Den som har mycket makt måste vara mycket snäll.
Tyvärr är det inte alltid så. Snarare lite för ofta tvärtom. Den som lyckats få makt har under vägen upp till toppen lärt sig se bort när någon trampas på. Lärt sig att döva sin förmåga till empati.
Ibland för den goda sakens skull, för att den som klättrar uppåt menar sig göra det för en god saks skull, ibland är det den egna karriären och framgången som är det väsentliga.
Vi lever ju i ett samhälle det framåtanda hyllas.
Men när de utan makt blir illa behandlade då har vi nästan vara en sak vi kan göra för att klara oss: hålla ihop.
Det är själva tanken med fackföreningar, till exempel.
Sorgligt nog händer det att de som sitter där på fackets stolar sviker ibland. Som tur är inte alltid.
Dagens Nyheter berättar om en man som blivit så illa behandlad på sin arbetsplats att han blivit psykiskt handikappad, kanske för livet:
Halva monteringsavdelningen såg på när Andersson släpade in den bandagerade Safet till verkstaden. Framför mig ligger tre skriftliga vittnesmål från anställda som skickats att arbeta på hans gård. De kan peka ut varje spik de slagit in. Jag upprepar frågorna men får samma svar. ”Nej, aldrig sagt så, nej, känner inte människan.” Sedan bryts samtalet. När jag ringer upp igen minns Rune Andersson vagt att det berättats att någon gått till facket med en massa konstiga påståenden. “Han hade väl problem från kriget där nere. Men stackars pojke, usch ja. De blir väl sådana av kriget. Det är väldigt synd om honom, du.”
Det är bristen på civilkurage hos de som står vid sidan om som gör dessa maktövergrepp möjliga.
Fler bloggar har tagit upp detta, som bloggen Alla dessa dåliga chefer och bloggen Det vanliga folket som skriver:
Men det är också en stark berättelse om våra medmänniskors feghet och brist på civilkurage.
På ett sätt tycker jag de lögner som förs fram när högerregeringen förnekar den höga ungdomsarbetslösheten är en slags brist på civilkurage också. De människor som inte kommer in på arbetsmarknaden kan också få sina liv förstörda. Vi måste göra allt vi kan för att få igång arbetsmarknaden. Både ungdomar och äldre måste få chansen att komma in på arbetsmarknaden. De som drabbats av usla chefer som fallet i DN-artikeln måste också få chansen att komma tillbaka i arbetslivet, med mänskliga arbetskamrater.
Aurora har bloggat om ungdomsarbetslösheten:
Arbetslösheten bland unga i Sverige är nästan 30 procent. Vi är ett av de länder i Europa som har högst ungdomsarbetslöshet. Eurostat mäter på samma sätt i alla länder. Så om studerande räknas in i Sverige räknas de in i statistiken också i övriga europeiska länder.
Det är av allra yttersta vikt att vi får en arbetsmarknad där det finns jobb och där energin flödar. Peter Högberg funderar kring varför medier är så tysta om detta på sistone:
Men varför denna tysthet från de som har bollen i sin egen hand. Varför så tyst från media som borde skriva om det.
På den första frågan är nog svaret lättare för moderaterna är livet en marknad som politiken ska hålla sig så långt borta från som möjligt och då finns det inga arbetsmarknadsinsatser, utan enbart så mycket för att vinna val. Men hur får vi folket att vakna så det blir fler än de som jag träffade på marknaden som gör ditt val. Att fler ser sambandet mellan politiken och antalet arbeten som finns.
Vi måste borde skapa fler jobb och på arbetsplatserna måste miljön vara frisk och sund. Och medlöparna utan brist på civilkurage borde skapas liv i. Det är de utan civilkurage som ger samvetslösa makthavare fritt fram. Och det är så lätt att säga att det krävs två för att det ska bli en konflikt och ge den utsatte, den mobbade, en del i skulden. Vilket är helt fel. Det är cheferna som har ansvaret för arbetsmiljön. Det kan de aldrig skylla ifrån sig. De tjänar mer för att ta väl hand om sina medarbetare.
Vi behöver ett arbetsliv där vi skyddas från samvetslösa chefer.
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, politik, samhälle, mobbning
