Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Iran

Protest mot behandlingen av iranska filmskapare

by

Initiativtagare till protesten är Folkets Bio som sedan decennier sett till att den den fantastiska iranska filmkonsten nått den svenska publiken. Panah Panahis (son till Jafar Panahi) unika och enastående debutfilm Hit the Road som hade premiär i mars i år, är fortfarande bioaktuell.

Med anledning av de senaste dagarnas arrestering av framstående iranska filmskapare har Folkets bio samlat några av Sveriges viktigaste filmaktörer till en gemensam protestskrivelse.

I ett pressmeddelande skriver Folkets bio:
Det är med bestörtning vi tar del av beskedet att Irans regering, under ledning av den brutala och ultrakonservativa presidenten Ebrahim Raisi, slagit till och arresterat några av vår tids största filmare. Bland de arresterade finns Jafar Panahi, 60 år, belönad med Guldbjörnen i Berlin för sin film ”Taxi Teheran” och vars samtliga filmer visats på biografer i Sverige. Redan 2010 arresterades han för första gången för ”propaganda mot den iranska staten”, men har sedan dess, trots att han är belagd med husarrest, fortsatt att göra filmer som når ut i världen.
Utöver Panahi arresterades även filmregissörerna Mostafa Aleahmed och Mohammad Rasoulof, som båda arresterades dagen innan Panahi för ”propaganda mot staten”. Rasoulof fick Guldbjörnen i Berlin 2020 för sin makalösa film ”There is no Evil”. De tre regissörerna har dessutom belagts med yrkesförbud.
Vi protesterar med eftertryck mot behandlingen av dessa framstående filmare som kämpat för yttrandefriheten i sitt land och mot förtryck av de mänskliga rättigheterna som under de religiösa mullornas ledning kommit att alltmer raderas.
Vi kräver att de omedelbart återfår sin frihet.

Riksföreningen Folkets Bio
Stefan Jarl, grundare och filmare
Katrina Mathsson, verksamhetskedare

Jonas Holmberg, konstnärlig ledare Göteborg Filmfestival
Calle Nathansson, VD Folkets Hus och Parker
Eva Esseen Arndorff, VD Triart
Bo-Erik Gyberg, preses Svenska Filmakademin
Mattias Nohrborg, distributör & producent, TriArt Film/B-reel Films
Hjalmar Palmgren, filmproducent
Jakob Abrahamsson, VD Nonstop Entertainment
Christina Olofson, filmproducent
Anna Lindström, VD Lucky Dogs
Mathias Holtz, styrelseledamot Europa Cinemas

Filmrecension: Balladen om en vit ko

by

Balladen om en vit ko
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Maryam Moghadam och Behtash Sanaeeha

En film som kryper under huden om den rättslösa lilla människan i ett brutalt och korrumperat och orättvist samhälle. En film om hur väl en stat som styrs av religiösa regler än menar med sina lagar är det den lilla människan som förbli rättslös.

Iran är en religiös diktatur som dömer många till dödsstraff och där det är farligt att tänka fritt och ifrågasätta. Kulturarbetare som filmskapare och författare som bor i Iran måste bädda in samhällskritik, linda in den i en yttre berättelse, för att överhuvudtaget kunna skapa utan att bli straffade av den iranska statsapparaten. Filmskaparna har på ett oerhört suggestivt och välgjort sätt beskrivit denna stat som förtrycker de svagare och ger de mäktiga fritt fram.

Huvudpersonen i filmen, Mina, lever ensam med sin döva dotter efter att hennes man blivit avrättad för ett mord han inte begick. Hennes man dömdes och avrättades fast han var oskyldig. Sanningen om vem som är den verklige mördaren kommer fram och den iranska staten lovar då att de efterlevande ska få ekonomisk ersättning. Men den ersättningen kommer att ta många år innan den betalas ut. Sådant tar sin tid i det korrumperade byråkratiska Iran.

Ekonomisk ersättning kan trots allt inte få liv i Minas av staten dödade mannen. Mina söker den domare som skrivit under dödsdomen för hennes man. Hon vill få en offentlig ursäkt. Men domaren håller sig undan.

Problemen för Mina hopar sig. I det iranska samhället står ensamstående mödrar inte högt i kurs. Hennes svärfar och makens bror försöker tvinga henne och dottern att flytta till dem.

En dag dyker en mystisk främling upp. Han säger sig vara en vän till hennes man från förr och han vill betala tillbaka ett lån han fått för länge sedan. Då Mina släpper in mannen i sin lägenhet blir hon dessutom vräkt från lägenheten, då det ser illa ut att hon tar emot en man.

Främlingen har tillgång till en fastighet och kan hjälpa Mina att få en lägenhet. En vänskap mellan främlingen och Mina växer sakta fram, även om Mina är oerhört försiktig i början. Långsamt börjar Mina få hopp om att livet kan gå vidare.

Det iranska systemet är inte att leka med. Och sorg och hämnd är starka krafter. Denna film är unik och väldigt speciell. Jag har sällan sett något liknande. Den berör och den känns ändå sin i märgen. Men slutet är lite abrupt, det känns nästan som att filmskaparna inte riktigt visste hur de skulle få ihop det. Det är dock ett logiskt slut.

Filmrecension: 3 kvinnor – en stark film om kvinnoförtrycket i Iran

by

3 kvinnor
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Jafar Panahi
Vinnare av Manuspriset Cannes 2018

En fängslande film som visar hur långt det är kvar tills vår värld kan kallas civiliserad, en film som visar det patriarkala samhällssystemet och en ung kvinnas maktlöshet ute på landsbygden i Iran.

