nedladdad film och 300 SEK för varje nedladdad TV-serie, vilket är lägre än deras yrkanden på 255 SEK respektive 261 SEK per nedladdad film och 415 SEK för varje nedladdad TV-serie. De amerikanska filmbolagen hade yrkat att marknadspriset skulle användas som beräkningsgrund men tingsrätten har genomgående använt den faktiska förlorade intäkten för bolagen som beräkningsgrund.
Rätten har dock valt att ta viss hänsyn till osäkerheten i den omdebatterade nedladdningsräknaren, och bedömer hälften av de påstådda nedladdningarna skall ifrågasättas.
Utöver den ovan nämnda ersättningen, tillkommer hälften av summan som ”ersättning för andra förluster”. Detta är kraftigt lägre än bolagens yrkanden.
Kritiken av skadeståndet är främst grundad på att en nedladdad kopia ej kan anses vara en förlorad inkomst för skivbolagen då varje nedladdning knappast motsvarar ett förlorad inkomst. Om man multplicerar antalet filer (ca 1 miljon) vid tillslagstillfället 2006 med vad skiv och filmbranschen anser sig förlorat per ”verk” så kommer man fram till att Stockholms Tingsrätt anser de förlorat mer än hela världens samlade BNP år 2006. De förefaller (enligt kritikerna) orimligt.

För min del tycker jag fortfarande det är oerhört osmakligt att ett skadestånd kan fastställas på den nivån när det inte ens är säkert att musik- och filmbolagen lider någon men av fildelningen, kanske det istället är ren gratisreklam de får och den som laddat ner en film kanske blir sugen att se den och andra filmer på bio också.

I vilket fall som helst: Ge Peter Sunde chansen att få sitt företagande stabilt.
Vad har samhället att förlora på det?

FlattR kan, om det utvecklas, vara en lösning för hur den som skapar innehåll på Internet kan få intäkter. Alla initiativ där välkomnas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,