Handlingen kretsar kring skådespelerskan Behnaz Jafari som fått en skrämmande videofilm skickad till sin mobil. En ung kvinna ropar på hjälp och har filmat sig själv när hon hänger sig själv i sin förtvivlan. Den unga kvinnan fot långt ut på iranska landsbygden och hon drömmer om att bli skådespelerska och i stenhård konkurrens har hon kommit in på scenskolan. Men hennes föräldrar förbjuder henne att gå utbildningen. Ingen i deras ska hålla på med underhållning, det förstör familjens heder. Dessutom har föräldrarna tvingat den unga kvinnan att förlora sig.

Behnaz Jafari blir starkt berörd av filmklippet. Det är osäkert om den unga kvinnan verkligen hängt sig eller inte, men ett stort rop på hjälp är det vilket som. Behnaz Jafari ber sin vän regissören Jafar Panahi (som är filmens regissör) att följa med ut på landet och försöka hitta den unga kvinnan.

Vi får följa med Behnaz Jafari och Behnaz Jafari som beger sig långt ut på den iranska landsbygden i ett område där många talar turkiska bättre än de talar persiska. På ett stillsamt sätt levererar den iranske mästerregissören Jafar Panahi ett högpolitiskt drama om kvinnoförtryck och gamla traditioner på den iranska landsbygden. Det är en berättelse om hur olika det kan vara att leva i en storstad och på landsbygden i ett land som Iran som styrs av en teokrati.

I Iran får kvinnor inte ta ett arbete utan att deras make godkänt det. Varför gör kvinnorörelsen inte mer för att lyfta de iranska kvinnornas situation?

Det är inte helt riskfritt för en filmregissör att lyfta denna frågan. Jafar Panahi har fått betala en hel del.

2009 greps Panahi under oroligheterna efter det iranska valet 2009. Han anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film.

Den 1 mars 2010 greps han åter. En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter fördömde gripandet, och krävde i ett upprop att han skulle släppas, bland annat Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

Filmrecension: Gris – intressant iransk film med flera nivåer men inte lika bra som hans förra film

by

Gris
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfesival
Regi av Mani Haghighi

Iranska nya filmer har ett eget språk, ett eget sätt att berätta på med många nivåer och mycket som sägs mellan rader. Där finns många metaforer som inte är lätt att upptäcka. Ingenting sägs rakt ut och ni måste räkna ut vad som ligger bakom bilder och ord.

Dessutom måste kulturarbetare undkomma censuren. Det måste använda särskilda konstnärliga uttryck efter den islamiska revolutionen för att kunna berätta om och visa problem.

Haghighis nya film är inte exceptionell trots att Gris är mer känd än den tidigare filmen ”Draken kommer”, som jag tyckte hade högre kvalitet.

Gris börjar frenetiskt med några studenter som talar om värdelösa rykten om filmstjärnorna i Instagram när de plötsligt hittar en halshuggen filmregissörs huvud i en bäck med ordet ”gris” snittat på huvudet. Det här är det tredje offret och en seriemördare är fri som är fokuserad på kända filmregissörer.

Hassan (Hassan Majooni) en känd regissör som är politiskt förbjuden att göra film. Han oroar sig för att bli dödad och samtidigt besviken över att seriemördaren inte tycks ha upptäckt honom. Han har ett öppet förhållande med sin fru och en älskarinna Shiva (Leila Hatami) som är en känd skådespelerska. Shiva får en annan roll i en annan film vilket gör Hassan arg och svartsjuk. Regissören som ska göra filmen med Shiva blir ännu ett offer och Hassan som är oskyldig grips av polis. Några okända unga tjejer blir kända snabbt när de sprider falska filmer och falska nyheter om en mördare på Instagram.

Filmen är en thriller och en mörk komedi som jämför hårt arbetande konstnärer och artisters situation i förhållande till att galna människor kan uppnå miljontals följare utan att göra någonting som är värdefullt. Filmens brist är att seriemördarens skäl att döda regissörer inte säger samma sak som filmens tema.

Haghighi har kanske inte velat få regeringens ögon på sig. Kanske vill han undvika att bli förbjuden som Hassan i filmen. Haghighi kommer från en mycket känd övre medelklassfamilj som var i strålkastaren länge och det syns i hans filmer. Han är en intelligent regissör som påverkats av Fellini och Kubrick.

Kameraarbetet av Mahmood Kalari är perfekt och sångerna och danserna görs väldigt bra men de utgör mest några roliga tidsfördriv för att ge en paus åt publiken.


Betyg: 3/5

Poeten Jila Mossaed och juristen Eric M Runesson – Svenska Akademiens två nya ledamöter

by

Den så sargade Svenska Akademien har tagit ett litet steg mot normalisering, ut ur krisen. Två nya ledamöter har valts in, rapporterade medier den 5 oktober 2018. Poe

Juristen Eric M Runesson är den andra av två nya ledamöterna. Han tilldelas stol nummer ett och han är den enda ledamoten utan litterär bakgrund.

Jila Mossaed Föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har givit ut sex diktsamlingar på svenska. På persiska har hon publicerat både diktsamlingar och romaner.

Jila Mossaed tilldelas stol nummer 15.
– Det känns överraskande och hedrande. Det var inget jag förväntade mig. Jag är en enkel poet som älskar litteraturen, säger hon till Svenska Dagbladet om det nya uppdraget.

Det är lite sorgligt att det inte går att få tag på någon av hennes böcker i Sverige just nu. Vid en sökning bland bokförlag och hos Tranan bokförlag är samtliga av hennes böcker slutsålda eller finns inte att beställa. Det enda som går att få tag på är de antologier där hon medverkar bland flera andra författare och skribenter, som Nyliberal ordlista.